Att ta ton…eller inte ta ton – det är frågan?

Måndag efter en intensiv helg – och jag försöker sammanfatta det som hänt!

Julkonsert i en välfylld S:t Eskilskyrka i lördags kväll. Det sker något med oss när det är dax att plocka fram advents- och julsångerna. Kyrkans kör Corazon svarade för ett bejublat samarbete med solisten Olle Persson. Olle sjöng bl.a. ”O helga natt”- eller som den mer korrekt heter ”Julsång” av en viss Adam. Ståpälsvarning! Så började det snöa lagom till konserten skulle börja. Vilken taiming!

I går eftermiddag deltog kyrkklockan i S:t Eskilskyrkan i den globala aktionen för att sätta press på klimatförhandlarna i Köpenhamn. Kyrkklockor över hela världen ringde kl.15.00 lokal tid. Det hela började på Fiji – kl.15.00 lokal tid. Så ljöd klockklangen i tidszon efter tidszon. I Eskilstuna ljöd kyrkklockorna i S:t Eskilskyrkan, Fors kyrka och Klosters kyrka. Jag var med och räknade in de 350 slagen. Det tog oss ca. 7 minuter. Fors kyrka behövde någon minut till för att få till 350 slag. En ”mäktig” känsla att få vara med i en aktion som denna. Vi knöt an till en gammal tradition att ringa i bygdens kyrkklockor då det var ofärd på gång. Kyrkklockorna manade till samling och gemensamma tag. Det är detta vi hoppas att gårdagens aktion också ska göra. Nu är hotet ett annat – kanske väl så allvarligt som någon gång då kyrkklockorna tidigare ringt samman folk och land. Vi behöver komma till besinning när det gäller vårt sätt att föröda klimatet. Det är inte möjligt att fortsätta som tidigare. Problemet är att våra valda politiker tycks tro att vi i huvudsak ska kunna göra det. Tekniken är den frälsare alla hoppas på. Ingen är beredd att gå ut och tala om vår livsstil som en för klimatet förödande livsstil. Mot slutet av veckan vet vi hur Köpenhamnsmötet slutar.

Några som sänker tonläget är ansvariga i Svenska Missonskyrkans ledning. I fredags meddelade kyrkostyrelsens arbetsutskott att man drar tillbaka sitt tidigare beslut att öppna för vigsel av samkönade par. Nu ska frågan föreläggas kyrkokonferensen i vår. Tidningen Dagen skriver om beslutet här. På Missionskyrkans hemsida kan man läsa om det här. Där pågår också diskussionen för fullt. Tonläget har varit ytterst uppskruvat. Närmast hotfulla uttalanden från pastorer att om inte Missionskyrkans ledning ändrar sig så lämnar man samfundet. Lite krasst så undrar jag vart man ska gå – då det inte finns så där överdrivet många pastorstjänster att söka nå´n annan stans. Vilket samfund vill få ett antal avhoppade pastorer från Missionskyrkan ”på halsen”? Men hota går ju an. Inte har det varit nå´n särskilt bra uppstart på det som skulle vara ett gott samtal. I en mening beklagar jag beslutet att skjuta hela frågan till kyrkokonferensen i maj, då det är meningen att förslaget om ett nytt kyrkosamfund ytterligare ska konsolideras. Jag ser redan nu framför mig hur den frågan kommer helt i bakgrunden för en högröstad diskussion om vigsel av samkönade par. Kan fortfarande inte förstå varför denna fråga får människor att gå igång å det vådligaste. Det är som om självinsikten är som bortblåst när det gäller frågan om bl.a. bibelsyn.

Sedan tidigare har jag vetat att palestinska kyrkoledare jobbat på det man kallar ett palestiskt Kairos-dokument – några sanningens ord om konflikten på de occuperade områdena i Israel och Palestina. I veckoslutet publicerades dokumentet.  Ett liknande dokument publicerades i Syd-Afrika i antiapartheid-kampanjen och spelade där en viktig roll. Jag tycker det är bra att dessa palestinska kyrkoledare tar ton i den här frågan. Jag har själv varit med och agerat för att det här dokumentet så snart som möjligt översätts till svenska. Vi behöver få en svensk översättning för att i den svenska opinionen kunna arbeta vidare med frågan om palestiniernas situation unde den israeliska occupationen. I dokumentet talas om occupationen som ”en synd mot Gud”. Formuleringen är nästan densamma som i det sydafikanska Kairos-doklumentet. Då gällde det apartheid – nu Israels occupation som också den i mångt och mycket liknar apartheid. I dokumentet uppmanar man också till bojkott av israeliska varor. Jag håller helt med dessa kyrkoledare i sin analys att det bara är genom ekonomiska åtgärder som Israel kan tvingas till förändrade positioner när det gäller occupationen och bosättningarna.  Utan påtryckningar av det här slaget kommer Israel aldrig att vika sig. Dokumentet undertecknades i veckoslutet. Var så säker på att detta kommer att höja tonläget – inte minst bland kristna som är som vore de såväl döva som blinda för det som händer i östra Jerusalem, på Väst-banken och i Gaza. Dessa kristna som läser Gamla Testamentets profetior om Israel som om desa skulle gälla för dagens politiska Israel. Som om israelisk militär och polis, liksom en extrem bosättarrörelse, närmst skulle gå Guds ärenden.

Det finns två frågor som i  svensk frikyrkorörelse är outstandning när det gäller att skapa en högljudd debatt, och det är frågorna om homosexualitet och Israel som Guds utvalda folk. Nu har vi dom båda på en och samma gång. Bäva månde det svenska folket! Svenska Kyrkan har haft sin kvinnoprästfråga som inte direkt bidragit till att höja förtroendet för Svenska Kyrkan. Svensk frikyrkorörelse har sina två frågor – där inte minst sättet att föra debatt – inte heller inger något större förtroende.

Herre förbarma dig över oss och den fortsatta diskussionen!

Annonser

6 Responses to Att ta ton…eller inte ta ton – det är frågan?

  1. Lelle skriver:

    Diskussion kan lika väl vara bevis för att man bryr sig. I andra sammanhang skulle du imponeras av att så många gräsrötter säger sin mening.

    • Claes-Göran Ydrefors skriver:

      Det som gör mig konfunderad är inte mängden synpunkter som hur diskussionen förs. Visst är det lite märkligt att så många – som det nästan första man säger – är att om det inte blir som jag tycker och tror så lämnar jag Missionskyrkan. Jag har i flera bloggar skrivit om den ”laddning” som den här frågan har. Detta gör mig något förundrad – minst sagt. Det blir ingen bra teologi när vi tar frågorna en och en. Frågan om hur vi hanterar en fråga måste påverka hur vi tänker och tolkar i en annan. Somliga texter lämnar vi ”gladeligen” därhän. Andra läser vi närmast bokstavligt. Jag menar att diskussionen på den här punkten i många inlägg är närmast naiv. Jag saknar en sorts hederlig inställning där vi vågar erkänna hur selektivt vi läser och tolkar.

  2. Egon Berglund skriver:

    Jag håller med dej,det palestinska Kairos-dokumentet är viktigt, vi måste nu stödja våra kristna i det heliga landet. Hoppas vi får en svensk översättning

  3. Bengt Strandberg skriver:

    Det är många viktiga frågor som behandlas i samma blogg: klimatförhandlingarna, vigsel av samkönade par och det palistinska Kairos-dokumentet.
    Men jag tar till orda för en passus i stycket om klimatförändringarna. Jag citerar: ”Det är inte möjligt att fortsätta som tidigare. Problemet är att våra valda politiker tycks tro att vi i huvudsak ska kunna göra det.”
    Vilka menas menas med den svepande formuleringen ”våra valda politiker”? Det kan väl inte vara miljöpartisterna? Kan det överhuvud taget vara några av våra riksdagspartiers företrädare i miljöfrågor, som nu i Köpenhamn arbetar för att få med sig andra länder på bindande löften om reduktion av koldioxiden i atmosfären? Kina och Indien sätter sig på tvären. USA är motvilliga. Det kan väl inte vara dom som menas med ”våra valda politiker”?
    Nej, uttrycket ”våra valda politiker” saknar både precision och riktning och medverkar bara till att öka politikerföraktet.
    Jag tror tvärtom att våra valda politiker i denna, som många andra frågor, är både mer pålästa och radikala än sin väljarbas. Den stora utmaningen i vårt land är inte att få med våra valda politiker på en omställning i klimatfrågan, utan på att få oss alla vanliga människor att ändra vår livsföring i en mer klimatsmart riktning.

  4. Claes-Göran Ydrefors skriver:

    Jag håller med om att det blir svepande att tala om politiker i allmänhet – såväl i den här frågan som i andra frågan.
    Bakgrunden till min kommentar är ett debattprogram i TV för nå´n vecka sedan med anledning av just klimatkonferensen i Köpenhamn. I programmet sändes intervjuver från ett antal år tillbaka med miljöministern Andreas Carlgren. Denna expose av intervjuver blev ett exempel på en miljöpolitiker i närmast fritt fall. Från att ha varit en ung centerpartist med radikala krav på en annan tingens ordning i miljöpolitiken hävdar nu Carlgren just det jag skriver att i princip ska vi inte behöva göra så särskilt stora uppoffringar – tekniken löser det som behöver lösas. Carlgren försvarade exv. vår bilåkarkultur och menade att ingen ska behöva köra mindre. Det är inte bilismen det är fel på, det är vägarna. Inte särskilt många politiker är beredda att säga att om vi ska få till de radikala förändringar som krävs, så kommer det att krävas uppoffringar av oss alla? Vad sänder det för signaler när förhandlarna i Köpenhamn verkar landa i att det enda man är beredd att uttala sig om, det är vad som ska ske nånstans 40 år framåt. I radioinslaget idag noterade man att då är Reinfelt 85 år och Kinas president 108. Ingen behöver då stå till svars för det man beslutar den här veckan i Köpenhamn. Det är mycket prat, men lite verkstad!Tyvärr! Vem är beredd att säga att om vi vill vara med och göra skillnad, så komer det att märkas i vårt sätt att leva?

  5. Steve skriver:

    Nu vet vi hur det gick i Köpenhamn. Det bidde en tumme och både valda och mindre valda politiker får ta på sig skulden tycker jag, oavsett land. Man är väl själv en del av problemet också antar jag. Det blev storpolitik av alltihop och mer prat än verkstad. Jag är grymt besviken men tyvärr inte överraskad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: