Spaningar efter den kyrka vi vill ha!

Till vardagen och vardagens uppgifter hör att ibland få ”fly” för att vidga vyerna. Jag tror på att få kliva ur sitt ”vanliga” sammanhang för att ställa sig lite vid sidan av och med hjälp av vad jag hör andra säga få mer av perspektiv på det som upptar just min vardag. Utan detta, som jag tycker, sunda utifrån perspektiv ser man såvål det som är gott och det som är brister med en större tydlighet.

I veckan har jag varit på Missionskyrkans ”tankesmedja” på Lidingö Utbildningscentrum. Temat var ”Vart bär frikyrkligheten?” Utgångspunkten var bl.a. den debatt som följt på Sigrid Demingers debattartikel i tidningen Dagen då han förklarade att nu hade han bl.a. fått nog av ytligt frikyrkligt gudstjänstliv. Nu förklarade han, att nu söker han sig till Svenska Kyrkan, bl.a. för just dess gudstjänstliv. I seminariet i torsdags var det flera som kommenterade just hans slutsats att gå från en frikyrklighet med stora problem till Svenaska Kyrkan som om där inte finns några problem. En del har närmast talat om det som att gå ur askan i elden. Eller att gräset syns grönare på andra sidan staketet.

I torsdags var det Sune Fahlgren, nybliven lärare på Teologiska Högskolan i Stockholmn och tidigare direktor på stuidieförbundet BILDA:s studiecenter i Jerusalem SCSC), som höll de inledande förerdraget. Det ble riktigt bra och jag hoppas att det kommer i tryck i något sammaanhang.

Sunes utgångspunkt var bl.a. att det vi inte har, påverkar oss mer än det vi har. Jag förstår det som att bristen mer upptar vår uppmärksamhet än det vi faktiskt har. Som att vi mer upptas av de som inte är i kyrkan när det är dags att fira gudstjänst, mer än de som faktiskt är där. Hur kul är det att vara en av dom som faktikt är där, och höra besvikelsen över de som aldrig dök upp?

Sune återkom flera gånger till att vi tycks sakna drömmar och visioner om vilken kyrka det är vi vill ha. Utan detta drömmande står vi oss slätt. Till detta ska läggas att vi nog inte riktigt förstår hur påverkade  vi är av den tid och det samhälle i vilket vi lever och är kyrka. Vi ser tillbaka i hitorien och ser hur den kristna kyrkan i olika tider har tagit fajten med det man menat hotat människan. Inte minst har förkunnelsen fått sin prägel av att finnas i ett sammanhang då man förstått vad man har att också säga nej till. Exempel på detta är Martin Luther Kings berömda predikningar som fortfarander, då vi lyssnar till dom, kan få håren på armarna att resa sig. Mycket handlar det om att inte bli så hemma i världen att vi tappar perspektivet på vad som är kyrkans uppgift.

Sune Fahlgren argumenterarde för att det s.k. civila samhället är den arena där kyrkan har sin stora uppgift. Att säga detta är också att säga att det är inte som en myndighet vi ska profilera oss. Vi ska inte låna oss till att bli som en del av det kommunala.   Frågan vi har anledning arr fundera mera på, det är vad som är bårt bidrag just in i det civila samhället. Just vad som är ”vårt” bidrag. Vad vi som gemensakap kan betyda. Jag tänker att detta rör vid en frikyrklig tradition att betona det personliga. Att det enskilda kommit att bli så mycket viktigare än det gemensamma. Vi har fokluserat vid den personliga tron till den grad att vi närmast tappat bort det gemensamma perspektivet. När missionsbefallningen kommit på tal så har vi hamnat i frågan om vad som är min del i dettra mer än hur vi som kyrka och gemenskap ska förhålla oss. Så har många kännt detta som närmast en böra att bära.

Sune funderade tillsammans med oss om vad uthållighet, tålamod och motstånd kan få betyda i våra sammanhang. Jag tror att vi är duktiga på  att vara tålmodiga och uthålliga. Mindre duktiga på att göra motstånd. Det är som om det blir för kontroversiellt när frågan om vad vi har anledning att säga nej till kommer upp. Roligare att säga ja – knöligarer att säga nej. Detta tror jag är ett av våra stora problem. Har det måhända att göra med problemet att saker och ting uppfattas som vore det politik? Den fråga där jag till och från kan höra ett ”nej” gäller invandrings- och flyktingfrågan. Jag tycker jag ser mindre av motstånd när det kommer till frågan om fred och miljö. Hörde just från ett sammanhang ett referat om hur en pastorskollega hade så svårt för att säga att fredsfrågan är något för oss att jobba med. Han ville att vi skulle tala om frid i stället.

I samtalet kom frågan upp om det relevanta i att överhuvudtaget använda begereppet frikyrklig. Det är inte svårt att hålla med om detta. Någon reflekterade över detta och menade att den dag då Svenska Kyrkan inte längre var en statskyrka borde vi ha avskaffat begreppet frikyrkliga. Vi har hamnat i ett läge då vi inser att begrppet har tappat sin betydelse, samtidigt har vi inget annat att ta till. Fågan är om det längre är så särsdkilt viktigt att just bunta ihop de kyrkor som en gång utgjorde de frikyrkliga? Det viktiga och avgörande är inte längre de gränser som en gång skiljde kyrkorna åt. Jag kan i en del sammanhang känna en väl så stor samhörighet med Svenska Kyrkan som till en del i den gamla frikyrkliga kretsen. Något håller på att lösas upp och vi vet inte hur vi ska förhålla oss till det. Vi vet inte vad vi ska kalla detta.

En av debattörerna var DAGEN-journalisten Carl-Henrik Jaktlund. Han förde ett resonemang om att vi är alltför upptagna av att hitta rätt. Jag vet inte om detta hör samman med det jag läst på hans egen DAGEN-blogg där han refererar till en person som uttryckt sin erfarenhet av mötet med kyrka och församling som att “Det var för lite svar på frågor vi hade, och för mycket svar på frågor vi inte hade”. Han prövade tanken på att vi borde bli bättre på att slappna av. Jag tänker att vi återigen rör vid gamla frikyrkliga traditioner på att vara väldigt verksamhetsinriktade. Vi har på många sätt varit det vi gör. Kanske är det så at en del av problemet är att vi inte riktigt förmår orientera oss i en tid då detta verksamhetsmässiga inte är gångbart såsom det en gång var. Vi blir så lätt provocerade av att så få är beredda att sätta den tid vi skulle behöva för att hålla verksamheten igång. Hörde en kollega som fått ett mail från en familj som skulle flytta till stan med frågor om hur mycket som förväntades av familjen ifall de valde att bli medlemmar i församlingen ifråga. Utgångspunkten var att de inte var beredda attt satsa så mycket tid. Och frågan om det var välkomna ändå? Det är klart att detta ställer frågan på sin spets om vad det är att vara kyrka.

Ibland kan jag tänka att bristen på tid gör att vi inte heller får tid för det viktiga samtalet om vad som händer och vad det är vi vill ska hända. Hur blir det om vi inte ens tar oss tid för att dela våra drömmar och försöka förstå hur det då skulle komma att bli? Eller som någon uttryckte det i seminariet – utan spaning ingen aning?

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 253 andra följare

%d bloggers like this: