Hur introvert får det bli?

Det pågår en diskussion om frikyrkans vara eller inte vara. Samma diskussion pågår i Svenska Kyrkan. Så har det alltid varit. Kyrkan har räknats ut från diverse håll. Kommer ihåg hur någon – jag tror det var på 1970-talet – drog konsekvenser av den tidens statistik om tro och kyrka och som när han drog ut kurvorna tyckte sig kunna se hur tro och kyrka var på väg att alldeles försvinna från ”kartan”. Nu blev det inte så. Inte den här gången heller.

I våras drog den gamle frikyrkoprofilen Sidfrid Deminger igång en debatt om just frikyrkans kris. Efter ett långt liv i frikyrkliga sammanhang förklarade han att nu hade han gett upp och förklarade att nu skulle han återvända till fadershuset – Svenska Kyrkan. Hans beslut handlade framför allt om ett behov av ett annat gudstjänstliv än det hans frikyrkliga sammanhang kunde erbjuda honom. Det blev en hiskelig debatt efter detta. När jag i helgen deltog i Sommarakademin på Örebro missionsskola ägnades den här debatten en hel kväll. Temat var ”Är frikyrkan överspelad?” Panelen leddes av DAGEN-redaktören Elisabeth Sandlund. De medverkande hävdade att det finns ingen riktig krismedvetenhet i de gamla frikyrkliga sammanhangen. Att krisen handlar om såväl identitet som om ledarskap. Att vi anpassat oss alldeles på tok mycket till samhället. Att det som varit vår profil kommit bort i denna anpassniong. Att vi har tappat bort det annorlunda. Att vi aldrig riktigt vågar eller orkar ta tag i de riktigt svåra frågorna i livet. En stående punkt i den debatt som varit är den om gudstjänstlivet. Om hur gudstjänsterna förflackats. Hur gudstjänsterna blivit mer av underhållning.  Hur vi firar nattvard alldeles för sällan.

Blev tipsad om att lyssna till några av predikningarna på Hönökonferensen i somras. Hörde bl.a. equmenias generalsekreterare Patric Forsling predika. Hans predikan var som ett rasande angrepp på församlingar som inte förstår att ta barn och ungdomar på allvar. Han berättade om en liten församling som sökt equmenias hjälp och också fick det, men som när förändringens vindar började blåsa kallade till krismöte och beslutade att avsluta projektet. Som om den lilla församlingen inte kalarade av när det kom nya människor till kyrkan. Inte klarade av att cirklarna rubbades. Forsling fick en applåd när predikan var över.

Det slår mig hur introvert diskussionen är. Hur den nästan helt handlar om det som sker i kyrkan.  Jag tänker att det stora problemet är att vi just blivit alldeles för interna. Blev påmind om detta i ett samtal som handlade om att det minsann inte är så lätt att klara också detta med kyrka och församling när nästan all tid går åt till jobb och familj. Vi borde slå av på takten för att inter gå under. Som att vi överutnyttjar de människor som går in i olika typer av ledaruppdrag. I samtalet kom också fram att pastorn borde göra mer. Att pastorer inbte riktigt förstrå hur pressat arbetslivet är. Jag tänker att detta också handlar om hur det interna beskär vår förmåga att vara utåtriktade. Låt oss skära ner på kyrkans verksamhet och låt oss få mer tid för vårt eget liv. Det utåtriktade får stå tillbaka för det som mer har med det inre att göra. Jag kan ibland tänka om detta som en typ av bekvämlighet förklädd till en typ av fromhet. Jag är inte alls så säker på att om vi frigjorde flera från de ledaruppdrag dessa personer nu har så skulle vi få fler som kommer till gudstjänster, bön och biblesamtal. Som om vi skulle bli bättre rustade om vi ger upp det utåtriktade.

Under våren presenterade den nya kyrkan Gemensam Framtid en enkätundersökning man låtit göra genom att fråga 1 000 svenskar om tro och kyrka. Mycket interessant kom fram i undersökningen. Det som blev riktkgit tydligt var en förväntan att finna kyrkan i det vi talar om som diakoni. Att i samverkan med andra möta det som är många nänniskoras sociala behov. Inte särskilt många uttalade ett intresse för kyrkans gudstjänstliv. När andra än vi kyrkvana fick komma till tals handlade detta inte alls mycket om det som nu upptar mycket av vårt samtal. Jag kan bli oroad när jag notrerar detta. Jag tänker att i det utåtriktade finner vi så mycket av motivation för att be och gå i gudstjänst. Det uitåtriktade – mötet med människor – hjälper oss att förstå det som är trons och kyrkans mål. Mötet med andra motiverar oss att läsa Bibelns texter och försöka förstå vad de har med vår tid och våra liv att göra.

Mycket i den debatt som varit och fortfarande är handlar om hur eländigt det är. Inte särskilt mycket handlar om de goda exemplen. Vi är bra – extremt skickliga – på att skärskåda oss själva och se det som inte fungerar. Bra så, men den krisartade analysen blir tung att bära om vi inte ser att faktiskt mycket fungerar. Kanske är det så att vi behöver prata mycket mer om det som fungerar än det sinte fungerar. Jag håller inte riktigft med om att det i kyrkor och samfund inte finns en krismedvetenhet. Visst vet vi vad som inte fungerar och inte fungerar. Vi är inte blinda för statisktiska uppgifter. Det är ju uppenbart att vi i stort blir färre och färre. Låt oss ändå prata mer om det som ändå fungerar. Låt oss lära av dom som prövat nytt? Låt oss hålla fast vid det som har med kyrkans utåtriktade arbete att göra. Det är när vi är till för andra som vi också talar som bäst om vad det är att vara kyrka.

När det kommer till frågan om identitet borde vi fundera mera på det vi har anledning att säga nej till. Det fungerar inte att bara säga ja til allt och alla. Så är det också i vfåra egnba liv. Identiteten blir till av att vi säger både ja och nej. Den som bara säger ja blir snabbt alldeles gränslös. Frågan ställd på sin spets är ju om det gör nå´n skillnad i att vara kristen jämfört med att inte vara det? Har jag som kristen andra utgångspunkter än den som inte är det och därför säger nej till ett och annat av det är allmänt vedetagna vedeertagna värderingar i vår tid? Får vad som helst plats i kyrkan? Är det OK att köra på hur som helst i kyrkan utan att någon tar mod till sig och säger nej? Jag funderar just över det. Hur blir vi modiga att också säga nej? Upprepar det jag tidigare sagt att för att kunna vara trovärdiga då vi säger ”ja” behöver vi kunna säga ”nej”.  Vårt ”ja” blir egentligen riitkgt hållbart om det hör samamn med det vi säger nej till.

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 253 andra följare

%d bloggare gillar detta: