Desperat behov av ett meningsfullt samtal

I går kväll satt vi – mindre än tio personer! – i ett samtal utifrån beslutet om att bilda ett nytt kyrkosamfund av det som nu är Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan. Det drog sannerligen inte några stora skaror när vi tog oss an frågan om den teologiska utmaningen för 2000-talet. Vi kom inte särskilt långt i samtalet om vad det är som utmanar i vår tid. Vad kan man hinna med på 90 minuter?

När våra tre samfund en gång bildades – i mitten/slutet av 1800-talet – så skedde det i en ytterst konkret samhällssituation. Våra tre samfund är barn av sin tid. Utmaningen för en ny kyrka måste vara att ta avstamp i det som är vår tid. Hur läser vi då vår tid? Vilka är frågorna som avkräver oss ett svar? Vilka bibelberättelser är det som svarar upp mot det som handlar om liv och död för oss som lever i början av 2000-talet? Hur tänker vi om trons och Bibelns relevans i vår tid? Vad har vi att  bidra med?

Till det mer nära hör det vi hoppas på som ett gott samtal om vigsel av samkönade par. Svenska Kyrkan har bestämt sig och där är redan vigselverksamheten i gång. Hur vill vi ha det i Svenska Missionskyrkan? Det pågår ett ganska hetsigt samtal bland kommentarerna till missionsföreståndare Göran Zettergrens nya blogginlägg. Frågorna ställs mer om hur vi får till det goda samtalet än om hur argumenten för och emot ser ut. Av kommentarerna att döma är det inte så lätt att veta hur det goda samtalet ska föras.

Så satt jag i telefon med en god vän – ett samtal som också det handlade om vårt behov av ett samtal som går på djupet. Vi konstaterade att det vi längtar efter många gånger bara blir till en längtan. Det är som om vår tid inte är gjord för samtal. Vi konstaterade också att vi inte är trygga med att bli riktigt personliga med alla? Det är så det är. Hur mycket är det egentligen vi vet om varandra? Kanske inte särskilt mycket. Och vi verkar nöja oss med det, eller?

Jag känner det närmast som en desperat längtan efter samtalen där vi har tid att söka efter orden som beskriver det som är viktigt för oss. Samtalen där vi också har tid att sitta tysta, därför att vi inte riktigt vet hur vi ska formulera oss. Samtalen som böljar fram och tillbaka, där vi ibland blir närmast överraskade över hur viktiga synpunkter kommer ut ur meningarna och uppfattningarna vi får dela med varandra. Just därför att vi ger samtalet tid.

När har vi tid med sådana samtal som behöver få ta just tid? När ger vi oss tid för de här alldeles avgörande samtalen om tro och liv, värderingar och förhållningssätt? Här blir min desperation bara ännu större. Ibland misströstar jag över att så få är beredda att avsätta den tiden. Hur ska vi då, till slut, ha något vettigt att säga?

Hur ska vi kunna komma till en hållning som vi känner oss trygga med vad gäller exv. vigsel av samkönade par om vi inte får ge den frågan tid? Hur ska vi kunna skapa nå´n entusiasm kring ett nytt kyrkosamfund om vi inte ger oss tid för att gå till botten med vad det är för en tid vi lever i och hur vi som kyrka och församling knyter an till detta. Vad är det vi ska hålla ifrån oss och vad är det vi har anledning att just knyta an till? Hur tänker vi om Bibelns berättelser i relation till vår tids stora utmaningar? Hur hittar vi tilbaka till ett liv där ord och handling talar ett och samma språk?

I det ekumeniska samtalet i går kväll nämnde vi om vår tids höga tempo och den ytlighet som detta skapar. Få av oss är så särskilt bra på att välja bort. Vi väljer hela tiden till och håller på att fullständigt gå i bitar för att vi vare sig hinner med eller orkar med. Jag ser detta som en av de stora utmaningarna. Förmår vi inte stanna upp för att tänka efter före, går vi under. Vi dör till slut av ytlighet.  Vi har till slut inget att säga varandra. Vi glömmer till slut bort hur man för ett samtal. Vi tappar bort förmågan att tala allvar. Vi förmår inte tygla vår otålighet att snabbt komma till punkt. Vi ska ju bevars vidare till ett annat ”samtal”.  Andra som väntar.  Jag vet att det inte går att stoppa världen, men nog skulle jag bra gärna vilja sticka in en pinne i hjulet för att få tvärstopp på alltihop, och utifrån detta kaos orientera oss på nytt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: