Det är ett förfärligt perspektiv som Erik Helmerson beskriver. ”Organisationen Aid to the church in need uppger att 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna. 105.000 människor dödas årligen just för att de är kristna”. Vissa undersökningar gör gällande att omkring 200 miljoner kristna lever under ständigt våldshot och att ytterligare 350 till 400 miljoner utsätts för diskriminering i sin vardag.

”I Mellanöstern, där kristendomen föddes som mellanbarn i den abrahamitiska religionsfamiljen, bestod befolkningen för hundra år sedan av en femtedel kristna. I dag är siffran fem procent. Utflyttningen ur området har pågått länge men tilltagit på senare år, inte minst som följd av trakasserier, hot och våldsdåd från islamistiska extremister”.

” I vissa länder är situationen katastrofal. I Irak har hälften av landets kristna flytt sedan krigsutbrottet 2003. I Afghanistan är landets fåtaliga kristna offer för extremistiskt våld samt gripanden och trakasserier av myndigheterna. I Turkiet, där det osmanska folkmordet på armenier och andra kristna utgjorde ett av historiens många dråpslag mot kyrkan i öst, utgör de nu bara en promille av befolkningen”.

Jag tänker att visst vet vi väl något om detta, men inte att det är på det här viset. Det är egentligen inte möjligt att förstå. Det är inte utan att vi som svensk kristenhet – och vi delar det med många i västvärlden – lever i nå´n typ av bubbla. Hur mycket har vi gjort för att sätta tryck på pakistanska myndigheter för att rädda livet på Asia Bibi som väntar på sin död i fängelset.? ”Hon är den kristna pakistanska som kom i gräl med några muslimska kvinnor över lite dricksvatten; det påstods att hon under bråket yttrat sig nedsättande om profeten Muhammed. För detta dömdes hon till döden genom hängning. En politiker, Salmaan Taseer, mördades sedan han uttalat sig till förmån för Asia Bibi och mot Pakistans stränga hädelselagar”.

Erik Helmersons slutsats är den: ”Slutet av förra året såg en begynnande debatt i Storbritannien, där allt fler anklagar regeringen för passivitet gentemot övergreppen på kristna. I Sverige, liksom i många övriga västländer, är det fortsatt tyst. Vad säger den vänsteropposition som av tradition slår sig för bröstet för sin internationella solidaritet? Vad säger myndigheter och människorättsorganisationer? Och, framför allt: vad säger regeringen?”

Ja, vad säger regeringen? Vad ska vi hoppas på att regeringen har att säga? Jag måste erkänna att jag inte har så stora förhoppningar. Skälet är hur man agerade när det var närmast kaos i Irak då många blev mördade i kyrkor och ute på gator och torg. Trots detta valde regeringen och Migrationsverket att inte stoppa återförvisningen av irakiska kristna. Skälet var bl.a. att tillhörigheten till en grupp – i det här fallet de kristna – inte var tillräckligt skäl för att få stanna i Sverige. Det var ju i det här sammanhanget som migrationsminister Billström gav rådet att de kristna som skickas tillbaka får ligga lågt med sin religionstillhörighet. Detta är bland det mest korkade jag hört i den här frågan. Hur gör man för att ligga lågt när själva religionstillhörigheten ligger i själva namnet?

Vi har mycket att hämnta hem när det gäller själva kunskapen om med vilka förutsättningar stora delar av världens kristna lever. Tillsammans med några andra sitter jag i en arbetsgrupp som försöker tänka till när det gäller den nya kyrkan – Gemensam Framtids – närvaro och arbete i Mellanöstern och nordafrika. Problemet är att allt nu ska gå så förtvivlat fort. Vi hinner ju inte tänka klart. Jag ser det som den nya kyrkans kanske allra största internationella fråga är hur vi vill förhålla oss till det som sker i Mellanöstern och nordafrika. Den stora och spännande utmaningen ligger ju dessutomn i att vi har så många från den regionen redan här i vårt land. Detta utmanar oss att tänka internationellt arbete på ett annat sätt. Det internationella finns mitt uppe i vårt nationella. Om något måste detta få prägla den nya kyrkans arbete. En del av det jag hört och läst verkar också peka i denna riktning. Ser detta som det kanske mest spännande med den nya kyrkan.  En del i det vi tänker oss är just att hämta hem kunskap. Egentligen har vi den redan här, vi har den här via alla de från Irak, Palestina och nordafrika som finns i Sverige och har nästan dagliga kontakter med sina hemländer,. Kanske handlar det mest om att vi tar oss tid att lyssna.  Vad kan vi annat än att sitta ner och låta andra berätta om vad som händer de kristna i exv. Mellanöstern, Pakistan och nordafrika?

Raoul Wallenberg var omkring 30 år när han tog sig an uppdraget att rädda så många judar som det bara gick undan helvetet i Budapest. Halva den judiska befolkningen hade redan skickats till en säker död när Wallenberg tog sig an sitt uppdrag.  Hans ”vapen” var skyddspassen och de hus han hyrde för att ge judarna en fristad. På det här sättet räddade han flera tusen judar. Fortfarande är det oklart vad som hände Raoul Wallenberg efter det att han i januari 1945 ”plockades in” av de sovjetiska befälhavarna.

Jag fäster mig vid det mod med vilket denne svenske affärsman tog sig an sitt uppdrag. I DN beskriver någon hur ”Wallenberg tänjde på begreppen efter hand för att kunna ge pass till så många som han någonsin kunde”. Jag tänker att detta är civilkurage. Att inte vara så ängslig. Att våga just tänja på begreppen.

Jag önskar att vi hade mer av denna Raoul Wallenberg-anda i vårt sätt att tänka. Att just våga mer. Jag tänker att det är mer av det vi borde ta med oss in i försvaret för många av dom som söker en fristad i Sverige – undan krig och annat i andra länder. Vi borde mer frimodigt höja våra röster till människors försvar. Mer frimodigt hävda de galenskaper som nu gäller i hur Migrationsverket hanterar människors behov av säkerhet. Vi borde mer resolut ställa politiskt ansvariga till svars för det som händer. Vi borde tala ur skägget när det exv. gäller migrationsminister Billströms sätt att blockera flera av de förslag som nu bereds om bl.a. barns situation i samband med att asylfrågan bereds. Hur mycket som helst finns att säga om hur snålt Billström hanterar detta. Det är så uppenbart att Billström inte vill göra allt det han kan för att bereda plats för människor som söker en fristad i Sverige. Inte har han så särskilt mycket av det som gällde för Wallenberg när han tänjde på begreppen för att rädda människor till en säkrare tillvaro. Det är så uppenbart hur snålt och snävt han tänker. Vi behöver mer av Wallenbergs tänk. Vi behöver mycket mer av det!

När DN i torsdags i förra veckan inledde sin artikelserie så var det med en intervjuv med Christina Doctare - läkare, författar och samhällsdebattör. Jag kommer ihåg Christina Doctare från åren på 90-talet då hon arbetade med rehabilitering av krigsskadade i Bosnien och särskilt de kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp i kriget.

”1974 kom Christina Doctare hem från krigets Cypern och sin första tjänstgöring som bataljonsläkare där. – Jag behövde prata om de exis­tentiella frågor som väckts och ringde kyrkan för att få ett själavårdande samtal med en präst. Men jag fick svaret att det fanns det ingen som hade tid med. Då gick jag ur Svenska kyrkan. Under 20 år var hon sedan inte med i något samfund.

– Men när jag kom till Balkan i början av 90-talet insåg jag att i krig står man sig fullständigt slätt utan något att hålla sig i. Så jag började gå i mässan, som ett sätt att orka vidare. Och där fick jag ro, blev påfylld med tillit och hopp. Tillbaka i Sverige igen, och efter en personlig kris, besökte hon en katolsk nunneorden. Hon fick kontakt med en pater, en andlig vägledare, läste i tre år, konfirmerade sig på nytt och konverterade till katolicismen. – Något jag aldrig ångrat. När livet bränner till behöver man någon sorts tillhörighet. Och jag valde att höra till…– Men jag tror att det andliga är en dimension som vi människor är skapta att ta emot. För vi kan inte leva utan mening och sammanhang, och religionen är meningsskapande. Att be till en allsmäktig Gud är ett medvetet val jag gjort, ett val som inte kräver bevis”.

Spännande att läsa det Christina Doctare säger. Om hennes sätt att så självklart tala om sin tro. Länge har jag varit som upptagen av det Doctare säger om vikten av att höra till. Om det nödvändiga i att ha ett sammanhang att relatera till. Om hur vilset det lätt blir när vi tänker att tro är något bara för mig själv. Hur ett sådant resonemang kan ta sig ut är det som TV-chefen Eva Hamilton består med i en intervjuv i Dagen. Hon säger bl.a. följande: ”Just nu är jag väldigt ifrågasättande till alla former av kyrkor. Jag vill inte att min relation till Gud ska styras och formas av en institution, det må gälla vilken religion som helst.Det är just kontrollen och dominansen när det gäller andliga frågor som hon vänder sig mot. Tron är något man ska kunna styra över själv, menar Eva Hamilton.- Ingen ska kunna bestämma hur jag ska tala med min Gud eller hur min Gud ska tala till mig för den delen. Den typen av mänsklig makt har jag svårt för. Vem har rätt att ta sig den rollen?”

Jag tänker att detta är att kasta ut barnet med badvattnet. Hur många känner överhuvudtaget igen sig i Hamiltons beskrivning av hur det är i kyrkor och samfund? Som om att där pågår en typ av daglig hjärntvätt. Att en gudstjänst är att likna vid en övertalningskampanj. Jag måste erkänna att jag aldrig har tänkt i termer av att vara med och bestämma om vad människor ska tro. Det Hamilton beskriver är väl närmast det som gäller för en sekt. Sådana exempel finns men det är direkta avarter.  Jag tror att Gud har gett oss också huvudet för att vi ska tänka och att detta i hög grad också gäller för exv. en gudstjänst.

Vi behöver tala mycket om trons behov av ett sammanhang. Jag tror inte på det privatreligiösa. Min erfarenhet är att tron tynar bort i det priviata likt en blomma vissnar bort utan att få vatten. Om något har vi i kyrkor ioch samfund att tala om gemensakens betydelse för tron,. Jag tror dessuton att själva definitionen av ett gott liv är just att höra till. Så mycket utbrändhet och ”in i väggen”-upplevelser hör samman med just brist på sammanhang. Det är sant som Christina Doctare säger att ”när livet bränns behöver man tillhörighet”. Jag menar att det gäller för livet som helhet. Det är lätt att vara kritisk till hur kyrkor och församlingar fungerar eller inte fungerar. men likcväl är det de sammanhang vi har där tron ges just ett sammanhang. Låt oss göra något bra av dessa sammanhang. Om något behöver vi just sådana sammanhang. Jag tror dessutom att vi behöver ge sammanhang som dessa tid att bli ett med våra liv och våra rutiner. Det är inte fel med en vana som går ut på att avsätta tid i veckan för exv. en gudstjänst.

Nu är det inte bara Nigeria det handlar om. På flera håll över världen pågår en ren förföljelse av kristna. Detta gäller i Egypten. Det gäller i Irak. Det gäller i Indien. Det gäller defacto i Palestina. Det gäller i…och det gäller i…..Detta är den verklighet som gäller för kristenheten i världen. Människor dör därför att man bekänner sin tro på Gud. Människor riskerar att mejas ner när man möts i kyrkan. Människor rikerar att dö på fläcken när man tvingas visda sitt ID-kort som avslöjar att man är en kristen. Trygghet är det som allra minst gäller för en stor del av världens kristenhet.

Och vi då? Hur påverkar det vi hör vår trygga vrå? I dessa yttersta tider, då vi vet om allt det som händer – vad blir då vår reaktion? Jag tänker att vi måste låta oss oroas. Vi måste ta oss närmare den punkt då det blir nästan outhärdligt. Hur kan vi göra något annat? Tänk tanken att medan vi firat jul har människor som möttas för att läsa samma julevangelium som vi läst kallblodigt skjutis ihjäl.

Nu är inte läge att sitta med armarna i kors. Nu är läge att skapa opinion. Nu är läge att kolla vilka kontakter vi har i de länder det handlar om. Nu är läge att läsa på. Nu är också läge att i bön ropa till Gud. Nu är också läge att kolla med muslimska vänner om vad som pågår i den muslimska världen. Hur kan det bli på det här sättet? Är detta möjligt att förstå? Är det ens religion det handlar om? Är hänvisningen till att detta görs i Guds namn bara ett sätt att skyla över andra intressen? Nog finns det många frågor att ställa. Det känns alldeles nödvändigt att ställa just dom frågorna. Att nu bara vända sig bort är ett svek. Att blunda är inte det Gud förväntar sig av oss.

Boken ger en – vad jag förstår – god inblick i det som gäller för en troende jude. Så många regler att följa. ”Den judiska lagen förbjuder användandet av ellektricitet, eller rättare sagt, dess hantering, på sabbaten…En troende jude får intre röra strömbrytaren, spisen, tv:n eller datorn på en sabbaten, men har han förutseende lämnat ljuset tänt och värmeplattan på, alternativt kopplat den till en termostatklocka före sabbatens början får han läsa hur mycket han vill i lampans sken och äta sig mätt av den varma maten”.

Det är som om det uppstått en särskild skola som går ut på att komma runt alla dessa regler som sätter gränser för vad den troende juden får göra och inte göra på sabbatren. Som om det vore en sport att hålla reglerna men ändå komma runt dom.

I et av kapitlen beskrivs en 28-årig judisk ultraortodox man som redan har åtta barn och som ägnar varje vaken minut åt Torastudier och bön. Som inte skulle drömma om att sätta sin fot i en vanlig, icke könssegregerad buss, köpa mat i en vanlig butik, vända sig till en vanlig sekulär israelsik domstol eller ha radio, TV eller dator hemma. Som heller inte ser en annan kvinna än sin hustru i ögonen. Som hävdar sin rätt att göra detta på statens bekostnad.

Lotta Schüllerqvist, DN:s korrespondent i Jerusalem under många år, berättar i sin artikel om hur det var då hon kom till Jerusalem som nyutnämnd korrespondent. Hur hon fick låna Missionskyrkans gästlägenhet i Gamla stans armeniska kvarter. Hur hon till slut tröttnade på den lägenheten när det bröjade droppa vatten genom taket i duschen. För sitt arbete tog hon sin tillflykt till BILDA:s studiecenter Swedish Christian Study Center vid Jaffaporten. Lotta Schüllerqvist slutar i en typ av uppgiven suck när hon bl.a. skriver att ”jag har mycket svårt att se något hopp om en lösning av konflikten inom överskådlig framtid”.

En av bokens författare skriver om ”skrämselhierarkin”. Kvinnorna är längst ner i denna hierarki. ”Skrämselhierarkin går ut på att familjens överhuvud, fadern, är underkastad den politiska ledningen och ger utlopp för sin rädsla och frustration genom att kontrollera sin fru och sina barn. Sedan är det i sin tur brödermna i familjen som ger utlopp för sin frustration genom att hålla sina systrar under kontroll. Det här leder till mycket våld i familjerna och i skolorna”.

Jag har hört mycket om detta tidigare. Om allt det vardagsvåld som utövas inom hemmets väggar. Som att någonstans ”rinner” all frustration över. Att detta gäller i såväl judiska hem som i arabiska hem. Den stora konflikten – den vi läser om i media – skapar konflikter i det lilla sammanhanget – som vi nästan aldrig hör talas om. Och jag tänker - hur kan det bli på något annat sätt?

Boken illustrerar väl hur splittrat det judiska samhället är. ”Ett helt folk är besatt av att dra upp gränser sinsemellan, fastslå vem som är ”riktig” jude, ”rätt sorts” jude och hur framtidens jude skall se ut. Samhället är så splittrat att det är ett under att det alls hålls ihop”.

Jag tänker att en poäng med boken är att den ger inblick just i det judiska samhället. Mycket av det som finns att läsa handlar om livet på exv. Västbanken och i Gaza. Jag skulle vilja säga att det är enorma uppoffringar som stora delar av det judiska folket gör för att sådana som Netanyahu och andra politiker får hållas. Alla dom som är närmast förblindade av att hålla kriget och konflikten med det palestinska folket igång. Också detta präglas av skrämsel. Hur många val till Knesset har inte drivits av att skrämma folk till närmast extrema åsiktrer. Ingen har vågat rösta på de mer moderata partierna.

Jag blir sugen att nästa gång jag åker till Jerusalem ta med mig boken ”Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse”. Skulle vara så intressant att försöka hitta fram till en del av Jerusalems bakgårdar med hjälp av den här boken. Alternativet är att lämna boken hemma och helt enkelt gå vilse på egen hand! Varför inte?

Det riktigt intressanta i TV-programmet var skildringen av Martin Luther King och hans roll i medborgarrättsrörelsen. Det som berättades var egentligen inget nytt, men det fick mig ändå att ”rysa”. Jag har ju sett och läst Kings tal och predikningar tidigare, men kan ändå inte låta bli att dras med av hans engagemang. King förstod att Bibelns berättelser hade att göra med det som hände i det amerikanska samhället. King tog sin utgångspunkt i Gamla Testamentets profeter. Som en profet i modern tid stod han upp för de svartas medborgerliga rättigheter. Han gick i spetsen för det han menade var alldeles självklara krav. Hur kunde det vara på något annat sätt än att de svarta skulle ha samma rättigheter som den vita befolkningen?

I programmnet visades hur Martin Luther King gick längst fram i det ena demonstrationståget efter det andra. Hur man föll på knä i bön när man konfronterades med polis med hundrar och vattenkanoner.

Det är lätt att säga att det var väl självklart för Martin Luther King att ställa upp som han gjorde. Så självklart att välja väg som han gjorde. Så självklart att hävda det han hävdade. Så självklart att se vad som behövde förändras i det amerikanska samhället. Det som bränner i mig efter att ha sett TV-programmet är hur vi tänker om det som är vår tid. Hur tänker vi om det vi ser? Hur tänker vi om det som händer i vår tid och i vårt samhälle? Hur tänker vi om det som händer utöver världen? Hur tänker vi om vårtr engagemang i realtion til allt detta? Hur tänker vi om hur Bibelns berättelser har att göra med allt detta? Vad är vi beredda att stå upp för om det så än skulle innebära att vi ifrågasätts och t.o.m. hotas.

Jag kan inte låta bli att tycka att vi som kyrkor och församlingar blir en aning slätstrukna. Sanningen är väl att det är mer än bara en aning. Vi blir för mycket Billy Graham med en inriktning på den enkildes frälsning och för lite Martin Luther Kings utgångspunkt att kristen tro har med hela samhället att göra. Det finns för mycket av ängslan i vår tids kristenhet. För mycket av en återhållsam rörelse. Som om vi inte vågar. Som att mycket av det vi skulle kunna engagera oss för blir för känsligt när vi lyfter in det i församling och kyrka. Hur många gånger har jag inte hört detta att politik inte hör hemma i kyrkan. När jag bl.a. föreslagit att vi i vårt lokala ekumeniska sammanhang skulle kliva in i debatten om situationen i skolan har jag fått höra att nu blir det svårt. I stället för att se möjligheterna blir vi alldeles för upptagna av riskerna med ett sådant engagemang. Det är min absoluta överttgelse att ska vi som kyrkor och församlingar kunna betyda något och framstå som trovärdiga får vi lov att ta mer än ett kliv framåt. Jag tänker att det bl.a. handlar om att läsa Bibelns texter mycket mer offentligt. Att hävda det vi menar vara Guds röst in i det som är vår  tids frågor.

Jag gladde mig åt att för några dagar sedan höra en intervjuv i Dagens Eko med Magnus Waland, DIAKONIA:s medarbetare, apropå Sveriges export av vapen till Saudiearabien. Waland hävdade det rimliga kravet att sverigens regering ser till att snarast avsluta denna export. Detta tycks den borgerliga regerignen inte ha något intresse av. Se detta som en av de frågor vi borde bli mer aktiva i. Nog finns det frågor i vår tid som är lika avgörande som de frågor som medborgarrättsrörelsen i USA aktualiserade. Med samma skäl som Martin Luther King engagerade sig i de svartas situation i USA boerde vi engagera oss och ta ställning för det palestinska folkets situation. Självklart borde vi göra detta! Visst har väl också vi en dröm om en annan tingens ordning för det palestinska folket eller för flyktingar i vårt eget land? Visst har vi en dröm!

Det är i hög grad genom det vi vill som vi blir till som människor. Genom det vi vill bidrar vi till att skapa en mening i såväöl våra egna liv som andras. I det viljelösa finns inte mycket att hämta. Tänker jag tillbaka – inte bara på 2011 – så inser jag hur mycket i mitt jobb och mitt engagemang som handlar om att motivera såväl mig själv som andra att vilja. Att välja att vilja och därmed vara med och göra skillnad. Själva viljan gör skillnad. Viljan påverkar valen jag har att göra. Påverkar mina beslut. Påverkar mina prioriteringar.

Om något blivit tydligt för mig så är det vikten av att stå upp för det jag menar är viktigt i livet. Läste häromdagen ett citat som gick ut på att den som inte har några ovänneer heller aldrig stått upp för något i livet. Måhända är det att hårddra det, men visst ligger det något i det. Om ingen står upp för något – vad blir det då av livet? Om ingen är beredd att fajtas för något, vad blir det då av det hela? När så mycket i livet pockar på min uppmärksamhet och valen jag har att göra, så blir det alldeles avgörande med vilka fölrutsättningar jag gör mina val.

Inför det nya året funderar jag på hur jag vill leva mitt liv utifrån det som är viktigt i livet. Inser att jag inte orkar allt jag vill. På ett sätt en plågsam inasikt, men som gör det så mycket viktigare att bestämma mig för hur jag vill ha det. Att orka bli tydligare i vad jag säger nej till och vad jag säger ja till. Att öva mig i att låta saker falla därför att ingen annan verkar vilja. Om det är något jag har svårt för är det detta. Insiktern att andra inte verkar vilja det jag vill. Åtmindstone inte i den utsträckning jag är berddd att dra det. Glömmer inte den kollega som för många år sedan slutade sin tjänst som pastor därför att hon inte orkade – eller ville – kompensera det engagemang som andra inte var bereda att bidra med. Jag vill inte tänka att det enda alternativet är att sluta. Nog måste det finnas andra alternativ.

Jag triggas av det nya året! Triggas av att tänka ett helt nytt år. Jag vet att det bara är fiktivt, men ändå! Känns nästan lite högtidligt att plocka ur det gamla året ur almanackan och ordna med det nya på nästan ovända blad. Spänannde att få sätta upp mål. Bestämma mig för det som är det speciella med halvåret eller året som ligger framför. Det som kommer att göra 2012 till ett speciellt år och inte i huvudsak en blåkopia på 2011. Jag vill tänka att 2012 just är ett speciellt år.

Önskar både mig själv och alla läsare av bloggen ”Uppriktigt sagt” ett Gott Nytt 2012!

Rubriken i DN är ”Betlehems kristna tappar hoppet om samlevnad”. Det DN beskriver är hur de kristna marginaliseras allt mer. Det som sker det sker inte på marginalen. Det verkligen märks. Från ett år till ett annat. Så många som flyttar iväg. Tillsammans med en typ av islamisering blir Betlehem allt mindre den kristna stad den en gång varit. Snart är det bara det turistiska som håller kvar det kristna i stan. Lite paradoxalt att den muslimska befolkningen lever på en gammal kristen berättelse och tradition. I det vardagliga pågår en typ av steg för steg-utveckling där det muslimska mutar in en allt större del av vardagslivet. Symbolen för detta är måhända bygget av en moské i närheten av Födelsekyrkan. När moskeén byggdes var det noga med att minareten skulle vara något högre än tornet på Födelsekyrkan. DN beskriver det som att ”kristna har tappat hoppet om samlevnad”.

I DN:s artikel uttrycker Emma det alla vet om, nämligen att ”Om tio år finns här inga kristna mer, det går inte en vecka utan att vi tar farväl av folk som drar bort för att börja ett nytt liv i USA eller Chile”. Kanske handlar det inte om tio år, men det är en utveckling som är ytterst tydlig. Till slut återstår en grupp munkar och präster som blir som nå´n typ av ”skådespelare” som öppnar och stänger de heliga platserna.

Stämningsläget från Betlehem är inte särskilt upplyftande. Mitt i allt detta finns t.e.x Mitri Raheb, präst i den lutherska kyrkan. En fantastisk person som inte ger upp. Mitri Raheb äer en av det kristna Betlehems viktigaste företrädare,. Hans ork verkar aldrig sina. Runt den lutherska kyrkan och dess kulturcentrum har en jättelik verksamhet byggts upp. Allt detta för att hjälpa människor att orka. Mitri Raheb inser att om ingen gör något för att skapa hopp i en för övrigt tämligen hopplös miljö, så är det helt kört.

Jag kan inte komma ifrån att det är med en blandning av sorg och vrede jag ser hur det som pågått så länge på Västbanken och Gaza bara får fortgå. Som om världen inte ser. Men alla vet ju vad som sker. Ändå är ingen beredd att göra något som i realiteten förändrar förutsättningen för det palestinska folket. Israel får hållas som om alla tycker det är OK att occupera allt större områden för att bygga nya bosättningar. Som om världen blundar för allt mer av rasistiska inslag i den israeliska samhällsbilden. Det är helt obegripligt att detta kan få fortgå. På andra ställen utöver världen kliver världens stormakter in och styr och ställer efter eget huvud. När det kommer till Israel och det som händer i konflikten mellan israeler och palestinier händer i stort sett ingenting. Det är som om världen accepterar att ett helt folk för evigt ska hållas åt sidan. Frågan om de kristnas situation i Palestina borde bli en viktigare fråga för kristenheten i Sverige och i andra länder. Varför upprörs vi inte över det som håller på att ske. Har också vi gett upp inför det som nu sker? Som om inget mer finns att säga eller göra?

Vemodigt är det att läsa DN:s reportage från Betlehem. Att en gång om året hamna i rampljuset för att sedan glömmas bort. Det må vara jul men likväl vemodigt.

Gränser har alltid en dubbeltydig innebörd. Den håller somliga utanför – andra innanför. Ibland är det inte alldeles enkelt att veta vem som är innanför och vem som är utanför. När det kommer till muren som omger Betlehem så ser det ju ut som om folket i Betlehem är de som byggts in. Rent fysiskt är det självklart så. På andra sätt har det israeliska samhället avskärmat sig mot stora delar av världen via denna mur. Muren är demoraliserande på alla sätt. Att vi ett år till nu ska fira jul och veta att muren fortfarande står där lägger sordin på julglädjen. Hur länge ska detta fortgå? Hur länge ska vi tillåta att detta fortgår?

I tidningen Dagen intervjuvas bl.a. den pelstinske turistministern. Att allt fler turister hittar till Betlehem och allt fler väljer att bo i Betlehem förtar inte sorgen och vreden över muren som så hårhänt sätter gränser för det palestinska samhället.

”Palestina firar hopp” är budskapet som går ut från Betlehem den här julen. Med den formuleringen – som syftar på hoppet om en självständig stat och på årets kampanj för att få FN att erkänna Palestina som medlem – vill palestinierna ge julfirandet en lätt politisk touch. De pekar på Israels planer att bygga nya bosättningar som skär av Betlehem från grannmetropolen Jerusalem och på den israeliska muren som kringgärdar staden och starkt begränsar invånarnas rörelsefrihet.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 -Vi firar hoppet om ett slut på ockupationen och en egen palestinsk stat. Hoppet är det enda sättet att överleva för oss palestinier, säger Kholoud Daibes, palestinsk turismminister.                                                                                                                 -Vårt helgbudskap är kopplat till julen.  Men vi kan inte dölja verkligheten för besökarna. Det första de ser när de kommer till Betlehem är en åtta meter hög mur, säger hon.

På samma sätt som alla våra jultraditioner så lätt gullar till julens evangelium så bidrar detta gull till att vi så lätt ser bort från den verklighet av occupation som gäller för Betlehem. Gott och väl med alla turisterna som kommer och går, men i grunden förändrar inte detta situationen. Tvärtom kan det göra att vi vänjer oss vid att så här är det och så kommer det att förbli. Som om en viss ekonomisk tillväxt förmår skyla över själva occupationen.

Också den här julen har vi de änglar framme som jag köpt i shopen i den lutherska kyrkan i Betlehem. Änglarna som en kom kom till av de högar av kraschade fönsterglas i samband med israels belägring i början av 2000-talet. Fortfarande kan man se spåren efter tanksen som då rullade in i Betlehem och ställde till ett rent helvete. Också dessa änglar är ett uttrytck för att människor ändå inte ger upp. I stället för att ge upp skapade man av det som belägringen ställt till med uttryck för hopp. Det kan ju tyckas som en omöjlig tanke att folket i Betlehem nu firar jul på temat ”Palestina firar hopp”. Så tänker jag – vad annat återstår? Det blir till en typ av provokation mot den israeliska armén som upprätthåller spärrarna att säga att ”en dag, ni ska se, en dag kommer allt detta att raseras – allt det ni nu lägger så stora resurser på att upprätthålla”. Att säga att man hoppas på en annan tingens ordning är allt annat än undergivet. Det finns en kraft i hoppet som inte ska underskattas.

När vi nu firar jul och läser ett mer än två tusen år gammalt evangelium, så låt inte det få bidra till att vi glömmer det som gäller nu. Det julfirande man nu planerar för i Betlehem är på många sätt ett julfirande med förhinder. Låt oss se till att det i alla fall inte faller i glämska. Om inte annat kan vi bidra med att vara uthålliga i att tala om hur det är. Må det få vara så att hoppet är det sista som överger oss.

”När det gäller religion tillåter sig folkvalda, skolade akademiker och debattörer som i övrigt kräver precision av sig själva att komma med starka förenklingar och affekterade utfall. Motståndaren förvägras rätten att definiera sig själv och sin ideologi. Ingen eller liten skillnad görs mellan en religions historia och dess nutid. Den som är troende är antingen bokstavstroende, och då är det fel. Eller så är hon inte bokstavstroende, och då är det också fel. Damned if you do, damned if you don’t”.

Så typiskt för den argumentationstradition som Forsman ansluter sig till att hävda att den som omfattar en tro gör det för att slippa tänka själv. Det är samma gamla tröttsamma idé om att troende människor är idioter som är för undergivna för att tänka själva. Troende är per definition fundamentalister. Hela upplägget krakelerar när troende människor faller utanför den ramen. Jag blir inte särskilt imponerad över vare sig Humanisternas ”överstepräst” Sturmark eller Birgitta Forsman eller andra som först målar upp en typ av ”fantombild” av troende och så hårdargumenterar gentemot den bild man själva fabricerat. Som om först har man formulerat sina argument, se´n får man till en motpart som passar den egna arumentationen. Det kan inte annat än att bli onyanserat. I själva verket tämligen meningslöst. Håller med KT att det blir närmast patetiskt när akademiker som i andra sammanhang vill framstå som seriösa och nyanserade helt tappar fokus när det kommer till frågan om religion och religiösa. Jag gillar föresten inte att bli kallad för religiös.

Jag hänger på Kyrkans tidning som slutar sin ledarartikel med att ”det är dags att tappa tålamodet. Vi religiösa kräver att få bli bemötta som de tänkande, självständiga subjekt vi är”.

Helle Klein noterar i en kommenterande artikel hur ”Nyateisterna blandar samman den sekulära staten med det sekulära samhället. Det finns knappast någon i den svenska debatten som företräder idén att staten ska vila på religiös grund. Däremot har självklart religion liksom kultur, politik, vetenskap och allting annat till själva samhället. Religion är en del av offentligheten liksom andra yttringar från folkrörelser och föreningar i civilsamhället. Om detta borde kyrkans företrädare tala betydligt högre. I stället hukar man vid varje angrepp från Humanisterna och vågar inte ens hävda det självklara i att om en adventssamling hålls i kyrkan är och bör den vara religiös”.

Jag hänger på Helle Kleins resonemang. Det är klart vi ska hävda religionens plats i det offentliga sammanhanget. Där ska vi ta debatten också med nyateisterna.