Och vad är nu detta?

Det är ju somvore det ett skämt. Samtidigt som Palestina lämnat in en medlemsansökan till FN har den israeliskia regeringens inrikesdepartement godkänt en plan för byggandet av 1 100 nya hem på occuperad mark i Östra Jerusalem. När premiärminister Netanyahu talade inför FN:s generalförsamling la han huvudet på sne och sträckte bildligt talat ut sin hand till den palestinske presidenten och vädjade om fortsatta förhandlingar. Han gjorde det som om han ville säga att nu måste något hända. Så hinner denne man inte mer än ta sig tillbaka från New York till Jerusalem före det att beslutet om nya bosättningar fattas. Visste Netanyahu detta innan han for iväg till New York? Hur förslagen är denne man? En möjlig välvillig tolkning är att någon riktigt höger ut i regeringskretsen sett till att detta händer precis i anslutning till FN:s generalförsamling bara för att skjuta alla förväntningar om förhandlingar i sank? Detta har nämligen skett förrut.

I går rapporterade svenska medier om omvärldens reaktioner. Man skulle ju kunna tänka sig att det blev till ett ramaskri. Värkldssamfundet kan ju ha anledning att känna sig helt lurade av Netanyahu. Lite patetiskt är det att höra dessa välansade diplomatiska uttalanden från EU och USA. Vi har hört detta förrut. Vi har verkligen hört det förrut. Israelerna går på som om de inte räds någon eller något och företrädare för de som skulle kunna sätta hårt mot hårt gör pliktskyldigast sina uttalanden. I realitetetn riskerar Israel inte något. Det är ju också detta de vet. Som om allt vore ett spel för gallerierna. Där frågan om det palestinska samhället blir som en bricka i ett spel de stora nationerna emellan. Hur länge ska vi tvingas se på detta förnedrande och farsartade spel? Hur länge? Hur länge tänker USA och EU låta sig förnedras av president Netanyahu? Finns ingen gräns för detta? Varför ska vi överhuvudetasget tro på något av det Netanyahu säger i den här frågan? Vad är en utsträckt hand värd i det här sammanhanget?

Israel kom till som ett beslut i dåvarande FN. Världssamfundet gick samman för att skapa ett land för världens judar. När frågan nu kommer upp om att FN ska bidra till att erkänna en palestinsk statsbildning går Israel ”i taket”. Det som en gång förunnades dom, det förvägrar de en annan,. Så generöst tänkt! Så oerhört generöst!

Jag kan inte annat än att tänka att Israel genom besluten att bygga nya bostäder aktivt håller på att gräva sin egen grav. Som om man tror att man ensidigt kan lösa alla sina problem. Jag har hört så många företrädare för såväl palestinier som israeler säga att detta inte är möjligt. Enade vi stå söndrade vi falla. Det är som om premiärminister Netanyahu och andra i det israeliskia etablisemanget inte förstår ett dugg av detta. Jag kan bli rädd av en sådan typ av övermänsklig tro på den egna förmågan att stå emot allt och alla. Man agerar som vore man en trotsig treåring som tror att man är tillvarons absoluta centrum. En sådan treåring blir outhärdlig och farölig för sig själv och måste naturligtvis hjälpas till en insikt om att det inte är så. Så borde alla dom som skyndar till Israels försvar tänka. För Israels egen skull borde de som står det landet närmast tala klarspråk i realtion till Israels regering. När kan man tänka sig att det sker?

 

Om McDonaldiseringen av samhälle och kyrka

Jag ber att få rekomendera tidningen NOD – forum för tro, kultur och samhälle! Det är bland det mest intressanta att läsa bland fromma tidningar. NOD bidrar till att ge såväl utblickar som fördjupningar. Inte så sällan lite udda och överraskande perspektiv. Jag gillar detta!

Nu senast handlar NOD om ett par böcker som tycker sig se att det som präglar McDonalds återfinns såväl i samhälle som i kyrkan. Den amerikanske sociologen Georg Ritzer mernar att snabbmatens principer påverkar vardagen mer än vi tror. Ritzers tanke är att så mycket av det som sker i samhället handlar om en strävan att utrota ineffektivitet, oförnuft, osäkerhet och oförutsägbarhet.  Verksamheten på McDonalds handlar om fyra viktiga principer – effektivitet, mätbarhet, förutsägbarhet och kontroll. Den som några gånger besökt en McDonaldsrestaurang kan känna igen sig i detta. Vart jag mig i världen vänder och finner en McDonaldsreastaurang, så är det 100% säkert att jag kan få en exakt samma hamburgare som hemma på min egen gata. Samma hets gäller på alla ställen. Anställa går klädda på samma sätt mm. mm.

NOD ger några exempel på hur denna McDonaldisering sätter sin prägel på mycket av det som sker i samhället.  Rolf Lidskog, professor i sociologi vid Örebro Universitet, menar sig se hur livet på universitet och högskola fokuserar på ”resultatinriktade medarbetare, effektiva rutiner, en slimmad organisation och en välfungerande ekonomi – men där ingen frågar vad som är syftet med verksamheten. ”Compltley lost, but making godd speed”" Ungefär detsamma gäller för sjukvården.

Tidigare kulturchefen på Expressen Per Svensson säger i en artijkel bl.a.: ”Vägen till framgång tycks oftare ligga i imitation än att man är unik, även om alla låtsas att de är unika”. Svensson talar om hur man inte så ofta blir överraskad, för det är samma koncept som återkommer i allt fler sammanahng.  ”Man får vad man får, och man vet vad det är”. Det gäller om Big Mac och så mycket annat. Jag gjorde precis den iaktagelsen när jag i helgen gjorde ett besök i det nya stora köpcentret i Västerås – Erikslund – i helgen. Jag gick en snabbrunda och konstaterar att det med bara några få undatag ser precis likadant ut som i Tuna Park och andra köpcentra. Det blir bara sååååå tråkigt.

Det riktigt intressanta kommer när NOD skriver om McDonaldiseringen av kyrkan.  Tidningen utgår från en bok av John Drane – ”The McDonaldization of the Church”. Här följer några citat:

”Är kyrkan alldeles för slätstruken, tråkig och förutsägbar för de människor som längtar efter en erfarenhet av radikal förändring?”

”Om kyrkan bara erbjuder samma saker som samhället i övrigt, varför skall människor som känner sig förtryckta på jobbet eller i privatlivet förvänta sig att finna en lösning genom att gå till kyrkan? Kan det vara så att vi tillåtit kyrkorna att påverkas av den smygande rationalisering som formar samhället i övrigt, och att vi nu lider av avigsidorna utan att få några av fördelarna?”

”Sökare i vår tid är extra känsliga för vilka  andliga kvaliteter som kristna människor har. Och de är också villiga att investera en hel del tid för att få vara med om något som förändrar deras liv. Hur kan kristna som begränsar sina andliga övningar till sextio minuter varje söndag, och som dessutom blir irriterade om en predikan drar över med fem minuter, knyta an till dessa människor?”

”Vi behöver bli betydligt känsligare för hur olika evangeliet kan gestaltas i skilda kulturella miljöer”.

Kyrkan kan ofta tala varmt om mångfald men ha svårt för att bejaka den i praktiken.”

”Kyrkan idag är alldeles för moderniserad och sekulariserad för att möta alla dem som är andligt intresserade, och som söker mjning bortom McDonaldiseringen.”

”Kyrkan behöver bli mer än intellektuell, menar Drane. Han kontrasterar individualismen och förnuftskulturen i formuleringen ”Jag tänker, alltså är jag till” med en kommentar från Kenya: ”Vi tillhör, alltså är jag till”. Vägarna in i framtiden handlar om att ge utrymme för gemenskapen och mysteriet.”

Så följer i tidningen NOD en rad intressanta kommnentarer som bl.a. är kritiska till NFU – naturlig församlingsutveckling. En undersökning som många församlingar låtit göra för att kolla läget i det egna sammanhanget. Flera menar att NFU bidrar till en inställning att om vi bara gör si så blir det så. Det unika går lätt om intet i den här typen av tänk.

Beställ tidningen från Örebro Missionsskola, på tel 019-30 77 50. Det finns så oerhört mycket i det här numret som är värt att samtala om. Jag tänker att det är viktigt att de här synpunkterna får prövas mot det som är våra föreställningar om tro och kyrka.  Till slut handlar det i hög grad om hur annorlunda vi vill vara. Problemet är nog att vi inte förstår hur ett vi blivit med samhället för övrigt. Vi tänker inte så särskilt annorlunda när det kommer tro och kyrka. Vi ger det inte tid därför att vi vill hinna med så mycket.  Hur ska vi som kyrka och församling ens tro att vi kan betyda något för en annan när vi inte ens själva ger kyrkan en chans mer än vad vi avsätter tid för annat? Hur ska det gå till? Hur ska vi få till ett levande gudstjänstliv när alltför många är borta? Mötet gör skilland bara om jag är i mötet. Så enkelt är det som tycks vara så svårt.

Tidningen DAGEN ägnar det hela en artikel här.

Vad är det vi väntar på?

Så är frågan om ett erkännande avPalestina som självständig stat ”baxad” ända in i FN:s finrum, och det uppstår en form av panik bland dom som nu tvingas ta ställning. Kan det bli annat än patetiskt när USA:s president Obama och andra menar att frågan är för tidigt väckt. Nu är det helt plötsligt palestinierna som får skulden för att ställa till det i processen för fred i konflikten mellan Israel och Palestina. Är inte detta häpnadsväckan!

Det är en nästan munter läsning som tidningen DAGEN:s ledarskribent Hasse Boström består sina läsare med när han manövererar i än det ena än det andra. Å ena sidan finns det skäl för att förstå palestinernas situation. Å andra sidan finns de bibliska profetiorna som talar om det judiska folkets unika rätt till landet. Slutsatsen blir: ”Både de judiska och de palestinska folken har rätt till ett eget land och säkra gränser. Men att i dag säga ja till att det bildas en palestinsk stat vore förhastat”. Hur kan man tänka sig detta som förhastat? Vad är det vi väntar på? I realiteten blir detta en fråga om att låta Israel hållas med att bygga fler bostäder vilket gör en palestinsk stat i princip och i relaiteten till bara en önskedröm. Detta inser också Carl Bildt som på sin blogg i dag skriver att ”Fortsätter dessutom den israeliska bosättningspolitiken kommer vi snart att komma till en situation där en tvåstatslösning i genuin bemärkelse inte längre kommer att vara en realistisk möjlighet”. Men gör då något karl! Gör något Carl!

Hur tänker Carl Bildt och andra om vad som borde ske om det nu är så fel att ta tag i frågan om en självständig palestinsk stat? Det är svårt att komma ifrån att Obama inte så mycket funderar över vad som blir bäst för palestinierna som vad som blir bäst för honom själv. Obama är inte särskilt intresserasd av att nu göra något i mellanöstern som kan försvåra för hans möjligheter att bli omvald. För Obama gäller att inte stöta sig med sin hemmaopinion. Obama kräver att palestinerna sitter stilla i båten för att inte trassla till det för USA. För den israeliska regeringen och premiärminster Netanyahu gäller att förhala så att inget sker vilket skapar fortsatt utrymme för att fortsätta bygga nya bosättningar. Jag upprepar det jag skrivit så många gånger att Israel inte vill nå till en fredsöverenskommelse med palestinierna. Jag skulle vilja hävda att man inte vet hur man gör. Den enda erfarenhet man har, det är krigets erfarenhet. När det bränner till kan man inget annat än skicka fram sina militärer. Hela den israseliska regerignens identitet och överlevnad handlar om att inte komma till någon som helst överenskommelse med palestinierna. Så illa är det!

Jag kan inte annat än tycka det är bra för processen att palestinerna nu tvingar fram en typ av process där vi får syna korten. Detta kan bidra till att sätta press på den israeliska regeringen. För USA:s del kommer det till slut att handla om sin roll i hela mellanöstern. Säger man nej nu så får man så många emot sig. Det kommer att påverka USA:s chanser att betyda något i alla de politiska processer som nu pågår runt om i mellanöstern. Hur länge kommer det att löna sig för USA att till varje pris hålla Israel under armarna? Jag skulle vilja säga att det snarast är en fara för Israels säkerhet att nu säga nej till ett självständigt Palestina.

Är det nå´n mer än jag som inte förstår?

Jag måste erkänna att jag blir konfunderad när diskussionen nu går vidare i Kyrkans tidning om Svenska kyrkans identitet och förståelse av tro och medlemsskap. För ett par veckor sedan skrev tidningens ledarskribent en animerad inlaga utifrån att Hyresgästföreningen i sin tidning ”Hem & Hyra” uppmanat folk att se till att tjäna pengar genom att gå ur Svenska kyrkan. Om detta blev det rabalder – tydligen allra mest i Hyresgästföreningen vars företrädare gjorde en ”pudel”. Kyrkans tidnings ledare finns här.

Så för ledarskribenten i Kyrkans tidning ett resonemang om vad det är för en tro som hör samman med medlemsskapet i Svenska kyrkan. Slutsatsen är att det kan vara lite av varje. Att tro på kyrkan som sådan står sig lika väl som att tro på Gud. Håkan Juholt är ett exempel på detta och hyllas för sin förslagenhet att efter 20 år utanför Svenska kyrkan begära medlemskap i Svenska kyrkan. Han är uppriktig när han säger att det sker inte av någon direkt religös anledning. Han tror inte på Gud, men väl på kyrkan.

Så skriver Kyrkans tidning: ”Att vara troende kan alltså i Svenska kyrkans sammanhang handla om att tro på kyrkans diakonala och kulturella arbete”.  Jag kan ändå inte tycka annat än att det är något uppseendeväckande. Jag är helt med på att människor kan välja att backa upp det kyrkan gör i form av diakoni och kultur, men att se det som en tro som jämställs med att tro på Gud, det kan jag inte förstå. Har man då inte devalverat kyrkan till en typ av organisation jämställd med andra organisationer typ kulturförening eller social institution? Ska man förstå det som att visst, kyrkan som sådan bygger på en förståelse av tron som tro på Gud som den uttrycks i de olika trosbekännelserna, men att för den som vill vara medlem i samma kyrka så gäller en annan och vidare förståelse av tron? Själva trosbekännelserna säger inget om tron på vare sig kultur eller diakoni.

Är det på det här sättet som mer etablerade företrädare för Svenska kyrkan också tänker om att vara medlem i Svenska kyrkan? Eller tänker man ta ledarskribenten i örat på samma sätt som Hyresgästföreningen tagit sin jorunalist i örat? Lurigt blir det. Det handlar inte alls om vilka som får delta i kyrkans gudstjänster och annat man bjuder in till, utan en fråga om vad det är som konstituerar själva medlemsskapet. Hur tänker man teoligiskt om ett medlemsskap som handlar om tro på diakoni och kultur? Jag funderar över hur det känns att bli kramad av Håkan Juholt som så frimodugt talar om att han gått med i kyrkan av mest sentimentala skäl. Jag tänker att inte blir det lättare för Svenska kyrkans företrädare att tala klart om tro och identitet vad gäller den egna kyrkan.

Lite av samma funderingar - om vad man ska tro - den får jag när jag läser om prästen Annika Borgs och ordföranden i Humannisterna Christer Sturmarks gemensamma artikel i DN häromveckan då de föreslår att Svenaska kyrkan och Humnanitserna borde sluta fred och göra gemensam sak mot all form av religiös fundamentalism. ”Varför dra en gräns mellan dem som tror på en gudomlig existens och dem som inte gör det?” Ja varför eller kanske: varför inte? Det var ju i alla fall så de tänkte som en gång formulerade kyrkans trosbekännelser. De kom till som ett sätt att dra upp rågångar mot föreställningar som man menade inte hörde den apostoliska tron till.

I Humanisternas värld går allt att förklara. Den som hävdar något så gammalmodigt och förlegat som tro stämplas omgående som mindre vetande. Varför bygga på något så luftigt och svårdefinierat som tro och religion? Den som framhärdar i sin tro får finna sig i att bli hänvisad in i en högst personlig och privat sfär. Tro är till för katakomberna. Inte för det offentliga rummet. I Humanisternas värld har den troende – utifrån sin tro – ingenting att tillföra diskussionen om hur vårt samhälle ska byggas. Jag håller med Christina Grenholm som skriver i sitt genmäle att ”Förbundet Humanisterna har på senare år ofta talat om religion på ett kategoriskt och förenklat sätt, där i princip bara fundamentalistiska tolkningar betraktats som religiösa och värda att ta på allvar.  Svenska kyrkan menar att en sådan polarisering är djupt olycklig”. Det skulle jag vilja säga är ett understatement.

När man skriver – som om man verkligen är överens om detta- att ”Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället”,  så säger det kanske mer om det sätt man försöker bekriva Svenska kyrkan på än vad som gäller för Humanisterna. Just den debatt som fortfarande pågår i Kyrkans tidning handlar ju om att detta är problemet och det som gjort att det svajar när det kommer till att beskriva Svenska kyrkans identitet. Vem är man när man så blivit ett med sitt omgivande samhälle? Hur ska man då tala om vad som är ens bidrag till sin tid?

Jag måste säga att jag tycker det är naivt av Annika Borg att kroka arm med Humanisterna på det här sättet. Christer Sturmark måtte känna sig nöjd med att få sällskap i sin ansträngning att förpassa tro och övertygelse så långt bort från den offerntliga arenan som möjligt. Får Sturmark som han vill så är kyrkan definitivt inte längre synlig mitt i byn. Varför ska vi inte dra en gräns mot ett sådant synsätt?

Världens Barn i Eskilstuna – på väg mot 1.5 miljoner kronor

Idag fick jag ett utskick från biståndsorganisationen DIAKONIA med brev om att nu är det dags att planera för årets insamlingsperiod till förmån för Världens Barn. Som om vi inte vet. Vi har hållit på sedan slutet av augusti. Vi har planerat årets insatser sedan början av 2011. Jag tog mig för att skriva några rader i ett mail till DIAKONIA:s ansvariga med  några funderingar kring det sena livstecknet. Börjar man inte förrän nu så blir det inte så mycket av det. Blir fundersam över vilken plats VB-kampanjen har i DIAKONIA:s sammanhang. I mailet har jag bjudit in den ansvariga till Eskilstuna så att vi får berätta om vad vi gör och hur vi gör det. Föreslog att kvinnan i fråga kommer den 5 oktogber då vi har vår Gala-konsert till förmån för Världens Barn-insamlingen. Vi får se hur det blir!

Hemligheten med vår lokala kampanj är att vi lägger ner mycket tid på att planera och plantera kampanjen i olika sammanhang. Så många personer och så många sammanhang SOM är delaktiga i det som sker. Det är spännande att i allt detta ha rollen som kommunsamordnare. Det är mycket på gång och det är mycket som ska tas om hand. Allt från små detaljer till stora och avgörande frågor.

Målsättningen är att nå upp till förra årets resultat och gärna en bit längre. Nog borde vi nå upp till 1.5 miljoner kronor. Kommunen har växt och ska vi nå till samma summna per kommuninnevånare som 2010 så måste vi plussa på slutsumman. En förutsättning för detta är att vi får sälja många exemplar  av boken ”Noveller för Världens Barn”. Så – alla ni som finns i organisationer och företag – kolla upp med ansvariga och chefer och föreslå att ni får köpa in en upplaga av boken. Den kostar 200 kronorm varav 100 kronor går direkt ner i insamlingen. Hur många ”flugor” som helst i en och samma smäll – god läsning, ett bra sätt att uppmuntra medarbetare och kundkontakter och inte minst ett sätt att bidra till att göra skillnad för världens barn. Stå på nu och se till att ta kontakter med såväl enskilda som ansvariga i olika sammanhang för att sälja så många exemplar som möjligt av novellboken.

För en vecka sedan genomnförde vi ett samarrangemang med handbollslaget GUIF. Det var verkligen Världens Barn i alla hörn av Sporthallen i samband med GUIF:s hemmapremiär mot RIK. Före matchen reppresenterade  jag Världens Barn i en träff som GUIF hade med sina sponsorer. Jag gjorde vad jag kunde för att uppmuntra deltagarna att vara med och ge. I anslutning till mitt tal förättade vi en auktion av några sígnerade tröjor, en boll och Jimmy Janssons nyss avlagda skor. Totalt inbringade detta 11.000 kronor. Någon köpte en av de inramade och signerade matchtröjorna för 5 000 kronor. Bra gjort! Bra satsat för världens barn!

Under kvällen låg det ett ljud av skramlande bössor över Sporthallen. Vi var många på plats som utmanade var och en som var där att ge. Totalt samlade vi in ca 13 000 kronor. Storartat! Vår kampanj var dessutomn matchvärd och uppmärksammades under matchen i ett antal högtalarinsalg. I pausen fanns vi dessutom med. När vi efter matchen höll på at packa ihop kom en man släntrande och ville stoppa mer pengar i våra bössor. Det visade sig att han vunnit på det lotteri man genomfört på slutresultatet. Han hade vunnit 1 000 kronoer och kom nu och la hälften av detta i våra bössor. Vad bra att vi inte hade bråttom iväg från Sporthallen. Det här är ett bra exempel på vad som ständigt händer under kamnpanjen. Ensklilda tänker till och tar intitiativ till än det ena än det andra. Jag vet några som plockar lingon och säljer och låter pengarna gå till insamlingen. Det är verkligen en kampanj som involverar och utmanar så många!

I morgon ska jag leverera insamlingsbössor och infomaterial till Mesta skola som på lördag genomför en gammamdags skoldag med anledning av skolans 140-årsjubileum. I allt detta jubilerande ska man samla in pengar till Världens Barn. Det Measta skola göra är en del av det som ingår i vårt skolsamarbete. Mycket är på gång också i den satsningen.

Nu satsar vi vidare! Vi hoppas på fler som kliver in och vill vara med som bössinsamlare eller på annat sätt bidra. Blev idag uppring av en mamma jag känner som å sin dotters vägnar ville kolla upp möjligheten för henne att vara bössinsamlare och på annat sätt hjälpa till. Det är ju så bra! Det är på det här visare vi tar stora kliv mot förra årets resultat. Nog ska vi göra det något bättre än så!  Hjälp oss sälja böcker och kom med på Galakonserten den 5 oktober. Biljetterna är släppta. Vi ses i den yra som Världens Barn-kampanjen nu befinner sig i.

”Utan självförtroende sprängs kyrkan”

Så går debatten vidare i  Kyrkans Tidning om kyrkans identitet och självförtroende. Intressant! Det hela tog fart för några veckor sedan då en skribent ifrågasatte med vilka förutsättningar kyrkan går i dialiog med exv. företrädare för islam. Poängen var att det inte tycks som att kyrkan vet vad den själv vill och därmed inte har så mycket att säga i dialogen med andra.

Kyrkans Tidnings ledarskribent ställer nu biskoparna mot väggen och säger att det ”fungerar inte att kyrkans ledning är stum när debatten om identitet och självförtroende rasar. I biskoparnas uppdrag ligger att ”vårda och värna kyrkans enhet”. Skribenten hänvisar till  kyrkoordningen och vad som står där om vad en biskop har för ansvar. Som om Kyrkans Tidning menar att biskoparna har begått tjänstefel. Dom har inte gjort det de borde göra. Inte sagt det de borde säga.

”Hittills har ingenting hörts från våra biskopar i den här frågan. På stiftens hemsidor, i bloggar och i pressreleaser går kyrklivet sin gilla gång. Det duger inte. Tystnaden är i det här fallet inte ett statement, det hade det varit om Svenska kyrkans identitet varit tydlig. Nu är tystnaden tomrum och tomrummet fylls mycket snabbt när det rör sig om en kontroversiell fråga. Som vi skrev i förra numret, risken är att de främlingsfientliga, ”emblemkristna”, tar över”.

Kommentaren sätter fokus på det som så ofta gäller: att vi så sällan låter samtal och diskussioner rubba våra cirklar. Kyrklivet fortsätter sin gilla gång. Vi måste bli bättre på detta. Inte lämna ett samtal utan att ha ställt frågan om hur vi går vidare. Det är självklart lätt att prata, svårare att rucka på strukturer och synsätt. Ibland har rubbade cirklar ett egenvärde. Vi behöver bevisa för oss själva att det faktikt är möjligt att tänka nytt och visa att vi överlever. Så farligt är det inte. Jag tänker att detta i hög grad gäller i processen att nu omvandla ord till handling när den nya kyrkan ”Gemensam framtid” nu ska förverkligas. Så lätt att falla tillbaka i ett gammalt sätt att se på saker och ting. Att inte riktigt orka ta tag i det som vi vet inte har fungerat.

Bland dom som engagerat sig i debatten i Kyrkans Tidning är prästerna Annika Borg och Christer Hugo. De har bl.a. skrivit: ” Vi måste nu börja föra dialog med varandra inom vår egen kyrka om vad det betyder att vara kristen”. Lätt att hålla med och gäller inte bara för Svenska Kyrkan utan kristenheten i stort. Det låter kanske märkligt att säga, men jag tror att vi pratar alldels för lite med varandra. Vi vet för lite om varandra. Vi vet för lite om trons grunder. Vi vet för lite om det som händer i vår kyrka. Vi vet för lite om Bibelns berättelser. Det blir helt enkelt för grunt av detta att vi vet för lite. Vi kan bättre! Vi behöver mer av samtal där saker och ting ställs på sin spets. Jag kan sörja över att vi har så svårt att engagera yngre generationer i dessa samtal. Ungdomarna tycks ha fullt upp med sitt. Unga vuxna och familjer med barn är fullt upptagna med sina karriärer och sitt familjeliv. Jag kan också oroa mig över  att samtalen som lett fram till beslutet om ”Gemensam framtid” så lite engagerat alla dessa yngre. Jag vill ändå tro att de bryr sig. Förmodligen blir våra samtal alldeles för vuxenmässiga. Kanske för akademiska. För lite om tro och liv. Eller vad?

Kyrkans Tidning avslutar sin ledare på det här sättet: ”Hugo och Borg ställer frågan om en kristen församling kan ta Gud på allvar utan att Jesus förs på tal. Svaret är nej. Eftersom Jesus är grunden för kyrkans tro och hela förståelse av vem Gud är, måste Jesus inte bara föras på tal utan vara i centrum. Det är grunden för sökandet efter hur den egna identiteten kommer till uttryck.
En kyrka utan självförtroende riskerar att sprängas i fraktioner. När diskussionen inte förs blir det som skiljer viktigare än det som förenar. Energin går åt till inre kamp.
Så det är hög tid att kyrkans ledning visar sig – och talar klarspråk om identiteten”.

På samma sida som denna ledarartikel är publicerad skriver prästen Bo Brander. Intressant att läsa honom, då det ofta sticker ut.  Han skriver bl.a. detta:

”Det hände sig att domkyrkoorganisten i ett sydsvenskt stift uttryckte sig entusiastiskt över livet i en kyrka, som han besökt. Domprosten kommenterade entusiasmen trevande: Men är de inte lite högkyrkliga där?
Domkyrkoorganisten utbrast uppgivet: Tänk om någon, någon gång, skulle kalla oss någonting!
Svenska kyrkan har naturligtvis en identitet – vag, intetsägande, välment, strävande att omfatta allt och alla, utom det liv som brinner här och där i församlingarna. Det livet bör marginaliseras, tystas och regleras med partipolitiska diktatoriska bestämmelser. Så kan också en kyrklig identitet se ut.

En sådan kyrka är för människors livsviktiga längtan efter Gud ingen vägledare. Den är i sin uteblivna ambition, att vara en varm tydlig coach i kristet liv 2011, en svikare av sitt egentliga uppdrag. När en biskopsbok kom ut för ett antal år sedan skrev recensenten: Han svarar väl på alla frågor som ställs, men anar nog inte att många frågor om Gud och tron inte ställs, för ingen räknar med att få något vettigt svar där”.

Det är sant det Kyrkans Tidning skriver att ”Det kan inte bli tyst när det hettar till kring de centrala frågorna idenjtitet och självförtroende”. Sant! Lika sant är det att detta inte bara är ett problem för någa biskopar. Det är en sak för oss alla.