Vad ska man då tänka om detta?

24 november 2009

Det är sannerligen inte varje gång som media ringer runt till Missionskyrkans pastorer efter det att kyrkostyrelsen haft ett sammanträde. När Missionskyrkans styrelsen i helgen fattade beslut om att skjuta hela frågan om vigsel för samkönade par ifrån sig och lägga över den på pastorer och församlingar, vaknar media till liv. Jag blev själv uppringd av Eskilstuna-Kuriren igår. Resultatet av den lilla intervjuvn finns i dagens tidning – dock inte i webbupplagan. Komiskt att jag i tidningen presenteras som ”pingstpastor” som har synpunkter på det Missionskyrkan beslutat.

Det jag säger i EK-intervjuvn är inte mycket. Mitt självklara – och enda – svar var att detta får vi lov att samtala om. När journalisten började läsa ur en pressrelease var min reaktion att journalisten tycktes veta mer än jag själv. Enligt uppgift kommer Missionskyrkans ledning att höra av sig till oss pastorer och församlingar i december. Kanske kan man tycka att proceduren kunde gått lite annorlunda till.

Tidningen Dagen skriver så här om beslutet – här och här. Missionsföreståndare Göran Zettergren kommenterar beslutet i sin blogg. Notera kommentarerna till blogginlägget.

Vad ska man då tänka om detta med vigsel av samkönade par? Med all respekt för alla som ser detta som en av kyrkans allra viktigaste frågor, så kan jag inte se det som så. Diskussionen i Svenska Kyrkan inför kyrkomötets beslut illustrerar väl hur upptagen en kyrka kan bli av den här frågan – på bekostnad av andra faktiskt mer avgörande frågor för en kyrka. Det är som om vi alldeles tappar perspektivet när det kommer till den här typen av frågor. I spänningen mellan den som tycker att det går alldeles för sakta – vi har diskuterat länge nog – och den som tycker att vi måste få mer tid på oss, blir vi stressade. Det hela framställs som en ödesfråga för oss som kyrka och församling. Från båda håll talas om hur kyrkan kommer att spricka oavsett vilket beslut som fattas. Att tala om frågan om vigsel av samkönade par på det sättet är att göra den här frågan till större och mer avgörande än vad jag menar att den är. Om kyrkan spricker på den här frågan, vad säger detta då om kyrkan och hur vi som kyrka förstår det som f.ö. händer omkring oss i världen?

Debatten – eller i bästa fall samtalet – präglas ofta mer av känsla än av förnuft och tanke. Detta gäller debattörer från såväl de som är för som de som är mot. Jag kan se ett problem i att diskussionen mer kommit att handla om mänskliga rättigheter än om teologi. I längden blir detta ohållbart. Kyrkan förlorar sin trovärdighet om vi förlorar oss i det som för tiden står högst på agendan. Kyrkans tro och teologi grundar sig i texter och en tvåtusenårig tradition. Det vore hycklande att säga att kyrkan inte också formas av vår tradition. I det fallet är jag mer katolik än frikyrklig. Kraven på ett likvärdigt bemötande av homosexuella och hetrosexuella när det gäller ”tillgång” till kyrkans vigselordning kan inte grunda sig i just rättvisa och jämställdhet. Det måste i första hand till teologiska argument. Vad ska vi annars med Bibelns texter till? Hur problematiska vi än må tycka att de är.

I samband med Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i september lyssnade jag till ett samtal mellan tidigare ärkebiskopen KG Hammar, Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund och Kd-ledaren Göran Hägglund om just vigsel av samkönade par. Behållningen av det samtalet var KG Hammars reflektion om hur äktenskapet utvecklat sig över tid. Det låter sig sägas att äktenskapet är instiftat av Gud, men hur och till vad? Sanningen är att äktenskapet i liten utsträckning handlat om kärlek. Det har varit en form för att ordna det ekonomiskt och juridiskt när två släkter ska kopplas samman. I bästa fall har det också handlat om kärlek, men låt oss inte romantisera äktenskapets historia. Här finns mer av resonemang och rationella beslut än vad vi vill erkänna. När vi säger att vi värnar om äktenskapet som en samlevnadsform för man och kvinna så har vi samtidigt anledning att problematisera resonmanget. Det hela tenderar till att bli mer tradition än teologi – faktiskt också när vi tror vi argumenterar teologiskt.

Dom som hävdar – och så gör bl.a. Missionskyrkans styrelse – att vi ska avsäga oss vigselbehörigheten, och därmed klara hem debatten, den blir ändå inte kvitt den svåra frågan. Vad säger vi till det samkönade par som just varit i Stadshuset och ordnat med sitt äktenskap och sedan kommer till kyrkan och vill ha sin kärlek välsignad och bekräftad? Grundfrågan återstår.

Vi ska ta oss an samtalet också i denan fråga. Inte som en isolerad fråga från annat som är viktigt för oss som kristna och församling. Vi har anledning att se över hur vi läser Bibeln – inte bara i denna fråga. Vi har lätt att välja bort Bibelns ibland problematiska formuleringar i en fråga, men hänga oss fast vid andra formuleringar i andra frågor. Det gör inte vårt samtal lättare. Att vara bibeltrogen har sina sidor. Låt oss se och förstå det.

Vi ska i samtalet och våra beslut vinlägga oss om att vara trovärdiga. Eskilstuna-Kuriren och andra må skriva, men det som till sist är avgörande är att det vi säger i frågan om vigsel av samkönade par hänger ihop med annat i vår tro och tradition. Andra må tycka vad jag ska tro, men jag förbehåller mig rätten – och förväntar mig att bli respekterad – för vad jag och församlingen för övrigt kommer fram till.


Upp till kamp! Nu tar kyrkorna fajten för en humanare asyl- och flyktingpolitik

23 november 2009

2005 tog kyrkorna i Sverige initiativ till det s.k. ”Påskuppropet”. Det blev ett ”himla” hallå!  Uppropet var en reaktion på en ström av utvisningar av flyktingfamiljer med apatiska barn. Förfärliga scener utspelade sig när barn bars ombord på flygplan och i flera fall dumpades på nå´n flygplats. Exempel finns på hur en familj lämnats på en parkbänk i ett avlägset land. ”Påskuppropet” samlade alla de krafter som var kritiska till hur Migrationsverket och den sittande s-regeringen valde att köra ett närmast militant spår. Hade man inte uppehållstillstånd så skulle man ut ur landet – till varje pris – i vilket skick man än var. Till slut tvingade vänsterparteit och miljöpartiet s-regeringen att ändras sig. Det är om bl.a. denna dramatik som Gellert Tamas skriver i sin bok ”De apatiska”.

Hanne Kjöller – ledarskribent i Dagens Nyheter – har tagit på sig ansvaret att försvara dom som spelade en central roll i den process som Gellert Tamas beskriver i sin bok. Fredagen den 20 november skriver hon för minst andra gången och gör vad hon kan för att skjuta Gellert Tamas beskrivning i sank. Upplägget känns igen: det handlar inte så mycket om sakfrågan som om intervjuvteknink och hur Tamas hanterat sitt intervjuvmaterial. Kritiken är försåtlig på det sättet att den lätt förflyttar focus från sakinnehållet till procedurfrågor. Det är säkert mer än en som känner sig uthängd och felciterad i Gellert Tamas bok – självklart.  Ändå – det som hänt har hänt. Glöm inte detta när kritiken vill få det att framstå som oseriös journalistik.

Tisdag 24 november svarar Gellert Tamas på Hanne Kjöllers kritik i Dagens Nyheter.

Nu blåser kyrkorna i Sverige till ”strid” igen mot det svenska asylsytemet. Idag presenterar Sveriges Kristna Råd rapporten ”Skilda världar”. Rapporten refererar till ett 80-tal fall kring hur asylfrågan skötts av svenska myndigheter. Likt det Gellert Tamas skriver är detta också en förfärlig läsning om hur vi i ”humana” Sverige möter människor i stor utsatthet. Lagom till att vi myser till det inför första Advent påminns vi om hur svenska myndigheter närmast satt i sytem att misstro var och en som ansöker om uppehållstillstånd. Rapporten är på drygt 40 sidor och kan läsas och laddas ner från Sveriges Kristna Råd. Idag har SKR presskonferens. Redan har rapporten gett eko i radions nyhetssändningar. Tidningen Dagen skriver om rapporten här – focuserar bl.a. på kritiken av religion som flyktingskäl.

Blev på morgonen uppring av en reporter från Eskilstuna-Kuriren appropå att Svenska Missionskyrkans styrelse beslutat överlämna frågan om vigsel av samkönade par till varje enskild pastor och församling att besluta om.  Hur ställer jag mig och Missionsförsamlingen till detta? Nu väntar jag på att Kuriren ringer upp också i morgon förmiddag med anledning av SKR:s rapport. Jag kan inte – faktiskt inte – uppamma samma engangemang kring frågan om vigsel av samkönade par jämfört med den om hur vi bemöter människor som flyr från helveten runt om i världen och kommer till Sverige för att söka en fristad. Detta borde också gälla kyrkan som helhet. Det är kring den här frågan vi borde ta strid!  Här ställs våra värderingar på sin spets! Här har vi som kyrkor och församlingar att kliva fram och säga att vi inte kan acceptera det sätt varpå Migrationsverket och andra myndigheter så godtyckligt sköter sitt uppdrag. Nu hänger vi på och tar på nytt fajten för en humanare asyl- och flyktingpolitik. Varför inte göra den här frågan till en stor fråga i nästa års valrörelse!


”Face it” – bosättningarna bygger på lögner

22 november 2009

Så sker det igen, och igen, och igen, och…Israeliska politiker har beslutat bygga ut en av bosättningarna i södra Jerusalem. Nu avser man att bygga 900 nya bostäder. Protester kommer från diverse håll. Obama säger ifrån. Kyrkornas Världsråd protesterar i tämligen hovsamma formuleringar. En fortsatt expansion av bosättningarna på occuperad mark ”ödelägger alla möjligheter till fred mellan parterna”.

Det ligger nära till att dödförklara fredsprocessen och placera en gravsten över åratal av samtal och övernskommelser. Det har skrivits under avtal och skakats hand ett antal gånger till i prioncip ingen nytta. Israel har ett antal gånger förbundit sig att inte utvidga sina bosättningar. Så skedde i Osloavtalet. Verkligheten är att Israel inte byggt ut sina bosättningar i en så snabb takt som efter Osloöverenskommelsen. MAN SÄGER EN SAK MEN GÖR EN ANNAN! Så har det i alla avseenden varit sedan staten Israel kom till och världssamfundet försökt få till rimliga förutsättningar för de bägge folken i området. Det kan väl inte förvåna en kotte på denna jorden att det palestinska folket tagit till vad man kommit på för att protestera och försöka slå tillbaka.

I en artikel i dagens Dagens Nyheter beskriver Nathan Shachar hur de som exv. bor i bosättningen Gilo förtränger att man bor på occuperad mark. Byggfirmor gör allt vad man kan för att mörka att bostäder man har att hyra ut eller sälja ligger på just ocuperad mark. Man bygger på en lögn. Man förser ofta nyinvandrade judar med boostäder på lögnaktiga grunder.

Totalt är det ca 450 000 bosättare som bor på occuperad mark.  Med bosättningarna följer vägar, tunnlar och annan infrastruktur som binder samman bosättningar som fullständigt skär sönder det palestinska territoriet. Konsekvensen av detta är att palestinska samhället skärs av från varandra och bildra små öar. Det är som om livsrummet hela tiden krymper för befolkningen på Västbanken. Det är så tydligt att israeliska politiker och myndigheter inte vill ha en enda palestiner så långt ögat når. Se detta! Se vad alla dessa enskilda beslut om utökader bosättningar än här, än där,  komer att leda. Det politiker i Israel inte tycks fatta är att man är på väg att gräva sin egen grav. Det hela kommer att sluta i ren katastrof. Det handlar inte om att ett folk kommer att överleva ett annat. Två folk går i graven i en fruktansvärd katastrof. Vilka av världens ledare har mod att säga som det är? Att inte bara formulera protester utan i handling visa att detta ställer vi inte upp på längre. Att inte längre ställa upp på lögnaktiga förklaringar om vad Israel har rätt till.  Vilka är beredda att säga att nu slutar vi att prata – nu är det handling som gäller? Vilka?


Om konsten att slå dövörat till

14 november 2009

Gz-mapI dag har Sveriges radios ekoredaktion på nytt uppmärksammat den s.k. Goldstone-rapporten. Goldstone intervjuades i dagens lördagsintervjuv. Goldstone är sydafrikansk domare som på FN:s uppdrag undersökt Hamas raketbeskjutningar och Israels krig i Gaza runt nyåret. Är själv jude och sionist. I Israel har hans kritiska rapport uppfattats som närmast ett förräderi.

Ekots intervjuv ger en god inblick i den kritik som riktats mot såväl israels armé som Hamas. Huvudkritiken mot den israeliska armén är det oproportionerliga sätt varpå man närmast mosade norra delen av Gaza-remsan. Goldstone berättar i intervjuvn om förödelsen i Gaza City. Han berättar också om hur den israeliska armén fullständigt slagit ut flera hunda industrilokaler – inte så mycket för att de hade militär betydelse, som för att slå ut alla möjligheter för palestiner att leva i Gaza. Man har med bulldozsers förstört åkermark och grönsaksodlingar.

Goldstone berättar i intervjuvn om hur israels armé bombade en moské samtidigt som där fanns 300 personer som deltog i en bönesamling. 15 personer dog och många skadades. Armén anklagade Hamas för att ha använt moskén som vapenlager. Armén förnekar att man överhuvud taget bombat moskén. Trots att man hittat rester efter israeliska bomber i rasmassorna.

Goldstone för ett viktigt resonemang då han säger att OK – även om det var så att moskéer och sjukhus användes som vapenförråd eller att Hamas använde privata hus som baser för avskjutningsramper – så rättfärdigar inte detta armén att bomba dessa hus. Detta är emot krigets lagar. Den israeliska arméns sätt att ständigt kollektivt bestraffa den palestinska befolkningen är inte tillåtet. Goldstones slutsatser är att det den israeliska armén gjort är att betrakta som krigsförbrytelser. Detta ska nu FN:s säkerhetsråd ta ställning till. Tveksamt om säkerhetsrådet kommer att ställa sig bakom rapportens anklagelser. Förmodligen kommer USA att lägga in sitt veto mot detta.

Mot slutet av intervjuvn sänds ett avsnitt ur ett tal som premiärminister Netanyahu höll i FN där han talade om hur ansvarsfullt den israeliska armén uppträtt. Hur man haft en återhållsam utgångspunkt. Netanyahu ställde det på sin spets och menade att antingen är ni för Israel och accepterar det man gjort eller så ställer ni er på  terroristernas sida. Dvs om man stämmer in i kritiken mot hur den israeliska armén gick på i Gaza så har man per automatik ställt sig på terroristernas sida.  Det är en något märklig slutsats. Detta är en konst i den högre skolan när det gäller att slå dövörat till och berskriva det som är svart som vitt. Lika märkligt är det att den som uttalar kritik mot hur exv. israels armé använder sig av övervåld, anklagas man för att vara antisemit. Israeliska talespersoner har satt detta i system, som ett sätt att försöka underminera berättigad kritik. Man vill få det till att kritiker är ute efter staten Israel och israels rätt att extstera. Den här typen av anklagelser kan man också höra i den svenska debatten. Har själv råkat ut för det. Detta är inte ett särskilt hedersamt sätt att hantera debatten. Inte heller ett särskilt konstruktivt sätt att försvara Israel. Jag förväntar mig mer av dom som är Israels goda vänner.


Det livsviktiga struntpratet

11 november 2009

Idag hämtade jag in SKTF-tidningen från brevlådan. SKTF är mitt fack. Där är vi pastorer numera organiserade. I medlemsavgiften ingår just SKTF-tidningen. En hel del intressant att läsa.

Till struntprates lovDen här veckan ägnar tidningen en helsida åt struntpratets lov. Viveka Adelswärd har skrivit boken ”Till struntpratets lov”. Nu tänker du kanske att det är en bok för den där hyllmetern i bokhandeln där humorböckerna står, men så är det inte. Nu är vi i den seriösa branschen.

Viveka Adelswärd argumenterar för hur viktigt småpratet är. Som ett smörjmedel på en arbetsplats. Den som tänker att här gäller det att vara effektiv och närmast förlöjligar småpratet, den är inte direkt en tillgång på en arbetsplats. Småpratet är närmast livsavgörande för klimatet på en arbetsplats.

Den som tror att man får mer gjort om man hoppar över kafferasterna, den misstar sig. Det ser onekligen effektivt ut när anställda lämnar sina kontorsmoduler – för att ta en kopp kaffe ur automaten – och sedasn återvända till sin arbetsplats. Men fel, fel, fel! Det är egentligen inte kaffet som är det avgörande, utan detta att få småprata med arbetskamraterna. Arbetsplatsen mår bra av det! Arbetsglädjen mår bra av det!

SKTF-tidningen berättar om den danska kommunen Hilleröd, där en nitisk kommunchef krävt att fikapauserna ska bort därför att kommunen behöver spara pengar. Denne kommunchef har en hel del att läsa på. Tar man bort kafferasterna riskerar en arbetsplatrs att få problem på lång sikt. Jag kommer ihåg hur jag, när jag jobbade som förbundssekreterare i SMU, blev uppvaktad av den tidens missionsföreståndare, som menade att vi i SMU-sekretariatsgruppen borde lägga av med det där fikat som vi inledde varje morgon med. Det var för oss ett sätt att mötas och prata igenom dagen. Vi satt dessutom på olika våningar och hade ingen särskilt bra koll på vilka som var på plats. Vi fortatte med vårt lilla morgonfika. Det mådde vår anställdagrupp bra av. Jag vet i det sammanhanget en organisationskonsult som hävdade att det företag som drar in fikarasterna befinner sig på ett sluttat plan – t.o.m. ett såpat sluttat plan. Riktigt illa!

Viveka Adelswärd argumenterar för det självklara att även cheferna deltar på fikarasten. Kanske är fikarasterna chefens viktigaste tid på dagen. Jag har hört om rektorer som nästan aldrig visar sig i ett kollegierum. Hur mycket har en så´n rektor fattat av vad det är att vara chef och ledare? Inte särskilt mycket.

Så – upp till kamp för småpratet och alla fikarasterna! Om de nu är hotade.  Någon borde ta initiativ till en utredning för att bevisa att de största tankarna och de mest avgörande besluten faktiskt fattats vid fikaraster och kallprat i väntan på nå´t annat – till synes mer effektivt. Jag är rätt säker på att det är på det sättet.


Riv den förbannade muren!

09 november 2009

IMG_4512Idag är det 20 år sedan Berlinmuren föll. Media har – rättmätigt – uppmärksammat detta jubileum. Med muren föll hela det kommunistiska bygget i Öst-Tyskland – en förvrängd idé om att det gagnade  ett folk att med våld hålla det inlåst. Man byggde kulissser och prisade sin politiska idé för dess kraft och framsynthet. Man skulle minsann visa världen hur förträfflig kommunismen var när det gällde att skapa de allra bästa förutsättningarna för folket. Problemet var att det bara blev en kuliss – nästan inte ens det. Folket led och hunsades.

Vi är många som besökte Öst-Tyskland/Öst-Berlin under de här åren och har egna upplevelser av mötet med människor och hela det säkerhetssystem man byggde upp kring sina gränser. Jag har varit med och smugglat pengar till Svenska Missionskyrkans systersamfund i Öst-Tyskland. Jag ledde ett ungdomsläger i Sverige 1985 med ett hundratal deltagare från Europa och USA – bl.a. några från Öst-Tyskland. Jag glömmer aldrig deras reaktion när de gick runt i den lilla ICA-butiken i Sjövik utanför Alingsås och såg de välfyllda hyllorna med varor. Eller när vi besökte Göteborg och gick på Avenyn och dessa utvalda öst-tyska ungdomar såg de stort uppslagna fruktstånden. Det var svårt för de här ungdomarna att få tillstånd att resa till Sverige – det var på ett sätt ännu svårare för dom att resa hem igen efter mötet med ett välmående grannland. Jag glömer heller aldrig hur jag efter ett besök i öst-Berlin fick skjuts till en av gränsövergångarna, och hur mina vägar där skiljdes från mitt värdfolk. När jag gick vidare så återvände dom till det de upplevde som närmast ett fängesle – en hårt beskuren frihet.

Med Berlin-muren blev det så uppenbart att inget gott kommer ut av att bygga murar. Berlin-murens fall var också ett uttryck för att en mur verkligen inte är ett framtidsbygge. Politiska problem måste lösas på ett annat sätt än att bygga murar. Fast vi vet, så är det ändå som om den kunskapen inte nått fram till världens beslutsfattare. Idag uppmanar DN i sin huvudledare beslutsfattare i EU att fortsätta riva murar. DN uttrycker oro för vad bl.a. den pågående omstöpningen av asyl-och migrationspolitiken ska komma att få för följer – just därför att den tenderar att bygga murar som håller människor utanför. Har erfarenheterna från Berlin-muren i grunden inte lärt oss någonting? Vad är det för poäng att festa i Berlin i kväll om en mur bara ersätts av andra murar?

IMG_4510Ett rimligt krav en dag som denna är att kräva att den mur som nu byggs mellan Israel och Väst-Banken också rivs. Riv den förbannade muren! Förlåt språkbruket, men det vilar en förbannelse över dettra murbygge som förhindrar varje intitiativ till fredlig samexistens mellan israeler och palestinier. Hur kan nå´n vettig människa tro och tänka att det ska vara möjligt att bygga broar mellan två folk när man istället bygger murar? Var ska då broarna byggas? Hela murprojektet är en enda provokation som omöjliggör nå´t vettigt i området. Allt normalt liv omintetgörs. Relationer skärs av. Människor dör därför att man inte släpps igenom muren på väg till sjukhus. Jordbruksmarker torkar bort och skördar går om intet. Barn och ungdomar tvingas till långa och förnedrande omvägar för att ta sig till skolan. Kriget i Gaza runt årsskiftet blev som en parodi på krig då befolkningen på Gaza-remsan först låstes in och se´n utsattes för ett av vår tids mest brutala och intensiva krig – ett experiment i modern krigföring med fosforbomber och annat djävulskap.

IMG_4497IMG_4502Det är rimligt att vi en dag som denna – då vi på annat håll firar en murs fall – står upp för kravet att den mur som skär långt in på väst-banken – på occuperat område – avvecklas. Förvånar mig att media och ledarkommentatorer inte tar upp detta krav en dag som denna.

Vi vet att en mur på sikt inte löser några som helst problem. Vi vet att oavsett på vilken sida av muren människor befiner sig, så bidrar inte detta till säkerhet och välstånd. Det är något illavarslande att Obama-administrationen tycks sväva på målet vad det är man vill. EU tycks trappa ner sitt tryck på Israel. Vår samlade erfarenhet vet att muren måste bort. Kräv då det! Sätt tryck bakom orden och uppmaningen att riva denna förbannade mur!


Min död som en demokratisk fråga

08 november 2009

I går möttes vi i S:t Eskilskyrkan till ett samtal om livets början och livets slut – om bl.a. vård i livets slutskede. Vi lyssnade till Ann Edner, överläkare på neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens sjukhus i Solna och debattör när det gäller de för tidigt födda barnens situation. Med Ann Edners medverkan fick hela frågeställningen en inriktning på de nyfödda barnens kamp för överlevnad. Ann Edner berättade bl.a. om det uppmärksammade fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus då en kollega till Edner hämtades av polis och anklagades för att medverkat till en för tidigt född flickas död. I ett samtal med Ann Edner – efter den offentliga delen av eftermiddagen – berättade hon häpnadsväckande interiörer från hur polisen agerat i frågan. Fem storvuxna poliser kom till kliniken för hämta kollegan som nätt och jämt fick byta om – som om det vore ett tillslag mot en storförbrytare. Så mycket talar för att det den kvinnliga läkaren anklagas för är helt orimligt. Att det helt enkelt inte är fysiskt möjligt att spruta in så mycket av ett narkosmedel som man menar fanns i det lilla barnets kropp. Frågan är om det här ”fallet” någonsin kommer att kunna redas ut. Det som överraskade mig är att ingen – utanför polisens interna utredning – vet vem som polisanmält ärendet. Det paradoxala är att t.o.m föräldrarna skulle kunna anklagas för att ha gett det lilla barnet den dos som det hela handlar om.

Det blev en på många sätt spännande och viktig eftermiddag. Ann Edner ställde frågorna på sin spets om hur sjukvården tänker – eller borde tänka – kring bl.a. vården av de alldeles för tidigt födda barnen. Nu gör sjukvården allt för att rädda de barn som föds från vecka 23. Problemet i sammanhanget är att den etiska reflektionen inte riktigt hinner med i den medicinsk-tekniska utvecklngen. Problemet känns igen från så många andra samhälsssketorer. Vi hinner inte med i funderingarna om det vi kan är av godo. Hur hitta metoder för att bestämma när man i vården ska besluta sig för att avsluta eller inte alls sätta in akutresurser för exv. ett för tidigt fött barn? Även om tekniken finns, kan det finnas goda skäl att avstå. Ann Edner ställde frågan om vad ett gott liv är? Vad väntar ett barn som man till varje pris jobbar för ska överleva – ett barn som framöver helt kommer att vara hänvisat till sjukhuset och dess resurser?

Ann Edner hjälpte oss in i etikens teorier och vägskäl. Jag tänker att detta var samtalets viktigaste del. Frågan om hur vården tänker när den fattar sina beslut om liv och död har vi alla anledning att lägga oss i. Dessa frågor är i hög grad etiska frågor som bl.a. handlar om patientens roll i sammanhanget. Jag tänker att detta i sin yttersta konsekvens är en demokratisk fråga som  handlar om att vi som patienter och anhöriga har anledning att bli mer aktiva i samtalet om var vi sätter gränserna i bl.a. vården i livets slutskede. Bl.a. hävdar professor Hugo Lagercrantz på Karolinska Institutet att läkarna har ett alldeles för stort inflytande. Läkarna måste släppa in oss som patienter och anhöriga mer i beslutprocessen än vad som nu sker. Då tänker jag att då får vi som är blivande patienter och anhöriga lov att tänka till. Det var ett sån´t tillfälle vi erbjöd i S:t Eskilskyrkan i går eftermiddag. Tyvärr var vi bara 20–30 personer som slöt upp. Jag hade – måhända i min enfald – hoppats på betydligt fler. Är det så att vi skjuter de här frågorna ifrån oss? Vi sticker huvudet i sanden som om frågorna inte existerade. Vem orkar? Vem bryr sig?

Mycket behöver ske innan vi kommer dithän att vi som allmänhet är rimligt bildade i frågan som hör samman med vård i livet slutskede. Vi har anledning att fundera för egen del. Hur vill vi ha det om/när vi hamnar i en sådan situation? Vi behöver prata om det med dom som är våra anhöriga. Vill vi ha något att säga till om i realtion till det vården har att säga – och jag menar att det är en demokratisk fråga – så fungerar det inte att fega ur när tillfälle ges till ett kvalificerat samtal som det vi inbjöd till i S:t Eskilskyrkan i går.

För den som vill läsa mer om den här frågan, så rekomenderar jag en alldeles nyutgiven liten pocketbok ”Liv och död – livsuppehållande behandling från början till slut” – utgiven på Karolinska Institutet.

Hittar också ett debattinlägg i Svenska Dagbladet – tydligen ett inlägg i en längre diskussion om just vård i livets slutskede, och hur den frågan inte får avgöras i slutna rum.