Vad får välgörenheten kosta?

28 februari 2010

Nu är det söndag och dagen då vi hoppas kunna fylla så många namnlistor som möjligt för uppropet att stoppa utvisningen av kristna från Irak. Förhoppningsvis är det så att i varje kyrka i Eskilstuna där männiksor möts för att fira gudstjänst där kommer också uppropet att läsas upp. Vi vill tro att varje namnunderskrift bidrar till att göra skillnad för de kristna irakier som finns i Eskilstuna – och på andra platser i Sverige – som nu hotas av avvisning. Det vilar ett reellt dödshot över var och en  i den här gruppen som nu återvänder till Irak. Vi fortsätter namninsamlandet under den kommande veckan!

Under mars månad kommer en aktion att genomföras i form av gruppöverklagan av alla de kristna irakier som finns i Sverige och som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Överklagan sker mot bakgrund av det beslut som Migrationsverket fattade i december att ta hänsyn till att människor – i det här fallet kristna – tillhör en gruppp som just som grupp är hotade. I samband med att denna överklagan lämnas in hoppas vi på mer publicitet i den här saken.

Idag berättar Radio Sörmland att en kristen kvinna från Irak och hennes barn – efter beslut i Migrationsdomstolen – fått permanent uppehållstillstånd med hänvisning till läget i Irak. Är det så att det nu börjar röra på sig i den här saken?

Det är kris i Röda Korset! Det ena har följt på det andra. Männiksor som i många år lagt ner enorma  insatser lämnar nu Röda Korset. Misstänksamheten från många vart de insamlade pengarna går gör att många avstår från att ge. De som drabbas är de som finns längst ut i denna kedja, nämligen fattiga och på annat sätt drabbade människor utöver världen. Röda Korset är en av världens stora när det gäller katastrofhjälp och biståndsarbete. Det är beklämmande – ironiskt om du vill –  att diskussionen om höga löner och arvoden till slut drabbar de som har det som allra sämst.

Idag skriver Bengt Westerberg, ordförander i Röda Korset, till sitt försvar på dagens DN Debatt. Det har blåst kring Westerbergs ordförandearvode – drygt 68 000 kronor/månad. Det som ytterligare retar många är att han utöver detta har ett antal välavlönade styrelseuppdrag som ger än mer klirr i kassan. Jag vet inte om det är pengarna folk retar sig på eller om man ifrågasätter Westerbergs förmåga att klara av det han åtagit sig?

Som att detta inte vore nog verkar det vara myteri på Röda Korsets centrala kansli. Medierna har den här veckan rapporterat om krismöten. Den krisgrupp som tillatts är väl närmast är att likna vid en haverikommission. Generalsekreteraren har en lön som ligger en bit över 1 miljon kronor. Bäst betald i branschen. Så menar en del att han inte sköter sitt jobb. Alla som på ett eller annat sätt jobbar inom den ideella sektorn vet hur avgörande förtroendet är för det vi håller på med. Sviktar förtroendet är vi illa ute. Det är som att befinna sig i en uppförsbacke som aldrig tycks ta slut. Så kan man tycka att kritiken är hur orättvis som helst eller föga initierad. Det är ändå som att har opinionen bestämt sig så är det svårt att ändra på den bild som ständigt målas upp. Så må dessa ”sanningar'” vara hur vinklade som helst. Till slut blir det som att dessa sanningar lever sitt eget liv.

Bengt Westerberg gör vad han kan för att lägga till rätta och försvara sig. Det är alldels uppenbart att det varit några högst pressade veckor. Nog handlar det om mycket för Röda Korset – i nuläget mer om just förtroende än pengar. Kan livligt förstå alla Röda Korsare ute i landet som ger av sin fritid för en god saks skull och så hamnar i ideliga diskusioner med folk om arvoden för några få. Den som inget får ställs till svars för dom som får mycket. En otaksam – och orättvis – uppgift.

Frågan om hur Röda Korset löser sina problem är mer än en fråga för Röda Korset själva. Som engagerasd i Världens Barn-kampanjen, där just Röda Korset är en motor, så funderar jag över hur mycket den diskussion som nu förs om kommer att ”spilla över” på Världens Barn-kampanjen. Vi märkte av det i någon mån i 2009 års kampanj, men inte så särskilt mycket.

Jag är av åsikten av bistånd och välgörenhet måste få kosta. Om någon organisation skulle säga att man inte har några utgifter alls, så skulle jag se det som närmast suspekt. Jag tänker att varje organisation som är mån om att de pengar man samlar in gör som allra mest nytta, måste ha en organisation för att ta hand om pengar och hålla koll på de projekt man säger att pengarn ska gå till. Låt os inte vara alltför blåögda när det gäller de sammanhang världen över där bl.a. Röda Korset finns med sitt hjälparbete. Där finns många som gärna vill få del av de pengar som Röda Korset samlar in. Dom som mer ser till sitt eget än att pengarna kommr många till del. Återigen – välgörenhet måste få kosta!

När detta väl är sagt så verkar det ändå som att många andra organisationer klarar av just den uppgiften på ett mer accepterat sätt än vad nu Röda Korset visar prov på. Kanske är det så att uppgiften som ordförande i Röda Korset, just med hänsyn till verksamhetens inriktning, skulle vara en oavlönad uppgift. Bengt Westerberg är inte den ende som lägger mycket av sin tid på att vara ordförande i en stor organisation. De flesta gör det utan att få ett öre i ersättning. Tillfredsställelsen ligger på ett annat plan. Visst finns det alternativ också för Röda Korset. Frågan är om Röda Korsets kris komer att kunna  lösas utan att Bengt Westerberg ställer sin plats till förfogande. Det finns i den här typen av kaos en dramaturgi som gärna vill se huvuden på fat.

Annonser

Migrationsverket skickar kristna irakier i döden

25 februari 2010

I går kväll genomförde vi – kyrkor och församlingar i Eskilstuna – mötet med den grupp kristna irakier som finns i Eskilstuna. Fors församlingshem var överfullt av irakiska flyktingar. I panelen fanns företrädare för stan´s politiker. Vi var några få som representerade kyrkor och församlingar i stan – alltför få. Var fanns ni alla när vi nu hade möjligheten att resolut demonstrera vår solidaritet med denna hårt pressade grupp av kristna familjer?

Reportaget i dagens Eskilstuna-Kuriren ger ett något avvslaget intryck och kan väl stämma med hur det var så länge tidningen fanns på plats. Något uppseendeväckande var det att Migrationsverket meddelat att man inte ville vara med. Varför vågar man sig inte ut i ett möte med  oss som fanns på plats? Svagt Migrationsverket att inte våga stå till svars för era beslut! Urdåligt! Migrationsverket hänvisade till ett uttalande på verkets hemsida som ingen kunnat hitta.

Partföreträdarna trasslade in sig i resonemang om hur man tänker sig att den här frågan ska uppmärksammas. Allt medan dessa irakiska familjer fanns på plats med en enda fråga, nämligen den om vad som nu händer med dom efter det att de flesta fått avslag på sina asylansökningar. I Eskilstuna finns nästan 200 kristna irakier, varav ca.80%  fått avvisningsbeslut. Händer inget snabbt kommer många av dessa att ”gå under jorden”.

Mot slutet av mötet igår kom all denna desperation upp till ytan. Vi var flera som höjde våra röster och utmanade politikerna på plats at förstå att situationen är akut och något måste göras precis nu. Kontakter måste tas för att få till en snabb förändring. Mötet avslutades vid flera tillfällen men fortsatte då nya männiksor tog till orda. Någon ställde frågan om vem som tar ansvar för vad som händer de irakier som nu skickas tillbaka till en situation som är direkt livshotande? Vem tar på sig ansvaret för de människor som varit här i Sverige men som mördas när de återvänder till Irak? Vem? Tidningen Dagen skriver om mötet här.

I juli 2009 beskrev DN läget på det här sättet:  ”På måndagen detonerade ytterligare en sprängladdning utanför en kyrka i den norra provinshuvudstaden Mosul, rapporterar den amerikanska nyhetskanalen CNN. Attacken i Mosul innebär att sammanlagt sju kyrkor blivit föremål för olika bombdåd de senaste tre dagarna. De övriga kyrkorna som attackerats har alla legat i huvudstaden Bagdad. Myndigheterna i Mosul har trappat upp säkerheten runt stadens kyrkor i rädsla för en fortsatt spridning av attentatsvågen. Den norra provinshuvudstaden Mosul har den största andelen kristna i Irak och är därför särskilt utsatt för attacker. Restriktioner av biltrafiken har nu införts i stadens kristna kvarter. Minst tre barn skadades i samband med måndagens attack i Mosul. Attackerna i Bagdad under helgen har krävt fyra liv och ett trettiotal har skadats”.

Kyrkans Tidnings webbutgåva citerar den syrisk-katolske biskopen i Mosul, George Kass Mousaciterar som säger: ”Vi vädjar om internationellt skydd för att säkra de kristnas närvaro i Mosul”.

Ett resultat av kvällen i Fors församlingshem är att vi tänker uppmana de som besöker stan´s kyrkor i helgen att skriva på ett upprop där vi kräver att regeringen fattar ett beslut om att upphäva alla utvisningsbeslut av kristna iraklier. Det är nödvändigt att Migrationsverket får tid att ompröva sin praxis när det gäller den här gruppen. I uppropet säger vi att vi tycker att det är en mänsklig rättighet att känna trygghet för sig själv och sin familj, att slippa riskera hot, våld trakasserier, likaså friheten att utöva sin egen religion. Hotas detta bör det bedömas som skäl att få asyl. Vi anser att avvisningen av kristna och andra minoriteter till Irak under rådande omständigheter inte är förenligt med Genèvekonventionen och en human svensk flyktingpolitik. Gå till kyrkan på söndag och skriv på protestlistan!

Tidningen Dagen skriver idag om hur irakiska myndigheter utlovat en utredning av hur en kristen assyrier och hans två söner mördades i sitt hem i Mosul i tisdags. Den irakiska regeringen har tidigare lovat den svenska regeringen att man kan garantera säkerheten för alla irakier. Detta har visat sig vara ett ytterst ihåligt löfte. Trots det hänvisar Migrationsverket till detta när man lämnar avslag. Man säger: Åk hem, men ligg lågt med din tro och din religionstillhörighet. Så kan bara en svensk myndighet säga, som inte på något sätt bemödat sig om att förstå vad tro och religionstillhörighet spelar för roll i det som nu händer den kristna minoritetetn i Irak.

Idag har jag skrivit en debattartikel till Eskilstuna-Kuriren där jag ger en bakgrund till varför kristna från Irak flyr från sitt land. Min slutkläm är denna: ”Nu är läget högst akut för de kristna irakier som finns i Sverige som hotas av avvisning. Sker inget nu kommer många av de kristna irakier som finns enbart i Eskilstuna att tvingas ”under jorden”. Detta innebär en närmast ohållbar situation för alla de familjer som redan är hårt pressade av att inte bli trodda när man berättar varför man flytt från sitt hemland. Familjer som redan varit i Sverige två år eller mer och talar om detta som ” förlorade år”. Därför kräver vi att den svenska regeringen snabbt tar initiativ till att häva alla de beslut som fattats om att avvisa kristna irakier. Det finns inget tryggt hörn i Irak att återvända till. Detta måste Migrationsverket få tid att inse”. Jag har bett E-K att snabbt ta in debattartikeln.


Att finna sig i eller inte finna sig i – det är frågan!

22 februari 2010

Jag som är uppvuxen som bondpojk, jag är van vid att prata väder. Jag menar nu när alla pratar väder! Långt efter det att mina föräldrar slutade med sitt lantbruk i Ydre var det alltid – så fort vi pratades vid – prat om väderläget. För mina föräldrar var vädret det som påverkade både dagens planering och familjens ekonomi. Vi hade egntligen inget annat att falla tillbaka på. Blev skörden bra och djuren var friska gav det ett lite extra utrymme i familjeekonomin. Slog skörden fel eller några av korna blev sjuka, så krympte marginalerna till nästan ingenting. Min mamma har berättat om hur de ett år fick tillbaka deklarationen med ett ifrågasätttande om uppgifterna stämde. Så små inkomster – som mamma och pappa hade redovisat – kan rimligtvis ingen familj leva på. Så var det ändå!

Nu är vädret på allas läppar – inte direkt som en överlevnadsfråga. Mer som en fråga om komfort. Det är som om vi glömt bort hur det är när det kommer rikligt med snö. Vi är inget bra på att underordna oss – inte ens vädrets makter. Till varje pris ska vi fram – och vi fattar inte att det kanske vore bäst att stanna hemma. Det är som om vi vägrar att acceptera när det inte går vår väg. Som om mänsklig vilja och mänskliga beslut kan betvinga varje läge i livet.

Blev uppringd idag av en försäljare för ett telefonkatalogbolag. Hur många sådana kataloger finns det? Känns som att telefonkatalogernas tid snart är förbi. Efter lite prat fram och tillbaka förklarade jag att S:t Eskilskyrkan inte ska vara med i katalogen mer. Vi har under några år valt bort nästan alla kataloger. Nu återstår ett par. Den här gången skulle det kosta 1700:-. Så skulle momsen komma till. Den ynnesten är inte en kyrka betrodd med – att få dra av momsen. Jag förklarade igen att ”Nej, vi hoppar av detta!” Som att tjejen inte trodde mig. Slutrepliken – den sura och korthuggna – blev att ”Vi plockar bort alla uppgifter, så förvinner ni!”  Häpp! Så när den nya katalogen kommer så finns inte S:t Eskilskyrkan mera. Bra att veta! Den yttersta tiden närmar sig!

Idag, i morgon och på onsdag går kyrkor och församlingar i Eskilstuna samman i en manifestation för den kristna minoriteten i Irak. Det sker genom två samlingar idag och i morgon kl.17.00 i Fors kyrka och på onsdag kl.17.00 i Fors församlingshem i en debatt med politiker och företrädare för Migrationsverket. Enligt uppgift finns det 150 personer i Eskilstuna som väntar på eller fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Kom med till de här samlingarna! Se till att få andra med dig! Nu får vi lov att ställa upp!

Situationen för de kristna i Irak är helt katastrofal. Det senaste jag hörde är att det drar omkring gäng som kräver att få se en persons legitimation. Namnet indikerar ofta om det är en kristen eller muslimsk person. Är det en kristen person avrättas den personen på plats. Bara för att personen är en kristen bekännare. Så hävdar Iraks regering – och detta lutar sig bl.a. Migrationsverket på – att man kan garantera den fulla säkerheten för alla landets medborgare. Migrationsverket hävdar dessutom att det inte alls pågår någon typ av väpnad konflikt i Irak. Frågan är ju vad som ska till för att det ska bli en väpnad konflikt i Migrationsverkets mening? Det är svårt att komma ifrån känslan att Migrationsverket nästan alltid vrider till fakta på ett sådant sätt att den som söker om asyl och uppehållstillstånd alltid drar det kortare strået.  Det vi bl.a. ska debattera på onsdag kl.17.00 i Fors församlingshem är religiösa skäl som en grund för uppehållstillastånd. I fallet med den kristna minoriteten är det så att man tvingas in i muslimska traditioner och regler. Kvinnor tvingas bära msulimska kläder. Männen tvingas till månggifte. Kyrkor bränns ner. Präster och pastorer mördas. Det som pågår liknar närmast etnisk rensning. Och Migrationsverket tycker i någon mening att detta är OK. De som flyr har inte tillräckliga skäl för att få stanna. Och Sverige menar sig stå för en humnaitär migrationspolitik. Vi vill så gärna tänka gott om vad våra svenska mydigheter har för sig, men i det här fallet så är det så långt från ett gott bemötande som det kan vara. Ytterst sett är det naturligtvis en fråga för regeringen och migrationsminister Billström. Jag har tidigare citerat det Sveriges Kristna Råd skriver i sin översyn av det svenska asylsystemet, att ”det finns en religiös analfabetism på många håll i det svenska samhället och i mångt och mycket avspeglar detta sig också hos svenska migrationsmyndigheter. Det finns ofta en oförmåga att förstå att tro och religion är något annat än en privatsak”. Det är just detta – oförmågan att förstå religionens roll som både att vara förtryckare och vara utsatt för förtryck. Det behöver till nå´n typ av omvändelse hos svenska migrationsbyråkrater liksom hos den ytterste ansvarige herr Billsttröm. Vänd om Billström! Se situationen för den kristna minoriteten i Irak från ett annat håll! Det vore att ge humaniteten ett ansikte!


Gud bevare Sveriges skolelever för kristendomen!

17 februari 2010

Nu är det fight – igen – om kristendomens plats i skolans religionsundervisning. Den här gången är det Skolverket som publicerat ett förslag som går ut på att kristendomen ska jämställas med andra religioner i skolans religionsundervisning.  Målet är att elever ska lära sig lika mycket – eller lika litet – om hinduism och buddism som om kristendom. Reaktionerna handlar om att utredarna på Skolverket helt tycks tänka bort den roll som kristendomen haft och fortfarande faktidskt har i svenskt samhälls- och kulturliv. Att det närmast är falsk marknadsföring att försöka föra i bevis att kristendomen – utifrån såväl ett historiskt som nutidsperspektiv – lever i ett jämställt förhållande till andra religioner. Som om det inte kan behövas mer av kunskap om kristendomens rötter och traditioner för att förstå mycket av bl.a. de värderingar som präglar det svenska samhället.

Tidningen Dagen skriver om förslaget och de reaktioner som följt på förslaget.

I morse tog radions P1 upp ämnet. Debattörerna var skolministern Jan Björklund och västerpartiets ledare Lars Ohly. Det blev till en ”lustig” debatt. Lars Ohly tycker att Skolverkets förslag är ett utmärkt förslag. Ett förslag i rättan tid! På tiden att kristendomens särställning rättas till. Gud bevare Sveriges skolelever för den påverkan som skolan utsätter dom för genom att mera tid ägnas åt kristendomen jämfört med andra religioner.

Det jag stör mig allra mest över i Ohlys argumentation är att han vill få kristendomen att framstå som närmast ett hot mot moderna värdeingar och samhällesutveckling. Kristendomen står för värderingar som vi lämnat för länge sedan. Det kristendomen står för strider mot vårt moderna samhälle. Det låter som om det är på nåder att relgionsämnet över huvud taget får vara kvar i skolan. Han talar om det som en eftergift åt fundamentalistiska kristna. Ohly närmast lovprisar Skolverket som nu slutgiltigt ser till att förpassa kristendomen ut i religionsämnets periferi.

När Ohly menar att demokratin strider mot kristendomens traditionella syn och gundvärderingar, så är vänsterledaren så dåligt påläst att det inte längre blir riktigt meningsfullt att tro på att han tar den här diskussionen på allvar. Han buntar ihop det kristendomen betytt för demokratins framväxt med hur kyrkor och samfund förhållit sig till homosexualitet och frågor som hör samman med medicinsk etik. Han är verkligen ”ute och cyklar”. Om det är något som bl.a. svensk frikyrklighet betytt för svensk samhällsordning så är det att ha skjutit på en demokratisering av samhället. När män och kvinnor i slutet av 1800-talet ”startade eget” för att man vill fira gudstjänst i mer fria – och demokratiska – former och få läsa Bibeln när man möttes i hemmen, så fanns i denna ”entreprenöranda” samma engagenmang för hur samhället i stort ordnades. Så kom bibliotek till. Så tog sig kristna ton när Sverige alldeles höll på att supa sig sönder och samman m.m.

Jag kan inte annat än tänka att Ohly faller in i samma ytliga och helt galna argumentation som Humanisterna som vill göra religion till bara en privatsak. Att vi som kristna, kyrkor och samfund ska passa oss för att ha synpunkter på det som sker i samhället och inte försöka påverka det som sker. Vi ska hålla oss undan! Vi ska hålla käften och inte lägga oss i när det kommer till frågor om värderingar och förhållningssätt. Visst måste det finnas kristna i Ohlys närhet som skulle kunna ge honom en lektion i hur vi som lever i 2000-talet tänker och tror. Att religion per definition inte är en privat fråga. Att människor som påverkats av sin tro påverkas till hela människan. Hur skulle det vara att närmast hemlighålla en övertygelse när det kommer till frågor som har med samhället att göra. Så dumt tänkt – om Ohly överhuvudtaget tänkt kring den här saken! Måhända finns det kristna som av kristen övertygelse röstar på Vänsterpartiet? Detta kanske inte föresvävar Lars Ohly? När Ohly tänker att han vill höja takhöjden i svensk samhällsdebatt, så bidrar han till det rakt motsatta – att sänka taket.


Ge bort, släng och prioritera!

15 februari 2010

Måndag förmiddag. I går predikade jag i Fors kyrka i en ekumenisk högmässogudstjänst. Bra med folk! Allt är naturligtvis relativt – vi skulle gott och väl kunnat mötas i en alldeles överfull kyrka. Så var det dock inte. Uppmuntrande att mötas till gudstjänst två församlingar emellan – den nya svenskkyrkliga Eskilstuna församling och Eskilstuna Missionsförsamling. Det har mer än en symbolisk betydelse när kyrkfolk från två församlingar – och så förmodligen några till – blandar sig i mittgången för att ta emot brödet och vintet i nattvarden. Visst har vi kommit en bit på väg när vi i förtroende för varandra kan fira gudstjänst på det här viset. Det mår vi bra av. Det mår också Eskilstuna bra av!

Igår var det Fastlagssöndagen – inledningen på fastan. I morgon är det fettisdagen- det är då vi frossar i semlor. Då laddar vi för att se´s hålla igen på både det ena och det andra. Det är ju det som är fastans syfte. Nej – inte så många lever på det viset. Vi laddar med semlor, men se´n blir det inget mer. Det blir bara mer av det som är vårt överflöd. Skulle man inte kunna tänka om fastan på samma sätt som den som tar en vit månad – en månad fri från alkohol, och menar att det mår man bra av. Att kroppen mår bra av att inte köra alla tolv månaderna på samma sätt. Nog skulle kroppen må bra av att vi håller igen också på matintaget. En dryg månad utan så mycket kött!

I predikan igår citerade jag Owe Wikström från förra veckans mummer  av Kyrkans Tidning. Wikström är professor i Uppsala – präst och författare. Han skrev så här: ”För att tala i de andliga fädernas råa stil. Kanske de skulle skriva så här: ”Du måste nu och då göra en inventering av de saker du anser dig behöva för ditt arbete och uppehälle, så att du efterhand kan utesluta det som inte är väsentligt utan bara till hinder. Böcker, möbler, papper, kläder, ting kan bli till blytyngder genom sin blotta närvaro. Därför: ge bort, släng, prioritera! Nakna kom vi till världen, nakna skall vi lämna den”.

Många gånger kan det vara lika bra att lämna saker ogjorda som att ivrigt slutföra dem. Låt därför vissa saker bli oavslutade. Hela livet är ouppklarat. Släpp ditt behov av att kontrollera! Det kommer inte att lyckas. Anar du att det du sysslar med är meningslöst: strunta i det! Du blir aldrig färdig och det är som det ska”.

Jag tycker det är bra! Visst skulle vi må väl av att göra oss av med mycket av det där som bara oroar oss. Allt det där vi inte behöver. Allt det vi samlat på oss – ja, varför har vi sparat det? Många – lite till åren kommna – skulle må väl av att byta till en mindre bostad. Säkert en del andra också. Mindre upptagna av allt det som hör samman med skötseln av ett hus. Lugnare i livet. Mindre snö att skotta…Visst kan vi göra saker och ting på ett annat sätt som skulle frigöra både tid och erbjuda ett mindre stressat liv. I predikan föreslog jag att dra ner på övertiden under fastan – kanske helt försöka unvika övertid under fastlagstiden.

Det finns i dessa gamla religiösa traditioner en visdom som så lätt går förlorad. Vi har anledning att återta den visdomen.

I går kväll inledde vi den ekumensika bönesatsningen i Eskilstuna – 24/7. Dvs en bönesatsning som pågår 24 timmar om dygnet i sju dygn. Åtmindstione någon finns på plats under dygnets alla timmar. Tillsammans med några ungdomar finns jag på plats i Fristadskyrkan natten till onsdag. En lite annorlunda upplevelse att vara i detta bönerum sådär vid kl.03 när allt är tyst och sta´n sover. På onsdag morgon kl.07 möts vi till morgonbön och ber för alla som är på väg till jobbet.

På torsdag förmiddag möter vi i den frikyrkliga pastorsgruppen Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov i ett samtal. Vi möts i just Fristadskyrkan. Blir spännande att få visa honom det som pågår. Kommundirektören Pär Eriksson har fått frågan vad han vill att vi ska be för och nämnt arbetsmarknadsläget, läget i skolan och den sociala situatuionen i Eskilastuna. Så det kommer vi att be för under veckan.  Visst gör det skillnad när vi bestämmer oss för att skapa ett focus på det här sättet. Många som sluter upp i en gemensam satsning. Också detta mår Eskilstuna bra av!


Det var för detta vi kämpade! Nu går kampen vidare!

10 februari 2010

I morgon är det 20 år sedan Nelson Mandela släpptes ur fängelset på Robben Island. Där hade han suttit i 27 år. Helt sanslöst! Han spärrades in som en av apartheidregimens främsta motståndare. Så klev han ut ur fängeslet som den som kom att symbolisera apartheidregimens fall. Det gick an att spärra in personer men inte ta ifrån människor deras  rättmätiga krav på att bli respekterade för den man var – oavsett hudfärg. Det som hände i Sydafrika ger hopp om att sanningen till slut segrar och hinner ifatt även de mest vidriga samhälssystem.

Jag var på många sätt aktiv i antiapartheid-kampen i Sverige. Detta var åren då  jag var förbundssekreterare i SMU och SMU var kraftfullt engagerat i antiapartheid-arbetet. Vi drev på i bojkotten av bl.a. Shell och andra sydafrikanska varor – inte utan att få skit för det. Jag ska sällan glömma när vi fick ett helt pastorsmöte i Stockholm – ett par hundra pastorer i Missionsförbundet –  att gå till Syafarikas legation i Stockholm för att protestera. Vi gjorde det utan att ha tillstånd till det och hävdade att vi gick  som vilka fotgängare som helst på trottoaren. Polisen uppskattade inte det tilltaget. Inte heller ledningen för Pastorsförbundet. Känslan var att vi faktiskt gjorde något mer än bara uttrycka oss i ord.

Bland alla mina gamla papper har jag ett brev från Sydafrikas ambassad med besked om att jag inte beviljats inresetillstånd i samband med att dåvarande Ekumeniska Nämnden – nuvarande Sveriges Kristna Råd – skulle göra en resa till Sydafrika och jag skulle ingå i delegationen av kyrkoledare. Ingen av oss fick tillstånd att resa in. Ser det närmast som ett kvitto på att Sydafrika förstått vilken roll som kyrkorna i Sverige spelade i den svenska antiapartheidkampen.

Det var stort när jag fick representera Ekumensika Nämnden och ingå i den grupp som mötte Nelson Mandela ute på en avskild del av Arlanda då han som sin absolut första resa utomlands kom till Sverige den 12 mars 1990. Jag kan fortfarande känna rysningarna av att se denne ”ikon” kliva ner för flygplanstrappan – bara en månad efter det att han släppts ur fängelset på Robben Island.  Det var för detta vi kämpat i så många år. Det var för detta vi bett. Det var för detta vi skrivit protestlistor och ordnat demonstrationer. Det var för detta vi skrikit och gapat. Det var för detta vi gjort oss till ovänner med Shell och andra multinationella företag som idkade handel med apartheidregimen i Sydafrika. Jag återvänder ofta till det vi då var med om som ett uttryck för att det faktiskt är möjligt att via opinionsaarbete och solidaritetsarbete förändra situationen i världen.

Det är 20 år sedan apartheidregimen i praktiken föll i Sydafrika. Nu borde kampen gälla det apartheidsystem som präglar Israel. I Sydafrika var det så uppenbart hur en grupp diskriminerades och alldeles sattes på undantag just för sin hudfärgs skull. I Israel är det betydligt mer sofistikerat, men likväl apartheidlikt. Ett folk betraktas som närmast ett B-lag. Det är inte sant när företrädare för israeliska myndigheter hävdar att alla är lika inför lagen. Det är sant att alla tvingas betala skatt efter en och samma skatteskala, men när det komer till den samhälleliga servicen är skillanderna groteska. Häromåret försökte nuvarande utrikesministern Liebermann att få igenom beslut om att israeliska palestinier inte skulle få rösta i valet. Vad är detta annat än apartheid. Att männiksor enbart för att man tillhör en folkgrupp förvägras grundläggande medboergerliga rättigheter. Kan det bli mer apartheid – i tanke och handling.

Så upp till kamp! Kampen mot apartheid är verkligen inte vunnen. Vi har mycket att lära från antiapartheidarbetet då det gällde Sydafrika.

När företrädare för kyrkor i Israel och Palestina alldeles före jul presenterade sitt KAIROS-dokument – ”A word of faith and hope from the heart om Palestinian suffering” så finns där bl.a. en vädjan till omvärlden att isolera Israel. Dessa kyrkoledare talar klarspråk när man talar om den israeliska occupationen som ondska och synd mot Gud. Desmund Tutu förklarade i samband med ett besök i Palestina att apartheidsystemet såsom det är utformat i Israel är betydligt mer djupgående än vad det var i Sydafrika. Nog har vi mycket att fortsatt markera mot. Människor att stå upp för!


Andras otrygghet ett hot mot vår trygghet?

09 februari 2010

”Det finns en religiös analfabetism på många håll i det svenska samhället och i mångt och mycket avspeglar detta sig också hos svenska migrationsmyndigheter. Det finns ofta en oförmåga att förstå att tro och religion är något annat än en privatsak”.

Citatet kommer från den utvärdering som Sveriges Kristna Råd gjort av det svenska asylsystemet. Rapporten – ”Skilda världar” – publicerades lagom till första advent förra året.

Bakgrunden till anklagelsen om religiös analfabetism är det som närmast skulle kunna kallas för lättsinne som Migrationsverket visar mot alla de kristna som flyr från Irak. Svenska migrationsmyndigheter tycks tro att det är sagor som dessa utsatta människor berättar. Det finns ingen hejd på uppfinningsrikedomen hos Migrastionsverkets tjänstemän när det gäller att misstänkliggöra dessa berättelser.

2003 fanns mellan 1 och 1.4 miljoner kristna i Irak. Nu är det inte mer än ca 400 000 kristna kvar i Irak. Är det nå´n allmän pilgrimsröresle anbefalld? Att helt plötsligt har en stor grupp irakier fått för sig att nu är det dags för en liten utflykt. ”Vi reser till Sverige! Verkar vara ett trevligt land”. Som om människor lämnar hus och hem – allt det man har – bara som ett resultat av en plötslig ingivelse. Naturligtvis inte.

Rapporterna från Irak är entydiga – detta tycks inte bekymra Migrationsverkets tjänstemän. ”Vi har inget hört! Vi har inget sett!”  Hur lomhörd och naiv får en svensk myndighet vara?

Kyrkor bombas. Kristna förföljs, trakasseras och dödas. Detta är rapporter som når oss närmast dagligen. Attacker mot kyrkor, skolor och religiösa ledare. Familjer trakasseras och hotas att mördas. Kvinnor hotas och tvingas till månggifte. Människor tvingas att konvertera till islam. Kvinnor tvingas att klä sig på muslimskt sätt. Det som sker i Irak är närmast att betrakta som en etnisk rensning. Det som nu händer i Irak är på många sätt likt det som en gång hände muslimer i Bosnien.

Migrationsverket anser att de irakiska myndigheterna är fullt kapabla att skyddda sina medborgare – även de som tillhör den kristna minoriteten. Om någon klagar över hur det är på en plats är beskedet från Migrationsverket att det måste  finnas nå´n annan plats i Irak där det är möjligt att leva säker. Det är som om Migrationsverket menar att dessa flyktingar saknar fantasi när det gäller att se möjligheterna till en lösning inom Iraks gränser.

I Eskilstuna finns ett stort antal familjer – totalt ca 150 personer – som har flytt från Irak därför att man är kristna. Människor vars berättelser ifrågasätts av svenska myndigheter. Människor som nu pressas såväl fysiskt som psykiskt. Flera av dessa har tagit sin tillflykt till Fors kyrka. Förra veckan enades vi en grupp kyrkor och församlingar i Eskilstuna om att skicka ett brev till bl.a. Migrationsverket och statasrådet Tobias Billström med en uppmaning om att tänka om när det gäller att värdera de skäl som dessa kristna från Irak anför. I grunden handlar det om att vi hävdar att det som nu sker strider mot bl.a. Genévekonventionens formuleringar om vad som utmärker en human flyktingpolitik.

Det är svårt att komma ifrån tanken att Migrationsverket mer tycks vara inriktade på att värna trygghet och välstånd för oss som redan bor här och mer ser alla dom som är på flykt som ett hot mot just den trygghheten och det välståndet. Att andras otrygghet skulle vara ett hot mot vår trygghet.

Migrationsverkets generaldirektör och kära statsråd – herr Billström: det är dax att tänka om nu när det gäller alla de kristna Irakier som nu finns i Sverige och deras behov av en fristad. Tro åtmindstone på alla de berättelser dessa utsatta männniskor berättar. Tro åtmindstone på dessa berättelser!