En kick för både själen och kroppen

31 januari 2010

Ett nästan fullsatt Konserthus i Stockholm och 1300 körsångare på scenen som sjöng gospel. Lägg till detta ett par gospellegendarer från USA och ett komp med gung. Inte mycket slog upplevelsen i går kväll på Konserthuset i Stockholm. Belive me!

Upplägget var en kördag med gospelsång – ”Sjung Gospel 2010” – som avslutades med en konsert. Vet inte att jag vare sig sett eller hört en kör på 1300 sångare. Hela podiet var packat som vore det en sardinburk. När podiet inte räckte till tog kören hela den övre läktarraden i anspråk – såväl på sidorna som längst bak. Onekligen en häftig upplevelse. De 1300 körsångarna representerade mer än 75 körer i Stockholm. Vilken höjdare att som körsångare få vara med om detta.

Det var gospel från början till slut. Körledarena bytte av varandra. Solisterna kom och gick och det var som om ingen ville sluta. Bland solisterna fanns Joshua Nelson som presenterades som vår tids främste Mahalia Jackson-tolkare. Vilken lirare!

Det blev en häftig upplevelse när alla dessa 1300 körsångare tog i – från botten av sitt inre. Alla dessa 1300 körsångare som var som ett tvärsnitt av hela körsverige. Där fanns ett gäng ungdomar, kanske ett par hundra män och så resten kvinnor. Påfallande många till åren kommna. Inte alltid dom man tänker sig finna i en gospelkör. Åtminstone inte sett utifrån mina fördomar. Det är tydligt att detta attraherade kvinnor mer än män. Kanske inte nå´n överraskning.

Jag faschinerades av med vilken självklarhet man talade om tron och trons roll i livet i samband med presentationerna av sångerna. Till detta bidrg inte minst solisterna från USA. Som om tron var det självklaraste i världen. Välgörande med en så´n attityd i ett sekulariserat Sverige.

Funderade efter kvällen – när vi kom ut i stockholmskylan – över den utmaning det är att inte låta detta ”bara” bli en kick för en dag eller en kväll. Hur myllas en upplevelse som denna ner i ett liv som när det blir vardag fortfarande är något att leva av? Den gamla klassiska frågan om vad som händer när ungdomar kommer hem från ett läger och möter en församlingsverklighet som inte alls är så lägermässigt intensiv? Eller dom som tar en vecka av sin semester och åker till nå´n from konferens nånstans i Sverige. Vad händer se´n? Hur kan detta bli till mer än en kick för stunden? Hur blir det en del av livet – även när livet inte är som ett fullsatt Konserthus i Stockholm med en alldeles fantastisk sång och ett fantastiskt gung med några av världens allra bästa gospelsångare och ett komp som går utöver det vanliga? Ja, hur gör man det? Konsten är inte att hitta bergstopparna och faschineras av utsikten. Konsten är att ta sig ner och behålla hänförelsen över det man då möter. Jag tänker göra vad jag kan för att bevara det jag hörde och det jag såg från gårdagskvällens urladdning i Konserthuset. Jag tror att det håller för mången vardag. Det gjorde gott för själen, men det var också en kick för kroppen. En vederkvickelse skulle det heta med gammalt from språkbruk.


Tack och goodbye!

24 januari 2010

Så är denna handbollshelg till ända! Med ungdoms-SM i Sporthallen och Ellfolk Arena i Torshälla. Så spännande det blev, ändå räckte det inte till. HK Eskils herr-juniorer vann två matcher och förlorade två. När laget förlorade med bara ett par bollar i sin sista match trodde alla att det var definitivt slut. Hoppet om ett avancemang visade sig inte vara långt bort då en efterföljande match slutade helt osannolikt jämt. Så avgjordes alltihop i den sista matchen och HK Eskils chans låg i att ett lag från Helsingborg slog Skånela från Märsta. Rena nagelbitarscenariot. Matchen stod lika i halvtid. Se´n gjorde Skånela slut på spänningen då man drog ifrån och vann till slut. Självklart chansartat att försöka vinna på andras resultat. Det har hänt förr, men den här gången gick det inte. Trots allt har laget gjort en fantastisk insats. Laget har spelat tämligen jämt med några av landets bästa herr-juniorlag. Kanske är det t.o.m. så att något av de lag grabbarna mött i helgen står där som mästare senare i vår. Gustav blev i en av matcherna utsedd till sitt lags bäste spelare. Bra med en tröja till i samlingen av Matchens lirare-tröjor. Kul som trofé!

Med den här helgen har Gustav och Anton avslutat sin karriär som ungdomsspelare. Nu är det seniorsvängen som gäller med HK Eskils allsvenska A-lag och B-laget Tuna i div.3.

 Lite nostalgiskt har vi pratat om allt det grabbarna varit med om under åren som ungdomsspelare. Så oerhört mycket spännande det varit. Enskilda matcher. SM-spel. Partille Cup m.m. Resor kors och tvärs över stora delar av landet. Så mycket kul med kompisarna i laget.

Reflekterar själv över den tämligen tuffa skola idrotten är. Jag tänker på detta att förlora och så repa nytt mod för att komma igen. Att inte bara ge upp, utan se att det är nya tag som gäller. Jag tror att den kille och tjej som får öva sig i också detta går stärkt vidare i livet. Visst finns det anledning att ha en massa synpunkter på idrotten som sammanhang för ungdomar, men visst är det mycket bra som görs. Lätt att bli imponerad över alla dessa hängivna ledare.


Mycket handboll nu!

22 januari 2010

Nu laddar vi i familjen Ydrefors för en helg med bl.a. mycket handboll. Gustav och Anton spelar steg 4 i Herrjunior-SM. Matcherna går här i Eskilstuna – i Sporthallen på lördag och Ellfolk Arena i Torshälla  på söndag. När det nu kommer till steg 4 så är man 20 lag som slåss om 8 platser i det sista steget – steg 5. Det är då det avgörs vilka herrjuniorer som är bäst i landet. HK Eskil är rankat som nummer 12. Vi får se hur det går. Det är lite av att slå i underläge som gäller.

HK Eskil har en gammal tradition av att fostra fram duktiga ungdomslag. För några år sedan spelade GUIF och HK Eskil final i det årets ungdoms-SM. Fantastiskt att finalen kom att gå mellan två Eskilstuna-lag i just Eskilstuna. Efter att så många steg med så många lag från norr till söder mötts, så visade sig finalen stå mellan GUIF och HK Eskil. En rafflande match i en alldeles överfull Sporthall som GUIF till slut tog hem. Ett sliver blev det i alla fall och ett erkännande till eskilstuna-handbollen. När det nu kommer till steg 4 så är GUIF redan ute ur leken. Det är HK Eskils som den här helgen ska försvara Eskilstunas handbollsära.

För den som vill följa helgens matcher kan gå in på Svenska Handbollsförbundets hemsida. HK Eskil spelar på lördag kl.12.00 och 15.00 och på söndag kl.9.00 och 12.00.

F.ö. spelar det svenska handbollslandslaget en sista avgörande match i kväll i EM. Nu är det vinna eller försvinna som gäller. Det har inte gått något vidare bra så här långt. I kväll är det Tyskland som gäller. Det är sannerligen mycket handboll nu. Kul för den som tycker det här är bland det roligaste man kan se på i sportväg. Intensivt. Engagerat. Nära. Mycket mål. Dessutom en varm hall att sittas inne i. Inte kul att vara bandyfantast den här vintern…


Det är sannerligen inte mycket jag förstår!

20 januari 2010

2010 är inte mer än några veckor gammalt när helvetet bryter ut på Haiti. Är det så här det ska fortsätta? Ingen kan säga att ”jag förstår” när vi hör om det som hänt och fortsatt händer. Ett helt land är slaget i spillror. Städer som fanns finns inte längre. Människor som levat lever inte längre. Som en typ av katastrofens cynism är det nästan inte möjligt att ta sig fram till människor med det mest nödvändiga som vatten och sjukvård därför att flygplatsen är för liten och hamnen illa förstörd. Jag kan ändå inte riktigt fatta att det ska behöva ta så lång tid att få fram just det allra nödvändigaste. Haiti ligger ändå inte allt för långt bort från civilisationen. Varför är det inte möjligt att landsätta material i detta katastrofdrabbade land, när det uppenbart är möjligt att ”landa” material till militär som befinner sig mitt i ett krig – långt borta från flygplatser och hamnar? Varför finns inte nå´n beredskap för att sätta in ledningspersonal i ett så´nt här läge – människor med befogenhet att i princip beställa fram allt det som kan behövas. Människor med befogenhet att peka med hela handen och med all erfarenhet från tidigare katastrofer samlad omkring sig. Var finns dom?  Det är som om vi inte lärt oss något av det som hänt tidigare. Som om inte FN har förmågan att skapa just en sådan katstrofberedskap. Inte heller detta förstår jag.

Hörde i morse om den pappa som fortlöpande SMS-ar till sina barn – och uppenbart lever – men inte kan tala om var han ligger. Detta är inte möjligt att förstå. Detta är mer än vad nå´n människa kan ta till sig.

Så har en och annan amerikansk evangelist uttalat att det som hänt har sin grund i en typ av pakt med Satan.  ”Allt elände landet upplever, som den enorma fattigdomen och pågående politiska kalabaliken och upprepade naturkatastrofer skulle kunna vara effekter av den påstådda alliansen med Satan”, säger denne predikant och får både medhåll och kritik. Som om det som hänt skulle vara som ett straff. Hmmmm!

Mitt under det att Haiti läggs i ruiner inträffar dagen då det är exakt ett år sedan israelisk militär la delar av Gazaremsan i just ruiner. I någon mening inträffade samma sak där som på Haiti att krafter fullständigt oproportionerliga slog sönder allt i sin väg. Krafter som inte tog någon hänsyn. Som dödade människor som t.o.m. bad om nåd. Som splitrade familjer. Gjorde det omöjligt för dom som överlevde att försörja sig. Som våldförde sig och förstörde som för att omöjliggöra allt mänskligt liv. Bilderna från Haiti av hur människor klämts sönder under nedfallna hus, skulle kunna vara bilden av hur människor på Gaza – ett år efter krigets slut  – fortfarande hålls kvar i sina ruiner. Och världen ser på!

Tänk bilden av hur några går in i ett hus och nogsamt låser till om sig, och så slår sönder allt det man kommer åt, dödar några av dom som finns i huset, lemlästar andra – och så lämnar huset och lika nogsamt ser till att ingen kommer ut därifrån – inte ens de som behöver som mest hjälp. Detta var vad som hände tre veckor i december och januari 2008 – 2009. Och världen såg på – utan att göra så särskilt mycket. Några uttalanden här – några där – som för skams skull. I realiteten lät man lät denna våldtäkt fortgå – och låter Israel fortsatt upprätthålla blockaden mot Gaza som gör att det kommer att ta 500 år att bygga upp det israelisk militär tog 3 veckor på sig att totalförstöra. Lika litet som jag förstår varför det tagit så lång tid att få till en katastrofinsats på Haiti, lika lite förstår jag varför omvärlden låter Israel upprätthålla sin blockad av Gaza. Varför? Återigen – varför? Säg mig varför!  Är det detta som är politik – att för några principers skull låta ett helt folk gå under? Är det till detta vi väljer våra politiska ledare? Är det för den här prioriteringens skull vi underhåller internationella organ som FN och EU?  Det är sanerligen inte mycket jag förstår!


Visionärt eller bara dumt tänkt?

18 januari 2010

Efter att bra länge funderat över vad det blev av det gemensamma som uppstod då Svenska Missionskyrkans Ungdom (SMU), Svenska Baptistsamfundets Ungdomsförbund (SBUF) och Metodistkyrkans Ungdom (MKU) gick samman i equmenia – jag tycker inte så särskilt mycket kommit ut ur detta – så publicerar nu equmenias generalsekreterare Patric Forsling en debattartikel i tidningen Dagen om det som är på gång att av tre frikyrkosamfund skapa en ny kyrka.

Forslings tes och tydliga förhoppning det är att bli kvitt det han förknippar med ”allt som varit typiskt missionskyrkligt eller baptistiskt eller typiskt någonting alls”. Låt oss glömma allt detta! Det han vill är att vi ska fråga oss vad som är typiskt kristet? Är detta visionärt eller helt enkelt bra dumt tänkt?

Forsling drömmer om ett blankt papper. Han drömmer om ett läge där vi ska tänka om det vi nu gör som i princip utan värde och inget att låta sig inspireras av i de fortsatta samtalen om en ny kyrka. Som om vi inget förstått eller inte ens haft intresse av att läsa bibelns texter om vad det är att vara kyrka anno 2010. Som om vi vore såväl blinda som döva för det som är vår tids stora utmaningar. Som om vi inte släppt en endaste tonåring i närheten av ett församlingsmöte eller årsmöte för att låta oss utmanas av hur vår tids unga tänker om vad vi gör och vad vi ska göra. Som om alla äldre – per definition – skulle vara så erbarmligt konservativa och inget att hoppas på. 

Forsling har problem med sin nattsömn – det är alldeles uppenbart. Han drömmer ”mardrömmar om Guds församling”. Gudstjänst är något denne equmenias generalsekreterare går till ”i mån av lust och ork”. Kanske när han känner för det? Hmmm!

Är det Forsling skriver visonärt eller helt enkelt bra dumt tänkt? Jag tänker att det är närmast dumt tänkt. Jag hoppas också på något nytt när den nya kyrkan ska till. Varför ska vi annars dra igång den här processen om vi inte hoppades på att få vara med om att skapa en kyrka som tar sin utgångspunkt i vår tid, precis som de som varit våra fäder tog avstamp i det som var deras tid och sin tids frågor som avkrävde dom ett svar. Jag tänker dock att mycket av det som vi kommer att återfinna i den nya kyrkan det kommer vi att känna igen från det som nu är. Just därför att vi redan tänkt som vi fortsatt kommer att behöva tänka – just hur vi är en kyrka som svarar upp mot det som är sin tids stora utmaningar. Visst ligger jag ibland vaken på nätterna och funderar över hur vi ordnar det med vårt församlingsarbete och hur vi skapar möten med människor där Jesus Kristus blir känd och trodd. Dock drömmer jag inte mardrömmar. Jag går heller inte till ”jobbet” utan vare sig lust eller ork. Jag tycker det är spännande att få leva med i det som är församligens och kyrkans vardagsliv där ambitioner och mål ska bli till konkreta möten med människor. Vi är inte särskilt upptagna av att hålla liv i gamla synsätt. Vi lägger alla våra resurser på att vara så trovärdiga vi bara kan i det som är vårt nu.

Vad har equmenias genealsekreterare Patric Forsling för bild av det som händer ute i församlings-sverige när han drömmer mardrömmar om detta? Är vi så misslyckade att han närmast skäms för oss? Så helt ute och ”cyklar”? Som om vi vore döva och blinda för vad som händer i vår omvärld?

Till slut kan jag ändå inte annat än tycka att Forsling blandar samman korten. Den process vi är inne i gäller primärt våra centrala samfundsstrukturer. Ingen av alla de arbetsgrupper som nu arbetar har som sin uppgift att föreslå några  förändringar för vårt lokala församlingsarbete. Detta är måhända ett problem i processen. I värsta fall händer inte så särskilt mycket ute i bygderna, därför att många inte kommer att bry sig.  Detta var väl vad som hände när de tre ungdomsförbunden blev equmenia. Hur mycket har detta kommit att påverka och stimulera vårt lokala barn- och ungdomsarbete?  Jag hoppas att vi t.o.m ska ha något att lära av detta när en ny kyrka ska sjösättas om bara ett par år. Så eländigt är det ändå inte utan att vi kan lära oss något av det!


Teologi som mjölk med bäst före-datum

10 januari 2010

Blir det bra om man tittar bakåt när man ska framåt? Jag funderar över det när jag för en tid sedan hörde om ett baptistiskt ”nätverk för klassisk baptism och kristen tro”. Nätverket har kommit till på initiativ av ett antal baptisiter som är besvikna på hur Baptistsamfundets ledning bl.a. hanterat frågan om vigsel av samkönade par. Nätverket kommenterades i en debattartikel i Dagen 2010-01-07.

När nätverket besvarar den delikata frågan om vad ”klassisk baptism” är så blåser man liv i ett gammalt dokument från 1861 – en baptistisk trosbekännelse i tolv punkter. Jag blir något överraskad över att det ens funnits en trosbekännelse i ett frikyrkosammanhang som den svenska baptismen som så tydligt betonat friheten som en ledstjärna för såväl enskilda baptister som församlingar.

Jag utgår ifrån att denna gammla trosbekännelse en gång kom till som svar på sin tids frågor- precis som alla trosbekänmelser gjort se´n 300-talet eller så. Hur smart är det då att plocka upp en gammal trosbekännelse från 1860-talet när 2010-talets frågor ska besvaras?  Jag tänker att det riktigt radikala är att läsa Bibelns texter en gång till och fundera över texternas anspråk på att ha något att säga in i vår tid. Lika viktigt som att söka svaren i Bibelns texter är det att lyhört snappa upp frågorna som ställs omkring oss. Problemet är att vi som kristenhet alldeles för ofta formulerat svar på frågor som aldrig blivit ställda. Svaren hamnar i nå´n typ av ingenmansland. 

Hamnade i den gågna veckan i ett samtal med en kvinna som efter ett par besök i  några svenskkyrkliga gudstjänster var alldeles bestört över hur prästen predikade utan att hon överrhuvudtaget kände sig berörd. Jag är inte så säker på att jag själv lyckas alla gånger med att knyta samman gamla texter med frågor ställda i vår tid. Detta är ändå vår utmaning, och jag kan i det sammanhanget inte riktigt se det meningsfulla att tala om ”klassisk” kristen tro med en underton av  att det var bättre förr. Att generationer före oss hade en större förmåga att förstå Bibelns tilltal till sin tid, än vad vi har att förstå vad Bibeln kan ha att säga in i vårt 2010-tal. Jag tycker att det är att göra det lätt för sig.  Jag tänker att det ”klassiska” är att läsa Bibelns texter samtidigt som lever när det som är vår tids stora och alldeles avgörande frågor. Det är närmast ansvarslöst att tro att gamla texter per definition skulle ge ett bättre och mer genuint svar på vårt tids frågor än vår egen reflektion och våra försök att finna bibliska svar på dessa frågor. Det är som om vi skulle plocka fram gamla postillor och läsa högt och tro att vi skulle bli klokare eller mer genuina i våra försök att vara bibliska. Predikningar och teologisk reflektion är som mjölk – beroende av ett bäst före-datum. Det är få av mina gamla predikningar som skulle hålla att plockas upp igen. Predikningar blir snabbt arkivmässiga. Detta gäller också om mycken teologi.

2010 blir ett spännande år – också för den som är intresserad av teologi.


Nytt år med campagne och ny församling

01 januari 2010

Så mycket folk det var på sta´n runt midnatt! Mycket champagne också – en del av det fick vi med oss hem…. Nå´n fick för sig att spruta champagnen över några av oss som gick förbi. Måttligt kul.

Föresten – ett fantastiskt fyrverkeri! Jag tillhör dom som tycker att det är OK att lägga en del av våra skattepengar på sån´t som ett fyrverkeri. Jag tycker också det är OK – t.o.m skäligt – att lägga en del av våra skattekronor på det som är stan´s yttre miljö. Jag tror vi mår bra av att leva i en stadsmiljö som är estetiskt tilltalande. Som bara detta enda träd i Stadsparken som man försett med en massa tusen lampor. Vilken gnistrande upplevelse mitt i Stadsparken! Jag tänker om stadsmiljön lite som vårt eget vardagsrum. Vi lägger ner en del energi på att få till ett rum vi trivs i och gärna vill vistas i. Så måste det också få vara med vår stadsmiljö.

Vi var ute i god tid före midnatt och tog oss till Klosters kyrka. Kyrkan visade sig vara något av en värmestuga i väntan på det stora fyrverkeriet. Så mycket andaktskänsla infann sig inte. Hörde en och annan som sörjde över detta. Träffade några medarbetare i Svenska Kyrkan och fick anledning att gratulera till den nya församlingsbildningen. Nu får vi vänja oss vid att tala om Svenska Kyrkan i Eskilstuna som Eskilstuna Församling. Det tar väl sin tid innan detta sitter i medvetandet…på samma sätt som det tar några dagar innan vi skriver rätt årtal.

Inte utan att jag är nyfiken på hur Svenska Kyrkan nu väljer att arbeta. Hur som helst har man valt att sköta sin omorganisation strikt internt. Hade väntat mig att vi som övrig kristenhet i sta´n skulle getts nå´n typ av information om hur man tänker sig det hela – inte minst därför att detta var vad vi utlovades…på Svenska Kyrkans eget initiativ. Så blev det inte. Tids nog får se hur det blir och hur man tänkt sig att formera sitt arbete. Svenska Kyrkan är en viktig ”aktör” i Eskilstuna – inte bara i relation till oss övriga kyrkor och församlingar. SvK i Eskilstuna är en viktig kraft i sta´n som helhet. Hoppas att den nya församlingen tänker så om sig själva och valt att organisera sitt arbete utifrån detta.

På söndag ska jag predika i Elimkyrkan över det som är kyrkoårstemat för Söndagen efter Nyår – ”Guds hus”. Jag kommer att reflektera just över hur vi tänker om våra kyrkor och vilken roll vi vill att dessa Guds hus ska spela – för den församling som finns där och för sta´n som helhet. Jag är övertygad om att vad som sker i dessa Guds hus spelar roll för hela sta´n. Det är därför jag tänker om Svenska Kyrkans nya församlingsbildning som jag gör. Nå´n kanske tycker att jag inte alls skulle bry mig, men det är vad jag gör. Jag bryr mig…därför att vi i Eskilstuna på många sätt är beroende av Svenska Kyrkan.

I predikan på söndag citerar jag bl.a. en tidigare biskop i Church of England som sagt: ”Väldigt många männiksor har ingen rest av kristen tro alls, tron är inte bara slumrande – den är icke-existerande”. Jag tror inte situationen i England skiljer sig så mycket från den i vårt land. Frågan är hur vi som kyrkor och församlingar förhåller oss till detta? Vi har anledning att fundera mycket över detta…om vi vill vara med och göra skillnad i den miljö och den tid som vi finns i.

Välkommen med till Elimkyrkan på söndag kl.11.00 för att fira gudstjänst och höra hela min predikan! Vi borde ha mycket att prata vidare om!