Fyra timmar på Dramaten i Stockholm i fredags kväll. En helkväll med Ingemar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Jag såg filmen när den gick i början på 1980-talet. Berättelsen om teaterfamiljen Ekdahl i Uppsala. Om biskopen som blir kär i Alma Ekdahl vars man dukade under i samband med en repetition. Det är på många sätt en neurotisk berättelse om relationer, sexualitet och religion. Som om Ingemar Bergman avhandlar allt det av stora frågor som ”rider” hans liv. Samtidigt har passager i dramat närmast buskiskaraktär.
Det börjar – och slutar – i en betraktelse om det lilla livet i realtion till det stora livet. Om livet i familjen och teatern och hur det hänger samman med det som händer i den stora världen – utanför familjen och teatern. Nog finns här mycket att fundera över. Om flykten in i den lilla världen när den stora världen bara blir för obegriplig och hotfull. Jag vet ju hur det just i teaterkretsar förs resonemang om hur teatern ska förhålla sig till det som händer utanför teaterns förtrollade värld. Lite som vi för den i kyrkan – om hur vi låter världen ta plats i kyrkorummet och hur det kanske just där, med det som är exv. gudstjänstens drama och liturgi, gör just det svåra i världen uthärdligt. Kan tänka mig att samma resonemang kan gälla för teatern. Som ett sammanhang att härbärgera och ge perspektiv åt det svåra i tillvaron. Låter kanske preteniöst, men jag tänker att det är så.
Hela andra akten handlar om hur änkan Alma Ekdahl gifter sig med biskopen Edvard Vergérus och flyttar in i biskopsgården i Uppsala. Detta blir till ett rent helvete som präglas av biskopens fullkomligt förvridna syn på Gud och sin uppgift. Som hotar och slår, låser in och straffar med hänvisning till sin tro på Gud. Att just Guds kärlek är utgångspunkten för den kärva tilllvaro som präglar biskopsgården. Biskopen framstår som en djävul, som driver sig själv och familjen till ren katrastrof. Det är uppenbart att Ingemar Bergman kämpar med vem Gud är. Kämpar med en gudsbild av en sträng och krävande Gud där begrepp som nåd inte existerar. Det blir nästan outhärdligt. Detta hur en vuxen systematiskt bryter ner ett barn med hänvisning till hur mycket han tycker om sin styvson. Jag tänker att ytterst handlar det om makt och mindre om religion. Om en person som förlorar sig i ambitionen att styra och bestämma. Som om han inte får som han vill är på väg att själv gå under.
Till det nästan outhärdliga i ”Fanny och Alexander” hör just sammanblandningen av makt och religion. Där biskopen blir en ”ulv i fårakläder” – en djävul förklädd till gudsman. Som kan sin Bibel men brukar den högst selektivt. Som just lägger tryck i sitt maktutövning genom att hänvisa till bibeltexter. Som lägger upp det så infernaliskt att när människor vänder sig mot honom får han det till att de vänder sig mot Gud själv. Det är inte enkelt att värja sig mot en maktutövning som denna. Temat går igen i rent sekteristiska rörelser där människor hålls ”på mattan” med hänvisning till Guds ord. Där en liten församling blir som ett fängelse eller en typ av cirkus där direktören slår med sin piska för att få kameler och hästar att föra sig i inövade mönster.
Ser i Dramatens programblad att texten till ”Fanny och Alexander” finns utgiven i bokform (1982). Ska se om det går att få tag i boken. Det finns vändningar i replikerna och monologerna som jag gärna skulle vilja fundera mera på. Kanske skulle en text som denna kunna vara en god utgångspunkt för några samtal i nå´t kyrksammanhang om makt och religion. Jag är helt övertygad om att den lilla världen verkligen mår bra av mötet med den stora världen.
Tack ni som på min födesledag gav mig presentkortet till Dramaten. Det blev till en stor upplevelse som jag inte riktigt blir kvitt.
Publicerat av Claes-Göran Ydrefors 






Jag lyssnade till Lars H Gustafsson vid ett par tillfällen som bl.a. presenterade sin nya bok ”Gå med dig”. Lars H har jobbat som skolläkare i bl.a. Rosengård i Malmö. Intressant att höra honom tala om också det goda som finns i ett område som Rosengård. Passade på att få Lars H Gustafssons signatur i min nyinköpta bok.
En tegelsten på 600 sidor som beskriver bland det ”skitigaste” som hänt i svensk nutida politik. Han beskriver det som hände hösten 2003/våren 2004 med de flyktingbarn som hamnade i ett apatiskt tillstånd och hur dessa barn och deras föräldrar utsattes för ett maktspel iscensatt av den socialdemokratiska regeringen i samspel med en kvinna som upphöjdes till nationell samordnare i dessa frågor. Redan från början hade man bestämt sig för att barnen bluffade. Salen var fullsatt och stämningen upprörd. Frågan har nu på nytt aktualiserats i flera tidningsartiklar.
Jag lyssnade till flera samtal som hade det gemensamt att de tog upp det som händer när tro och religion går överstyr. Bla. en kvinna som under traumatiska former lämnat en närmast extrem församling i Skåne samt en man som hoppat av från Hare Khrisna-rörelsen. Det som återkom i alla dessa samtal var det riskfulla i att människor kapar sina nätverk utanför den religiösa kretsen och att allt tvivel och ifrågasättande stämplas som att vara ansatt av djävulens demoner. Det är inte alldeles enkelt med det vi ibland talar om som radikal tro.
rapporter från Palestina. Hon berättade om skräddaren i Gaza och hur han är på väg att ge upp allt hopp om en förändring till det bättre. Jag har hört om denne skräddare i flera av Cecilia Uddéns radioinslag. Hon återkom några gånger till Obama och hur det nu är bråtttom för honom att agera. Han borde stampa med foten och säga att ”jag är president i USA och när jag säger att bosättningarna ska upphöra så menar jag att de ska upphöra”. Jag fick en möjlighet att efter intervjuvn växla några ord med Cecilia Uddén och tacka henne för hennes initierade radiorapporter. På Internationella torget hittade jag ”22 sömnlösa nätter” – en bok om kriget i Gaza. Ska se vad den boken har att tillföra utöver allt annat som skrivits i saken.