”Ingen ska behöva dö ensam”

Såg ikväll en av sommarens många repriser på TV – ett Uppdrag Granskning från nå´n gång tidigare i år. Programmet handlade om äldreomsorgen i allmänhet och ett demensboende i Timrå i synnerhet.

Dramaturgin var så ordnad att man fick följa en undersköterska som en bit av eftermiddagen och kvällen var ensam med sju demenssjuka patienter. Det säger sig väl närmast självt att detta är en närmast omöjlig uppgift. När hon satt alla till bordet och vände ryggen till för att ordna med maten som skulle serveras, var det nå´n som gick iväg. Nå´n gillade inte maten och en macka skulle fixas till. När nå´t annat skulle göras, så var det nå´n annan som kissat ner sig och behövde få byta. Denna arma kvinna sprang omkring som ”en skållad råtta”. Den hjälp hon hade delade hon med tre andra avdelningar.

 I instruktionerna hon hade från Timrå kommun framgick att hon och andra i äldreomsorgen bara i undantagsfall hade möjlighet att ängna sig åt en mer personlig omsorg. Det var alldeles uppenbart att de sju dementa på avdelningen blev oroliga av denna enda personal som sprang runt och inte hade tid för någon. Hon gjorde verkligen så gott hon förmådde, men det var ändå inte nog. I stort sett alla på avdelningen fick lungnande medel – utan nå´n egentlig anledning. Undersköterskan visste att hon hade nio minuter på sig för att mata den som behövde hjälp med maten. Sex minuter för ett toalettbesök. Så hade ansvariga så vist räknat ut…

Frågan uppstod naturligtvis hur man skulle kunna ordna det i samband med att nå´n på avdelningen höll på att dö. Förutsättningen var att det egentligen inte fanns några extra resurser i form av exv. ett vak. Mardrömmen var att ingen fanns som hade tid att sitta bredvid för att hålla den döende i handen. Bara detta skapade stress för personalen. ”Ingen borde få dö ensam”. Självklart. Dock inte för ansvariga i Timrå kommun.

Också detta är en fråga om prioriteringar i vår välfärd. Är det så här vi vill ha det? Är det så här är det fungerar i Eskilstuna? Hur ser den vård ut vi erbjuder den som behöver vård i vår kommun? Nå´n har sagt – och jag håller med – att frågan om ett samhälles värdighet i hög grad handlar om hur vi tar hand om dom som själva inte förmår ta hand om sig själva. Är det möjligt att säga att vi inte har råd med detta?

Slagorden från den senaste valrörelsen ekar i sammanhanget: ”Vård, skola och omsorg”. Sanningen är väl att trots allt det vi avsätter för bl.a. vård och omsorg, så är det inte tillräckligt. Hur länge orkar vi leva med detta? Hur länge klarar ett samhälle detta utan att alldeles falla sönder?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: