Ingemar Bergman och Gud

Fyra timmar på Dramaten i Stockholm i fredags kväll. En helkväll med Ingemar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Jag såg filmen när den gick i början på 1980-talet. Berättelsen om teaterfamiljen Ekdahl i Uppsala. Om biskopen som blir kär i Alma Ekdahl vars man dukade under i samband med en repetition. Det är på många sätt en neurotisk berättelse om relationer, sexualitet och religion. Som om Ingemar Bergman avhandlar allt det av stora frågor som ”rider” hans liv. Samtidigt har passager i dramat närmast buskiskaraktär.

Det börjar – och slutar – i en  betraktelse om det lilla livet i realtion till det stora livet. Om livet i familjen och teatern och hur det hänger samman med det som händer i den stora världen – utanför familjen och teatern. Nog finns här mycket att fundera över. Om flykten in i den lilla världen när den stora världen bara blir för obegriplig och hotfull. Jag vet ju hur det just i  teaterkretsar förs resonemang om hur teatern ska förhålla sig till det som händer utanför teaterns förtrollade värld. Lite som vi för den i kyrkan – om hur vi låter världen ta plats i kyrkorummet och hur det kanske just där, med det som är exv. gudstjänstens drama och liturgi, gör just det svåra i världen uthärdligt. Kan tänka mig att samma resonemang kan gälla för teatern. Som ett sammanhang att härbärgera och ge perspektiv åt det svåra i tillvaron. Låter kanske preteniöst, men jag tänker att det är så.

Hela andra akten handlar om hur änkan Alma Ekdahl gifter sig med biskopen Edvard Vergérus och flyttar in i biskopsgården i Uppsala. Detta blir till ett rent helvete som präglas av biskopens fullkomligt förvridna syn på Gud och sin uppgift. Som hotar och slår, låser in och straffar med hänvisning till sin tro på Gud. Att just Guds kärlek är utgångspunkten för den kärva tilllvaro som präglar biskopsgården. Biskopen framstår som en djävul, som driver sig själv och familjen till ren katrastrof. Det är uppenbart att Ingemar Bergman kämpar med vem Gud är. Kämpar med en gudsbild av en sträng och krävande Gud där begrepp som nåd inte existerar. Det blir nästan outhärdligt. Detta hur en vuxen systematiskt bryter ner ett barn med hänvisning till hur mycket han tycker om sin styvson. Jag tänker att ytterst handlar det om makt och mindre om religion. Om en person som förlorar sig i ambitionen att styra och bestämma. Som om han inte får som han vill är på väg att själv gå under.

Till det nästan outhärdliga i ”Fanny och Alexander” hör just sammanblandningen av makt och religion. Där biskopen blir en ”ulv i fårakläder” – en djävul förklädd till gudsman. Som kan sin Bibel men brukar den högst selektivt. Som just lägger tryck i sitt maktutövning genom att hänvisa till bibeltexter. Som lägger upp det så infernaliskt att när människor vänder sig mot honom får han det till att de  vänder sig mot Gud själv. Det är inte enkelt att värja sig mot en maktutövning som denna. Temat går igen i rent sekteristiska rörelser där människor hålls ”på mattan” med hänvisning till Guds ord. Där en liten församling blir som ett fängelse eller en typ av cirkus där direktören slår med sin piska för att få kameler och hästar att föra sig i inövade mönster.

Ser i Dramatens programblad att texten till ”Fanny och Alexander” finns utgiven i bokform (1982). Ska se om det går att få tag i boken. Det finns vändningar i replikerna och monologerna som jag gärna skulle vilja fundera mera på. Kanske skulle en text som denna kunna vara en god utgångspunkt för några samtal i nå´t kyrksammanhang om makt och religion. Jag är helt övertygad om att den lilla världen verkligen mår bra av mötet med den stora världen.

Tack ni som på min födesledag gav mig presentkortet till Dramaten. Det blev till en stor upplevelse som jag inte riktigt blir kvitt.

Konsert för två kyrkorglar och en flygel

Vårt besök i Stockholm i helgen sammanföll med Kulturnatten. För tredje året i rad gick Stockholms kulturliv samman för att bjuda på fest. För fest måste det ha varit för alla kulturälskare. Arrangemang på bred front från kl.18.00 till midnatt. Förra året samlade Kulrutnatten 60 000 besök. I år var det ett 90-tal arrangörer som bjöd in till en lång rad olika arrangemang. Kulturnatten genomförs som ett samarrangemang mellan Stockholms kommun och Dagens Nyheter. Det är bara att gratulera stockholmarna till ett arrangemang som detta!

Vi siktade in oss på en konsert i S:t Jakobs kyrka vid Kungsträdgården. Klockan 19.00 bjöds på en konsert för två kyrkorglar och en flygel. Vi kom tidigt och hamnade mitt i en sing a long-konsert. Måste erkänna att jag blev häpen när det var kö in till kyrkan och kyrkan nästan fullsatt av människor som sjöng tillsammans i diverse sånger. Vi hann vara med på avslutningen då vi bl.a. sjöng kvällspsalmen ”Bred dina vida vingar”. Det blev till en andäktig stämning i kyrkan. Så tog det instrumentala vid och kyrkan var fortfarande fullsatt trots att många av de som deltog i sången lämnat kyrkan. Det blev till en annorlunda musikalisk upplevelse. Den stora kyrkorgeln som själv fyllde hela kyrkan i samspel med den mindre kororgeln och en flygel. Har aldrig hört något sådant förrut. Det vi fick lyssna till var delvis specialskrivet för just den här sättningen. Så spännande det blev! Annorlunda och skönt att lyssna till! När vi vandrade ut i Stockholmskvällen var det påfallande många ute på ”jakt” efter något aannat att lyssna till eller delta i. Allt detta gratis – om jag fattat det rätt.

Jagg tänker att den här natten måste vara som nå´n typ av promotion för kulturen i Sytockholm. Ett sätt för alla dessa kulturens aktörer att en gång om året gå samman i en gemensam ambition att bjuda fler till det kulturliv man har att erbjuda. Det är ju inte så att Stockholm lider brist på kultur. Ändå gör man denna satsning. Som att man vet att mer kultur bidrar till att göra Stockholm till en än bättre stad.

Tanken på vad kultur kan göra för att skapa en tryggare stad nämndes då företrädare för kyrkor och församlingar i i Eskisltuna mötte en kommunpolis i förra veckan och frågan handlade just om hur vi kan göra Eskilstuna tryggare. Låt oss göra mer av detta. Nu är det några/många år sedan vi hade nå´n typ av kulturnatt i Eskilstuna. Det hela dog ut efter ett par år. Det jag också kommer ihåg det var att kommunen inte såg det som så angeläget att man var beredd att satsa pengar i en idé som denna. Kommer inte ihåg varför. Det är ju inte så att Eskilstuna saknar kulturarrangemang av olika slag, likt Stockholm, men varför inte en koncentrerard satsning som den en Kulturnatt skulle vara? I Stockholm har kulturförvaltningen och DN gått samman. Varför inte Eskilstuna-Kuriren och kommunen i vår stad i något som inte främnst bygger på öltält på Fristadstorget. För att ge ett ytterligare bidrag till en tryggare stad! Det tycker jag skulle vara angeläget.

Har sträckläst boken!

Tillsammans med alla de böcker jag fick när jag firade min födelsedag för några veckor sedan, fick jag också ett presentkort för att kunna köpa ännu flera böcker. Beställde Leif GW Perssons bojk ”Gustavs grabb” och Tomas Sjödins bok ”Tusen olevda liv finns inom mig”. Nu har jag läst Sjödins bok. Sträckläst den. En på många sätt fantastisk bok.

Boken handlar om pastorskollegan Bengt Eriksson som precis som jag fyllt 60 år. Förlaget – Libris – presenterar boken så här: Pastor Bengt Ericsson har planerat allt i minsta detalj. Utan minsta anstrykning till vemod låser han dörren till pastorsbostaden, sätter sig i bilen och styr en sista gång mot kapellet. På predikstolen, väl synligt, tejpar han upp brevet där han berättar att han ska försvinna från församlingen en tid och i vilket han ber om förlåtelse att han trasslar till det för andra. Men han har helt enkelt inte funnit någon annan väg.
När Bengt Ericsson sätter sig i bilen igen är det för att åter ta kontrollen över ett liv som så här långt mest har präglats av en rad tillfälligheter och anpassningar. Det han nu gör är visserligen både oväntat och i mångas ögon klandervärt, men han styr söderut med en märklig känsla av lätthet och med en fast beslutsamhet att utforska ett av de tusen olevda liv han bär inom sig.

Det Tomas Sjödin berättar berör mig på många sätt. Hur han jobbar med sitt eget liv. Inte väjer för det svåra. I stället för att bara ge upp eller tänka att nu gäller det att bita ihop – bara några få år kvar till pensionen – ger han sig ikast med sin uppgift. Som att han – och vågar det – ställer allt på sin spets. Bära eller brista. Han spelar ett högt spel, och inser det själv. Själva upplösningen handlar om att Bengt Eriksson, efter 4 månader på ”flykt” reser tillbaka hem till Söderhamn och sin hemförsamling i Betel - precis så som han lovade att han skulle göra. Redan då han ”drog” lovade han att komma tillbaka till söndagen den 31 augusti – 15 söndagen efter Trefaldighet. Han levde ju bevars också med kyrkoåret som en typ av kalender i livet. Han körde så sakteliga förbi Betel för att se på anslagstavlan om han var annonserad. Hade någon annan varit annonserad hade han tagit detsom ett tecken på att han inte var önskad tillbaka. Jag ska verkligen inte avslöja mer om hur det slutar.

Jag vet sedan tidigare att Tomas Sjödin levt med Ådalsförfattaren Birger Norman. I boken är Norman något av en litterär förljeslagare vars citat är som kryssmarkeringar på en vandringsled. Citaten fördjupar och för berättelsen vidare.

Ett skäl till att Bengt Eriksson behöver dra sig undan är hans behov av att på djupet få bearbeta sin sorg efter sin bortgångna fru Agneta. Fem år har gått sedan hustrun dog, men det är som om mycket är kvar att sörja. Redan innan pastor Bengt gav sig iväg från Söerhamn till en hyrd liten stuga i Varbergstrakten har han bestämt sig för att skriva fem brev till sin döda hustru. Han gör det också och det blir till nå´n typ av temamässiga betraktelser. Det är verkligen bra skrivet. Mycket att fundera på. Som att Tomas Sjödin i den här romanen samlat ihjop så mycket av erfarenheter såväl från sitt eget som andras liv. Som om den här boken inte bara handlar om Bengt Eriksson utan om det som för Tomas Sjödin själv är viktigt i livet. Som att texten han skriver inte baras slutar i en sorts ”färdplan” för hur Bengt Eriksson ska kunna göra någiot meningsfullt av sina återstående fem år i tjänst, utan också ett sätt för Tomas Sjödin att säga att detta är den grund på vilken mitt liv vilar. På många sätt ett kärleksfullt sätt att beskriva sin hembygd och dess människior liksom den resa han själv gjort. Det är så många formuleringar i det Tomas Sjödin skriver som jag skulle vilja komma ihåg. Jag har vikt hörnen på de boksidor där breven finns återgivna som pastor Bengt skrev till sin döda hustru. Jag tänker att til de texterna kommer jag att återvända för där finns mycket att fundera vidare över. Jag som också har fem år kvar tills dess jag pensioneras som pastor – även om det inte sker med Fredrik Reinfeldts goda minne.

Ett citat till slut där Bengt Eriksson funderar tillsammans med en nyfunnen vän om  Norman, moral och moralism och hur frikyrkligheten just kommit att präglas av mycket moraslism: ”Hans korta framtidsmanifest behövde inte skrivas på papper: Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barnhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människ mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet”.

Jag säger bara det – läs boken! Förlora dig i dessa boksidor och Tomas Sjödins så kärleksfulla berättelse.

Länge leve Näshulta kulturdagar!

Det blev en fantastisk kväll i går med konsert och invigning av Näshulta kulturdagar. Vi lyssnade till Vibafemba. Gruppen intog scenen utan musiker men fick det att låta som om man ändå hade en orkester nån´stans. Fantastiskt vad dom får till med bara sina stämmor. Det blev precis som man förutskickat en kväll i skrattets och eftertänksamhetens tecken. Skönsång och mellansnack i en smalfull och njutbar kompott. Galna infall och inte alltid så väl förberedda mellansnack. Men det funkar en kväll som denna på utonhusscenen vid Haneberg säteri.

Lika faschinerad som jag är över själva konserten, lika faschinerad är jag över en satsning som dessa kulturdagar. Det är som om en hel bygd beslutat sig för att få hela Sörmland att ta sig dit. Man är onekligen på väg att lyckas. En hoper driftiga människor som går samman och skapar något alldeles enastående. Nytt för i år är att man gjort om en del av ladan till konsthall. Så smakfullt gjort. Enkelt  men oerhört effektfullt. Bara den värd en resa.

Nu fortsätter dessa kulturdagar hela veckan. Lika ambitiöst som det startade i går kväll. Det hela avslutas med ”Östen med Resten”. Gläder mig åt att det var första kvällen jag var där och inte förvisda till denna – i mitt tycke – väl hejiga avslutning.

All credit till alla i Näshulta som gått samman för att göra dessa kulturdagar till en stor upplevlese. Ett bra exempel på att landsbygden minsann inte finner sig i att förklaras som mer eller mindre död. Länge leve Näshulta kulturdagar! Riktigt länge!

Nytt år med campagne och ny församling

Så mycket folk det var på sta´n runt midnatt! Mycket champagne också – en del av det fick vi med oss hem…. Nå´n fick för sig att spruta champagnen över några av oss som gick förbi. Måttligt kul.

Föresten – ett fantastiskt fyrverkeri! Jag tillhör dom som tycker att det är OK att lägga en del av våra skattepengar på sån´t som ett fyrverkeri. Jag tycker också det är OK – t.o.m skäligt – att lägga en del av våra skattekronor på det som är stan´s yttre miljö. Jag tror vi mår bra av att leva i en stadsmiljö som är estetiskt tilltalande. Som bara detta enda träd i Stadsparken som man försett med en massa tusen lampor. Vilken gnistrande upplevelse mitt i Stadsparken! Jag tänker om stadsmiljön lite som vårt eget vardagsrum. Vi lägger ner en del energi på att få till ett rum vi trivs i och gärna vill vistas i. Så måste det också få vara med vår stadsmiljö.

Vi var ute i god tid före midnatt och tog oss till Klosters kyrka. Kyrkan visade sig vara något av en värmestuga i väntan på det stora fyrverkeriet. Så mycket andaktskänsla infann sig inte. Hörde en och annan som sörjde över detta. Träffade några medarbetare i Svenska Kyrkan och fick anledning att gratulera till den nya församlingsbildningen. Nu får vi vänja oss vid att tala om Svenska Kyrkan i Eskilstuna som Eskilstuna Församling. Det tar väl sin tid innan detta sitter i medvetandet…på samma sätt som det tar några dagar innan vi skriver rätt årtal.

Inte utan att jag är nyfiken på hur Svenska Kyrkan nu väljer att arbeta. Hur som helst har man valt att sköta sin omorganisation strikt internt. Hade väntat mig att vi som övrig kristenhet i sta´n skulle getts nå´n typ av information om hur man tänker sig det hela – inte minst därför att detta var vad vi utlovades…på Svenska Kyrkans eget initiativ. Så blev det inte. Tids nog får se hur det blir och hur man tänkt sig att formera sitt arbete. Svenska Kyrkan är en viktig ”aktör” i Eskilstuna – inte bara i relation till oss övriga kyrkor och församlingar. SvK i Eskilstuna är en viktig kraft i sta´n som helhet. Hoppas att den nya församlingen tänker så om sig själva och valt att organisera sitt arbete utifrån detta.

På söndag ska jag predika i Elimkyrkan över det som är kyrkoårstemat för Söndagen efter Nyår – ”Guds hus”. Jag kommer att reflektera just över hur vi tänker om våra kyrkor och vilken roll vi vill att dessa Guds hus ska spela – för den församling som finns där och för sta´n som helhet. Jag är övertygad om att vad som sker i dessa Guds hus spelar roll för hela sta´n. Det är därför jag tänker om Svenska Kyrkans nya församlingsbildning som jag gör. Nå´n kanske tycker att jag inte alls skulle bry mig, men det är vad jag gör. Jag bryr mig…därför att vi i Eskilstuna på många sätt är beroende av Svenska Kyrkan.

I predikan på söndag citerar jag bl.a. en tidigare biskop i Church of England som sagt: ”Väldigt många männiksor har ingen rest av kristen tro alls, tron är inte bara slumrande – den är icke-existerande”. Jag tror inte situationen i England skiljer sig så mycket från den i vårt land. Frågan är hur vi som kyrkor och församlingar förhåller oss till detta? Vi har anledning att fundera mycket över detta…om vi vill vara med och göra skillnad i den miljö och den tid som vi finns i.

Välkommen med till Elimkyrkan på söndag kl.11.00 för att fira gudstjänst och höra hela min predikan! Vi borde ha mycket att prata vidare om!

Intravenös kulturinjektion

Så är jag hemkommen från två intensiva dygn på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. För den som älskar böcker och tror på ordets makt, så är detta något av årets händelse. Som att sänkas ner i en kokande gryta…eller en ”intravenös injektion” av det mest koncentrerade kulturupplevelse jag tror man kan få i Sverige. 100.000 människor på plats under fyra dagar. När Bibbie och jag gick från mässan lördag lunch så var det nästan omöjligt att ta sig fram mellan montrarna.

Under de sexton timmar jag sammanlagt var på Mässan, var jag på arton seminarier eller scensamtal. Under de fyra mässdagarna genomförs ca. 2300 programpunkter. Jag hann med arton…och jag låg verkligen i.

Jag lyssnade till Lars H Gustafsson vid ett par tillfällen som bl.a. presenterade sin nya bok ”Gå med dig”. Lars H har jobbat som skolläkare i bl.a. Rosengård i Malmö. Intressant att höra honom tala om också det goda som finns i ett område som Rosengård. Passade på att få Lars H Gustafssons signatur i min nyinköpta bok.

Jag deltog i ett seminarium med jorunalisten Gellert Tamas då han presenterade sin alldeles nyutkomna bok ”De apatiska”. En tegelsten på 600 sidor som beskriver bland det ”skitigaste” som hänt i svensk nutida politik. Han beskriver det som hände hösten 2003/våren 2004 med de flyktingbarn som hamnade i ett apatiskt tillstånd och hur dessa barn och deras föräldrar utsattes för ett maktspel iscensatt av den socialdemokratiska regeringen i samspel med en kvinna som upphöjdes till nationell samordnare i dessa frågor. Redan från början hade man bestämt sig för att barnen bluffade. Salen var fullsatt och stämningen upprörd. Frågan har nu på nytt aktualiserats i flera tidningsartiklar.

Lyssnade också på ett samtal mellan socialminitern Göran Hägglund, förre ärkebiskopen KG Hammar och Dagens chefredaktör Elisabet Sandlund om samkönade äktenskap. Det blev mest ett samtal mellan Hammar och Sandlund där Göran Hägglund satt som en åskådare mellan de två. Hammar hoppas att kyrkomötet – om ca en månad – ska fatta beslut om en ordning för samkönade äktenskap. Sandlund varande och menade att SvK spelar ett högt spel. Risken är att SvK går mitt itu.

Jag lyssnade till flera samtal som hade det gemensamt att de tog upp det som händer när tro och religion går överstyr. Bla. en kvinna som under traumatiska former lämnat en närmast extrem församling i Skåne samt en man som hoppat av från Hare Khrisna-rörelsen. Det som återkom i alla dessa samtal var det riskfulla i att människor kapar sina nätverk utanför den religiösa kretsen och att allt tvivel och ifrågasättande stämplas som att vara ansatt av djävulens demoner. Det är inte alldeles enkelt med det vi ibland talar om som radikal tro.

Jag lyssnade til en intervjuv med Cecilia Uddén – Sveriges Radios korrespondent i mellanöstern. Jag uppskattar hennes vardagspräglade rapporter från Palestina. Hon berättade om skräddaren i Gaza och hur han är på väg att ge upp allt hopp om en förändring till det bättre. Jag har hört om denne skräddare i flera av Cecilia Uddéns radioinslag. Hon återkom några gånger till Obama och hur det nu är bråtttom för honom att agera. Han borde stampa med foten och säga att ”jag är president i USA och när jag säger att bosättningarna ska upphöra så menar jag att de ska upphöra”. Jag fick en möjlighet att efter intervjuvn växla några ord med Cecilia Uddén och tacka henne för hennes initierade radiorapporter. På Internationella torget hittade jag ”22 sömnlösa nätter” – en bok om kriget i Gaza. Ska se vad den boken har att tillföra utöver allt annat som skrivits i saken.

Lyssnade till ett långt samtal med bl.a. ärkebiskop Anders Wejryd och Joakim Palme, vd för Institutet för framtidsstudier, om det sköra livet. Blev bl.a. till en diskussion om hur det robusta samhället är på väg att krakelera. Stadsmissionerna i landet arangerade samtalet. Deras medverkan på Bok- och biblioteksmässan var starten för ett opinionsarbete som sträcker sig fram till valet nästa höst. Den rösten blir viktig att lyssna till när valrörelsen sätter igång med sina steriotypa paroller.

Regissören Roy Anderrsson och läkaren och författaren Stefan Einhorn samtalade om konsten att tala allvar. Samtalet handlade bl.a. om bristen på allvarsamma och djupgående samtal. Roy Andersson har bl.a. skrivit boken ”Vår tids rädsla för allvar”.

Bland det siasta jag hann med var att lyssna till ett samtal på temat ”Liv och död - livsuppehållande behandling från början till slut”. I samtalet deltog bl.a. professor Hugo Lagercratz, Astrid Lindgrens barnsjukhus. Utgångspunkten var fallet från mars i år då ett nyfött barn dog av, som man menar, en alltför hög dos av morfin. En av läkarna hämtades av polis och anklagas för att ha orsakat barnets död. Hela den här frågan är utgångspunkten för ett samtal i S:t Eskilskyrkan den 7 november. Jag har försökt få med Hugo Lagercrantz till det samtalet utan att lyckas med det. Får istället besök av en hans läkarkollegor på Astrid Lindgrens barnsjukhus – Ann Edner. Till dess ska jag läsa den lilla nyutkomna bok som presenterades i seminariet. I förra veckans nummer av tidningen Sändaren finns också en artikel i den här frågan.

Ett av de mer obskyra inslagen på Mässan var Humanisternas ungdom som erbjöd ”avdop”. Dessa humansitungdomar stod på pass med en hårfön. Det var bara att sätta sig på plats och låta ungdomarna blåsa på. Säger något om Humanisterna! Så må Christer Sturmark – som jag också lyssnade till – framstå som hur seriös som helst. Något tok är det ändå med imagen!

Väl hemma har jag nu högen med böcker från bokmässan att ta fatt i. Spännande och viktig läsning. Att på det här sättet vara ett par dagar på Bok- och -bilioteksmässan är att få en kick. Viktigt att skaffa sig utsiktsplatser som gör att man ser bättre ut över det som är vår tid med viktiga och angelägna samtal och diskussioner. Alla borde några gånger i livet få en möjlighet att besöka Bok- och -Biblioteksmässan. Nästa år arrangeras mäsasan med inriktning på afrikansk litteratur.

Från en bok till en ocean av böcker

Ikväll har vi haft Världens Barns högläsningskväll på ABF. Inte många hittade dit, ändå var det lite av en högtidsstund att få lyssna till några av berättelserna ur Världens Barns novellsamling. Bl.a. Tage Danilessons lilla finurliga text om sanning och sannolikhet. Bra läst av en av kvällens högläsare.

I morgon åker jag till Göterborg för att vara ett par dagar på Bok-och Biblioteksmässan. Lite av en bokälskares Mecca. Ett fullkomligt eldorado med böcker och författare om vartannat. Vart man än vänder sig har man möjlighet att lyssna till en författare som presenterar sina böcker. Jag ska spendera den mesta tiden på att gå på seminarier. Har tidigare varit på – tror jag – fyra bokmässor och haft några högtdisstunder i mötet med författare och samhällsdebattörer. Jag gillar de där lite osannolika kombinationerna av författare och debattörer. Det är lättarer att räkna upp de författare och andra kulturpersonligheter som inte är där än de som är i Göteborg. Alla är där! Få se vad det blir av den varan den här gången. Ett är säkert att det blir inte mycket av ”dötid”. Det är ett sanslöst brus av röster och intryck.

Återkommer med färska intryck från ”Götet” – och en bunt nya böcker i packningen hem.

Om döden och Netanyahu

Enligt mediarapporter såväl igår som idag avser Israels regering att fatta beaslut om att ge tillstånd för att bygga ytterligare 500 bosättarhus/lägenheter. Detta sker mitt framför näsan på EU:s utrikesministrar som när de möttes i Stockholm i slutet av förra veckan talade klarspråk om bosättningarna som olagliga och i strid mot folkrätten. Så tänker sig Israel ändå gå vidare som en trotsig liten snorunge för att pröva den internationella opinionen.

Nu eller aldrig har den amerikanska administrationen sin chans. Om man godtar ett ev. beslut om en utvidgning av bosättarprogrammet är man förmodligen ”rökt” när det gäller att spela en roll i mellanöstern. Det kommer inte att uppfattas på något annat sätt än att man vikt ner sig för den israeliska regeringen. Så är vi tillbaka i ett läge att Israel gör som man vill och fullständigt ignorerar internationella beslut om bl.a. en tvåstatslösning. Netanyahu spelar ett högt spel med såväl sin hemmaopinion som den internationella opinionen. Vem har kurager nog att sätta stopp för detta?  Är det möjligt att EU och Carl Bildt nöjer sig med att göra små käcka uttalanden? När tänker man sätta ner foten för att sätta press på Israel genom att frysa sina relationer och lägga en uppgradering av bl.a. handelsförbindelserna på is? Det brådskar – det verklgien brådskar!

—

Läser nu på DN:s webb att beslutet om nya bostäder är fatta.

—

Så till en annan sak – en helt annan sak. Jag vill puffa för en intervjuv i dagens DN med barnläkaren Lars H Gustafsson. Han ger om ett par dagar ut en ny bok med titeln ”Gä med dig” som bl.a. handlar om att förhålla sig till sorg. Det är så många små citat ur intervjuvn som vore värda att hamna på kylskåpsdörren som en daglig påminnelse om det som är viktigt i livet. Han resonerar bl.a. om mötets betydelse – mötet två människor emellan och vad det kan betyda.  ”I mötet öppnas möjligheten till att vara medmänniska. Det blir särskilt viktigt när något inträffar som får marken att plötsligt rämna under våra fötter”.

Om ett par veckor reser jag till Götteborg och årets Bok – och Biblioteksmässa. En riktig höjdarupplevelse. Jag ska leta runt i mässans katalog och se om Lars H Gustafsson finns där för att presentera sin bok. Då ska jag vara med där! Boken ges ut på Libris förlag.

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”

Har just läst en av böckerna i sommarens läsbeting – Ann Heberleins uppmärksammade bok  ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, Weyler förlag. Kanske inte nå´n direkt uppbygglig sommarläsning, men jag har läst för jag vill försöka förstå hur det är att  leva med en allvarlig psykisk sjukdom. Jag är osäker på om det ändå är möjligt att förstå – även om jag läser om boken ett antal gånger.

Ann Heberlein skriver själv att målet med hennes bok är att ”berätta hur det är att kämpa mot den ständiga impulsen att ta sitt liv. Hur det är att leva med en kronisk sjukdom som inte syns. Hur svårt det är. Hur lite hjälp det finns att få”. Det är ju bl.a. detta som mycket av kritiken mot psykvården handlat om. Brist på resurser. Brist på kompetens. Inte minst när det gäller barns och ungdomars psykiska ohälsa. Hur vettigt är det att ungdomar som mår psykiskt dåligt tvingas vänta månader innan man får vård?

Det jag särskilt fäst mig vid när jag läst Ann Heberleins bok är henns beskrivningar hur det är att leva med en maodepresiv eller bipolär sjukdom. Hon beskriver det bl.a. så här: ”Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkade, omslingrande i fyrafemsexsju led och så slutar jag känna och tänker bara och då går det över styr…Jag kan inte sova för jag kan inte sluta tänka…Det enda som består är kriget i mitt huvud. Det enda som inte överger mig är ångesten…något som river och klöser och kraxar kallt i mitt bröst. Något som tagit mig i besittning…I mitt huvud slåss så många tankar om uppmärksamheten hela tiden att jag är tvuingen att hålla om mitt huvud för att det inte ska sprängas”.

Det är på ett sätt nästan outhärdligt att läsa – att försöka tänka mig in i en situation som den Ann Heberlein beskriver – detta ständiga krig i huvudet utan något till synes slut. Den oändliga tröttheten. Tvivlet på mening i livet. Tvivlet på sig själv och sin egen förmåga.

Ann Heberlein använder ett helt kapitel för reflektion kring självmord. Så skriver hom bl.a. ”Självmord är aldrig en bra lösning. Men jag tror att det är viktigt att tala om at vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv….Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet…Vi lever med en dödlig sjukdom”. Varje år dör ungefär 1500 människor genom att man ”tar” sina egna liv. Det är betydligt fler än de som dör i trafikolyckor.

Jag försöker lägga Ann Heberleins beskrivningar av sin sjukdom på minnet. Jag tänker att det är viktigit att veta – kanske mer veta än förstå. Fortfarande gäller att det är mycket skam förbunden med att vara psykiskt sjuk. En upplevelse närd av den rädsla varmed de flesta av oss möter den som är psykiskt sjuk. Lite som de spetälska som Bibeln berättar om – dom som ingen ville veta av, än mindre ha i sin närhet. En grupp människor som hänvisades till samhällets utkant. Mycket behöver ske med svensk psykvård. Mycket behöver också ske med hur vi som allmänhet förhåller oss till alla dom som bär på en psykisk sjukdom. Ett sätt är att lära sig lite mera.  Ann Heberleins bok är i det avseendet en bra lärobok. En bok, inte så mycket om hur det är, utan en beskrivning med ett inifrånperspektiv. Det är detta som gör boken så angelägen. Läs den gärna!

Länge leve entusiasterna!

I måndags kväll lyssnade jag till acapellagruppen Viba Femba – inte på nå´n av mälardalens mer kända scener utan mitt ute på landsbygden – några mil utanför Eskilstuna. Platsen var Näshulta och konserten inledningen på Näshulta kulturdagar. Nästan 400 personer hade hittat vägen ut till denna tillfälliga konsertplats. En fantastisk kväll – på alla sätt. Eskilstuna-Kurirens recension tycker jag var väl avmätt. En blandad repertoar där jag ibland var på väg att se mig omkring om det ändå inte fanns några musiker gömda i buskarna. Imponerande vad en grupp på fem levererar av musikalitet.

Det jag på ett sätt är än mer imponerad av, det är alla de entusiaster som gjorde den här kvällen möjlig. Alla dom som slitit för att bygga scen och sätta upp ett jättelikt tak av segelduk. Dom som fixat bänkar, ordnat med parkeringsplatser, kokade korv och serverade kaffe. Detta var dessutom bara början på flera dagar av aktiviteter. Det är så här man håller en bygd igång. Länge leve entusiasterna i Näshulta som går man ur huse för att skapa en kulturscen mitt ute på landsbygden! Det är hopp om livet – också landsbygdslivet.

Hur skulle det bli om alla entusiaster gick ut i strejk och krävde betalt för allt det man så här långt gjort gratis? Kaos och haveri naturligtvis. Inte mycket skulle längre fungera i kulturlivet, i idrottsvärlden, förenings- och församlingslivet och allt vad det nu är. Jag har försökt få Eskilstuna kommun att förstå detta och ta initiativ till något där föreningslivet bjuds in och kommunen säger ett tack för det kommunen aldrig skulle ha råd att betala för. På många sätt är det så att kommunen står och faller med alla dessa ideella insatser. Ett tack vore på sin plats! När förstår kommunens höga företrädare det? Jag bara undrar! Tills dess saluterar jag med egen ”kanon” – länge leve entusiasterna!