Ett riktigt praktgräl – och jag gick bara förbi.

30 juni 2009

På vägen till affären gick jag rakt in i ett praktgräl. Det var verkligen så att jag hamnade mitt emellan den man och den kvinna som – inför öppen ridå – hade ett och annat att säga varandra. Grälet upptog verkligen hela gångvägen. Det var tydligt att de två var föräldrar till de små barn som lekte i anslutning till grälet. Jag hörde några spridda ord som handlade om hur den ene förebrådde den andra, men genast fick mothugg. Döm om min förvåning när grälet fortfarande pågick när jag var på väg hemåt – efter en dryg halvtimma.  Jag gick och resonerade med mig själv om jag skulle stanna till och erbjuda mina tjänster. Hur skulle det ha blivit? Det var på vippen att jag verkligen gjorde det – lite för att se hur den överraskningen skulle kunna ha påverkat det pågående grälet. Men jag gjorde det inte. Nästan så att jag ångrar mig. Det må väl vara att två vuxna grälar – om så inför öppen ridå – men varför dra in barnen i det som dessa två vuxna hade behov av att få göra upp? Visst kan barn tåla att vara med om både det ena och det andra – men varför tvinga in barnen i föräldrarnas diskussion om sin relation? Inte helt moget av två vuxna.

När jag gick därifrån funderade jag över detta att vi ofta är så fega när det gäller att gripa in i det som pågår ofentligt omkring oss. Det är ju detta vi kallar för civilkurage. Visst var det något parti som tänkte att det skulle vara möjligt att lagstifta om detta?  Allmännt är vi alldeles för ängsliga och drar oss gärna undan, fastän vi kanske borde ha gjort precis det motsatta. Jag tror att det har betydelse att vi vågar och är mindre rädda om vårt eget skinn. Jag känner mig lite skamsen att jag gick både fram och tillbaka genom det gräl som pågick, utan att säga nån´ting.  Visst borde jag ha stannat…eller? Javisst borde jag ha stannat!


99% indonesier kan inte ha fel

29 juni 2009

I högen av papper jag försöker ordna upp, så hittar jag sidan jag rev ur Dagens Nyheter söndagen den 14 juni.  Den här da´n hamnade t.o.m Gud på ledarsidan – t.o.m i Dagens Nyheter. Det verkar kanske lite nördigt att hela tiden realtera till religiosndebatten i media, men jag kan inte riktigt låta bli. Jag tycker det är spännande att tro och livsåskådningsfrågor t.o.m hamnar på DN:s ledarsida. Inte bara vid ett enstaka tillfälle, utan vid flera.

”Världen blir alltmer religiös”, skriver DN.  ”Även om Gud inte finns, verkar det som om vi måste lära oss att leva med Honom”. Temat går igen från andra inpass i media, att de som mer förlitar sig till vetenskap än tro, känner sig trängda. Att agendan håller på att glida den här gruppen ur händerna. Det är väl bl.a. så man ska se bakgrunden till Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”. Snart har jag väl gjort mitt för att hacka på den kampanjen!

I alla fall – DN hänvisar till forskaren Peter Berger som 1968 ”förutspådde” att de religiöst troende på 2000-talet skulle ha reducerats till en liten sekt som höll på att drunkna i världsomspännande sekulär kultur.  99% av alla indonesier, 98% av egyptierna och 86% av alla turkar säger att religion spelar en viktig roll i deras vardagsliv. Till det kommer alla kristna – inte minst i Asien, Afrika och Sydamerika.  DN konstaterar att religion är regel i större delen av världen. ”Snarare än att studera troende borde kanske sociologer börja ställa sig frågan varför svenskar och collegeprofessorer i New England inte tror på Gud”.

Jag håller med DN-skribenten att ”i ett globalt perspektiv är inte problemet att människor tror på Gud, utan att vissa tror på Gud på ett repressivt, fanatiskt och för omgivningen skadligt sätt”. Nu är kanske inte det heller så entydigt vad det innebär, men visst har vi anledning att föra ett samtal om religionens anspråk och religiöst inflytande över enskilda och samhälle. Samtidigt värjer jag mig för synpunkter som hävdar att religion bara är en privatsak. Så länge religionen håller sig på sin kant är det OK.  Som om att hålla djur i bur. Kul att se på, men släpp för allt i världen inte ut dom, för då vet vi inte vad som händer. Religion kan aldrig skiljas från samhället, lika lite som idrotten kan göra det. Religion har med värderingar att göra och om något har väl samhället just med våra värderingar att göra. Jag tror att ett ökat fokus på tro och värderingar skulle göra samhället gott. Upp med värderingsfrågorna på dagordningen! Kanske är det detta som håller på att hända med den här sommarens debatt om tro och livsåskådningsfrågor. Det blir en härlig sommar!


Kalas och Gardells Jesus

28 juni 2009

Semester är både det ena och det andra. Semester är så´n där viktig tid då det är mer lust än plikt. Inte så mycket som måste göras men annat vi gör för att det är roligt att göra det. Så blir det en blandning av just det ena och det andra. Semestertid är för mig gärna lästid. Inte för att jag måste – men gärna vill. Inte så sällan så håller det där i sig en bra bit in på hösten. Det är väl så vi tänker om mycket av det vi gör under sommaren – att vi gärna vill att det följer med oss en bit in i hösten.

Nu är det kalastider. Bibbie fyller år och huset fylls av hurrarop och glada vänner. Flera dagar i sträck. Va´kul att fylla år när solen skiner och bjuder på härliga varma kvällar. Annat är det i januari…Jag ska inte säga att jag  kommer ihåg det, men har många gånger hört hur det var då jag föddes en dag i januari då snön yrde och kylan gjorde så att det knäppte i husknutarna. Det blir ett annat slags firande då snö och kyla ska besegras…Nej – jag är inte bitter.

Just nu har jag hunnit en bit in i Jonas Gardells så omtalade bok ”Om Jesus”. Jag vet att jag borde ha läst boken ”Om Gud” – men den står i bokhyllan – utamande men likväl oläst. Utan att ha hunnit så långt i boken ”Om Jesus”, kan jag inte riktigt förstå varför en del fromt folk gått i taket för det Jonas Gardell skriver. Är det nå´n typ av avudssjuka för att Gardell får människor att läsa om Jesus som nästan ingen annan lyckas med?

Det är i sanning en märklig och lite motsägelsefull känsla att läsa Gardells texter. Jag är både imponerad och kritisk. Får lov att återkomma mer till det. I ena stunden är det inget som håller måttet, i den andra predikar Gardell på om Gud och Jesus som det allra mest självklara i livet. Kanske är det precis just här som många blir så frustrerade – dom för vilka tron är beroende av att varje sats i evangeliernas berättelse om Jesus måste vara faktisk sann. Gardell ifrågasätter om Jesus verkligen föddes i Betlehem – hej å hå – men konstaterar i nästa sats att ”Även om julevangelierna alltså inte är historiskt sanna kan de likafullt bära på en djupare och på många sätt viktigare sanning”. Så tror jag också att det är. Jag störs inte av de motsägelser som jag vet finns där. Motsägelserna gör inte tron mindre sann. Jag återkommer om detta.

Jonas Gardell rubbar verkligen våra cirklar. Det han skriver ligger nära till den diskussion som i annat sammanhang förs om Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”. Jag har skrivit om detta tidigare – liksom Lena Anderssons försvar för ateismen. Jag har fått mig bertättat om det som hände då just Lena Andersson och Jonas Gardell möttes i en TV-soffa, hur Andersson blev så frustrerad över Gardells sätt att förhålla sig till tro och saning. När Andersson vände sig till Gardell för att argumentera för de bibliska berättelsernas orimlighet, så var det som att Gardell inte fanns i den ringhörna där Andersson förväntade sig att finna honom. Som om Lena Andersson blev den som fick försvara ett mer traditionellt och konservativt synsätt för att själv se´n ha något att opponera emot. Återigen – det är inte lätt att vara ateist! 

Nu läser jag vidare…var säker – jag återkommer med fler funderingar kring Gardells texter om Jesus. Inte för att jag måste – men lusten lockar mig. Sermsterlusten.


”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”

26 juni 2009

Har just läst en av böckerna i sommarens läsbeting – Ann Heberleins uppmärksammade bok  ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, Weyler förlag. Kanske inte nå´n direkt uppbygglig sommarläsning, men jag har läst för jag vill försöka förstå hur det är att  leva med en allvarlig psykisk sjukdom. Jag är osäker på om det ändå är möjligt att förstå – även om jag läser om boken ett antal gånger.

Ann Heberlein skriver själv att målet med hennes bok är att ”berätta hur det är att kämpa mot den ständiga impulsen att ta sitt liv. Hur det är att leva med en kronisk sjukdom som inte syns. Hur svårt det är. Hur lite hjälp det finns att få”. Det är ju bl.a. detta som mycket av kritiken mot psykvården handlat om. Brist på resurser. Brist på kompetens. Inte minst när det gäller barns och ungdomars psykiska ohälsa. Hur vettigt är det att ungdomar som mår psykiskt dåligt tvingas vänta månader innan man får vård?

Det jag särskilt fäst mig vid när jag läst Ann Heberleins bok är henns beskrivningar hur det är att leva med en maodepresiv eller bipolär sjukdom. Hon beskriver det bl.a. så här: ”Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkade, omslingrande i fyrafemsexsju led och så slutar jag känna och tänker bara och då går det över styr…Jag kan inte sova för jag kan inte sluta tänka…Det enda som består är kriget i mitt huvud. Det enda som inte överger mig är ångesten…något som river och klöser och kraxar kallt i mitt bröst. Något som tagit mig i besittning…I mitt huvud slåss så många tankar om uppmärksamheten hela tiden att jag är tvuingen att hålla om mitt huvud för att det inte ska sprängas”.

Det är på ett sätt nästan outhärdligt att läsa – att försöka tänka mig in i en situation som den Ann Heberlein beskriver – detta ständiga krig i huvudet utan något till synes slut. Den oändliga tröttheten. Tvivlet på mening i livet. Tvivlet på sig själv och sin egen förmåga.

Ann Heberlein använder ett helt kapitel för reflektion kring självmord. Så skriver hom bl.a. ”Självmord är aldrig en bra lösning. Men jag tror att det är viktigt att tala om at vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv….Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet…Vi lever med en dödlig sjukdom”. Varje år dör ungefär 1500 människor genom att man ”tar” sina egna liv. Det är betydligt fler än de som dör i trafikolyckor.

Jag försöker lägga Ann Heberleins beskrivningar av sin sjukdom på minnet. Jag tänker att det är viktigit att veta – kanske mer veta än förstå. Fortfarande gäller att det är mycket skam förbunden med att vara psykiskt sjuk. En upplevelse närd av den rädsla varmed de flesta av oss möter den som är psykiskt sjuk. Lite som de spetälska som Bibeln berättar om – dom som ingen ville veta av, än mindre ha i sin närhet. En grupp människor som hänvisades till samhällets utkant. Mycket behöver ske med svensk psykvård. Mycket behöver också ske med hur vi som allmänhet förhåller oss till alla dom som bär på en psykisk sjukdom. Ett sätt är att lära sig lite mera.  Ann Heberleins bok är i det avseendet en bra lärobok. En bok, inte så mycket om hur det är, utan en beskrivning med ett inifrånperspektiv. Det är detta som gör boken så angelägen. Läs den gärna!


”Don´t say it´s not our business”

25 juni 2009

Fick ikväll ett mail med information från Jerusalem, där man hänvisar till Jerusalem Inter-Church Centre, som fått besked om att en ny våg av husrivningar är på väg i den gamla/östra delen av Jerusalem. Nu är det fyra kristna familjer – kanske flera – som fått besked om att deras hus kommer att rivas. Totalt finns i den gamla staden ca.500 hem för palestinska kristna familjer. Det är alldeles uppenbart att detta är ett led i en strategi att tömma den gamla delen av Jerusalem på sin palestinska befolkning. Samtidigt konstaterar en av de kyrkliga ledarna i Jerusalem att tillstånd beviljas för de judiska bosättare som finns i östra Jerusalem, att expandera och renovera sina bostäder. Återigen bekräftas det vi vet att israeliska myndigheter kör med olika förutsättningar beroende på vem det gäller. I maj månad fick tio kristna familjer i Beit Hanina, en förort i den nordöstra delen av Jerusalem, besked om att deras hus kommer att rivas.

Ett uttryck för att kristna flyttar – eller tvingas flytta – från Jerusalem och dess omgivning, är att katolska kyrkan i Jerusalem noterar att antalet vigslar tenderar att bli bara hälften mot vad det brukar vara. Attackerna mot de kristna blir bara allt mer tydlig. En liten grupp blir bara allt mindre. ”Don´t say it´s not our business” med ord från det mail jag fått. Vi har anledning att följa det som pågår i Israel/Palestina. Vi har också anledning att se och förstå att det är som en avgrund mellan det som sägs officiellt om vad Israel ämnar göra och det man i realiteten gör. Det är om detta som mycket av det politiska spelet nu står. Det är ett hälsotecken att Obama och europeiska ledare nu säger att vi inte tror på vad som sägs förrän vi också ser att orden blir till handling. Lite trist att behöva säga det, men visst är det på sin plats att tills vidare misstro det Israels premiärminister säger om vad han vill. Först när nå´t händer av det han säger ska hända är jag beredd att fästa nå´n vikt vid det. Min utgångspunkt är att en så´n hållning är ett sätt att uttrycka solidaritet med kristna i Israel och Palestina.


Ateisten som tror att den som tror har fel

25 juni 2009

I dagens DN är Lena Andersson tillbaka med synpunkter på hur svårt det är att vara ateist. Problemet är att hon menar sig inte bli trodd. Här kan du läsa hennes första inlägg.

Lena Andersson för ett resonemang som handlar om sanningen som mer sannolik än tro. Lena Andersson är frustrerad över att troende i så liten grad låter sig påverkas av det dom vet. Hela resonemanget bygger på att tro och vetande inte går att förena. Det är uppenbart att för Lena Andersson är det i alla fall inte möjligt. Det vi vet är att i Lena Anderssona värld är vetande mer sanning än vad tro är. Frågan är vad det bli av allt det som är livet om Lena Anderssons sanninskriterier är det som avgör vad som är reellt eller inte? Det är tufft att vara ateist – det är alldeles uppenbart när Andersson skriver att ”Den som avvisar livslögnen om `Gud`tvingas förhålla sig till och förlika sig med människans ensamhet och absurda existensvillkor, utan annan vaddering än den som förtröngningen av smärta, meningslöshet och död erbjuder”. Det är med andra ord bara att bita ihop.

Som sagt – det är svårt att föra en diskussion om tro och vetande när tro per definition redan är avförd från dagordningen som lögn, och att den troende som faktiskt menar sig ta intryck av det som är vetande, avfärdas som blind för kunskap och logik. Det är lite som när Baloo i Djungelboken ska lära pojken att boxas och drar till så hårt att grabben svimmar av. Det blir liksom inget av det när motståndaren redan från början är att betrakta som uträknad – inkompetent och mindre vetande. Vad tycker Lena Andersson att vi ska prata om? Om den tro jag håller för sant redan från början är att betrakta som ”bullshit”.

Låt oss tro att något gott kommer ur den här diskussionen…Den som lever får se. Men man kan ju aldrig riktigt veta.


Humanisterna igen och ateisten Andersson

25 juni 2009

Uppsala Nya Tidning sällar sig till alla vi som tycker att Humanisterna spårat ur i sin kritik av tro och religion. UNT:s poäng är att Humanisterna inte klarar av att hålla isär stat och samhälle. Det finns mycket att säga om detta. Lena Andersson – en av ateisternas förgrunfsfirgurer – skriver i dagens DN om det lättsinniga sätt som hon menar alla troende har i relation till sanningsbegreppet. Hon nöjer sig inte med att tro är tro. Hur ska tro någonsin gå att diskutera i termer av sanning. Då är diskussionen avgjord innan den ens startat. Det ligger ju i själva begreppet tro att det inte låter sig begränsas av det som i en faktisk mening är sanning. Dettra får även en ateist som Lena Andersson acceptera. Jag återkommer mer till hennes inlägg. Är vi månne denna sommar anno 2009 på väg in i en ny tro – vetande debatt. Det artar sig till en spännande sommar.

Upptäcker att länken till UNT inte fungerar. Här kommer därför UNT:s text:

De ortodoxa Humanisterna
 
Låt oss först slå fast: den svenska staten är sekulär. Sverige har ingen
statskyrka.

Men i Sverige är samhället tack och lov inte detsamma som staten. I
grundlagen finns religionsfrihet inskriven. Det betyder att samhället inte
kan vara sekulärt. I Sverige är det upp till var och en att utöva sin
eventuella tro – även tron att man inte ska tro.

Det är till och med tillåtet att tillhöra en församling som passiv och
tvivlande medlem! Många är döpta, konfirmerade och gifta i Svenska kyrkan –
men inte gudstjänstbesökare. Kanske tror de, kanske inte, kanske famlar de.
Vem vet.

Det är bland annat mot dessa människor Humanisterna riktar sin kampanj
"Gud finns nog inte". Humanisterna vill veta hur religiös jag är.
De testar mig på nätet, har facit och vet exakt på en skala.
Man skulle kunna se detta enbart som en kul värvningskampanj. När jag gjort
testet får jag nämligen erbjudandet att gå med i föreningen som den tvivlare
jag är. Men läser man vidare på hemsidan väcks snart andra starka tvivel.

Humanisterna "arbetar för att värna det sekulära samhället". Men
det är faktiskt staten som ska vara sekulär och hålla isär religion och
politik. Samhället måste erbjuda frihet att både manifestera och kritisera
trosuppfattningar. Precis som Humanisterna i praktiken gör!

Humanisterna strävar efter att "samhällets lagar, värderingar och det
offentliga rummet skall organiseras helt … neutralt i förhållande till …
religiösa föreställningar."

Det offentliga rummet är gator och torg och offentliga lokaler – eller, i
abstrakt mening, miljön för samhällsdebatten. Vad innebär då strävan efter
ett neutralt offentligt rum? Ska lagen förbjuda luciatåg med Staffan
stalledräng? Bör polisen köra bort Frälsningsarmén från torgen? Ska slöjor,
kippor och kors förbjudas? Ska biblar och koraner konfiskeras från
skattefinansierade bibliotek och sjukhus? Ska begravningståg och
bröllopsföljen stoppas? Blir det inga fler debatter i Missionskyrkan?

Som alltid när en tro blir alltför renlärig uppstår absurditeter och
gränsdragningsproblem. Och eftersom fem av sex punkter i Humanisternas
manifest lika gärna skulle kunna vara skrivna av kristna humanister, ligger
det mycket nära till hands att i stället döpa om föreningen till
Sekularisterna.

Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt.