Vem äger rätten till min död?

Livets allra svåraste frågor hör samman med livets början och livets slut. Sjukvården ömsom genomför aborter ömsom satsar allt vad man har av teknik och kunnande för att rädda för tidigt födda barn. Svaret på frågan om vad som är eller kan bli ett meningsfullt liv är det som avgör.

Frågan om rätten till mitt liv handlar också om frågan om rätten till min död. Jag tror inte någon menar att vården i alla lägen ska göra allt för att förlänga livet. Det finns något barmhärtigt över att låta en människa dö när livet s.a.s. är utom räckhåll. Så långt är det OK.

När vi i S:t Eskilskyrkan i höstas mötte Ann Edner, överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, i ett samtal om just den här frågan talade hon bl.a. om vårdens svåra gränsdragning mellan ingrepp och övergrepp. Att vården ibland blir så beslutsam att rädda liv att man med hjälp av all sin teknik snarast begår övergrepp. Ann Edners fråga var hur mycket man kan pressa ett för tidigt fött barn när det gäller att försöka hålla det kvar i livet?  Vårdens på samma gång problem som möjlighet är den oerhörda medicinsk-tekniska utvecklingen. Möjligheten ligger i  tekniken. Problemet ligger i att vare sig vården eller vi som allmänhet hunnit med – eller avstått från – att besvara frågan vad detta rent etiskt innebär. Frågan om var vi sätter gränsen för det livsuppehållande blir central när tekniken närmst ger oss gränslösa möjligheter.

Frågan om vad som är ett meningsfullt liv och hur vi och vården ska förhålla sig till en människa som inte längre menar sig leva ett meningsfullt liv och under ordnade former vill avsluta det livet, det är just den frågan som nu är ställd på sin spets via ett brev till Socialstyrelsen från en 31-årig kvinna. Aftonbladet skriver om kvinnans situation och återger ett brev från henne till vänner och familj. Kvinnan lever helt förlamad och är helt och hållet beroende av respirator. Så har det varit i mer än tjugofem år. Nu vill hon få hjälp att dö, därför att hon själv är oförmögen att göra det. Socialstyrelsen har lovat besvara hennes brev före sommaren. Tidningen Dagen skriver om den debatt som nu pågår.

Hade kvinnan varit kapabel att själv ta sitt liv, hade hon förmodligen redan gjort det. Vem ska nu kunna hjälpa henne utan att riskera att åtalas för mord? Somliga läkare talar om det som läkarassisterad dödshjälp, andra som närmast en barmhärtig och självklar handling som ett svar på hennes önskan om att få dö. Ingen tvivlar på kvinnans uppriktiga önskan att få dö. Hur kommer det att bli om Socialstyrelsen meddelar att vården inte har någon möjlighet att hjälpa henne med detta? Vad är det då för ett liv som väntar kvinnan? Är det ett sådant liv som sjukvården vill bidra till? Nu tvingas Socialstyrelsen och läkarkåren liksom vi som allmänhet att tänka till. Alla har skjutit på frågan. Ingen har velat ta tag i frågan. Det jag mött hos många läkare är en hänvisning till att man är satt att i alla lägen rädda liv. Jag har i några fall uppfattat det som närmast en flykt undan den svåra frågan om vad som är ett meningsfullt liv och hur vården ska förhålla sig till det.

Den fråga som till slut måste besvaras är vad det innebär – inte bara i teorin – att jag har rätten till mitt eget liv. Innebär det också att jag har rätten till min död och att vården har att också respektera en sådan hållning? Att ”patientens autonomi övertrumfar andra etiska överväganden”, såsom det formuleras i boken ”Liv och död – livsuppehållande behandling från början till slut” – en liten läsvärd debattbok från Karolinska Institutet.

Jag vet att många mer frågor bör ställas, och det är nu de ska ställas. Nu måste vi tänka till och det är inte bara proffesen ska ska tänka. Kanske i första hand inte ens proffsen. Detta är en fråga för oss som allmänhet som är mer avgörande än många andra frågor. Hur tänker jag om frågorna som hör samman med livets början och livets slut? Och vad som är ett meningsfullt liv? Är det livet i sig självt även när det upprätthålls på ett sådan sätt att jag blir en del av de maskiner som håller mig vid liv? När livet blir mer maskin än liv. Hur tänker vi då?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: