”Jaså du upp manar utvisade att gå under jorden”

13 april 2010

Det är ett par veckor sedan som Eskilstuna-Kuriren uppmärksammade familjen Danial från Irak. Familjen är en i gruppen av kristna irakier som tagit sin tillflykt till Sverige. Alla dessa männiksor har flytt efter att ha blivit hotade och trakasserade. Andra i deras närhet har dödats. Bostäder och kyrkor har bränts ner. Vem skulle i det här läget inte fundera över möjligheten att fly? Om inte för barnens skull.

Eskilstuna-Kuriren har hört av sig för att följa upp vad som hänt med familjen Danial. Jag har själv försökt kolla men inte lyckats få något besked om vad som hänt familjen.

I fredags skrev DN om hur företrädare för flera kyrkor överlämnat 3 000 ansökningar till Migrationsverket om att avvisningarna ska stoppas. Av dessa 3 000 personer är ca 1 200 från Strängnäs stift. Många kommer från Eskilstuna.  Migrationsverket ”bråkade” då alla dessa överklaganden skulle överlämnades och körde mer eller mindre ut delegationen. De man önskade få träffa gjorde sig inget besvär att möta upp. Ville denna lilla kyrkliga delegation träffa Migrationsverkets ansvariga så var alternativet att resa till Malmö vilket inte var möjligt.

Jag har i huvudsak fått positiva reaktioner på de kommentarer jag gav då Esklstuna-Kuriren hörde av sig inför publiceringen av berättelsen om familjen Danial. Någon har tyckt att ”det är bra att du ryter i”. Har fått ett annonymt brev. Någon som tycker att den här saken sköter Migrationsverket bäst själva. Ungefär samma kommentarer som publicerades i anslutning till E-K artikeln. Inte ska pastorer som jag lägga mig i en sak som denna. Jag borde inte ha uppmanat familjen att gå under jorden. Brevskrivaren har gått ur Svenska Kyrkan efter det att kyrkan ställt upp för att gömma flyktingar. Det borde, enligt det brev jag fått , vara förbjudet att gömma flykltingar.

Jag har fösökt argumentera för ett annat sätt att se på saken i en liten ”betraktelse” i en bilaga som kom med Eskilstuna-Kuriren i lördags – en bilaga med information om ett lokalt säkerhetsting som genonmförs kommande veckoslut. Temat är Trygga Staden. Min utgångspunkt är att det som allra mest påverkar tryggheten i Eskilstuna liksom på ansdra platser är hur vi förhåller oss till den mångfald av värderingar, kulturer, traditioner och religioner som så tydligt sätter sin prägel på samhället. Det är som om vi inte klarar av mötet med denna mångfald. En del tycker att det var bättre förr då mycket var mer självklart. Många drar sig nu tillbaka. Vi gör världen mindre fastän den i själva verket blivit större. Hur det blir när mötet bara blir konfrontation skriver tidningen Dagen om apropå protesterna i Göteborg med anledning av ett planerat moskébygge.

Jag tror att tro och religion kan hjälpa oss att förstå hur viktigt det är att vi finner sammanhang i livet. Trygghet handlar i hög grad om detta. Jag avslutar betraktelsen i E-K bilagan med orden: ”Trygghet handlar i hög grad om hur vi ser på den ”andre” – att försöka förstå en annans sät att leva och tänka och att en annan människas tydliga identitet inte är ett hot, men väl en utmaning i att söka min egen identitet”.

Jag tänker om alla våra nya svenskar och deras tydliga religiösa tillhörighet som goda exempel på hur viktigt ett sammanhang kan vara för min identitet. Hade jag haft ett namn och en adress till den som skrivit det brev jag fått, så hade jag skrivit några rader och sagt att problemet är inte alla de som söker en fristad i Sverige som allas våra rädslor för mötet med den som uttrycker en tydlig identitet. Det verkar som om allra svårast blir det då människor uttrycker den identiteten i form av en religiös tillhörighet.  Jag kan tycka att det är spännande med det som nu sker i mötet mellan det nya mångreligiösa Sverige och det svenska sekulariserade samhället. Lite kaxigt är det att som kommunalrådet Jimmy Jansson gjorde då han gästade S:t Eskilskyrkan, tala om Eskilstuna – denna i långliga tider så sekulariserade stad – som en alltmer religiös stad.

Annonser

Tobias Billström rädd att tappa initiativet till Sverigedemokraterna?

01 april 2010

Idag har Eskilstuna-Kuriren gjort frågan om de kristna irakiernas situation till förstasidesnyhet. I centrum är familjen Danial som hotas av utvisning. I dag – torsdag – är de kallade till Migrationsverket. Ingen vet riktigt vad som ska avhandlas. Misstanken är att familjen får sitt avvisningsbeslut och sätts i ett låst förvar tills dess att familjen kan avisas. Migrationsverket har varit så på om att hela familjen ska infinna sig.

Igår hade jag ett längre samtal med en journalist på E-K om de kristna irkaiernas situation, och en del av det samtalet publiceras idag tillsammans med berättelsen om familjen Danial. I intervjuvn råder jag familjen att tills vidare gå under jorden. Bakgrunden är den gruppöverklagan som ska lämnas in efter påsk. Det vore tragiskt om familjer just nu åker tillbaka till Irak och Migrationsverket senare under våren beslutar om att den här gruppen får stanna. Jag inser att det inte är utan problem att hålla sig gömd, men i det läge som nu är, kan jag ändå inte se något annat vettigare alternativ.

Tidningen Dagen redovisar idag  ett initiativ från Sveriges Kristna Råd, som i ett brev till utrikesministern, migrationsministern och generaldirektören för Migrationsverket vädjar om en förändring av praxis när det gäller kristna flyktingar från Irak. SKR skriver om vad dess presidium fick höra av kristna irakier då man nyligen besökte Syriern – om hur kristna familjers barn, inte minst unga flickor, kidnappas och försvinner, hur präster och andra kristna ledare mördas och hur kristna stigmatiseras och pekas ut som främlingar och förrädare i sitt eget land.

I söndags skrev Dagens Nyheter om hur migrationsminister Tobias Billström nu bestämt att dubbla utvisningstakten av kristna irakier från 30 till 55 per månad. Främst ska chaterplanen med tvångsutvisade gå tätare till Bagdad. Takten höjs från ett till två i månaden. Billström framstår som närmast militant i den här frågan, när han med eftertryck säger: ”De som fått avslag ska hem”. Inte mycket nåd i ett sådant uttalande.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen till hur den socialdemokratiska regeringen med Göran Persson i spetsen i samma militanta stil hade för avsikt att i början/mitten av 2000-talet avvisa alla de apatiska flyktingbarn som då var aktuella. Barnen skulle till varje pris ut ur landet. I flera fall bar man närmast medvetslösa barn ombord på flyg. I något fall vet vi om hur en familj dumpades på en parkbänk i ett land på Balkan. Gellert Tamas skriver om detta i boken ”De apatiska”. Gellert Tamas skriver om hur Göran Perssons beslutsamhet grundade sig i att inte vilja ge Serigedomkraterna ”vatten på sin kvarn”. De apatiska flyktingbarnen blev som en bricka i ett storpolitiskt spel. Min känsla nu är att Tobias Billström tagit över denna mantel. Det är inte många månader kvar till valet och nu visar den svenska regeringen sin beslutsamhet. Ingen ska kunna säga att regeingen är handlingsförlamad i den här frågan och på det sättet ger Sverigedomkraterna poäng.

Jag är tacksam för ett Eskilstuna-Kuriren ger utrymme åt den här frågan. Allt som kan göras för att ge uppmärksamhet åt de kristna irakierna tänker jag gagnar deras sak. Det är inget särskilt imponerande intryck som Migrationsverkets representant ger då han låter sig intervjuvas i Eskilstuna-Kuriren. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att Migrationsverket ”slirar” i den här frågan. När man hävdar att varje fall prövas för sig, är ändå intrycket att avslagen ges i grupp. De beslutsformuleringar som skickas ut ger i alla fall det intrycket. Det som nu fortsatt sker under våren är viktigt för hur det ska bli för den här gruppen irakier. Självklart vore det ett drömläge om säkerheten i Irak nådde den nivå så att gruppen av kristna kan återvända hem. Naturligtvis vill alla återvända hem – bara säkerhetsläget medger det.