Kan man tro på Christer Sturmark?

25 oktober 2009

I dagens söndagsbilaga tar DN på sig uppgifen att utse vår tids nya profeter. Humanisternas Christer Sturmark är en av dom som DN menar ha profetegenskaper. Detta är väl närmast ett skott i foten.

Sturmark går på i väl känd stil – som att upprepar han bara sina argument tillräckligt många gånger så upphöjs de till sanning. Det är så obildat och ytligt att man tar sig för pannan. Det jag funderar över är i vilka miljöer Sturmark rört sig för att få en så´n här samling insnöade uppfattningar om tro och religion. Hans resonemang om tro och vetenskap känns som ett eko från gångna tider. Vetenskapsmän som hävdar att skapelsen är för fantastisk för att tro att detta kommit till närmast slumpartat avfärdar Sturmark som lättjefullt. Han har en tro på vetenskapen som vetenskapen själv inte når upp till.

I Sturmarks värld har religionen sin enda funktion av att ge svar på det som vi för övrigt inte har svar på. Som att förklara och förstå skulle vara samma sak. Du gör det för enkelt för dig Christer Sturmark för att ditt sätt att vara profet ska vara så särskilt trovärdigt. Tillvaron är inte så enkel och endimensionell som du ger uttryck för. Livert är större. Livet är mer än det som låter sig förklaras eller det vetenskapen kan få oss att förstå. Så fattig tillvaron och livet skulle vara om det enda som räknas är det som går att förklara. Så typiskt att det är en vit, framgångsrik, västerländsk  man som menar sig ha sanningen. Den som tar sig lite tid att lyssna till andra, såväl tillbaka i hiostorien som i nutuid, den hör nå´nting annat om vad tro betytt och fortsatt betyder för människor. Människor som dessutom haft ett avgörande inflytande över sin tid och det samhälle man bidragit till att utveckla.

Humanisterna driver – som en av sina teser – att religion och samhälle ska hållas isär. Sturmark är generös när han säger att han inte vill ta ifrån männisor deras tro – men kräver att tron förblir i det privata. Hur tänker denne humanisternas tänkare? Hur tänker han att vi fungerar? Som att tro och övertygelse går att hålla isär från frågorna om hur vi ordnar det i samhället.  Är det inte i själva verket så att det är just människor som drivits av en gudstro som haft det största och mest avgörande inflytandet över politik och samhälle. Jag tänker på människor som Martin Luther King, Nelson Mandela och många fler. Jag tänker på det erkännande den gamle statsministern Erlander gav svensk frikyrklighet för vad den betytt för demokratin i Sverige. När människor tog initiativ till att själva läsa sin biblel och själva ordna med sina gudstjänsterr, så låg det inte långt borta att också ta ansvar för hur bygden skulle ordnas med skola, vägar och vården av de gamla. Demokratin lyftes fram av troende människor – inte så sällan i konfrontation mot den överhet som höll på sina privilegier och värnade sitt kapital. Sturmark är dåligt påläst när han hivar allt överbord som har med tro och religion att göra och menar att det klarar sig samhället utan. Om det nu är fundamentalistiska rörelser lite här och där i världen han menar, så säg då det.

Sturmark tänker sig att det räcker med att tro på människan. Man får väl närmast vara både döv och blind för det som händer i världen för att tro att människan i sig  är en så särskilt solid grund att bygga samhället på. Som att allt det viktiga och det vi behöver för att leva skulle rymmas i det mänskliga. Som att det Christer Sturmark säger skulle vara nog för att hoppas och bidra till det som är menmingsfullt i tillvaron? Naturligtvis inte! Inte är Christer Sturmark någon profet. Det vill mer till för att bli en profet. Mycket mer!


Rökelse i pingstkapellet

23 oktober 2009

nya_slottetOnsdag och torsdag den här veckan har jag varit i Bjärka-Säby – några mil utanför Linköping. Där finns Nya slottet som drivs av Pingstförsamlingen i Linköping. Ett osannolikt ställe där ens fördomar kommer på skam.

I den här gamla slottsmiljön har Peter Halldorf byggt upp en retreatmiljö dit människor kommer från i stort sett hela kristenheten. Här möts frikyrkliga, ortodoxa, lutheraner och katoliker på ett tämligen otvunget sätt. Här tydliggörs kristendomens rötter. I denna pastorala miljö – en fantastisk miljö att vandra i – samlas människor för att i stillhet möta såväl sig själv som Gud.

Här på Bjärka-Säby finns en kommunitet av ungdomar som för ett år i taget avlägger löften om att överlåta sig och sin tid till gemenskapen. Dessa ungdomar utgör en stomme i andakts- och gudstjänstlivet. Det är faschinerande att se den här gruppen jobba ute på området, för att några gånger under dagen avbryta sitt arbete och i sina arbetskläder komma till kyrkan för att delta i tidegärdsandakter. Bön och arbete lever sida vi sida.

I den lilla kyrkan som finns inrymd i den ena av slottets flyglar möts man på det här sättet till bön fyra gånger om dagen enligt den gamla tidegärdstraditionen. Måste erkänna att jag inte tog mig upp till morgonbönen klockan sex i går morse. Dessa tidegärdsandakter präglas av växelvisa läsningar från Psaltaren. Hela upplägget vilar i en gammal tradition där formen är given. Här vilar man som enskild i en ordning där Psaltarens gamla formuleringar skapar ett nästan tidlöst sammanhang.

gudstjanst-1I onsdags kväll deltog vi i veckomässan i övre salen. Längst upp under slottstaket – i en relativt liten sal – trängdes vi nästan 100 personer. Känns inte helt brandsäkert. Här är detta lilla kapell  smyckat med ikoner och många levande ljus. De flesta sitter på golvet, en del på knä på en särskild typ av pallar. Här bekymrar sig få över att tiden går. Mässan tog nästan två timmar. Ordningen är hämtad från den koptiska kyrkan i Egypten. Anpassad för svenskt bruk. Här brukas rökelse i en generös omfattning. Det lilla rummet fylls av den orientaliska doften som sprider sig från rökelsekaret. Som röken stiger mot taket, stiger bönerna som beds i mässordningen till Gud. Det är så man tänker om rökelsen.

När det väl kommer till den punkten att själva delandet av brödet och vinet ska till, synas vinet och bröden. Kannorna med vinet går runt och de som sitter närmast luktar för att se att vinet är OK. Den som leder mässan synar de fem nybakta bröden och bestämmer sig för vilket som ska användas. De som sitter runt det låga altaret följer intresserat det hela.

Som det sista i mässan går prästen runt och kastar vatten ut över oss som är samlade där – något om änglar och vad det var… Uppfattade inte det hela.

Det är onekligen en märklig känsla att delta i mässan på Bjärka-Säby. Det kräver förmodligern att man är där några gånger för att vänja sig vid ordningen. Jag känner igen inslag i mässan från ortodoxa sammanhang jag varit i.

Verksamheten på Bjärka-Säby har kommit att samla människor från i stort sett hela den breda kristenheten. Här blir gränser och traditioner mindre viktiga i sökandet efter det genuina i kristen tro. Vår drygt hundraåriga frikyrkliga tradition ter sig som en vindpust jämfört med bl.a. den gamla koptiska tradition som kommer till uttryck i mässordningen.

Det som sker på Bjärka-Säby vittnar om hur mycket som skett i relationen mellan kyrkor och samfund i Sverige. Såg ett anslag om en samling kommande söndag då Sten-Gunnar Hedin, tidigare föreståndare för ”Pingstsamfundet” och den katolske biskopen Andera Arborelius skulle mötas i ett samtal. Ta det 15-20 år tillbaka och detta skulle varit helt omöjligt, då många frikyrkliga inte ansåg katoliker som goda kristna. Det är hopp om livet när realtioner kan förändras på det här viset.


Ett ord i rättan tid…

19 oktober 2009

Hittar på Facebock en länk till en krönika som Liza Marklund skrivit i Expressen om Världens Barn-kampanjen. Liza Marklund skriver om hur Sorseleborna samlar in jättelika belopp till Världens Barn – till skilland från Danderyds kommun som samlar in ca 1 krona/kommuninnevånare. De som har minst samlar in mest. De som borde ha ett och annat att skänka håller i sina slantar. Påminner mig om bibeltexten vi läste igår – om hur Jesus och lärjungarna stod i templet i Jerusalem och såg hur människor la ner sina gåvor i offerkistorna. Där fanns dom som gav av sitt överflöd. I princip hade dom ändå allt kvar. Så kom änkan som gav allt hon hade – ett par kopparslantar värda ett par öre, men hon gav bort allt hon hade. Det är henne vi ska ta rygg på menar Jesus. Vi får tipsa Danderydsborna om den texten till nästa års insamling….

Marklund skriver i sin krönika också om en UNICEF-rapport som beskriver tillståndet i världen.  Bra skrivet Liza Marklund! Du borde också bli en ambassadör för Världens Barn.

Läs också detta av Liza Marklund!


Yes – vi vann!

19 oktober 2009

Måndag förmiddag och jag är trött efter en intensiv helg – men allra mest lycklig över allt det jag varit med om. Karlskogaturen till äventyrshuset Boda Borg med de 14 konfirmanderna. Som att släppa ut en hög med ystra kalvar på grönbete. Kul gäng! Corazons 10-årsjubileum. Ett riktigt födelsedagskalas med ballonger och tårtbuffé. Gudstjänst i går förmiddags och ett ekumeniskt kvällssamtal. Meningsfulla möten och samtal om det som är viktigt i livet.

VB-loggaGenom alla de här samlingarna har glädjen över slutresultatet i Världens Barn-insamlingen legat med. Underbara Eskilstuna! Ett nästan osannolikt resultat – nästan 1.300.000 kr. Gillar att skriva ut hela beloppet med alla nollorna. Se så maffigt det ser ut – 1.300.000 kronor. Mer än 13.30/kommuninnevånare. Ett minst sagt strålande resultat. Sanslöst!

Dessa 1.300.000 kronor är resultatet av att vi varit många som gått samman kring en och samma sak. Många som låtit sig entusiasmeras och förstått värdet av att det man själv och sin organisation kunnat bidra med bidrar till storverk när det sker tillsammans med andra. På nå´t sätt måste vi från kampanjledningen kommunicera detta med alla som varit involverade i kampanjen. Vi får försöka få till något utöver det vanliga när vi nå´n gång senare under hösten för fjärde gången ska få ta emot priset som Årets storstadskommun från Världens Barn-generalen Peter Hjukström. Förslag mottages med tacksamhet!

IMG_5269Jag är helt upptagen av detta hur så många varit med och hur eskilstunaborna demonstrerat sin givmildhet. Världens Barn-kampanjen är på många sätt med om att förändra bilden av Eskilstuna från att ha varit en stad med en ganska bräcklig självbild som mest handlar om kriminalitet och våld, till en stad fylld av generositet. Låt den generositet som präglat Världens Barn-kampanjen få sätta spår i också annat i Eskilstuna! Vi kan – vi har ju bevisat det!

Det som inte alls blivit som vi tänkte oss är samarbetet med kommunen. Jag har inget skäl att inte tro på den goda vilja som uttaltas, men när det var dags för ”verkstad”, så blev det nästan ingenting. Som om politiska beslut inte hade nå´n inverkan på tjänstemannainsatsen. Jag är mest bekymrad – och faktiskt vemodig – över den oförmåga kommunen visat när det gäller att knyta an till en kanmpanj och en armé av frivillginsatser som den i Världens Barn. Det är som om tre års framgångsrikt kampanjande inte nått in i Stadshusets korridorer. Varför hänger inte kommunens stratger på – av eget initiativ. Inser man inte vilken goodwill detta skapar för kommunen? Som att man tror att har man inte själv kommit på ideén så är det inget att satsa på. Vi har inte bett om pengar. Vi har bett om att få en del av den arena kommunens organisation är för information. Vi har bett om att få hjälp med kontakter in i kommunens organisation. Vi har bett om att få komma intill med information om möjligheten att stödja Världens Barn-kampanjen genom att köpa novellboken. Jag tror det blev ca.150 bokköp. Bra det – men det var ju mer vi tänkte oss. Hur tänker ni – ni som har hand om kommunens strategi när det gäller att tydliggöra och synliggöra det som gör Eskisltuna till en bra stad att leva i? Fundera över hur en kommun kan visa uppskattning för dets om görs som rena frivilliginsatser! När får vi se detta på tavlorna ute på E-20?

IMG_5281Att det inte blev som vi tänkt i realtion till kommunen, det får vi försöka reda ut i vår utvärdering, men det förtar ändå inte den oerhörda glädjen över den satsning vi tillsammans med eskilstunaborna gjort för Världens Barn. Underbara Eskisltuna!  1.300.000 kronor som gör skillnad för världens barn. Makalöst!


Ett haveri för insinuanta ”sanningar”

16 oktober 2009

I går publicerades en vetenskaplig studie som konstaterar att de apatiska barnen inte alls varit drogade. Idag skriver DN om det liksom tidningen Dagen.

Bakrunden är det som hände i början/mitten av 2000-talet då en stor grupp asylsökande barn hamnade i ett komaliknande tillstånd. Migrationsministern, regeringens utredare Marie Hessle, Migrationsverket och Rikspolisstyrelsen bestämmde sig för att alltihop var en bluff. Det hela, menade man, var iscensatt av föräldrarna som ömsom förgiftat barnen, ömsom tvingade dom att ligga helt utslagna dygn efter dygn. Marie Hessle lät nästan triumferande hälsa att barnen var uppe på nätterna och sprang och åt ur kylskåpen. Hon visste minsann hur det stod till och så agerade hon som något av dramats regissör. Hon styrde och ställde och fick såväl politiker som myndighetspersoner att dansa efter sin pipa. Så sent som 2006 hävdade Marie Hessle att manipulation och simulering ingår bland de omständigheter som kan förklara apatin. Inte ett ord om asylprocessen i sig. Det är om allt detta som Gellert Tamas skriver om i boken ”De apatiska”. En beskrivning av närmast ett helvete för de familjer som drabbades. Beskrivningar som går utöver nästan allt annat vi vet om hur barn satts på undantag i Sverige. En beskrivning av hur barnens föräldrar i myndigheternas ögon haft hela ansvaret för att det blivit som det blivit. Så tvår politiker och andra myndighetspersoner sina händer.

Nu visar studien att det inte finns något fog för de anklagelser som Marie Hessle och dåvarande migrationsminstern Barbro Holmberg förde till tals och presenterade som närmast sanningar. Studien är gjord på de 29 allra svåraste barnen. Läkarna har  tagit en mängd prover och inte något – inter något – ger skäl att tro att något av dessa barn har förgiftats eller på annat sätt försatts i det här tillstånden. Det var heller inte så att de här barnen med omedlbar verkan reste sig upp då en del av dem beviljades uppehållstillstånd.

En av de barnläkare som utfört studien talar om hur myndigheterna betedde sig mot föräldrarna som om de var kriminella. Nu är dom som en gång ledde ”korståget” mot dessa traumatiserade barn inte beredda att säga något. Barbro Holmberg säger i förbifarten att det finns ett och annat av det hon en gång yttrat som hon idag ångrar. Så klädsamt! Marie Hessle och andra myndighetsansvariga tiger som muren. Nu går det an att tiga. Vad är detta annat än ett svek i realtion till ett antal familjer som fått sina liv slagna i spillror. Inte ens den upprättelsen beståsd dom med genom att de tidigare ansvariga säger att allt detta var ett fruktansvärt misstag. Inte ens detta!

Det är alldeles uppenbart att det stora problemet är asylprocessen i  kombination med det tramua som barnen har med sig då de kommer till Sverige. De har sett det inget barn ska behöva se. Desa barn har varit med om det som ingen människa ska behöva vara med om, men detta väger lätt i mötet med Migrationsverkets ifrågasättande av de skäl som dessa barn och deras föräldrar anför. Utgångspunkten är att de ljuger.

9789127088368Jag vet inte om det är nå´n tröst i sammanhanget, men nu ska självaste Socialstyrelsen utreda det DN talar om som ”fenomenet” apatiska barn. Gellert Tamas bok är ett viktigt domument i den fortsatta diskussionen. Boken är på ett sätt alldeles för omfattande, men full av fakta från utredningar och journaler. Jag käner igen det från andra sammanhang hur just samlandet av fakta bidrar til att ändra historien och vår bild av det som hänt. Den som hamnat i underläge har i dessa historiska fakta sanningen på sin sida. Det är denna sanning som nu håller på att rullas upp. Det som kvarstår är nå´n typ av upprättelse för dom som varit utsatta för det som närmst är att anse som ett statsunderstött övergrepp. En del av dessa barn och deras familjer har förpassats ut ut landet. Många av dom till en outsäglig misär med men för livet. Vad tänker svenska myndigheter göra åt detta? Nu är det i första hand inte principer det handlar om, utan människor av kött och blod.


Eskilstunaborna är ett generöst folk – så det så!

15 oktober 2009

poster-Touch-of-A_alt1Jag lever fortfarande i svallvågorna efter gårdagskvällens ”vulkanutbrott”  i Fors kyrka. En fullkomligt fantastisk kväll i en på alla sätt överfull kyrka. Det handlade om Afrika – ”Touch of Africa”. Det handlade om den allvarsamma situationen med HIV/AIDS. Det handlade om vad ett par människors entreprenadanda kan göra för att skapa skillnad för barn och ungdomar i Syd-Afrika och Namibia. Det handlade – inte minst – om sång och musik som fyllde Fors kyrka in i minsta vrå. En värme som spred sig som stod i bjärt kontrast till kylan som drog runt kyurkknutarna. Det var verkligen en fantastisk kväll som berörde. Det gick inte att värja sig för vare sig allvaret eller glädjen i sången och musiken.  Visst var det en lite avmätt kulturartikel i Eskisltuna-Kuriren idag? Var recensenten överhuvud taget där?

Kvällen genomfördes i ett samarbete mellan de kända Triple & Touch, ett tiotal ungdomar i kören Star Choir från Syd-Afrika och Namibia samt inte minst ett par hundra barn och ungdomar från Eskisltuna – S:t Eskils gymnasium, Fors och Klosters församlingar, Djurgårdsskolan m.fl. När alla desa körsångare tog plats i koret var det som om en vägg reste sig. Vilket drag det blev under ljuskronorna i kyrkan!

Kvällen blev en utmanande blandning av glädje och allvar. Vi fick höra om situationen i delar av Sydafrika och Namibia där så många som 40% av en bybefolkning kan vara smittade av HIV/AIDS. Hela den vuxna generationen är som bortspolad. Kvar finns de allra äldsta och de yngsta. Vi såg bilder på en kvinna – född 1905 – som satt där i mitten av barnbarnsbarn. Resten av familjen och släkten är döda. En 17-årig fklicka var den som såg till att livet fungerade. I det här sammanhanget finns organisationen ”Star for Life” som särskilt siktar in sig på skolor där man informerar och hjälper till att skapa en dräglig tillvaro för barn och ungdomar. De två konserterna i går bidrog till att dra in pengar för detta arbete.

Samtidigt med detta är vi inne i slutskedet av Världens Barn-kampanjen. I kväll räknar vi ihop det vi samlat in i Eskilstuna. Jag tror fortfatrande att vi når upp till 1.000.000 kronor – tom kanske något mer. Förmodligen nån´stans mellan 11-12 kronor/kommuninnevånare.

Jag tänker att eskilstunaborna är ett generöst folk. I går kväll var Fors kyrka fullsatt av människor som var där för att göra skilland i ett angeläget projekt i Syd-Afrika och Namibia. Världens Barn-kampanjen har samlat full Konsertsal ett par gånger om, Familjejkonsert i en välbesatt S:t Eskilskyrka, det har sprungits och cyklats, ordnats gymnastikuppvisningar, luncher och så mycket mera. Inte minst har vi haft så otroligt många som funnits på sta´n med insamlingsbössor. Det bestående intrycket efter årets kampanj är just det enroma engagmenager runt bössinasmlingen. Eskilstunaborna är verkligen ett generöst folk!

Vi lever med en bitvis stukad självbild av Eskilstuna. Det är som om vi inte förmår frigöra oss från föreställningen om Eskilstuna som ett Chicago. Som om vi och media inte riktigt ser allt det andra som händer som ger en helt annan bild. Det vi med Världens Barn-kampanjen bevisat är att Eskilstuna är en stad av människor som bryr sig. Låt oss prata om det! Låt oss berätta det för varandra. Låt oss hämta kraft och självkänsla i detta. Vi sätter Eskilstuna på kartan genom vårt sätt att ställa upp för andra och vi är genom detta ett föredöme för andra städer runtom i landet. Detta är goda nyheter! Ska tipsa Eskilstuna-Kuriren om detta. Nå´t att skriva om i tidnigens kampanj där man lyfter fram en del av det goda som sker i Eskisltuna.


Vad är vår välfärd värd om inte barnens rätt säkras?

14 oktober 2009

Tidningen Dagen rapporterar idag om hur FN:s barnrättskommitté  kritiserar Sverige för brister när det gäller tillämpningen av barnkonventionen. Att allt inte står rätt till har blivit uppenbart då det gäller hur svenska myndigheter exempelvis ser på stödet till papperslösa barn. Ett rimligt krav är att dessa barn får samma hälso- och sjukvård som andra barn. Så är det inte idag. Gruppen papperslösa barn har endast rätt till akutvård. Måhända varierar detta från landsting till landsting, kommun till kommun, men generellt gäller att barn skiljs ut från barn och bemöts på olika sätt. Hur ska detta vara möjligt att förklara för ett barn? Självklart orimligt att det fortsatt får vara på det sättet.

Den svenska regeringen uppmanas av FN:s barnrättskommitté att låta barnkonventionen väga tyngst om det uppstår en konflikt mellan barnkonventionen och svensk lagstiftning. Detta är grundproblemet och kring detta slingrar sig svenska politiker som hala ålar. Man vill gärna stå upp för att Sverige följer det som står i barnkonventionen, men när det kommer till handling, så är barnkonventi0nen underordnad det mesta. Det är för lätt att vifta bort barnkonventionen – som bl.a. migrationsministern så ofta gör. Alltid ett ”men” i sammanhanget. ”Det är klart vi står upp för barnens rätt, men”…och så kommer undanflykterna. Det finns alltid något annat, som den egna p0litiken och Sveriges intressen, som är viktigare och väger tyngre än det som gagnar barnen.

I samband med Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september mötte jag företrädare för UNICEF som just driver en kampanj för att få barnkonventionen upphöjd till lag. Detta skulle med självklarhet stärka barns rättigheter. Det är som om myndigheter och beslutsfattare tror sig veta vad som står i barnkonventionen, men har i verkligheten för dålig kunskap om konventionens  innehåll och krav.

Frågan om hur Sverige förhåller sig till barnkonventionen är en central frågeställning i den nu aktuella debatten om asylsökande barn och de s.k. apatiska barnen. Jag läser just nu Gellert Tamas bok ”De apatiska”. Det jag hunnit läsa är en förfärlig skildring av hur just barn behandlas som vore de närmast djur. Mot bakgrund av det Gellert Tamas skriver så blir det så uppenbart hur långt vi har kvar innan vi lever upp till barnkonventionens mål. Det så självklara att barn också är människor som ska tillfrågas och vars flyktingskäl ska granskas är i mångt och mycket en fluffig tanke som inte är en självklarhet hos de myndighetspersoner som bl.a. möter asylsökande barn. Det är rent löjligt hur det kan gå till – hur barn och barns verklighet viftas bort som vore det nå´t helt ovidkommande. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg säger till tidningern Dagen att ”Barn kan ha egna, specifika asylskäl, men dem tittar man inte på i tillräckligt stor utsträckning”. Det är just detta som Gellert Tamas gör så tydligt i sin bok. Det är svårt att bortse från att dessa barn i hög grad är svikna av svenska myndigheter. De som vi trodde hade till uppgift att värna barns rätt gör inte sitt jobb.

Det är alldeles uppenbart att vi i Sverige behöver en nytändning för barnkonventionen. När nu regeringsalliansen samlar sig för att skriva samman ett nytt manifest för den kommande valrörelsen, borde den här frågan finnas med. Vem av alliansens fyra partier är beredda att ta strid för den här frågan? Eller är den rödgröna oppositionen beredda att göra barnkonventionen och barns rätt till en valfråga? Det vore en höjdare. Detta är verkligen en fråga att ta strid för! Det räcker inte med att säga att vi har kommit långt och vill så väl. Vi har en bra bit kvar till det som borde vara en välfärdsstats självklara hållning. Lyckas vi inte värna alla barns rätt blir ett ord som välfärd ytterst ihåligt. Vad är vår välfärd värd om inte barnens rätt säkras.