När bosättningar blev oförargliga ”judiska hus”.

26 mars 2010

Jag känner hur förtvivlan tar över min känsla efter det att det tydligen inte hänt något av värde i de diskussioner som förts och de förvecklignar som varit i USA:s realtion till Israel. Nu hör jag idag hur premiärministern Netanyahu sturskt deklarerat att man fortsätter – som man planerat – med sina bosättarplaner. Man har byggt i Jerusaslem i 3 000 år och man tänker fortsätta bygga. Det är Nathanyahus enkla logik. Varför sluta bygga? Ja, varför sluta bygga?  Jag trodde – i min enfald – att något skulle komma ut ur de bistra reaktioner som kommit från USA, EU och den s.k. kvartetten med FN, EU, USA och Ryssland med anledning av Israels beslut att bygga 1600 nya lägenheter i ett projekt i östra Jerusalem. Men icke! Det är ändå anärkningsvärt att Israel negligerar alla dom som de för sin egen säkerhet är beroende av. Vad skulle Israel göra om alla dessa drog undan sitt stöd? Netanyahu uppträder som ett envetet barn som överhuvudtaget inte tycks tänka tanken att han är beroende av andra. Det är alldeles uppenbart att inte mycket hopp finns att hämta hos Israel självt när det gäller frågan om att skapa nå´n typ av fred och säkerhet i reraltion till det palestinska samhället. Det är närmast så att Israel är en fara för sin egen säkerhet.

Här skriver DN om den press Obama försöker sätta på Israels regering. Jag tänker att nyckeln till att något alls ska kunna hända, det är att inte minst USA håller kvar sin press på Israel. DN skriver också så här: ”Enligt israeliska medier anser Vita huset att Barak är den ende med någon sorts vuxenvett i regeringskretsen”. Beskrivningen säger något om med vilka förutsättningar samtalen mellan USA och Israel förs. USA tycks närmast tycka att Netanyahu inte är vuxen sin uppgift.

Jag har just läst Sören Wibecks bok ”Ett land. Två folk” – en alldeles nyutkommen bok som borde bli något av en standardbok för den som vill läsa in sig på den långa konflikten mellan Israel och Paslestina.  Det jag i det här sammanhanget tänker på är det Sören Wibeck skriver, att det i huvudsak inte hänt något när det gäller vad Israel ”gett” för att bidra till en fredlig lösning i konflikten, utan att man varit satt under stor press.  Som att leveranserna av militär utrusning dragits in eller annat som fått direkta ekonomiska konsekvenser. Hörde senast idag en kommentar i ett radioinslag från Jerusalem om detta hur inget händer om inte hårt sätts mot hårt. Jag kan på ett sätt känna en förtvivlan också inför en så hårdnackad politiker som Netanyahu som inte alls tycks lyssna på vad andra säger. En typ av översitteri som skrämmer mig. Vad kan inte en sådan inställning leda till?

Fick i veckan ett nytt nummer av ”Världen idag” – en tidning närstående Livets Ord. Den här veckan ägnar tidningen sin ledarkommentar åt de senaste veckornas turer i relationen USA – Israel.  Tidningen förvandlar hela den stora frågan om bosättningspolitiken till en ”mindre förseelse” om några ”judiska hus”. Man vänder helt upp och ner på problemet och skriver: ”Det talas om ‘judiska bosättningar på palestisk mark’ men aldrig ‘palestinska bosättningar på israelisk mark”. Häpp! Hur tänker dom? Som att palestiska familjer occuperat isrelsk mark och där byggt sina hus. En något skruvad bild av vad som pågår och upprör snart sagt hela världen. Världen idag är förmodligen tämligen ensamma i sin beskrivning av vad som händer i östra Jerusalem och på Västbanken. Tidningen skalar ner bosättarfrågan till nästan inget alls – som om det inte vore något större problem – till skillnad från de  – just nu förhållandevis få – raketer som skickas från Gaza in över södra Israel. I förbifarten noterar tidningen hur det inte finns judar på de palestinska områdena och talar om om det som att ”på Gazaremsan är denna slags apartheid genomförd”. Häpp igen! Saken är ju den att inga judar tillåts resa in på dessa palestinska områden. Att tala om detta som apartheid är något korkat.

Om en månad reser jag till Jerusalem för några dagar. Ser fram mot att få möta bl.a. några svenskar som är djupt engagerade och pålästa kring det som händer i Israel och Palestina.

F.ö. är nu foldern klar för den resa jag leder till Israel och Palesina i september. Jag tror på en vecka med stora upplevelser. Välkommen med till den här så spännande och samtidigt så problemfyllda delen av världen. Att på plats få möta de människor som lever med den här konflikten i sina dagliga liv.

Annonser

Vem äger rätten till min död?

21 mars 2010

Livets allra svåraste frågor hör samman med livets början och livets slut. Sjukvården ömsom genomför aborter ömsom satsar allt vad man har av teknik och kunnande för att rädda för tidigt födda barn. Svaret på frågan om vad som är eller kan bli ett meningsfullt liv är det som avgör.

Frågan om rätten till mitt liv handlar också om frågan om rätten till min död. Jag tror inte någon menar att vården i alla lägen ska göra allt för att förlänga livet. Det finns något barmhärtigt över att låta en människa dö när livet s.a.s. är utom räckhåll. Så långt är det OK.

När vi i S:t Eskilskyrkan i höstas mötte Ann Edner, överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, i ett samtal om just den här frågan talade hon bl.a. om vårdens svåra gränsdragning mellan ingrepp och övergrepp. Att vården ibland blir så beslutsam att rädda liv att man med hjälp av all sin teknik snarast begår övergrepp. Ann Edners fråga var hur mycket man kan pressa ett för tidigt fött barn när det gäller att försöka hålla det kvar i livet?  Vårdens på samma gång problem som möjlighet är den oerhörda medicinsk-tekniska utvecklingen. Möjligheten ligger i  tekniken. Problemet ligger i att vare sig vården eller vi som allmänhet hunnit med – eller avstått från – att besvara frågan vad detta rent etiskt innebär. Frågan om var vi sätter gränsen för det livsuppehållande blir central när tekniken närmst ger oss gränslösa möjligheter.

Frågan om vad som är ett meningsfullt liv och hur vi och vården ska förhålla sig till en människa som inte längre menar sig leva ett meningsfullt liv och under ordnade former vill avsluta det livet, det är just den frågan som nu är ställd på sin spets via ett brev till Socialstyrelsen från en 31-årig kvinna. Aftonbladet skriver om kvinnans situation och återger ett brev från henne till vänner och familj. Kvinnan lever helt förlamad och är helt och hållet beroende av respirator. Så har det varit i mer än tjugofem år. Nu vill hon få hjälp att dö, därför att hon själv är oförmögen att göra det. Socialstyrelsen har lovat besvara hennes brev före sommaren. Tidningen Dagen skriver om den debatt som nu pågår.

Hade kvinnan varit kapabel att själv ta sitt liv, hade hon förmodligen redan gjort det. Vem ska nu kunna hjälpa henne utan att riskera att åtalas för mord? Somliga läkare talar om det som läkarassisterad dödshjälp, andra som närmast en barmhärtig och självklar handling som ett svar på hennes önskan om att få dö. Ingen tvivlar på kvinnans uppriktiga önskan att få dö. Hur kommer det att bli om Socialstyrelsen meddelar att vården inte har någon möjlighet att hjälpa henne med detta? Vad är det då för ett liv som väntar kvinnan? Är det ett sådant liv som sjukvården vill bidra till? Nu tvingas Socialstyrelsen och läkarkåren liksom vi som allmänhet att tänka till. Alla har skjutit på frågan. Ingen har velat ta tag i frågan. Det jag mött hos många läkare är en hänvisning till att man är satt att i alla lägen rädda liv. Jag har i några fall uppfattat det som närmast en flykt undan den svåra frågan om vad som är ett meningsfullt liv och hur vården ska förhålla sig till det.

Den fråga som till slut måste besvaras är vad det innebär – inte bara i teorin – att jag har rätten till mitt eget liv. Innebär det också att jag har rätten till min död och att vården har att också respektera en sådan hållning? Att ”patientens autonomi övertrumfar andra etiska överväganden”, såsom det formuleras i boken ”Liv och död – livsuppehållande behandling från början till slut” – en liten läsvärd debattbok från Karolinska Institutet.

Jag vet att många mer frågor bör ställas, och det är nu de ska ställas. Nu måste vi tänka till och det är inte bara proffesen ska ska tänka. Kanske i första hand inte ens proffsen. Detta är en fråga för oss som allmänhet som är mer avgörande än många andra frågor. Hur tänker jag om frågorna som hör samman med livets början och livets slut? Och vad som är ett meningsfullt liv? Är det livet i sig självt även när det upprätthålls på ett sådan sätt att jag blir en del av de maskiner som håller mig vid liv? När livet blir mer maskin än liv. Hur tänker vi då?


Bottennapp om religionsfriheten

20 mars 2010

I går – fredag – uppmärksammade SR:s Studio Ett ett initiativ i Svenska Kyrkan att starta Lekkyrkor. Initiativet – som jag förstod det – handlar om att bygga en kyrka i miniatyr och inbjuda barn att leka kyrka. Barnen ges en möjlighet att leka begravning, vigsel och självklart leka gudstjänst. Man talar om det som att ”leka” och det är det självklart, men nog finns det moment i detta som är mera än lek. Det ger barnen en möjlighet att i ritens form bearbeta tankar utifrån sina egna förutsättningar. Det är ju så barn bearbetar kriser. Jag tänker mig att detta också är ett sätt att lära barnen om det som händer i kyrkan. Vem ska lära barn vad som händer i kyrkan om inte kyrkan själv?

Nu var frågan i Studio Ett:s samtal om det här är så klokt?  Utgångspunkten verkade vara att detta närmast är att se som otillbörlig påverkan – närmast indoktrinering. Vad håller Svenska Kyrkan på med egentligen?

Nästan tröttsamt är det att höra humanisten Christer Sturmark – också i det här sammanhanget – lägga ut texten om hur illa detta är. Svenska Kyrkan borde avhålla sig från att lära barn och ungdomar vad kyrkan står för. Det låter på Sturmark som det närmast är farligt att släppa barn och ungdomar i närheten av kyrkan. Vem vet vad som kan hända? Vilka förutsättningar har barnen att förstå vad det är de är utsatta för? Svenska Kyrkan och andra kyrkor och samfund borde förhålla sig neutrala till vad man står för i mötet med barn och ungdomar. Man tar sig för pannan!

I Christer Sturmarks och Humanisternas värld är religionsfrihet en fråga om att slippa religion. Det är som om det inte föresvävar Sturmark att religionsfrihet också kan vara att positivt förhålla sig till tro och religion. Det är så ensidigt att Sturmark inte alls är trovärdig i sitt sätt att tänka om religionsfrihet. Självklart ska ingen tvingas till religion. Det är heller inte vad som görs i vare sig Svenska Kyrkan eller andra kyrkor och samfund. Alla är där av fri vilja – också barnen. Jag vet ingen förälder som tvingat sitt barn med till kyrkan. Hur tänker Sturmark och Humanisterna om vad det innebär att vara förälder om det inte är att ge det bästa man vet till sina barn. För många innebär det att man tar med sina barn till kyrkan därför att det som är förbundet med kyrkan betytt så mycket för en själv, och detta vill man ge också sina barn. Vad är det för uppseendeväckande med detta? Som om det vore närmast åtalbart att prata politik hemma vid köksbordet – för hur ska barnen ta det? Eller ta med ungarna till sporthallen för att spela handboll, därför att jag tror att idrotten med sina värderingar vore bra för mina barn. Ja, det är sannerligen inte lätt att veta hur en som Christer Sturmark tänker.

Häromkvällen satt Sturmark i en TV-studio och debatterade konferssionella friskolor. Med vem, jo Siwert Öholm som fått den äran att försvara dessa konfessionella friskolor. Så fantasilöst! Jag är heller ingen tillskyndare av kristna skolor, men det blir smått patetiskt när Sturmark också här får tro och religion att framstå som ett hot mot männiksors liv och hälsa. Som att högstadieelever inte har någon som helst förmåga att tänka fritt och förhålla sig till det som händer på en kristen friskola. Har Sturmark aldrig haft med en tonåring att göra?

Jag protesterar när Humanisterna – anförda av Christer Sturmark – hänvisar till religionsfriheten när man driver sin uppfattning att tro och religion bör hållas kort.  Humanisterna får inte fler anhängare bara för att man förnekar andra deras rätt till religion. Varför har just Humanisterna av alla så svårt att fatta detta? Vari ligger det humanistiska i att förneka andra – inklusive barn och ungdomar – rätten att bejaka tro och religion?


”Politiskt självmål av Israel”

11 mars 2010

När USA skickar vice-presidenten Biden till Israel i tro att nu är läge att blåsa liv i nå´n typ av fredsförhandlingar, så hinner han inte mer än landa så annonserar den israelisiak regeringen att man planerar att bygga 1600 nya bostäder i östra Jerusalem. Det var just det som inte fick hända – inte för att Biden var i Israel utan för att det helt torpederar varje försök till samtal Israel och den palestinska myndigheten emellan. Det var just detta som inte fick hända! Självklart vägrar den palestinske presidenten att ens närma sig ett bord där förhandlingar förväntas ske. Premiärminister Netanyahu får det att  närmast framstå som en lek. Regeringen tycks helt sakna nå´n typ av gemensamma tag. Nog har Israels kabinett ett och annat att tala om när man möts nästa gång.

Det som nu skett kommer naturligtvis att föranleda ett och annat samtal i Vita huset. Hur förödmjukad kan en vice-president bli utan att det får konsekvenser för USA:s fortsatta relationer med Israel. Som att Israel säger att vi skiter i alla era ansträngningar att mäkla fred. Vi gör som vi vill och försök inte lägga band på våta ambitioner att skapa ett stor-Israel. Lägg er intre i våra planer på att helt manöverera ut palestinierna från Jerusalem och stora delar av Västbanken. Aftonbladet skriver om det som skett som ett hån från den israeliska regerignens sida gentemot USA.  Ytterst är det naturligtvis ett hån mot alla försök att skapa fred och samförstånd i området.

 Å ena sidan tänker jag att det är svårt att förstå hur Natanyahu & Co tänker. Å andra sidan vet jag precis hur dom tänker. Det handlar om land. Det handlar om att göra det så svårt för den palestinska befolkningen att leva att man ger upp och flyttar iväg. Detta gäller i östra Jerusalem. Det gäller i Betlehem och på andra ställen på Västbanken. Genom sina beslut stryper man långsamt varje möjlighet för det palestinska självstyret att upprätta ett självstyre värt namnet. De 1600 bostäder man nu aviserat att bygga ingår i en plan att helt skära av Västbanken så att den norra delen inte har någon förbindelse alls med den södra utan att Israel har full kontroll över detta. I östra Jerusalem jobbar man för fullt med att ansluta den östra delen till den nya västra delen. Man bygger utan att ta någon som helst hänsyn till en gammal miljö. Gata för gata, torg för torg tar man sig in i det som är östra Jerusalems hjärta.

Det som nu hänt gör det alldeles uppenbart hur Israel kör sitt eget race. Det är uppenbart att Israel inte vill någon fred med det palestinska samhället. Man vill inte på något sätt bli förhindrad i sina ambitioner att växa sig större. Jag upprepar det jag skrivit tidigare att jag tror inte det finns någon annan väg att gå, än att USA och EU sätter en typ av ekonomisk press på Israel. Villkora varje euro och dollar som ska skickas till Israel. Låt inter en enda krona gå iväg utan bindande löften från Israel om bl.a. bosättningarna. USA och EU har ingen som helst anledning att vara med och indirekt bekosta att Isrel bebygger occuperade områden. Lika väl som bygget av muren och dessa bosättningar strider mot internationella beslut, så borde varje krona som går iväg in i den israeliska regeringens budget närmst anses som kriminell.

Jag vill gärna inte tänka att det som nu skett kan vara förbundet med något som gagnar freden i området. Det enda skulle vara att den israeliska regeringen nu visat än mer av sitt rätta ansikte och att det blir så uppernbart att inte minst USA och EU måste sätta hårt mot hårt. Om inte gränsen nu är överträdd vad gäller USA:s tålamod, så vet jag verkligen inte var man satt den gränsen. Måtte Biden gnissla tänder när han väl tillbaka i USA möter president Obama i Vita huset. De leenden vi sett på bilderna från Jerusalem och Ramallah kan inte vara annat än ett spel för gallerierna.


Gud är god men inte allsmäktig

03 mars 2010

I går kväll hade Jonas Gardell premiär för sin serie ”Åh, Herregud”. På bästa sändningstid tog sig Jonas Gardell an frågan om vem Gud är.  En frimodig start! Kan tänka mig att detta är ämnat som en filmatiserad version av hans bok ”Om Gud”. Lite pladdrigt tycker jag det blev – till och från – lika pladdrig som jag tycker boken ”Om Jesus” bitvis också är. Boken ”Om Gud” har jag fortfarande inte läst.

Tidningen Dagen skriver om reaktioner på programmet. Programmen sänds i svt tisdagar kl.21.00.

Jag gillar Gardells lite provokativa utgångspunkt att om han tänker frågan om Gud som en fråga om vad som går att bevisa, så finns inte så mycket att hämta – likväl uttrycker han sin tro på Gud som närmast orubblig därför att tro mer handlar om tillit . Ser man det så blir ”betraktelser” som den Jonas Gardell själv bidrog med om Gud som närmast en konstruktion inte särskilt hotfulla.

Frågan i gårdagens program var huruvida Gud är god eller den som t.o.m. kan tänka sig ta livet av människor. Flera personer kom till tals i några intervjuver. Den som formulerade det som för mig är det alldeles avgörande, det var en präst som sammanfattade sin syn på Gud som ”god men inte allsmäktig”. Det är också så jag tänker. Hur skulle jag kunna stå ut med att tro på en Gud som ger och tar med samma självklarhet. Den som i ena stunden ger liv och i andra stunden tar tillbnaka det han gett. Att Gud är den som i första hand ska klandras för det som hänt på Haiti och i Chile. Att Gud skulle ha ett finger med i spelet som ledde till att ett litet barn dog därför att sjukvården inte förstod att ta hand om en inflamerad blindtarm.

En av de intervjuvade i programmet förklarade att hon slutat tro på Gud, just därför att hon inte stod ut med allt det Gud ställer till med av närmast ondska och elände i världen. Att allt det som sker har vi att tacka Gud för eller skylla honom för? Som om människan står fri – utan ansvar. Är det någon som menar sig stå ut med att tänka om oss själva som Pinoccio-figurer som Gud fjärrstyr i allt? Jag tänker och tror att Gud har gett oss också den fria viljan att välja mellan ont och gott. Att Gud gett oss gåvan att också kunna ta ansvar. Att ”han” valt bort sin roll som allsmäktig för att göra oss delaktiga i världens väl och ve.

Det finns psalmer i psalmboken som jag ogärna sjunger med i. Ett sådant exempel är sista versen i psalmen ”Tryggare kan ingen vara”. Jag kan omöjligt sjunga med i orden om Gud att ”vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock förbliver”. Så fortsätter det i ord som talar om att detta skulle vara ett uttryck för Guds goda – ”barnets sanna väl allerna”. Som om här finns en sanning som vi inte begriper, men väl uttrycker det som är gott för oss.

Jag tror på Gud som den som reser upp oss. Inte en som i ena stunden bidrar till att få oss på fall, för att i nästa stund komma rusande för att fånga upp oss i fallet.

Jonas Gardell gjorde det tydligt att Gud är så mycket mer än våra bilder och föreställningar om vem han är. Jag håller med. Det är egentligen bara med den utgångspunkten jag står ut med att läsa en del av Gamla Testamentets skildringar av Gud. Jag får lov att läsa det som männniskors bilder och förerställningar. Men att Gud är större än så. Framför allt lär mig evangeliernas berättelser om Jesus att Gud i så många avseenden är så annorlunda än det Gamla Testamentet beskriver. Därför fortsätter jag att säga att allt i Bibeln inte är lika viktigt. Viktigast är just evangeliernas berättelser om Jesus. Utifrån det får jag lov att läsa en del av Gamla Testamentets texter om Gud som just ett utrryck för människlors bilder och föreställningar- och så tänka att det hänt en hel del se´n dess.


Myten om Humanisterna och det moderna samhället

01 mars 2010

I går publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel appropå debatten om kristendomens plats i skolans relgionsundervisning. Föga förvånande är det Humanisterna med överste humanisten själv Christer Sturmark i spetsen som skriver. Jag är inte särskilt överraskad. Ser att debattartikeln kommenterats i mer än 300 inlägg. Tidningen Dagen kommenterar debattinlägget här och här.

Jag vet inte om jag någon gång läst något av det Humanisterna publicerat som inte handlat om att man argumenterar i inte-termer á la ”Gud finns nog inte”. Det är lättare att veta vad Humanisterna inte tror och tycker än vad man står för. Detta borde vara ett problem för Humanisterna. Vem tror i längden på någon som mest tycks vara upptagen av vad man inte tror på?

Med stor självklarhet gör Humanisterna sig till tolk för det som borde gälla i det moderna samhället. Det som inte lever upp till Humanisternas a-religiösa föreställningsvärd är närmast att betrakta som perifert. Religion – och kristen tro i synnerhet – är något för historieböckerna, för i religionsämnet ska det hållas kort. Det är närmast patetiskt att läsa Humansiternas försvar för ”moderna svenska samhällsvärderingar” som om tro och religion överhuvud taget inte har något att bidra till dessa värderingar.

Budskapet är att det är en ”myt att kristendomen byggt Sverige”. I Humanisternas ögon har kristendomen närmast kidnappat gamla föreställningar och gjort dom till sina. Det är rätt att kristendomen delar en del av sina värderingar med andra religioner. Dock är det kristendomen som fört dessa värderingar in i det svenska samhället och präglat mycket av det svenska samhällets värderingar.

Jag menar att svenska kyrkor och samfund fortsatt ger viktiga och helt avgörande bidrag in i det svenska samhällsbygget. Det svenska biståndet och solidariteten med världens fattiga skulle inte varit vad det är om inte kyrkor och samfund legat på i den frågan. Detsamma gäller frågan om flykting- och invandringspolitiken. I såväl handling som i debatten har företrädare för kyrkor och samfund tagit ett stort ansvar. Så har det varit och så är det fortsatt.

I Humanisternas ögon tycks det som att modernt är bara det där allt nytt ges maximalt utrymme. Att gamla tankar och värderingar bara är av ondo när ett modernt samhälle ska utvecklas. Jag tänker att ”gamla” värderingar och synsätt är alldeles nödvändiga som ett sätt att såväl utveckla som korrigera det som presenteras som ”nya” synsätt. Det moderna blir inte mer modernt bara för att vi tippar det vi tidigare tänkt överbord. Det moderna blir först möjligt att leva med om vi låter det grundas i värderingar som ”stötts och blötts” under århundranden bl.a. i religionens sammanhang. Detta gäller om allt det som hör samman med såväl livet som döden.

Det är närmast Humanisterna som lever kvar i det gamla när man menar att tro och religion inte har mer att komma med än att det räcker för en snävt privat sfär. Samma tröttsamma synsätt på tro och religion som att kan man förklara saker och ting på ett annat sätt så har tro och religion inget att komma med. Som att allt av värde beror av om det kan förklaras eller bevisas. Lika tröttsamt är det att i det Humanisterna skriver höra ekot av den gamla debatten om det ”objektiva” i skolans undervisning. Debatten som handlade om att lärare skulle passsa sig för att visa något som helst engagemang för något – allra minst i det som handlade om tro och religion. Det är som om Humanisterna blir helt skräckslagna för vad som händer när också tro och religion blir till en sak som berör och kommer nära. Därför ska kristendomen hållas kort – också i skolans värld. Åtmindstone i Humansiterns lilla värld.