Det livsviktiga struntpratet

Idag hämtade jag in SKTF-tidningen från brevlådan. SKTF är mitt fack. Där är vi pastorer numera organiserade. I medlemsavgiften ingår just SKTF-tidningen. En hel del intressant att läsa.

Till struntprates lovDen här veckan ägnar tidningen en helsida åt struntpratets lov. Viveka Adelswärd har skrivit boken ”Till struntpratets lov”. Nu tänker du kanske att det är en bok för den där hyllmetern i bokhandeln där humorböckerna står, men så är det inte. Nu är vi i den seriösa branschen.

Viveka Adelswärd argumenterar för hur viktigt småpratet är. Som ett smörjmedel på en arbetsplats. Den som tänker att här gäller det att vara effektiv och närmast förlöjligar småpratet, den är inte direkt en tillgång på en arbetsplats. Småpratet är närmast livsavgörande för klimatet på en arbetsplats.

Den som tror att man får mer gjort om man hoppar över kafferasterna, den misstar sig. Det ser onekligen effektivt ut när anställda lämnar sina kontorsmoduler – för att ta en kopp kaffe ur automaten – och sedasn återvända till sin arbetsplats. Men fel, fel, fel! Det är egentligen inte kaffet som är det avgörande, utan detta att få småprata med arbetskamraterna. Arbetsplatsen mår bra av det! Arbetsglädjen mår bra av det!

SKTF-tidningen berättar om den danska kommunen Hilleröd, där en nitisk kommunchef krävt att fikapauserna ska bort därför att kommunen behöver spara pengar. Denne kommunchef har en hel del att läsa på. Tar man bort kafferasterna riskerar en arbetsplatrs att få problem på lång sikt. Jag kommer ihåg hur jag, när jag jobbade som förbundssekreterare i SMU, blev uppvaktad av den tidens missionsföreståndare, som menade att vi i SMU-sekretariatsgruppen borde lägga av med det där fikat som vi inledde varje morgon med. Det var för oss ett sätt att mötas och prata igenom dagen. Vi satt dessutom på olika våningar och hade ingen särskilt bra koll på vilka som var på plats. Vi fortatte med vårt lilla morgonfika. Det mådde vår anställdagrupp bra av. Jag vet i det sammanhanget en organisationskonsult som hävdade att det företag som drar in fikarasterna befinner sig på ett sluttat plan – t.o.m. ett såpat sluttat plan. Riktigt illa!

Viveka Adelswärd argumenterar för det självklara att även cheferna deltar på fikarasten. Kanske är fikarasterna chefens viktigaste tid på dagen. Jag har hört om rektorer som nästan aldrig visar sig i ett kollegierum. Hur mycket har en så´n rektor fattat av vad det är att vara chef och ledare? Inte särskilt mycket.

Så – upp till kamp för småpratet och alla fikarasterna! Om de nu är hotade.  Någon borde ta initiativ till en utredning för att bevisa att de största tankarna och de mest avgörande besluten faktiskt fattats vid fikaraster och kallprat i väntan på nå´t annat – till synes mer effektivt. Jag är rätt säker på att det är på det sättet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: