Hur är det när det är en God Jul och ett Gott Nytt År?

23 december 2009

Nu är tid att önska varandra en God Jul och om bara några dagar ett Gott Nytt År! Jag vill önska er alla läsare av den här bloggen just det!

 Bloggen kom till för nästan exakt ett halvår sedan efter ett ”friluftsmöte” i södra Stenby. Vi satt några stycken på en uteplats och pratade om den nätverksamhet som bloggandet och Facebook är. Under de här sex månaderna har min blogg snart registrerat 4.000 besök. Bloggen har under det här halvåret varit ett sätt för mig att kommentera det som hänt i omvärlden. I en mening är bloggandet en typ av modern predikstol i cybermiljö. Jag gillar att få lägga mig i debatter som handlar om värderingar – debatter som handlar om hur samhället svarar upp mot våra grundläggande behov av att bli bemötta med värdighet och respekt.

Hur är det när det är en God Jul och ett Gott Nytt År? Kanske handlar det om att människor får plats. Jag tänker att julevangeliets berättelse om hur Josef och Maria förvägrades plats i något av den tidens mer ordnade förhållanden, den sätter focus på just vår tids stora frågor om hur vi skapar plats för dom som behöver en fristad eller helt enkelt ett hem.

Debatten den här hösten har bl.a. handlat om invandringspolitik. Gellert Tamas bok ”De apatiska” blottla ett fullkomligt helvete för de flyktingbarn – ofta apatska – som under 2004 utvisades från Sverige. Svenska myndigheter menade att vi inte hade rum för dem i vårt ”härbärge”. Mycket återstår innan vi kan säga att vi i Sverige fått ordning på integrationsarbetet. Fortfarande är det enklare att få jobb om man heter Sven jämfört med om man heter Mouhammed.

Närmast plågsamt är det att veta att många inte heller den här julen har något hem att fira jul i. Det är som om kommuner runt om i landet inte förmår klarar av att ge plats för fler eller färre hemlösa. Nå´t fel måste det väl ändå vara på upplägget. Varje år är det i Eskilstuna diskussioner om kommunens bidrag till exv. SvK:s Härbärge. Som om problemet inte existerade. Vad säger det om ett samhälle när välfärden inte tycks innefatta alla?

Jag tänker att det också är plats det handlar om i konfliken på de occuperader områdena i Palestina. Det är i hög grad plats det handlar om, fastän israeliska myndigheter talar om det som en säkerhetsfråga. Bosättarrrörelsen är som torpeder in på palestinskt område. Man hävdar gamla tvivelaktiga dokument med vilka man tilltvingar sig hus som i flera generationer tillhört plaestinska familjer. Ett Gott Nytt År blir det om något konkret händer som exv. får slut på expansionen av bosättningarna. 

I slutet av advent fick jag den adventskalender jag sökt efter sedan början av advent – den som tagits fram i ett samarbete mellan Västerås stift och den lutherska kyrkan i Palestina. Kalendern ingår som en del i ett projekt runt advent och jul på temat ”Fear builds walls – Hope builds bridges”. Så typiskt att den här kalendern har 25 luckor – därför att det är juldagen som är julens stora högtidsdag. Kalendern bygger på en vy tagen över Betlehem med den åtta meter höga muren i förgrunden. De 25 luckorna är fördelade över landskapet. Bakom luckorna  möter man en person och denns tankar om vardagslivet på occuperad mark. Jag har faktiskt tittat bakom lucka 25. Bilden visar hur det skapas en öppning i muren, där Josef och Maria rider in i sta´n. Den tecknade illustrationen ansluter till bilden på den verkliga muren. Det skapas verkligen en öppning i muren, och jag tänker att vi också den här julen borde be om att så sker.

En God Jul och ett Gott Nytt År! Låt oss göra det vi kan för att skapa rum för människor som behöver en plats för sina liv i våra sammanhang. Låt oss höja våra röster så att murar bryts ner och broar byggs mellan människor.

När det bara återstår några timmar till att julafton gör entré och bara ett dygn till juldagen och ytterligare några dgar till ett nytt årsskifte så önskar jag

GUD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!


Israel har nyckeln till ett blockerat Gaza. Se till att öppna då!

22 december 2009

Idag publiceras en rapport från 16 internationella biståndsorganisationer om situationen i Gaza – ett år efter det förödande kriget. En av dessa organisationer är DIAKONIA.

Sveriges Radio har redovisat rapporten i dagens nyhetssändningar. Bl.a. intervjuvades DIAKONIA:s handläggare Joakim Wohlfeil,  just hemkommen till Sverige efter ett besök i Gaza.

Också tidningen Dagen skriver om rapporten.

Rapporten redogör för hur Gazaborna fortfarande – snart ett år efter kriget – lever bland ruiner. Många lever i tält. 8 av 10 är beroende av någon form av bistånd för sin överlevnad. 70% lever på ca 1 USD/dag.  Stora delar av infrastrukturen är helt sönderslagen. Israels armé verkligen bemödade sig om att slå sönder så mycket man bara kom åt under det tre veckor långa kriget. Man körde sönder olivlundar och grönsaksodlingar. Man bombade sönder hus i en förskräckande mängd. Industrier jämnades med marken. Arméen hade lärt sig läxan från kriget i Libanon för några år sedan, då man kritiserades för att inte göra allt för att slå ut motståndsgrupper i södra Libanon.

Gaza beskrivs i en mängd rapporter som världens största fängelse. Hela Gazaremsan är omgärdad av olika typer av murar och stängsel. I väster utgör Medelhavet en svårforcerad gräns. På en yta motsvarabde 1/3-del av Öland bor ca. 1.5 miljoner människor. Arbetslösheten är enorm. Den sociala misären utbredd. Israels armé kontrollerar allt som förs in och ut.

Fram till i december 2009 har israeliska myndigheter endast tillåtit 41 lastbilar med byggnadsmaterial att komma in i Gaza. För att ha kunnat bidra till återuppbyggnaden borde under samma tid flera tusen lastbilstransporter levererat material in i Gaza. Israelisk militär har näst intill konsekvent förhindrat införseln av cement, förnsterglas och betong – allt det man i Gaza behöver för att bygga upp alla de hus som raserades under kriget.

De 4 miljoner USD som omvärlden lovade bidra med i samband med en givarkonferens i mars är i huvudsak ej utnyttjade.

Rapporten konstaterar att det kommer att ta upp till 500 år att återuppbygga Gaza om materialtillförseln förtsätter i den begränsade utsträckning som nu sker. Tre veckors krig  – fem hundra år av återuppbyggnad. Och världen låter detta ske. Kanske säger detta mer om omvärlden än om Israel. USA och EU låter det ske. Detta är mer än häpnadsväckande!

Det är svårt att komma ifrån intrycket att Israel inte på något sätt förflyttar sina positioner om man inte tvingas till det. Israel verkar närmast imun mot FN-resolutioner, domar i den internationella domstolen i Haag m.fl internationella sammanhang. Man skiter helt enkelt i vad omvärlden säger. Man vänder det inåt sin egen opinion och låter det egna folket förstå hur ifrågasatt man är och att nu gäller det att hålla ihop. Man spelar ut det antisemitiska kortet och vill få det att framstå som att alla vill driva det israeliska folket i havet.

Det är först när omvärlden hotar med att blockera samarbetet med Israel och införa ekonomiska sanktioner som israeliska politiker inser att nu är det allvar. Det är detta som nu måste till. Nu har Israel haft sin chans. Nu är det upp till främst USA och även EU att tvinga Israel att släppa på sin blockad mot Gaza. Israel kom till som ett resultat av ett internationellt beslut. Se då till att via internationella beslut tvinga Israel att ta reson och inse att rätta sig efter alla de resolutioner som bl.a. FN beslutat om. Det är helt obegripligt hur USA och EU kan fortsätta hålla en regim under armarna som så arrogant högeligen skiter i alla FN-beslut.

Jag stämmer in i det Joakim Wohlfeil säger i en kommentar trill rapporten om situationen i Gaza: ”Omvärlden har ett ansvar att visa Gazaborna att mänskliga rättigheter och den humanitära rätten även gäller för dem”. Så länge inte detta sker är USA och EU medansvariga för vad som sker i Gaza – så också Sverige.


Vad ska vi nu med politiker till efter fiaskot i Köpenhamn?

20 december 2009

Fjärde advent med snö och tända ljus. Det är ändå något av en olycksbådande dagen efter-upplevelse efter det att klimatförhandlingarna i Köpenhamn närmast kraschlandat. DN ger en resume över kommentarerna världen över. 79% av DN:s läsare ger politikerna ”icke godkänt”.

Det blir närmast patetiskt att höra politiker som vi hoppades skulle visa ledarskap i den här frågan, beskriva det som hände som något av ett framsteg. Obama har exempelvis gjort det. Det öppnar sig ett fullkomligt gap mellan miljörörelsen, forksare och andra som satte sitt hopp till konferensen i Köpenhamn och världens politiska ledare. Det är som att väckas ur en dröm och inse att egentligen inget hänt. Alla de dramatiska bilder vi sett av hur klimatförändringarna förändrar livsförutsättningarna i olika delar av världen har uppenbarligen inte satt några spår alls i de vi hoppades skulle kunna fatta ett progressivt beslut. Vad säger det som hänt – eller inte hänt – om politikens förmåga att lösa det som är våra allra största globla utmaning? Vad ska vi med politiker till om dom inte förmår fatta beslut om det som är överlednadsfrågan framför alla andra frågor?  Vem ska vi nu hoppas på?

”Klyftan mellan politikernas löften och verkligheten kan kosta miljoner människor livet, hundratals miljarder dollar i förlorad välfärd och missade möjligheter”, säger Lasse Gustavsson, generalskekreterare i naturvårdsorganisationen WWF, i en Dagen-intervjuv.

En bekymrad miljöminister Andreas Carlgren ger sin version av floppen i Köpenhamn i en kommentar i Aftonbladet. Han skyller ifrån sig på andra. Som om EU inte hade någon del i detta. Tro det, den som vill!

Hörde i morse en kommentar som handlar om hur de afrikanska länderna kanske nu för första gångern tagit ton i relation till EU och USA. Kanske är det just den iaktagelasen som är den som kommer att dröja sig kvar som det vi kommer ihåg från Köpenhamnsmötet.

Jag tycker att vi ska ha förståelse för att de afrikanska länderna satte sig på ”bakhasorna” när det gäller bl.a. EU:s krav på en ökad delaktighet i att skära ner de totala utsläppen. Notera hur USA släpper ut ca 20 ton/innevånare, EU ca. 7 ton/innevånare, Kina ca.4 ton/innevånare medan de afriakanska länderna släpper ut ca.1-2 ton/innevånare. USA och Kina står för ca. 50% av alla utsläpp. 20 länder svarar för ca.90% av alla utsläpp. Det är minst sagt magstarkt av de utvecklade länderna att kräva att också de som nästan inte släpper ut något alls ska känna något ansvar för att skära ner på utsläppen – och samtidigt inte vara beredda att göra så särskilt mycket själva. USA:s hållning i den här frågan är närmast obegripligt arrogant. Från att ha varit en nation som på många sätt haft täten när det gäller utveckling, så tar nu USA täten i att köra allt detta i sank. Amerkaner hävdar sin rätt till den amerikanska livsstilen – som om man inte begrep att med detta leder man hela världen i fördärvet. Med den amerikanaska flaggan i topp mot ” the bitter end”.

Skrev i mitt förra blogginlägg om hur USA, EU och Kina nu väljer att ta en ”springnota”. Man rusar iväg från det avätna bordet och kräver att andra ska betala för kalaset. All heder åt de aftrikanska länderna som protesterar.

Reinfeldts gloria trillar på sne när jag får veta att den svenska regeringen tänkt sig att betala sina klimatbidrag till u-länderna med pengar ur det redan beslutade ulandsbiståndet. Man tar från dom man redan skurit ner bidragen till och försöker få dessa fattiga länder att förstå att detta är nya pengar. Det är som om den fattige bara blir än fattigare och beskärs sina möjligheter till utveckling. Den borgerliga regeringen närmast bluffar sig fram i den här frågan. Om den svenska regeringen får nå´n tid över på julaftonen, så se åtminstone sagan om Karl-Bertil Jonssons jul. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga…”. Precis som Karl-Bertil så borde Fredrik, Andreas och de andra i regeringen pröva att ta detta till sig som ett mantra för 2010.


USA, EU och Kina på väg att ta en ”springnota”!

17 december 2009

Nu är det torsdag kväll och snart återstår bara ett dygn för förhandlarna i Köpenhamn. Världens politiska ledare är på väg till Köpenhamn – med flyg förstås…Signalerna från Köpenhamn är olycksbådande. Ingen är riktigt beredd att ta täten. Alla sneglar på alla, och hoppas att nå´n annan ska göra det som behöver göras. Det är lättare att peka på andra än inse sitt eget ansvar.

Jag tycker det finns anledning att ha stor förståelse för de afrikanska ländernas hållning i förhandlingarna. Dessa länder svarar för 3% av koldioxidutsläppen. När nu industriländerna vill riva upp Kyotoprotokollet därför att man vill skjuta över mer av ansvar på u-länderna, så förstår jag att de afrikanska länderna protesterar. USA och Kina svarar för 50% av utsläppen, men är inte beredda – så här långt – att göra särskilt mycket.

I USA lär bensinen inte kosta mer än 5-6 SEK. Det säger sig självt att bilisterna i USA inte är med och bidrar så särskilt mycket till den omställning som behöver ske. Varför ska bensinen i USA bara kosta hälften av vad den exv. kostar i Sverige?

För en tid sedan hörde jag om hur en restaurang i Göteborg – känd för sina enormt stora räksmörgåsar – skickar färska, nykokta räkor till Kina för att skalas. Så skickas dessa läckerheter tillbaka till Göteborg med nästa flyg, där de serveras som färska räkor. Alla beundrar dessa flinka köksor på den berömda restaurangen som förmår skala en så´n mängd räkor. Det är väl alldeles uppenbart att det är hur galet som helst att skicka räkor till andra sidan jordklotet för att få dom skalade och så ta hem dom igen. Att detta är möjligt signalerar att transporterna är alldeles för billiga jämfört med den belastning de förosakar på klimatet. Denna räktransport borde rimligtvis vara så dyr så att ingen skulle ha råd att ens komma på tanken att beställa in en dylik smörgås.

Idag har USA:s utrikesminister förklarat att USA och andra ländeer är beredda att satsa 100 miljoner USD för att bekosta det som behöver ske av insatser i u-länderna. I ett mail från biståndsorganisationen DIAKONIA igår skriver man hur de pengar som Sverige lovat bidra med till de fattiga länderna för sin klimatanpassning kommer att tas ur den redan lagda biståndsbudgeten. Det innebär i praktiken att det är de fattiga länderna som indirekt får stå för det som så generöst utlovas från Sverige. Politiken är underbar! Om något kan kallas för svek så är det väl detta. Mer än det – det är ren bluff! Kalla inte detta för en satsning. Jag ser det som att Sverige ställer in sig bland alla de länder som trixar med procentsatser och anslag. Utgångspunkten är att ingen i grunden är beredd att vara med och betala. När notan för hundra år av utveckling nu ska betalas, så vill ingen betala . Det är ju nu det visar sig att priset för vår utveckling är betydligt strörre än vad vi trodde. Vi har närmast plundrat länder i Afrika på värdefulla naturtillgångar för att säkra vår utveckling, vilket naglat fast dessa länder i fattigdom. Så visar det sig att klimatet havererar pga våra välfärdskrav – det vi kallar utveckling.  USA, EU och Kina är på väg att ta en ”springnota” – dvs de är på väg att springa ifrån bordet utan att betala.

Egentligen borde ingen av oss ha ro att sova det närmaste dygnet. Vi borde sitta vid radioapparaten, TV:n eller datorn för att följa det som nu sker. Hur det blir kommer förmodligen att påverka mycket mer av internationella relationer än de som rör klimatet. Att afrikanska länder nu tar sig ton i förhandlingarna med bl.a. USA och EU kommer förmodligen att skapa en välbehövlig nervositet i många regeringskanslier.Världen kommer inte att vara sig lik efter mötet i Köpenhamn – hur det mötet än slutar.


Att ta ton…eller inte ta ton – det är frågan?

14 december 2009

Måndag efter en intensiv helg – och jag försöker sammanfatta det som hänt!

Julkonsert i en välfylld S:t Eskilskyrka i lördags kväll. Det sker något med oss när det är dax att plocka fram advents- och julsångerna. Kyrkans kör Corazon svarade för ett bejublat samarbete med solisten Olle Persson. Olle sjöng bl.a. ”O helga natt”- eller som den mer korrekt heter ”Julsång” av en viss Adam. Ståpälsvarning! Så började det snöa lagom till konserten skulle börja. Vilken taiming!

I går eftermiddag deltog kyrkklockan i S:t Eskilskyrkan i den globala aktionen för att sätta press på klimatförhandlarna i Köpenhamn. Kyrkklockor över hela världen ringde kl.15.00 lokal tid. Det hela började på Fiji – kl.15.00 lokal tid. Så ljöd klockklangen i tidszon efter tidszon. I Eskilstuna ljöd kyrkklockorna i S:t Eskilskyrkan, Fors kyrka och Klosters kyrka. Jag var med och räknade in de 350 slagen. Det tog oss ca. 7 minuter. Fors kyrka behövde någon minut till för att få till 350 slag. En ”mäktig” känsla att få vara med i en aktion som denna. Vi knöt an till en gammal tradition att ringa i bygdens kyrkklockor då det var ofärd på gång. Kyrkklockorna manade till samling och gemensamma tag. Det är detta vi hoppas att gårdagens aktion också ska göra. Nu är hotet ett annat – kanske väl så allvarligt som någon gång då kyrkklockorna tidigare ringt samman folk och land. Vi behöver komma till besinning när det gäller vårt sätt att föröda klimatet. Det är inte möjligt att fortsätta som tidigare. Problemet är att våra valda politiker tycks tro att vi i huvudsak ska kunna göra det. Tekniken är den frälsare alla hoppas på. Ingen är beredd att gå ut och tala om vår livsstil som en för klimatet förödande livsstil. Mot slutet av veckan vet vi hur Köpenhamnsmötet slutar.

Några som sänker tonläget är ansvariga i Svenska Missonskyrkans ledning. I fredags meddelade kyrkostyrelsens arbetsutskott att man drar tillbaka sitt tidigare beslut att öppna för vigsel av samkönade par. Nu ska frågan föreläggas kyrkokonferensen i vår. Tidningen Dagen skriver om beslutet här. På Missionskyrkans hemsida kan man läsa om det här. Där pågår också diskussionen för fullt. Tonläget har varit ytterst uppskruvat. Närmast hotfulla uttalanden från pastorer att om inte Missionskyrkans ledning ändrar sig så lämnar man samfundet. Lite krasst så undrar jag vart man ska gå – då det inte finns så där överdrivet många pastorstjänster att söka nå´n annan stans. Vilket samfund vill få ett antal avhoppade pastorer från Missionskyrkan ”på halsen”? Men hota går ju an. Inte har det varit nå´n särskilt bra uppstart på det som skulle vara ett gott samtal. I en mening beklagar jag beslutet att skjuta hela frågan till kyrkokonferensen i maj, då det är meningen att förslaget om ett nytt kyrkosamfund ytterligare ska konsolideras. Jag ser redan nu framför mig hur den frågan kommer helt i bakgrunden för en högröstad diskussion om vigsel av samkönade par. Kan fortfarande inte förstå varför denna fråga får människor att gå igång å det vådligaste. Det är som om självinsikten är som bortblåst när det gäller frågan om bl.a. bibelsyn.

Sedan tidigare har jag vetat att palestinska kyrkoledare jobbat på det man kallar ett palestiskt Kairos-dokument – några sanningens ord om konflikten på de occuperade områdena i Israel och Palestina. I veckoslutet publicerades dokumentet.  Ett liknande dokument publicerades i Syd-Afrika i antiapartheid-kampanjen och spelade där en viktig roll. Jag tycker det är bra att dessa palestinska kyrkoledare tar ton i den här frågan. Jag har själv varit med och agerat för att det här dokumentet så snart som möjligt översätts till svenska. Vi behöver få en svensk översättning för att i den svenska opinionen kunna arbeta vidare med frågan om palestiniernas situation unde den israeliska occupationen. I dokumentet talas om occupationen som ”en synd mot Gud”. Formuleringen är nästan densamma som i det sydafikanska Kairos-doklumentet. Då gällde det apartheid – nu Israels occupation som också den i mångt och mycket liknar apartheid. I dokumentet uppmanar man också till bojkott av israeliska varor. Jag håller helt med dessa kyrkoledare i sin analys att det bara är genom ekonomiska åtgärder som Israel kan tvingas till förändrade positioner när det gäller occupationen och bosättningarna.  Utan påtryckningar av det här slaget kommer Israel aldrig att vika sig. Dokumentet undertecknades i veckoslutet. Var så säker på att detta kommer att höja tonläget – inte minst bland kristna som är som vore de såväl döva som blinda för det som händer i östra Jerusalem, på Väst-banken och i Gaza. Dessa kristna som läser Gamla Testamentets profetior om Israel som om desa skulle gälla för dagens politiska Israel. Som om israelisk militär och polis, liksom en extrem bosättarrörelse, närmst skulle gå Guds ärenden.

Det finns två frågor som i  svensk frikyrkorörelse är outstandning när det gäller att skapa en högljudd debatt, och det är frågorna om homosexualitet och Israel som Guds utvalda folk. Nu har vi dom båda på en och samma gång. Bäva månde det svenska folket! Svenska Kyrkan har haft sin kvinnoprästfråga som inte direkt bidragit till att höja förtroendet för Svenska Kyrkan. Svensk frikyrkorörelse har sina två frågor – där inte minst sättet att föra debatt – inte heller inger något större förtroende.

Herre förbarma dig över oss och den fortsatta diskussionen!


EU skickar Israel i chockterapi

09 december 2009

Ska man tro att hela konfliktkomplexet Israel – Palestina håller på att rubbas i sina positioner efter det att EU:s utrikesministrar i tisdags enat sig om ett förhållandevis skarpt uttalande? Är det möjligt att tro att ytterligare ett uttalande – mer ord staplade på hög – ska kunna göra skillnad för att säkra land och fred för ett hunsat palestinskt folk? Och lika mycket fred och säkerhet för Israel.  Jag måste erkänna att jag inte är riktigt säker. Processen är något av en berg och dalbana – så har det varit se´n Israels tillblivelse. Ju längre tiden går dess svårare är det att tro på orden om förhandlingar och överenskommelser. Jag kan inte se att Israel i kraft av ett fullkomligt monstruöst övertag visat att man vill förhandla sig till säkerhet. Det är som om man bara litar till ett militärt övertag. Man vill inte sluta avtal som skulle förhindra bl.a. utbyggnaden av bosättningarna. Israel ger sig förmodligen inte förrän man införlivat stora delar av västbanken i Israel och underminerat det som återstå av palestiska områden. Man talar och agerar med en sådan arrogans, som att man menar sig ha rätten att göra vad man vill och hur man vill.

Idag skriver Dagens Nyheter om EU-ministrarnas uttalande och Israels reaktioner. Jag är ändå glad över att Carl Bildt och hans kollegor kaxar till sig.  Att man är tydlig i att man inte accepterar några andra gränser än de som gällde före sexdagarskriget 1967. Detta skulle radikalt förändra dagens gränssituation. DN publicerar en karta som visar vad detta skulle innebära för regionen runt Jerusalem.

Låt det nu inte vara med detta, utan gå vidare. Öka trycket. Gå från ord till handling. Ta till handelssaktioner. DN:s korrespondent Nathan Sachar konstaterar just att Israel egentligen aldrig rört sig i sina förhandlingspositioner annat än då  omvärlden satt hårt mot hårt. Det är som om Israel är fullkomligt immun mot ord, men känslig då det kommer till exv. sanktioner som direkt slår mot den egna ekonomin. Sådana sanktioner visar med omedelbar verkan hur ihålig Israels ekonomi är och hur beroende man är av omvärlden. Det är som om den kaxiga hållning man i alla lägen tillämpar är som ett sätt att flytta focus från just den punkt där man är som vekast. Nog känns den strategin igen.

Såg ett nyhetsinslag i TV häromkvällen som visade hur extrema bosättare – med hjälp av domstol och grumliga handlingar från det ottomanska riket – tilltvingat sig ett halvt hus från en palestisk  familj. I bild såg man ett gäng bosättare hängande utanför ena halvan av huset, medan den gamla palestinska kvinnan satt bland sina utslängda tillhörigheter. Så hade bosättarna hängt upp israelsika flaggor som en demonstration av att man i princip gör som man vill. Vad bra att detta visades! Det är så här det går till. En närmast daglig process. Så arrogant att det inte kan bli mer arrogant. Den här gruppen skiter högeligen i vad omvärlden säger. Det enda de förstår sig på, det är när hårt sätts mot hårt. När Netanyahu och andra israeliska politiker inte längre har råd att låta de här extrimisterna hållas. Vi måste rimligtvis vara där nu och vare sig EU eller USA har tid att förlora.


Desperat behov av ett meningsfullt samtal

07 december 2009

I går kväll satt vi – mindre än tio personer! – i ett samtal utifrån beslutet om att bilda ett nytt kyrkosamfund av det som nu är Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan. Det drog sannerligen inte några stora skaror när vi tog oss an frågan om den teologiska utmaningen för 2000-talet. Vi kom inte särskilt långt i samtalet om vad det är som utmanar i vår tid. Vad kan man hinna med på 90 minuter?

När våra tre samfund en gång bildades – i mitten/slutet av 1800-talet – så skedde det i en ytterst konkret samhällssituation. Våra tre samfund är barn av sin tid. Utmaningen för en ny kyrka måste vara att ta avstamp i det som är vår tid. Hur läser vi då vår tid? Vilka är frågorna som avkräver oss ett svar? Vilka bibelberättelser är det som svarar upp mot det som handlar om liv och död för oss som lever i början av 2000-talet? Hur tänker vi om trons och Bibelns relevans i vår tid? Vad har vi att  bidra med?

Till det mer nära hör det vi hoppas på som ett gott samtal om vigsel av samkönade par. Svenska Kyrkan har bestämt sig och där är redan vigselverksamheten i gång. Hur vill vi ha det i Svenska Missionskyrkan? Det pågår ett ganska hetsigt samtal bland kommentarerna till missionsföreståndare Göran Zettergrens nya blogginlägg. Frågorna ställs mer om hur vi får till det goda samtalet än om hur argumenten för och emot ser ut. Av kommentarerna att döma är det inte så lätt att veta hur det goda samtalet ska föras.

Så satt jag i telefon med en god vän – ett samtal som också det handlade om vårt behov av ett samtal som går på djupet. Vi konstaterade att det vi längtar efter många gånger bara blir till en längtan. Det är som om vår tid inte är gjord för samtal. Vi konstaterade också att vi inte är trygga med att bli riktigt personliga med alla? Det är så det är. Hur mycket är det egentligen vi vet om varandra? Kanske inte särskilt mycket. Och vi verkar nöja oss med det, eller?

Jag känner det närmast som en desperat längtan efter samtalen där vi har tid att söka efter orden som beskriver det som är viktigt för oss. Samtalen där vi också har tid att sitta tysta, därför att vi inte riktigt vet hur vi ska formulera oss. Samtalen som böljar fram och tillbaka, där vi ibland blir närmast överraskade över hur viktiga synpunkter kommer ut ur meningarna och uppfattningarna vi får dela med varandra. Just därför att vi ger samtalet tid.

När har vi tid med sådana samtal som behöver få ta just tid? När ger vi oss tid för de här alldeles avgörande samtalen om tro och liv, värderingar och förhållningssätt? Här blir min desperation bara ännu större. Ibland misströstar jag över att så få är beredda att avsätta den tiden. Hur ska vi då, till slut, ha något vettigt att säga?

Hur ska vi kunna komma till en hållning som vi känner oss trygga med vad gäller exv. vigsel av samkönade par om vi inte får ge den frågan tid? Hur ska vi kunna skapa nå´n entusiasm kring ett nytt kyrkosamfund om vi inte ger oss tid för att gå till botten med vad det är för en tid vi lever i och hur vi som kyrka och församling knyter an till detta. Vad är det vi ska hålla ifrån oss och vad är det vi har anledning att just knyta an till? Hur tänker vi om Bibelns berättelser i relation till vår tids stora utmaningar? Hur hittar vi tilbaka till ett liv där ord och handling talar ett och samma språk?

I det ekumeniska samtalet i går kväll nämnde vi om vår tids höga tempo och den ytlighet som detta skapar. Få av oss är så särskilt bra på att välja bort. Vi väljer hela tiden till och håller på att fullständigt gå i bitar för att vi vare sig hinner med eller orkar med. Jag ser detta som en av de stora utmaningarna. Förmår vi inte stanna upp för att tänka efter före, går vi under. Vi dör till slut av ytlighet.  Vi har till slut inget att säga varandra. Vi glömmer till slut bort hur man för ett samtal. Vi tappar bort förmågan att tala allvar. Vi förmår inte tygla vår otålighet att snabbt komma till punkt. Vi ska ju bevars vidare till ett annat ”samtal”.  Andra som väntar.  Jag vet att det inte går att stoppa världen, men nog skulle jag bra gärna vilja sticka in en pinne i hjulet för att få tvärstopp på alltihop, och utifrån detta kaos orientera oss på nytt.