Vad säger namnet om kyrkan? Allt och inget!

När beslutet om att forma en gemensam framtid av Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan beslutades, skrev jag att ”nu är barnet fött”. Det fanns mycket av god vilja och tro i det beslutet. När väl beslutet om detta nya var taget, visade det sig vara omöjligt att fatta något beslut om vad detta nyfödda ”barn” skulle heta. Föräldrarna kunde inte ena sig om något namn. Så blev det Gemensam framtid för några år.

I samband med Gemensam framtids kyrkokonferens i helgen fick så barnet sitt namn – equmeniakyrkan. Jag vet faktiskt inte om det ska skrivas med stort E eller litet e. Meningarna tyckas gå isär. Rimligtvis borde det väl skrivas med litet e, eftersom hela argumentationen går ut på att kyrkan nu heter det ungdomsförbundet redan heter. Så då borde det väl bli med ett litet e. Vän av ordning får nog ge sig.  Eller ska det vara E för att det är kyrkan och e för att det är kyrkans barn – och ungdomsrörelse…..? Som ett utryck för stor och liten? Nej! Nej!

När kyrkokonferensen gav sig in i beslutsprocessen så fanns kyrkostyrelsen förslag Gemensam kyrka. Jag har argumenterat för det och tyckt att det fanns poänger i det förslaget. Satt hemma vid datorn och följde diskussionen om namnet. Trots att många föreslog att det hela skulle återeremitteras för att tas upp på nytt nästa år, så låg det i luften – t.o.m. hemma vid min dator – att det skulle bli equmeniakyrkan. Jag kan se att en av poängerna är att kyrkan och des ungdomsförbund heter något gemensamt. Som Svenska Missionskyrkan och Svenska Missionskyrkans Ungdom. Utgår från att equmenia firar med tårta idag på kansliet i Alvik. Bra att den här frågan fått sin lösning! Här kan du se mera från kyrkokonferensen i Karlstad.

Så har vi fått ett namn på kyrkan som i sig inte betyder något. Det kan jag se som en svaghet. Namnet i sig – equmenia – är ju en ordkonstruktion. Det påminer om ekumenik. Men inte så mycket mer. Nu har vi fått ett namn som vi helt och hållet måste ladda med betydelse. Namnet i sig hjälper oss inte med något. Inte mer än det som equmenia redan laddat det med. Surfade in på equmenias hemsida för att se hur man beskriver sig själv i relation till namnet. Där hittade jag ingenting om det. Att det nu är som det är sätter allt fokus på arbetet med att skapa en identitet för denna nya kyrka. Hur ska jag och alla andra beskriva vad det är för en kyrka jag nu är en del av? Vad ska jag säga? Hur ser svaret ut på frågan om vad equmeniakyrkan är för en kyrka? Detta är en fråga för oss alla att arbeta vidare med. I en mening ”uppstår” kyrkan i vårt sätt at tala om den. Så låt oss åtmindstone tala väl om denna nya kyrka!

På 60-talet påstod Hasee Alfredsson – alias Valfrid Lindeman – att livet är som en påse – tomt och innehållslöst om man inte fyller det men något. Kul sagt, men inte mer. Ändå är det nya namnet lite att likna vid denna tomma påse. Genom att vi fyller den med ”något”, så skapar vi goda förväntningar och något att berätta om. Så vad är det vi vill fylla den med? Vad är detta ”något”?

Jag kan tycka att det är spännande att tänka sig att ordet ändå liknar det grekiska ordet oikumene - det ord som vårt ekumenik kommer från. Oikumene som betyder ”hela den bebodda världen”. equmeniakyrkan har med hela världen att göra. Allt det som rör sig i världen är en fråga för equmeniakyrkan. Detta är i sanning ett bibliskt sättatt se på kyrkan och kyrkans uppdrag. Det knyter an till den text vi läste i kyrkan i torsdags på Kristi himmelsfärds dag om att uppdraget som Jesus gav lärjungarna gäller från ”Jerusalem och i hela Judeen och Samrrien och ända till jordens yttersta gräns”. Så är det! Och detta gäller för equmeniakyrkan.

Trots att ordet ”gemensam” nu inte finns med i namnet, så måste mycket av vårt tänk handla om det. Att skapa något gemensamt. Att förstå att det bara är i det gemensamma som vår framtid finns. Att ingen församling kan säga att vi behöver inte det gemensamma som uttrycks i den kyrka vi är en del av. Lika lite som den som säger sig tro på Gud och Jesus Kristus kan säga att jag behöver inte det gemensamma som uttrycks i att vara tillhörig den lokala församlingen. Vi behöver , mer än vad som nu sker, finna gemensamma lösningar. I en tid som präglas av det mångkulturella behöver vi finna och vara tydliga i det som för oss samman. Mångfalden behöveer ett centrum.

När vi i samband med kyrkkaffet i går presenterade det nya namnet så var det någon som skakade på huvudet, någon annan, som inte alls har sin tillhörighet i denna nya kyrka, som spontant uttryckte sitt gillande. Att detta var ett namn med djup i sig. Spännande! Så här kommer det naturligtvis att vara. På samma sätt som vi om förslaget ”Gemensam kyrka” sa att vi vänjer oss, även om det inte var något höjdardförslag, så gäller det naturligtvis också 0m equmeniakyrkan. Snart nog talar vi om equmeniakyrkan med samma självklarhet som vi länge talat om Svenska Missionskyrkan och nu några år: Gemensam framtid. Nu är det equmeniakyrkan som gäller – med litet e…….!

 

Hårda puckar! Kyrkan vid ett vägskäl.

Två tidningar. Tre artiklar. En och samma tanke. Tidningen Dagen presenterade i tisdags (2013-05-07) en debattartikel med rubriken ”Anpassning räddar inte kyrkan”. Idag – 2013-05-08 – kom veckans nummer av Kyrkans Tidning med två artiklar som tar sin utgångspunkt i en ny  bok av Patrik Hagman: ”Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället”. Inser att detta är en ”måstebok” att läsa.

Debattartikeln i Dagen av samhällsdebattören Per Ewert har sin utgångspunkt i det ”faktum” som stavas sviktande medlemssiffror och hur västerländsk kristenhet famlande söker sin väg i en sekulariserad miljö. Vilka är vi? Vilka vill vi vara i det som är vår tid? Vad är det att vara kyrka år 2013?

Ewert driver tesen att det kan inte komma något gott i att mjuka upp det kyrkan står för. Vägen framåt måste vara att förtydliga budskapet. ”Kyrkor som anpassat sig till rådande kultur har stadigt tappat i relevans och intresse…En avgörande faktor för framgång tycks vara graden av utmaning i förkunnelsen..Den kyrka som i osäkerhet förytligar det kristna budskapet eller suddar ut de utmanande inslagen i tron har svikit sitt uppdrag…Risken fölr svenska kyrkor och samfund är inte att skrämma bort människor med en alltför obekväm förkunnelse. Faran ligger tvärtom i att vara alltför tillrättalagd”.

Jag håller med Ewert i mycket. Dock tänker jag att vi är många som kan hålla med men ändå tänka helt olika. Det är inte helt utan risk att skriva på det sätt Ewert gör. Jag hade önskat mig mer för att fullt ut förstå det han säger. Jag håller dock med om att mycket av församlingsliv och förkunnelse blivit alltför slätstruket. Det är som om det inte riktigt tar tag i det som är vår tids och våra egna stora utmaningar. Som att vi inte vågar. Som om vi inte riktigt förmår  ”knåda in” Bibelns texter i det som är vår verklighet.

Artiklarna i Kyrkans Tidning tar mer sikte på de nordiska folkkyrkornas situation. Jag har dock inte alls svårt för att, som gammal frikyrklig, känna igen mig i det Kyrkans Tidning skriver: ”Frågorna är spetsiga och Patrik Hagman ställer dem i sin bok Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället, som greppar de lutherska folkkyrkornas situation i Finland och Sverige och söker en väg framåt. Han menar att den traditionella nordiska folkkyrkotanken håller på att pressas till bristningsgränsen. Kyrkan lever som om den fortfarande levde i ett kristet samhälle och den stadiga nedgång i medlemsantal som har pågått nu i flera decennier bara var en tillfällig svacka. Huvudtesen är därför att folkkyrkornas kris är en teologisk kris.Teologin måste tillbaka på banan! …Frågan om öppenhet och låga trösklar måste därför brytas mot frågan om kyrkans identitet som kristen kyrka”.

Författaren Maria Küchen – aktuell i S:t Eskilskyrkan för några veckor sedan – skriver också hon om Patrik Hagmans bok. Hon citerar Hagman som skriver: ”Hur folkkyrkans framtid ska se ut är en teologisk fråga, inte en marknadsföringsfråga eller en fråga om att rikta in sig på rätt grupp människlor”. Så skriver Küchen själv: ”För att överleva kan inte kyrkan förhandla bort sitt kärnbudskap”.

Hagman skriver i sin bok: ”Kyrkan måste bli mera medveten om att den faktiskt står för en ett radikalt alternativ till de olika samhällssyner och syner på människan som upprätthålls av staten och matrknadsekonomin”. Jag tror detta är själva mittpunkten i det som står att läsa i alla dessa tre artiklar. Om hur vi ser på oss själa och det tidssammanhang vi är en del av. Vad är det vi som kyrkor och församlingar står för? Vad är det vi själva som troende människor vill stå för?  Vad är detta”annorlunda”? Och hur vill vi stå upp för detta annorlunda. Det är ju detta annorlunda som måste få slå igenom när det exempelvis kommer till invandrimngs-och migrationspolitiken, frågan om ekonomisk politik, hela det politiska snacket om ”utanförskap”, frågan om skolan och samhällets omsorg, allt det som så tydligt visar hur vi lämnar ”lik” utefter vägen. Har vi något att säga om detta?

Det är rätt som Maria Küchen skriver att vi befinner oss i en ”spännande och riskabel brytningstid”. Vi måste våga och jag tänbker att nyckeln i detta är att våga tillsammans. Också detta ett sätt att stå upp för det annorlunda. Inte jag och du utan vi tillsammans. Fattar vi hur annorlunda ett sådant synsätt är?

Hur blir det när vi ber för att vi inte vågar göra något annat?

Igår – 5 maj –  var det Bönsöndagen. Texterna vi läste handlade – naturligtvis – om bön!  Mycket finns att säga om bön – och mycket är också sagt om vad bön är. Kanske alldeles för mycket. Det blir mycket om att vi ber för lite. Förmodligen är det alldeles sant, men det svider att höra det. Kanske är det ibland ändå så att vi ber för mycket – när vi borde valt att agerat mera direkt. Visst har vi anledning att ibland dra oss tillbaka för att i stillhet och eftertänksamhet be och fundera över vad det är vi håller på med. Men hur blir det när bön snarast blir något vi flyr till därför att vi inte vågar oss på något annat? Utan att göra det alltför konstruerat funderade jag i de här termerna när jag läste ett blogginlägg på Immanuelskyrkans i Stockholms hemsida. Tycker det är bra skrivit! Utmanande på ett bra sätt! En uppmaning att öppna ögonen! Att tänka bön och handling.

Så här skriver Josefin Arenius:

”- Vad är det att vara församling? Vari finns vårt existensberättigande och vilken är vår berättelse? Varför skulle människor utanför våra väggar välja att komma in och dela vår gemenskap?

Som relativt ny i gemenskapen i Immanuelskyrkan klurar jag massor på de frågorna för oss som kyrka. Och som – för min ålder – rätt gammal räv i nationella samfundssammanhang funderar jag mycket på vad det är för självbild som möter mig när jag reser runt i olika församlingar. Hur beskriver man sig själva? Stämmer det med vad andra ser som kommer dit?

Jag leker med tanken på att en av de saker som skiljer en växande och levande församling från den som kämpar med sin självbild och överlevnad är den lilla stavelsen ”re”. Som i reaktiv. Och reagera. Och resignera. Och jag tror att vi till stor del i svensk kristenhet idag sysslar för mycket med de där re-orden. Vi agerar inte. Vi reagerar. Vi är inte aktiva och går i täten. Vi är reaktiva och låter andra göra först. Vi är så rädda för att upplevas som instängda eller exkluderande att vi sågar ner våra trösklar till obefintlighet och säger att vi kan vara precis vad människor vill att vi ska vara. Vi tar inte ställning, i rädsla för att trampa på tårna eller sticka ut hakan. Vi säger; ”Vi tycker vadhelst ni vill att vi ska tycka”. Något tillspetsat förstås.

Om man ska tro sociologerna – och om jag har rätt i min analys – så är vi på väg vilse i alla våra re-ord. Inte minst om vi vill nå en yngre generation med evangelium. ”Stå för något”, ”Visa vem du är”, ”Ta ställning” skanderar dagens unga vuxna. Människor vill kort och gott veta vad den man talar med tycker och står för. Så att man kan föra samtal, vrida och vända på saker, respektfullt lyssna in varandras åsikter.

Det utmanar oss att agera. Att släppa ängsligheten för hur vi uppfattas och istället vara aktiva i att presentera oss själva och vår tro. Inte utifrån negationer om vad vi inte är, eller vilka vi inte är lika, utan ifrån positiva bilder av vilka vi är och vad vi står för. Utan rädsla för att uppfattas som exkluderande eller bakåtsträvande. Så länge vi varsamt lyssnar – och tillåter allas tankar – tycks vi inte behöva oroa oss för att faktiskt själva stå för något på riktigt, om man ska tro nutidsanalytikerna. Vi behöver inte vara en reaktion på världens eller andra kyrkor budskap, vi kan vara vår egen aktion och visa på det vi vill och tro på.

Och kanske är det först när vi vågar agera självmant – och inte i polemik eller som en reaktion mot andra – som det går att svara på de där frågorna om vilka vi vill vara som församling? Kanske att vi behöver våga släppa hur det var och vad som hände och våga fokusera på hur det är och vart vi ska? Gå från bara rehabilitering till lite habilitering också. Våga vårda det som är friskt och växer samtidigt som vi alltid behöver ha plats för den som spruckit på ett eller annat vis.

Min dröm för Immanuelskyrkan är att vi tillsammans ska fortsätta stå på de svagas sida i samhället. Att vi ännu tydligare ska peka på Jesus i alla sammanhang där vi möter människor och att vi ska våga agera och vara aktiva i vetskap om att vi har ett evangelium att erbjuda som håller. Att vi aldrig ska behöva vara ängsliga och känna behov av att definiera oss utifrån andras eller egna misslyckanden utan rakryggat stå för det budskap vi fått i uppdrag att sprida.

…

Låt oss agera, ta första steg och förundras över hur andra helt troligt följer efter”.

Jag håller verkligen med! Det handlar mycket om att våga. Att bestämma sig för vem jag vill vara och vad jag vill stå upp för. Det gäller för mig själv och det gäller för församling och kyrka. Svaret på frågan om vem jag är bestämmer mycket av vad det blir.

Har också i helgen läst ut Linda Alexanderssons bok ”Bortom bekvämligheten – vardagstro som gör skillnad”, Argument förlag. Jag blir uppmuntrad av boken. Också utmanad. Den här boken vill jag ge bort till många! Jag tänker att Linda Alexanderssons bok är som ett svar på Josefin Arenius frågor om vilka vi vill vara som kyrka och församling. Här finns en blogg på temat ”Bortom bekvämligheten”.

Linda Alexandersson utgår från det halvår hon var utbytesstudent i Filippinierna på ett teologiskt seminarium. Det blev på många sätt några omvälvande månader. Rubriken är väl vald. Hur gör vi för att ta oss just bortom bekvämligheten. Det är lätt att slå sig till ro. Ursäkterna är så många för att välja bort ett engagemnang. Så lätt att hänvisa till än det ena än det andra.

Jag har Linda Alexanderssons bok till låns, vilket gjort mig frustrerad när jag läst den. Så mycket jag skulle vilja ha strukit under. Så många markeringar jag skulle vilja ha gjort i kanten. Nu har jag beställt boken och ska läsa den en gång till och just stryka under och göra markeringar i kanten. Den här boken vill jag göra till min bok.

Tanken slår mig att den här boken borde hela församlingen läsa. Vi borde läsa den tillsammans, och så samtala just tillsammans om hur vi tänker om vad en vardagstro som gör skillnad kan vara. Linda Alexanderssons exempel från Filippinerna är utmanande och viktga. Hur blir det hos oss när livet ställs på sin spets i andra länder och sammnanhang? Betyder det något för oss i vår del av världen? Hur kan vi tänka om vad det är som ställer tron och livet på sin spets i våra sammanhang? Ser vi det? Hur kan vi hjälpa varandra att se det? Och så förstå vad det är vi behöver göra. Faktiskt göra! Jag tänker att bön blir på riktigt när den föds ur det konkreta. När vi vågar oss ”ut”.  Det är när vi gör som vi också förstår vad vi bör be om.

Så få att de snart inte finns – om politikerna i Eskilstuna. Ett fall för Parken Zoo?

När det inte längre var möjligt att driva tidningen FOLKET som dagstidning bestämde man sig för att göra tidningen till en veckotidning. Så nu kommer FOLKET varje söndag. Jag tillhör dom som tycker att FOLKET har lyckats skapa en intressant veckotidning med lokal förankring. Varje nummer bärs upp av ett tema. Hoppas att det här initiativet håller!

Den tidning som kom i söndags handlar om hur det glesnar i de politiska partierna. Tidningen tar sin utgångspunkt i det kommande första maj-firandet. Jag måste erkänna att jag inte fattat hur få medlemmar som de politiska partierna i Eskilstuna har. Och så är det dessa nästan helt marginaliserade partier som är basen för den kommunala demokratin. Huvaligen! Partierna är så små att man nästan får ta fram ett förstoringsglas för att över huvudtaget se att de finns. Chansen att stöta på någon som är medlem i något av de politiska partierna i Eskilstuna är minimal. Jag kommer inte ifrån känslan av hur bräckligt hela det system är som bär upp den demokratiska apparaten i sta´n.

Socialdemokraterna har 921 medlemmar, Moderaterna har 378 medlemmar, Centern 237, Kristdemokraterna 144, Miljöpartiet 130, Vänsterpartiet 120, Folkpartiet 119 och Sverigedemokraterna 109 medlemmar.Totalt ca 2000 personer av kommunens nästan 100 000 innevånare är medlemmar i något av kommunens partier – ca 2 %. Så mycket vet jag om föreningsliv att jag utgår ifrån att av dessa 2 000 medlemmar så är kanske mer än hälften inte särskilt aktiva utan ser sitt medlemsskap som ett sätt att stötta det parti som man sympatiserar med. Snart är dessa medlemmar  så få att Parken Zoo får ta sig an dessa i sitt program att rädda snart utdödende arter….

Socialdemokraternas första maj-tåg har helt sjunkit ihop. 1983 deltog 7 000 personer i tåget. 2012 var man 600. Bra så, men sett över tid så är det nästan ingenting.

Det låter så stort när man läser om det politiska livet i Eskilstuna. Om utspel och debatter. Om beslut och skandaler. Miljoner hit och miljoner dit. Så är det i realiteten ytterst få som ens kommer i närheten av de diskussioner som förs. Jag funderar i mitt stilla sinne över hur många som är på plats när dessa partier har sin årsmöten? Hur många finns med när Kristdemokraterna med sina 144 medlemmar har sitt årsmöte. Eller Folkaprteit med sina 119 medlemmar.  Utöver själva numerären gäller att medelåldern är hög. Detta bekräftas i en FOLKET:s intervjuver.

Det är lätt att se att de politiska partierna delar sin ”livssituation” med det övriga föreningslivet. Jag känner naturligtvis igen detta från kyrkor och församlingar. Det är som om det organiserade föreningslivet inte längre lockar. Dock är många intresserade av såväl politikska som andliga frågor, dock utan att kanalaisera detta intresse i själva föreningasarbetet. Att det är så intygar forskaren Magnus Wennerhag i en tidningens intervjuver. ”Engagemanget är mindre kopplat till politiska partier och istället kanske till någon organisation kring en specifik fråga” Wennerhag nämner också om hur många väljer att engagera sig på internet i allt större utsträckning.

Jag vet faktiskt inte vad lösningen är? Inte så sällan kan man höra företrädare för de politiska partierna ondgöra sig över det bristande intresset och talar om det som att man inte når ut. Som att det hela är en kommunikationsfråga. Jag är inte säker på att den analysen är rätt. Det kan ju faktiskt handla om att vi i den stora allmänheten visst vet vad partiet driver, men inte sympatiserar med det. Vad är det som bidrar till detta närmast kompakta ointresse? Handlar det om att vi är alltför få som är beredda att satsa vår tid på detta? Att vi har annat för oss? Att det är svårt att förena ett engagemang med ett annat? Har politiken i allt för mångas ögon bara blivit alltför tråkig? Är politikerna för dåliga på att dra in andra i det politiska livet?  Är det så att politiker nöjer sig med att värva röster vart fjärde år, och så vill man gärna hållas för sig själv däremellan?  Är det så att politikerna ger upp när vi inte kommer till ”dom” i stället för att lämna sin invanda arena för att komma till ”oss”? Eller att vi tröttnat på att politikerna inte tycks svara på det som är våra frågor? Att det ibland är viktigare att vara ideologisk korrekt än att pragmatsikt besluta i en fråga?

Det känns onekligen olustigt att så få av oss valt att engagera oss i de politiska parteirna. Har vänder vi den trenden?

”Bryt tystnaden!” Vi kan inte längre säga att vi inget vet.

Jag är imponerad över det jobb som  DIAKONIA gjort för att skapa uppmärksamhet kring besöket av organisationen ”Breaking the silence” och Dana Golan, organisationen Breaking the Silence verkställande chef fram till i januari i år. Snart sagt varje större nyhetsredaktion har gjort inslag kring organisationen och den nyutkomna boken på svenska med vittnersbörd från israeliska soldater. På svenska heter boken ”Bryt tystnaden – israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena”, Leopard förlag. Jag lyssnadde till Dana Golan i ett möte i Stockholm i förra veckan.

Lyssna bl.a. till inslaget i dagens P1 här.

”Breaking the silence” kom till i början av 2000-talet efter det att ett sextiotal krigsveteraner valt att ta bladet från munnen och berättade om vad som verkligen hänt i Hebron och den ockupoerade Västbanken. Boken är en plågsam läsning av 145 vittnesbörd om vad som aldrig var tränkt att komma till allmänhetens kännedom. Befäl och soldater trodde sig kunna gå sin bärsärkagång utan att behöva stå till svars för det man gjort, än mindre behöva ”hängas ut” i det offentliga. Bara detta säger något om hur ruttet systemet varit och är. Som om man menar sig kunna stå över lagar och regler. Det som presenteras i dessa 145 vittnesbörd är egentligen inget annat än en lek – om absurd – men ändå lek. Som en katt och råtta-lek. Där den väl utrustade israleiska armén i sin överlägsenhet kunnat göra precis som man velat – och som man också gjort – för att demonstrera sitt övertag. Och allt detta har fått fortgå med den politiska ledningens gillande. Som att detta varit beställt från högsta ort. Det är svårt att förstå hur något sådant har fått fortgå. Frågan är hur länge det ska fortsätta utan att USA och EU resolut sätter klackarna i backen? Hur länge?

I boken presenteras det ena konkreta vittnesbördet efter det andra. Konkret och fasansfullt  i alla sina detaljer. Det handlar om hur palestinier utsätts för misshandel vid vägspärrarna, får sin egendom konfiskerad, bestraffas kollektivt, får sin rörelsefrihet begränsad med regler som hela tiden ändras. Det ser ut som godtycklighet sker ändå med stor systematik. Utgångspunkten är att varje palestinier, man och kvinna, är misstänkta. Den israeliska armén ser i varje palestinier en presumtiv terrorist. Med den utgångspunkten kan det inte bli på något annat sätt än det som beskrivs i boken.

I boken presenteras inte minst många vittnersbör om hur barn misshandlas. Hur också barn ses som fullfjädrade terrorister. Hur man hunsar runt med barn som vore de trasdockor. Hur ett befäl kan skapa en situation där man lockar fram barn bara för att skjuta sönder deras ben.

”De israeliska myndigheterna beslutat dag för dag vilka varor som kan överföras från en stad till en annan, vilka företag som kan startas, vem som får passera vägspärrarna och säkerhetsbarriärens övergångar, vem som kan skicka sina barn till skolan, vem som kan ta sig till universitetet och vem somn kan få den sjukvård han eller hon behöver. Israel har också beslagtagit tiotusentals palestiniers privata egendom”. Allt sker för att skapa kontroll över i stort sett varje palestinier.

I flera reportage i radio och TV har de företrädare för ”Breaking the silence” som besökt Sverigwe berättat om hur det går till när man mitt i natten stormar in i hus för att, som det heter, leta efter vapen. Hur man föser samman de som bor där och mer eller mindre river hela huset. Som om dessa soldater njuter av att vända upp och ner på ett helt hem och så lämnar det i stort kaos. Som om att man inte fattar vad detta skapar av aggresion hos inte minst alla barn. Som att detta är meningen. Får man ut dom på gatan menar man sig ha skäl att skada eller döda dom. Det som berättas i dessa vittnesbörd går utöver vad som är möjligt att fantisera om. Det är en brutalitet som går utöver mycket av det vi hör om från andra krigshärdar världen över. Och så menar, inte minst många internationella judiska organisationer, att det som sker är så marginellt och så harmlöst att det borde vi lämna därhän. Jag har själv hört det uttryckas på det viset. Varför bry sig när det finns så många andra oroshärdar att uppmärksamma? Så är det helt i sin ordning att en organisation som ”Breaking the silence” fått utstå ”spott och spe” från såväl israelsisk allmänhet som från företrädare för politiken och militären. Man utmålas som förädare som misstänkliggörs. På samma sätt misstänkliggörs de bidrag som bl.a. ”Breaking the silence” får från flera internationella sammanhang. Allt detta i en typ av försök att mörka det som pågår på de ockuperade områdena.

Företrädare för ”Breaking the silence” är tydliga med att ockupationen är roten till allt detta onda. Man är lika tydlig med att denna ockupation inte alls bidrar till att skapa den säkerhet som israeliska politiker och militärer anser sig eftersträva. Ockupationen bidrar snarast till att skapa ett instabilt läge i Israel. Israel skulel förmodligen må väl av att avsluta den nu pågående ockupationen.

Jag hoppas att det kan bli så att den bok som nu kommit ut på svenska ska få bidra till det som är målet för ”Breaking the silence” att ”tvinga oss att se på Israels handlingar med öppna ögon och fråga oss om de motsvarar ett humant och demokratiskt samhälles värderingar”.

Med vetskap om allt det som hänt och fortfarande händer är det en rimlig fråga varför exv. Sveriges regering valt att nästan inte säga något alls om allt detta. Som att man inte vet. Varför går inte Carl Bildt ut och talar om att detta är fullkomligt oacceptabelt. Att Sverige som ett demokratiskt land ifrågasätter det demokratiska i det sätt varpå Israel fortsätter att ockupera land och trotsa resolutioner från bl.a. FN. Hur länge menar den svenska regeringen att detta ska få fortgå? Hur länge menar den svenska regeringen att man med hjälp av bl.a. handelsavtal ska fortsätta bidra till att hålla en regim som denna under armarna? Hur länge? När nu boken ”Bryt tytnaden” är släppt kan ingen säga att vi inget visste. Nu vet vi och har anledning att handla därefter.

Det är så sjukt! Så sjukt!

I gårdagens DN 21 april 2013) skrev författarren Marlene van Nierkerk om krisen i sitt hemland Sydafrika. Detta är en nästan outhärdlig läsning om kvinnornas situation. Kvinnor löper större risk att bli våldtagna än att få utbildning. van Niekerk beskriver sitt land som ett land som är i krig med sig självt. Ja, det är som om alla grundläggande värderingar om bl.a. respekt har helt havererat.

Så skriver hon bl.a.:
”I århundraden har kvinnor fått tjäna som leksaker för den mordiska manstyp som historien ofta frambringat i de här trakterna, antingen han burit det holländska Ostindienkompaniets, de brittiska irregulära styrkornas eller apartheidslaktarnas uniform. I dag har de i stället blivit villebråd för dessa män som efter decennier av rasistiskt förtryck av sina nya härskare utlovades arbete, möjligheter, ett integrerat och mer jämlikt samhälle och en värdig tillvaro. Förkrossade och besvikna, med hoppet släckt i sina förödmjukade och maktlösa liv krossar de i sin tur andra…Så har den människa vars namn är kvinna blivit till byte, offer, avslräde”.

Så beskriver Marlene van Nierkerk hur späda flickor på bara några månader såväl som mormödrar befinner sig under ständig våldtäcksbelägring. Inte ens sjuka, handikappade eller döda är förskonade. ”Flickor från fattiga familjer kan ofta inte lita på asina fäder, bröder, farbröder eller kusiner”.
I Sydafrika anmäls 65 000 våldtäkter om året. Sanningen är att den siffran bör multipliceras med 36. Man uppskattar att det våldtas en kvinna var fjortonde sekund. Vem kan fatta vidden av detta? ”Varje dag påträffas lik av våldtagna kvinnor i diken, under sängar, på tak, under lövhögar, i buskage och i slagghjögar eller dumpade i sjöar och floder; latringropar och källor; inlåsta i bakluckor på bilar eller undanstoppade någon annanstans uton synhåll där förövarna hoppas att de ska glömmas bort”.

Marlene van Nierkerk relaterar denna avgrund till hur regimen distanserar sig från det folk den är satt att tjäna. Här handlar det nämast om att förtjäna. Att berika sig på på bekostnad av den majoritet vars behov är närmast outgrundliga. ”Åter ser man regeringsmedlemmar frossa i varje tänkbar lyx medan den verkliga fienden är inhemsk: massfattigdom, arbetslöshet och ett helt dysfunktionellt utbildningssystem”.

Det är viktigt det Marlene van Nierkerk slutar sin artikel med:
”Det är nu verkligen hög tid för de länder som i störra eller mindre utsträckning stödde kampen mot apartheid att börja utöva påtryckningar mot den tidigare frihetsrörelse som i sin nuvarande hänsynslösa form trampar på sina egna ideal att stärka de fattiga och lyfta upp de förtrampade, ideal som skulle mobilisera världens moraliska och finansiella stöd. Efter Kampen fortsätter kampen. Till den behöver vi ryggrad, men inga Jas Gripen”.

Trots att Marlene van Nierkerk gör ett försök att skriva så att vi förstår, så kan jag inte säga att jag förstår. Det är som om det inte räcker med att hänvisa till fattigdom och arbetslöshet. Det är som om botten gått ur hela det sydafrikanska samhället. Som om de som valts att leda detta land helt övergivit sitt folk. Som inte alls bryr sig. Som att man tappat alla de värderingar som en gång bar kampen mot apartheid. Då man höll ihop för att skapa en annan tingens ordning i Sydafrika. Det är så sjukt det Marlene van Nierkerk beskriver att det går bortom det åtmindstone jag kan förstå.

Att mot bakgrund av allt detta tänka sig att detta utsatta land ska använda miljarder på att köpa svenaska stridsflygplan – också detta är sjukt. Sjukt är det att tänka tillbaka på hur Göran Persson och andra jobbade ”häcken av sig” för att få den sydafrikanska regeringen att köpa dessa JAS-plan. Som att det var detta Sydafrika behövde. Det är så sjukt! Så sjukt!

Detta är faktiskt inte så svårt att förstå!

En dryg vecka i Israel och Palestina och man förstår inte mycket. Det är ju så många säger och det är så jag förutsätts säga. Vem är jag att kunna säga nån´ting efter bara några få dagar eller bara några få resor? Vem är jag att kunna säga att nog har jag förstått det kanske viktigaste. Är inte sanningen den att jag inte behöver förstå allt för att förstå det viktigaste?

Det är så här jag tänker efter en ny vecka i Israel och Palestina. Jag tror jag förstår en del. Jag har sett och hört nog mycket för att faktiskt säga att jag förstår. Det svåra är så svårt att det faktiskt är möjligt att se ett mönster i det.

Vad är det vi sett?

Vi har hört om det ointresse, eller den oförmåga, som finns hos det israeliska etablisemanget att ens röra sig i en riktining där man kan se en vilja att göra något åt konflikten med palestinierna. Någon uttryckte det som ”conflict managemant”. Utgångspunkten är inte att lösa utan att snarast underhålla konflikten. Mycket av det som sker är närmast ett spel för gallerierna.

Vi har hört om hur den israeliska staten närmast systematiskt diskriminerar en del av sina innevånare. Hur lagar tillämpas olika. Hur rättigheter inte är rättigheter för alla. Hur palestinier får order att riva sina hus för att marken inte får bebyggas, men hur samma mark snart bebyggs av aggrersiva bosättare med skydd av polis och militär.

Vi har hört om hur splittrad den lilla minoriteten kristna är. Hur kyrkoledare mer ser till sin egen position än föstår att gå samman för att värna det lilla som återstår av ”levande stenar”.

Vi har hört om hur rädlsan styr. Hur ”systemet” gör att människor inte möts. Helt enkelt inte tillåts att mötas,. Hur bilden av den andre byggs upp av stereotyper. Hur den som säger sig vilja lyssna misstänkliggöra.

Vi har hört om hur israelisk polis arresterar 10-11 åringar och låter dom sitta dagar i arrest. Vi har hört om det helvete det är att bli placerad i fängelse. Hur hela ideén är att bryta ner männisor genom att manipulera dag och natt, ljus och mörker, värme och kyla, frukost och middag. Till sist finns inget att hålla sig till. Inget att relatera livet till.

Vi har inte bara hört om, vi har sett, bosättningar som byggs upp som fantastiska städer där inte något tycks saknas, samtidigt som det mest elementära förvägras palestinska grannar. Där vatten är en närmast outsinlig resurs i bosättningarna, så är bristen på vatten det som sätter sin prägel på livet i de palestinska stadsdelarna. Vi har hört om hur palestinerna i östra Jerusalem betalar samma skatt som andra i Jerusalem, men inte får det minsta ut av samhällets service. Hur man säger sig inte våga hämta sopor i de palestinska områdena i östra Jerusalem.

Vi har hört om hur flera tusen barn i östra Jerusalem förvägras att gå i skola därför att Jerusalems stad helt enkelt vägrar bygga skolor så att det finns plats för alla. Vi har sett hur gatubelysningen lyser upp vägarna förbi de små bosättningarna, medan vägen ligger mörklagd i de palestinska kvarteren.

Vi har sett demolerade hus som en gång tillhörde palestinska framiljer. Familjer som egentligen inte haft någon reell chans att skaffa sig byggnadslov. Familjer som får betala vad det kostar att hyra in en bulldozer för att jämna sitt hus med marken.

Vi har sett muren, bitvis 11 meter hög, som skiljer människor från människor.Skiljer barn från skolor. Skiljer bönder från deras olivlundar och åkrar. Vi har sett hur muren slingrar sig fram för att infoga så mycket land och vattenresurser som möjligt.

Vi har hört om godtyckligheten och den ständiga hänvisningen till säkerheten. By ”security resons” så är allt tillåtet. Tycks det. Ingen behöver förklara något. Allt är möjligt med hänvisning till säkerheten.

Vi har sett och hört om allt detta. Vi har också mött människor som talat om sina drömmar och sitt hopp. Människor som bjuder motstånd. Såväl judar som palestinier. Människor som vägrar att bli offer. Som vägrar att gå in i rollen som fiende. Människor som sagt oss att den stora katastrofen vore om man förlorade hoppet. Människor som vatl att lyssna till en annan. Människor som talayt om vikten av att ”gå i varandras skor”. Att se varandra som människor. Männsikor som tänker om det motstånd man gör som att skapa sprickor i muren. Människor som tror på de små stegen som en möjlighet. Problemet är att de är så få och att så många gör så mycket för att göra det svårt som möjligt för de som vill nåpgot annat än ccupationen och bygga bosättningar.

Vi har hört människor – judar som palestinier – som uttalat sig kritiskt till hur länder väljer att ställa sig utanför. Som mest valt att se på. Som Sverige och resten av EU. Som mest talar men sällan visar en vilja att gå från ord till handling. Vi har hört hur man talat om detta som om det borde vara kriminellt.

Ja vi har sett och hört. Självklart inte allt. Inte förstått allt, men tillräckligt. Det vi sett och hört är tillräckligt för att förstå hur ett folk tycks tro att det är möjligt att skapa en framtid på ett annat folks bekostnad. Det vi har sett och hört gör att jag inte tror det är möjligt för Israel att själv kunna lösa sina problem.  Israel måste få hjälp! Jag vet inte om etablisemanget i form av militär och politik ens vill lösa relationen till det paestinska samhället. Jag vet inte ens om politiker och militärer  förstår att i takt med att man dehumaniserar och demioniserar sin motpart, så gör man det närmast omöjligt att komma någonvart i strävan att skapa fred och säkerhet för alla i detta lilla område.

Detta är faktiskt inte så svårt att förstå!