En kick för både själen och kroppen

Ett nästan fullsatt Konserthus i Stockholm och 1300 körsångare på scenen som sjöng gospel. Lägg till detta ett par gospellegendarer från USA och ett komp med gung. Inte mycket slog upplevelsen i går kväll på Konserthuset i Stockholm. Belive me!

Upplägget var en kördag med gospelsång – ”Sjung Gospel 2010” – som avslutades med en konsert. Vet inte att jag vare sig sett eller hört en kör på 1300 sångare. Hela podiet var packat som vore det en sardinburk. När podiet inte räckte till tog kören hela den övre läktarraden i anspråk – såväl på sidorna som längst bak. Onekligen en häftig upplevelse. De 1300 körsångarna representerade mer än 75 körer i Stockholm. Vilken höjdare att som körsångare få vara med om detta.

Det var gospel från början till slut. Körledarena bytte av varandra. Solisterna kom och gick och det var som om ingen ville sluta. Bland solisterna fanns Joshua Nelson som presenterades som vår tids främste Mahalia Jackson-tolkare. Vilken lirare!

Det blev en häftig upplevelse när alla dessa 1300 körsångare tog i – från botten av sitt inre. Alla dessa 1300 körsångare som var som ett tvärsnitt av hela körsverige. Där fanns ett gäng ungdomar, kanske ett par hundra män och så resten kvinnor. Påfallande många till åren kommna. Inte alltid dom man tänker sig finna i en gospelkör. Åtminstone inte sett utifrån mina fördomar. Det är tydligt att detta attraherade kvinnor mer än män. Kanske inte nå´n överraskning.

Jag faschinerades av med vilken självklarhet man talade om tron och trons roll i livet i samband med presentationerna av sångerna. Till detta bidrg inte minst solisterna från USA. Som om tron var det självklaraste i världen. Välgörande med en så´n attityd i ett sekulariserat Sverige.

Funderade efter kvällen – när vi kom ut i stockholmskylan – över den utmaning det är att inte låta detta ”bara” bli en kick för en dag eller en kväll. Hur myllas en upplevelse som denna ner i ett liv som när det blir vardag fortfarande är något att leva av? Den gamla klassiska frågan om vad som händer när ungdomar kommer hem från ett läger och möter en församlingsverklighet som inte alls är så lägermässigt intensiv? Eller dom som tar en vecka av sin semester och åker till nå´n from konferens nånstans i Sverige. Vad händer se´n? Hur kan detta bli till mer än en kick för stunden? Hur blir det en del av livet – även när livet inte är som ett fullsatt Konserthus i Stockholm med en alldeles fantastisk sång och ett fantastiskt gung med några av världens allra bästa gospelsångare och ett komp som går utöver det vanliga? Ja, hur gör man det? Konsten är inte att hitta bergstopparna och faschineras av utsikten. Konsten är att ta sig ner och behålla hänförelsen över det man då möter. Jag tänker göra vad jag kan för att bevara det jag hörde och det jag såg från gårdagskvällens urladdning i Konserthuset. Jag tror att det håller för mången vardag. Det gjorde gott för själen, men det var också en kick för kroppen. En vederkvickelse skulle det heta med gammalt from språkbruk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: