”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”

Har just läst en av böckerna i sommarens läsbeting – Ann Heberleins uppmärksammade bok  ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, Weyler förlag. Kanske inte nå´n direkt uppbygglig sommarläsning, men jag har läst för jag vill försöka förstå hur det är att  leva med en allvarlig psykisk sjukdom. Jag är osäker på om det ändå är möjligt att förstå – även om jag läser om boken ett antal gånger.

Ann Heberlein skriver själv att målet med hennes bok är att ”berätta hur det är att kämpa mot den ständiga impulsen att ta sitt liv. Hur det är att leva med en kronisk sjukdom som inte syns. Hur svårt det är. Hur lite hjälp det finns att få”. Det är ju bl.a. detta som mycket av kritiken mot psykvården handlat om. Brist på resurser. Brist på kompetens. Inte minst när det gäller barns och ungdomars psykiska ohälsa. Hur vettigt är det att ungdomar som mår psykiskt dåligt tvingas vänta månader innan man får vård?

Det jag särskilt fäst mig vid när jag läst Ann Heberleins bok är henns beskrivningar hur det är att leva med en maodepresiv eller bipolär sjukdom. Hon beskriver det bl.a. så här: ”Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkade, omslingrande i fyrafemsexsju led och så slutar jag känna och tänker bara och då går det över styr…Jag kan inte sova för jag kan inte sluta tänka…Det enda som består är kriget i mitt huvud. Det enda som inte överger mig är ångesten…något som river och klöser och kraxar kallt i mitt bröst. Något som tagit mig i besittning…I mitt huvud slåss så många tankar om uppmärksamheten hela tiden att jag är tvuingen att hålla om mitt huvud för att det inte ska sprängas”.

Det är på ett sätt nästan outhärdligt att läsa – att försöka tänka mig in i en situation som den Ann Heberlein beskriver – detta ständiga krig i huvudet utan något till synes slut. Den oändliga tröttheten. Tvivlet på mening i livet. Tvivlet på sig själv och sin egen förmåga.

Ann Heberlein använder ett helt kapitel för reflektion kring självmord. Så skriver hom bl.a. ”Självmord är aldrig en bra lösning. Men jag tror att det är viktigt att tala om at vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv….Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet…Vi lever med en dödlig sjukdom”. Varje år dör ungefär 1500 människor genom att man ”tar” sina egna liv. Det är betydligt fler än de som dör i trafikolyckor.

Jag försöker lägga Ann Heberleins beskrivningar av sin sjukdom på minnet. Jag tänker att det är viktigit att veta – kanske mer veta än förstå. Fortfarande gäller att det är mycket skam förbunden med att vara psykiskt sjuk. En upplevelse närd av den rädsla varmed de flesta av oss möter den som är psykiskt sjuk. Lite som de spetälska som Bibeln berättar om – dom som ingen ville veta av, än mindre ha i sin närhet. En grupp människor som hänvisades till samhällets utkant. Mycket behöver ske med svensk psykvård. Mycket behöver också ske med hur vi som allmänhet förhåller oss till alla dom som bär på en psykisk sjukdom. Ett sätt är att lära sig lite mera.  Ann Heberleins bok är i det avseendet en bra lärobok. En bok, inte så mycket om hur det är, utan en beskrivning med ett inifrånperspektiv. Det är detta som gör boken så angelägen. Läs den gärna!

Annonser

One Response to ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”

  1. Steve skriver:

    Den här boken blev man ju nyfiken på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: