”De apatiska” – en nedstigning till helvetet!

9789127088368Med all rätt har Geller Tamas bok ”De apatiska” redan fått stor uppmärksamhet. Jag köpte den 600 sidor tjocka boken på Bokmässan i Göteborg. Har ännu inte hunnit börja läsa den.

I dagens DN får Maciej Zaremba ett helt uppslag för en presentation av boken.  Över hela förstasidan på kulturdelen sammanfattas det Zaremba säger med orden ”Efterkrigstidens viktigaste reportage”.

Jag har alltså inte läst boken, men utgår från att det Maciej Zaremba – en driven och erkänd journalist –  skriver,  ger en god inblick i boken. Mycket av det vi tror oss veta om det robusta och rättssäkra samhället faller i bitar. Instinktivt tänker vi att detta kan väl inte vara Sveige! Nå´t annat land – men inte Sverige.

Det är förfärliga exempel som återges i DN-artikeln.Mer finns att läsa i boken. Detaljerade beskrivningar av avvisningar, myglandet mellan politiker och myndighetspersoner. Allt för att hålla politiken och staten om ryggen. Dessa apatiska barn offras på ett altare för en politisk strategis skull. Vad är några apatiska barn, dumpade i nå´t avlägset land, mot att en socialdemoktratisk statsminister ska kunna upprätthålla imagen av att hålla invandringen stången. För några Sverigedemokraters skull. Det är ett ”skitigt” spel som iscensätts med en migrationsminister, en nationell samordnare, nå´n verkschef och  några tjänstemän vid Migrationsverket i spetsen. Man höjer rösten och levererar sanningar som att ”detta händer bara i Sverige”, ”detta har aldrig hänt förr” etc. Man sätter tryck på läkare och andra för att skapa legitimtet för sina ”sanningar”.

Bo Strömstedt skrev 2003 att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar med ”samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. KG Hammar liknade det vid baltutlämningen. Ett svek av stort mått – där enskilda människor blir som brickor i ett stort och smutsigt spel. 

Ann Charlott Alstadt skriver i dagens Aftonbladet: ”De apatiska är en nedstigning till ett helvete som på ytan styrs av lagstiftning, men vars underjord behärskades av människor som ljög och manipulerade så grymt att definitionen moraliskt haveri känns otillräcklig”.

Maciej Zaremba skriver: ”Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättsstaten och värna de svaga”. Boken ”De apatiska” ”visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner”.

Det är detta sista, som egentligen är det principellt viktiga. Det gamla vanliga – det går an att stå i talarstolar och formulera slogans som just talar om alla människors lika värde och vår solidaritet med andra, men när det kommer till vardagspolitik är det som om dessa paroller vore helt glömda. Vi anklagar näringslivet för att driva på en kortsiktig ”kvartalskapitalism”, men det politiska livet är bitvis inte bättre. Det är som om de långsiktga målen glöms bort när de konkreta frågorna ska tas om hand. Hur mycket man exv. än säger att vi respekterar FN:s barnkonvention, är det som om, när det kommer till enskilda fall, den konventionen inte gäller. Det blir till ett spel som till slut handlar om pengar och partistrategi. Anklaga mig gärna för att teckna en orättvis bild – och jag vet att detta inte är allt – men för mycket händer för att min tilltro till paroller i debatter och valrörelser och bara goda avsikter i det politiska livet ska vara ogrumlad.

Kanske kan man tänka som Ann Charlott Alstadt i Aftonbladet: ”Decenniets värsta brott må vara löst med den här 600 sidor tunga tegelstenen mot svensk asylpolitik och myndighetsmissbruk. Men inte sonat. Jag väntar på följder för de ansvariga och skadestånd till de drabbade”.

Så läser jag också i dagens Kyrkans tidning om hur Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd (SKR) initierat en utvärdering av den tre år gamla utlänningslagen. När statens egen utredare tycker att allt är väl – t.o.m. Migrationsverket höjde på ögonbrynen åt detta – så är erfarenheten från kyrkans flyktingarbete en allt hårdare bedömning med mycket litet utrymme för human hänsyn.

Hoppfullt är det i sammanhanget det SvK och SKR:s utredare säger att ”jag är överraskad av det engagemang och den värme jag möter inom kyrkan. Den här gräsrotsarmén för flyktingars rätt har gjort mig väldigt glad”. I november kommer utvärderingen från SvK och SKR.

Man kan göra som  Hanne Kjöller i en annan del av dagens DN, där hon skriver om Gellert Tamas bok – välja att irritera sig på hur författaren väljer att  formulera sig. Det finns säkert fog för att ha kritiska åsikter om själva författandet. Men tappa inte fokus på vad boken och debatten handlar om. Det är inte en fråga om en författare gjort ett bra jobb eller inte, utan om hur vi som samhälle förmår leva upp till våra grundläggande värderingar som bl.a. handlar om barns rätt till skydd. Det är inte sant att allt är frid och fröjd. Vi har en god bit dit. Gellert Tamas visar det med sin bok ”De apatiska”.

Annonser

3 Responses to ”De apatiska” – en nedstigning till helvetet!

  1. […] bloggar diskuterar ämnet: Robsten, I Sverige i denna tid, Uppriktigt sagt, Gabrielles blogg och […]

  2. Johan Y skriver:

    Det är väl inte det Kjöller gör heller? Hon kritiserar inte formuleringar. Hon kritiserar att hela boken är ett fantasifoster och att Tamas försökt framställa sitt eget tyckande som fakta genom att göra tvivelaktiga karaktärsmord på människor som tycker annorlunda än honom.

    Huruvida vårt samhälle levt upp till våra grundläggande värderingar är i det här fallet en fråga om vad författaren har kommit fram till. Som Kjöller skriver så finns det andra som visat att de läkare Tamas hyllar själva orsakade apatin genom att isolera barnen från sina föräldrar. Lyssnar vi på Tamas och hans förtrogna så skadar vi alltså barn, i all välmening.

    Därför är det farligt att lyssna på personliga hopkok framställda som fakta.

  3. Claes-Göran Ydrefors skriver:

    Man får väl ändå säga att Hanne Kjöllers signerade ledarkommentar mer tar fasta på dramaturgin i Gellert Tamas bok än själva innehållet. Mer kritik av form än innehåll.
    Oavsett vad se´n Hanne Kjöller eller Gellert Tamas skriver så kvarstår faktum kring de apatiska flyktingbarnen. Det är bra magstarkt att kalla detta ett ”personligt hopkok”. Som att Gellert Tamas skulle ha hittat på det. Vi visste ju att detta hänt, innan Tamas skrev boken. Bara att leta upp gamla tidningar. Kan inte se det som att barnen skadas när berättelserna om hur de ”hanterats” av svenska myndighetspersoner återges. Det är närmast en fråga om rättssäkerhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: