När bosättningar blev oförargliga ”judiska hus”.

Jag känner hur förtvivlan tar över min känsla efter det att det tydligen inte hänt något av värde i de diskussioner som förts och de förvecklignar som varit i USA:s realtion till Israel. Nu hör jag idag hur premiärministern Netanyahu sturskt deklarerat att man fortsätter – som man planerat – med sina bosättarplaner. Man har byggt i Jerusaslem i 3 000 år och man tänker fortsätta bygga. Det är Nathanyahus enkla logik. Varför sluta bygga? Ja, varför sluta bygga?  Jag trodde – i min enfald – att något skulle komma ut ur de bistra reaktioner som kommit från USA, EU och den s.k. kvartetten med FN, EU, USA och Ryssland med anledning av Israels beslut att bygga 1600 nya lägenheter i ett projekt i östra Jerusalem. Men icke! Det är ändå anärkningsvärt att Israel negligerar alla dom som de för sin egen säkerhet är beroende av. Vad skulle Israel göra om alla dessa drog undan sitt stöd? Netanyahu uppträder som ett envetet barn som överhuvudtaget inte tycks tänka tanken att han är beroende av andra. Det är alldeles uppenbart att inte mycket hopp finns att hämta hos Israel självt när det gäller frågan om att skapa nå´n typ av fred och säkerhet i reraltion till det palestinska samhället. Det är närmast så att Israel är en fara för sin egen säkerhet.

Här skriver DN om den press Obama försöker sätta på Israels regering. Jag tänker att nyckeln till att något alls ska kunna hända, det är att inte minst USA håller kvar sin press på Israel. DN skriver också så här: ”Enligt israeliska medier anser Vita huset att Barak är den ende med någon sorts vuxenvett i regeringskretsen”. Beskrivningen säger något om med vilka förutsättningar samtalen mellan USA och Israel förs. USA tycks närmast tycka att Netanyahu inte är vuxen sin uppgift.

Jag har just läst Sören Wibecks bok ”Ett land. Två folk” – en alldeles nyutkommen bok som borde bli något av en standardbok för den som vill läsa in sig på den långa konflikten mellan Israel och Paslestina.  Det jag i det här sammanhanget tänker på är det Sören Wibeck skriver, att det i huvudsak inte hänt något när det gäller vad Israel ”gett” för att bidra till en fredlig lösning i konflikten, utan att man varit satt under stor press.  Som att leveranserna av militär utrusning dragits in eller annat som fått direkta ekonomiska konsekvenser. Hörde senast idag en kommentar i ett radioinslag från Jerusalem om detta hur inget händer om inte hårt sätts mot hårt. Jag kan på ett sätt känna en förtvivlan också inför en så hårdnackad politiker som Netanyahu som inte alls tycks lyssna på vad andra säger. En typ av översitteri som skrämmer mig. Vad kan inte en sådan inställning leda till?

Fick i veckan ett nytt nummer av ”Världen idag” – en tidning närstående Livets Ord. Den här veckan ägnar tidningen sin ledarkommentar åt de senaste veckornas turer i relationen USA – Israel.  Tidningen förvandlar hela den stora frågan om bosättningspolitiken till en ”mindre förseelse” om några ”judiska hus”. Man vänder helt upp och ner på problemet och skriver: ”Det talas om ‘judiska bosättningar på palestisk mark’ men aldrig ‘palestinska bosättningar på israelisk mark”. Häpp! Hur tänker dom? Som att palestiska familjer occuperat isrelsk mark och där byggt sina hus. En något skruvad bild av vad som pågår och upprör snart sagt hela världen. Världen idag är förmodligen tämligen ensamma i sin beskrivning av vad som händer i östra Jerusalem och på Västbanken. Tidningen skalar ner bosättarfrågan till nästan inget alls – som om det inte vore något större problem – till skillnad från de  – just nu förhållandevis få – raketer som skickas från Gaza in över södra Israel. I förbifarten noterar tidningen hur det inte finns judar på de palestinska områdena och talar om om det som att ”på Gazaremsan är denna slags apartheid genomförd”. Häpp igen! Saken är ju den att inga judar tillåts resa in på dessa palestinska områden. Att tala om detta som apartheid är något korkat.

Om en månad reser jag till Jerusalem för några dagar. Ser fram mot att få möta bl.a. några svenskar som är djupt engagerade och pålästa kring det som händer i Israel och Palestina.

F.ö. är nu foldern klar för den resa jag leder till Israel och Palesina i september. Jag tror på en vecka med stora upplevelser. Välkommen med till den här så spännande och samtidigt så problemfyllda delen av världen. Att på plats få möta de människor som lever med den här konflikten i sina dagliga liv.

Annonser

2 Responses to När bosättningar blev oförargliga ”judiska hus”.

  1. hulda3 skriver:

    saken är så här, Jerusalem är ingen bostättning utan det judiska folkets huvudstad

    Bara tänk dig att dela upp Stockholm i en svensk och en muslimsk del så får du se vad omöjlig tanken är

  2. Claes-Göran Ydrefors skriver:

    Självklart är inte Jerusalem en bosättning. Lika lite är Jerusalem i omvärldens ögon en erkänd huvudstad. Liksom i så många andra frågor har Israel ensidigt beslutat också i den här frågan. Problemet är just att delar av Jerusalem är occuperat område. Så byggs det bosättningar på dessa occuperade områden. Bara den senaste veckan har vi sett reportage om hur palestinier drivs ut ur sina hus, för att ge plats för judiska familjer. I vilket land och vilken annan kultur skulle detta ha fått pågå? Jämförelsen med Stockholm är inte ens rolig – så långt från vad det handlar om i Jerusalem. Face it!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: