Vad är det som händer?

31 maj 2010

Det är nästan obegripliga uppgifter som når oss via bräckliga nyhetskanaler om det som hände då israelisk militär bordade flottan ”Ship to Gaza” tidigt i morse. De senaste uppgifterna talar om nitton döda. Hur blev det så här? Hur kommer det sig att nitton människor dör i det som var tänkt som en fredlig aktion? Hur kommer det sig att vältränade soldater menade sig behöva döda nitton personer även om det kom att bli tumult då de bordade fartygen? Frågorna hopar sig! Elva svenskar fanns ombord på fartygen och tids nog får vi veta vad som hände.

Det första militären gjorde då bordningen inleddes var att slå ut alla kommunikationsmöjligheter. Alla satelittelefoner gjordes obrukbara. Så klassiskt från den som tänker ge sig in i trvivelaktiga aktioner, att först se till att ingen kan ropa på hjälp eller rapportera om vad som händer. Vi har sett det förrut!

Rapporterna talar om att aktionen skedde på internationellt vatten. Israel menar sig alltså kunna agera var som helst över världen för att, som man menar, tillvarata sina intressen. Man känner sig inte hindrade av några internationella överenskommelser om vad man får göra och inte göra då man rör sig utanför det egna territoriet. Detta är inte på någon punkt mer civiliserat än de pirater som kapar fartyg utanför Afrikas östra kust.

Låt inte det som nu händer ta focus från det som är det ursprungliga problemet, nämligen Israels blockade av Gaza. Blockaden inleddes 2007 och har kommit att skapa det som blivit världens största fängelse. Isarel har kontroll över alla in- och utfarter. Egypten gör sitt där Gaza har gräns mot Egypten. Som en närmast ohelig allians mellan Israel och Egypten. Vad gör inte två parter, som för övrigt inte har så mycket gemensamt, när man känner sig hotad av en och samma part.

DN har i veckoslutet publicerat flera artiklar och reportage om läget i Gaza. Det DN skriver är egerntligen inget nytt, bara en påminnelse om hur fullständigt desperat människor lever. Trots Israels försök att i sin propaganda framställa det som om allt är väl, lever människor som på nåder. Den israeliske debattören Gideon Levy skriver om detta i en krönika i Haaretz i lördags. Han skriver om hur den israeliska propagandan bl.a. berättar om vad man kan äta på Gazas restauranger som om detta vore en god riktningsgivare för hur folk i allmänhet lever på Gaza-remasan. Det ligger naturligtvis i Israels intressen att framställa detta fängelse som vore det ett civiliserat och välmående samhälle. DN skriver om hur människor inte vågar sova om nätterna, då det är om nätterna israelisk militär bombar. På dagarna går människor omkring som i dvala. Hur länge ska detta få fortgå? Hur längen ska EU, USA och FN tillåta att Israel får hålla på som man nu gör? Hur länge ska dessa israeliska lögner om situationen på Gaza få gälla som vore det sanning? Tala om det som det helvete på jorden det är och gör något åt det! Gå inte på lögnerna om hur godhjärtad israelisk militär släpper in allt det befolkningen behöver. Sanningen är att många fortfarande lever i tält mer än ett år efter det att Israel gick in i Gaza vid årsskiftet 2008-2009. ”Ship to Gaza”-aktionen var ett försök att ta sig in i Gaza med några av de förnödenheter som Israel förvägrat Gaza-borna. Nu är Israel tydligen beredda att även döda dom som kommer med humanitär hjälp för att om inte annat lindra effekterna av Israels blockad. Som om den här konflikten inte har några gränser.

Så har jag lyssnat till P1-programmet Kaliber som i ett antal intervjuver skildrade den kristna skolorgansiationen Ny Genertation. Det var med Ny Genration vi kyrkor och församlingar i Eskilstuna samverkade i en festival i januari. Redaktionen för Kaliber får verkligen Ny Generation att framstå som något ohyggligt suspekt. I ingressen talar man om ”en kristen mission som sprider sig inne på de svenska skolorna” – som vore det ett virus som det nu gäller att skydda sig emot. Visst kan det finnas saker att reagera på av det Ny Generation sysslar med – säkert. Kaliber-programmet är ändå något naivt när det förfäktar uppfattningen att inget ska få pågå i skolan som på något sätt påverkar eleverna. Jag tänker – vad vet den här redaktionen om hur skolan fungerar och vad som händer i skolan. Som om inget annat på skolan påverkar eleverna? Som om inte eleverna också på skolan har full tillgång till internet?

Jag håller med om att en del av det redaktionen plockat fram ”ur garderoben” kan man ha synpunkter på – javisst. Men ändå – det är som om skolan inte riktigt tänkt igenom vad det innebär att vara en del av samhället. Som om man tänker om skolan som ett reservat där det gäller att hålla barn och ungdomar skyddade från det farliga samhället däribland troende människor som inte håller tyst med det man tror på. Känns inte helt seriöst när jag hörde en del rektorer uttala sig i frågan. Och bekymrade tjänstemän från Skolverket och Diskrimineringsombudsmannen. Och så – naturligtvis – Christer Sturmark från Humanisterna – naturligtvis denne allvetare på det här området. Skolan borde bli bättre på att klara frågorna som hör samman med värderingar. Lösningen kan rimligtvis inte vara att stänga väderingarna ute, utan lära eleverna och sin egen organsdiation hur man kan förhålla sig till dessa värderignar. Det är väl länge sedan någon önskade sig en värderingsfri skola? 

Ja, vad är det som händer? Jag ställer mig frågan när jag läste del 1 i Maciej Zarembas artikelserie i DN om vuxenmobbing. En fullständigt förfärlig läsning om vad en vuxen människa kan utsättas för i arbetslivet och hur flat en fackförening kan vara. Zaremba återkommer med fler reportage.


Nu är jag färdig med Selma!

26 maj 2010

Nu har jag läst ut Selma Lagerlöfs ”Jerusalem” – båda delarna. Berättelsen om hur nå´n sorts väckelse drabbade bönderna i Nås i Dalarna på 1890-talet och hur de övertygades att resa till Jerusalem för att vara på plats då Jesus skulle komma åter. Det är på många sätt en märklig berättelse som Selma Lagerlöf gjort en roman av. Måste säga att det är en gripande berättelse där huvudstoryn vare sig handlar om väckelsen i Nås eller livet i Jerusalem. Den röda tråden utgörs av berättelsen om Ingmar Ingmarssons kamp för att bli en lika stor karl som hans far. Han lever med ett faderskomplex som han aldrig riktigt kommer över. Ständigt återkommer han till frågan om vad hans far skulle gjort i den och den situationen.

Selma Lagerlöfs berättelse är också en berättelse om mer olycklig än lycklig kärlek. Relationer som havererar. Relationer som kommer till därför att andra vill det. Relationer med ständiga förbehåll. Jag har ingen större läserfarenhet av Selma Lagerlöfs romaner, men jag blev fäst vid ”Jerusalem”.

När det gäller väckelsen som bröt fram i Nåsbygden, så skildrar Selma det vi på många sätt känner till. Om en karismatisk predikant. Om makt och löften om ett framtida bättre liv. Om konflikter. Om kärlek. Det framstår ju som närmast otroligt hur männsikor förmås sälja allt vad de har och äger för att ge sig iväg in i något man inte vet något om och – som det visar sig – ska komma att bli mycket av umbäranden. I den här berättelsen finns inget som dessa dalkarlar och deras familjer skyr för när det gäller att uppfylla sina drömmar. Det både imponerar och skrämmer.

Anledningen att jag började läsa ”Jerusalem” var just skildringen av Jerusalem, såsom det var i slutet av 1800-talet. Nu känner jag till en del om det moderna Jerusalem och jag kan Jerusalems geografi hyggligt väl och kan följa med i hennes skildringar av olika delar av sta´n. Detta gör det naturligtvis så mycket mer intressant.

Jag fäster mig vid det som sker i mötet med den bild dessa dalkarlar gjort sig av Jerualem – som nästan en himmelsk hägring – och det som visar sig vara den krassa verkligheten – långt borta från detta himmelska. Dessa svenska utvandrare verkligen anstränger sig för att finna det de förväntat sig att se. Kanske hade det varit bättre att de stannat hemma i Nås och fått behålla sin bild av Jerusalem och Palestina där de i sin fantasi sett Jesus vandra omkring.

Selma Lagerlöfs beskrivning är också en tämligen omild berskrivning av ett konfliktfyllt Jerusalem – långt borta från den frid och fred som Ingmarssönerna förväntade sig. Det tragiska i Selmas berskrivning är att det på många sätt skulle kuna vara en beskrivning av dagens Jerusalem. Hon skriver bl.a. så här: ”Här är det, som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, lutheranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen misskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa…Här är själajaktens Jerusaelm, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor”.

I ett tidigare avsnitt skriver Selma Lagerlöf: ”Här, där Jesus har levat, brinner tron starkare än på någon annan plats på jorden, men just därför rasar också hatet mellan de olika bekännarna vildare här än på andra ställen. Överallt i världen ska de kristna kunna sämjas bättre än i det heliga landet”.

Ja, nog stämmer det Selma skriver till eftertanke. Lite nu och då hör vi om hur företrädare för olika kyrkor slåss i den helga gravens kyrka. Nu senast såg jag hur israelisk polis satt upp kravallstaket inne kyrkan. Jag har själv sett hur man nästan står med ett tidtagarur för att se att en procession inte tar mer tid än vad man kommit överens om. När en procession vänder för att gå vidare kliver en annan grupp fram. Det är onekligen faschinerande att det – sedan långliga tider – är en muslimsk familj som har nyckeln till den helga gravens kyrka och som varje dag öppnar och stänger kyrkan. Det skulle förmodligen inte gå om någon av dessa nästan rivaliserande kyrkorna skulle ha hand om nyckeln. Den man strider med i andra sammanhang är den som skapar nå´n typ av ordning i den heliga gravens kyrka. Ibland – inte så sällan  – överträffar verkligheten dikten. På många sätt är det så i Jerusalem.

Läs gärna Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”. Köpte den som pocket för 46 kr. Nästan 600 sidors spännande läsning. Faschinerande att tänka sig att boken är mer än hundra år gammal – och ändå ger så många tankar om det som är dagsaktuella frågor.


Att våga mötet med människor av annan tro

25 maj 2010

Vi var ett trettiotal som satsat en eftermiddag i Immanuelskyrkan i Stockholm i ett möte om religionsmöte/religionsdialog. Det blev till en riktig höjdarsamling med en av de teologer i Europa som jobbat allra mest med religionsmötet och religiondialogens möjligheter. Andrew Wingate är präst i Angliklanska kyrkan, den anglikanske biskopens rådgivare i dialogfrågor, under många år varit verksam i Indien och uppe på allt annat – den engelska drottningens kaplan. Wingate har under många år levt och verkat i Leicester – den stad i England som mer än någon annan stad är präglad av det mångkulturella och det mångreligiösa. Det var verkligen spännande att höra Wingate dela sina erfarenheter från såvaäl England som Indien. Allmänt sett ligger England hästlängder före Sverige när det gäller dialog mellan olika konfessioner och kulturer. Det verkar som om vi i Sverige är rädda för just religionsdialogen. Vi är osäkra på vad som ska hända när vi för tron på tal i ett samtal med en annan av annan tro än min egen. Jag måste erkänna att jag bland de vänner jag umgås med inte har någon som exv. är muslim. Jag inser nu – efter halvdagen med Wingate – att det är en brist. Jag borde aktivare söka mig in i närheten också av människor av annan tro, därför att där har jag mycket att lära. Bara i det nära mötet med en annan är det möjligt att komma ur de stereotyper vi lever med.

Windgates utgångspunkt – och jag gillar den – är att bejaka mångfalden samtidigt som jag är trogen min egen övertygelse. Vad blir det för typ av dialog om jag närmast lägger mig platt och blir så ”betuttad” av en annans tro att jag glömmer bort min egen? Frågan om religionsmötet/religonsdialogen är egentligen inget vi har att välja bort. Att helt tänka bort frågan om mötet där tro möter tro, det vore att sticka huvudet i busken. Detta är en fråga som på många sätt påverkar oss varje dag. Låt oss inse det! Också från kyrkans håll borde vi ställa krav på en större kompetens hos politiker och myndigheter – poliser, socialtjänst, sjukvård m.fl. när det gäller mötet med människor för vilka tron är en stor del av identiteten. Windgate berättade bl.a. om hur polisen i Leicester utbildat sig i att möta människor av annan tro. Om vad som gäller när exv. en människa hittas död.

Vi har onekligen mycket att fundera igenom och bli mera bekväma med. Detta gäller bl.a. frågan om Gud är en och densamme – oavsett religion. Är det samme Gud vi ber till? Hur tänker vi om det? Hur tänker andra om det? Vilken roll spelar Jesus också för andra trosbekännare? Är det möjligt att be tillsammans med människor av annan tro? Till vem ber vi? Hur tänker muslimer om sin bön? Hur tänker en hindu i termer av andlighet? Är det en andlighet jag som kristen kan känna igen mig i? Var har jag anledning att sätta ner foten och säga att detta och detta är för mig helt främmande? Hur ska jag som pastor hantera en situation där jag får en förfrågan om att viga ett par där den ena parten är av annan religion? Hur förhåller jag mig till människor som närmast anklagar mig för att engagera mig i flyktingar som är av annan religion än den jag själv tillhör? Som menar att när dessa människor väl fått sitt uppehållstillstånd, så vänder de kyrkan ryggen till? Detta har verkligen hänt mig.

Frågan om religionsmötet handlar också om den roll som religionen allmänt allt mer kommit att få. Religion har alltmer kommit att bli inviolverad i flera av vår tids stora konflikter. Det är så uppenbart att det inte fungerar när politiken möter religionen. Som två parter som möts som inte alls talar samma språk. Det kan inte bli annat än just – konflikt. Det är också detta vi ser. Jag tror också att politiken borde bli mer påläst om vilken roll religionen har i många människors liv.

Politik och konflikt i all ära – jag tänker att först och främst handlar det om det lilla mötet. När en möter en annan. När vänskap uppstår ur nyfikenheten över en annan människas tro och övertygelse. Låt det börja där – där jag också kan få tala gott om min tro och de anspråk min tro och religion har. Jag kan verkligen inte se någon motsättning i detta. Bara ett spännande möte.


Bara för att Siewert Öholm skriver det så är det inte sanning

19 maj 2010

Så slår jag upp veckans nummer av den Livets Ords närstående tidningen ”Världen idag”. Artikeln på högersidan handlar om att ”vi ska vara rädda om språket”. Så läser jag: ”När orden används på ett felaktigt sätt, har man inte alltid för avsikt att stå för dem, eller ens hålla de löften man givit. Då undermineras trovärdighet och status och blir lik en is som bara smälter och smälter, eller lik en skog som bara vissnar och dör”. Så fortsätter det: ”Att värna om ordens innehåll och betydelse är minst lika viktigt som att värna yttrandefriheten som sådan. Missbruket av ord skapar en inre miljöförstöring, som på sikt underminerar grunden för det vi bygger vårt samhälle på”.

Det bli närmast komiskt att efter detta läsa Siewert Öholms sammelsurium på det som ser ut som ledarsida när han tar heder och ära av DIAKONIA med anledning av att DIAKONIA backar upp ”Ship to Gaza”. ”Ship to Gaza” är en samlad aktion där ett stort antal organisationer gått samman för att från flera hamnar runt Medelhavet försöka ta sig till Gaza med förnödenheter av olika slag. Visst kan man se detta som en provokation mot Israel som tycks ha tagit som en av sina huvuduppgifter att se till att ingen kommer in på Gazaremsan om inte Israel gett sin tillåtlse till detta – inte ens om man kommer med förnödenheter som vi vet behövs.

Det är närmast patetiskt att läsa hur Siewert Öholm fullkomligt kräks över akti0nen i allmänhet och DIAKONIA i synnerhet.  Öholms utgångspunkt är att den som överhuvudtaget andas något som skulle kunna uppfattas som kritik av Israel är att betrakta som ”israelätare”. Han talar om hur DIAKONIA tar ”vulgärkommunister till partners”.  Öholm menar att det finns ingen anledning för en organisation som DIAKONIA med förankring i flera av de frikyrkliga samfunden att i sin kritik utgå från kristet tänkande. Detr verkar som om att Öholm menar att tar man den utgångspunkten så för det till ”en felaktig och förvrängd analys”.

Siewert Öholm utnämner DIAKONIA:s generalsekreterare Bo Forsberg till ”välgörenhetens självutnämnde kommendör” – Bo Forsberg som kommer att åka med en av dessa ”Ship til Gaza”-båtar. Henning Mankell är en annan som ska följa med.

Jag menar att Siewert Öholm har direkt fel när han säger att den hjälp som dessa båtar ämnar försöka föra in på Gaza-rermsan, skulle komma lättare fram om man ”kommunicerade med Israel och använder de vägar där Israel dagligen förser Gazaborna med viktiga förnödenheter som mat och mediciner”. Det är ju just detta som inte sker. Vi vet ju det via rapporter från biståndsorgansiationer och mediarapporter. Det är just detta som är det stora problemet – att det israelisk militär tillåter att föra in är en rännil av vad befolkningen på Gaza-remsan behöver. Det tycks som om att alla utom Siewert Öholm vet det. Hur kan man förstå det Öholm skriver annat än så vinklat att, med tidinignens egna ord, ” trovärdigheten undernmineras”. Ord blir inte sanna bra för att det är Siewert Öholm som formulerar dom. När Öholm menar att frikyrkosverige borde ta sig för pannan inför det sätt varpå DIAKONIA nu förnedrar sig och deltar i det han menar är ett ”rent politiskt jippo”, så faller denna uppmaning närmast tillbaka på Öhjolm själv. Jag inte bara tar mig för pannan – jag närmst sliter mitt hår inför de falsarier Öholm för till torgs.


Att vigas i kyrkan eller inte vigas i kyrkan?

18 maj 2010

Jag måste erkänna att jag är närmast överraskad över hur många som läst mitt blogginlägg där jag bl.a. kommenterat Evangeliska Frikyrkans beslut om att avstå från vigselrätten. Mitt inlägg har genererat flera reaktioner och vi för en intressant diskussion i kommentarerna till blogginlägget. Så många har läst blogginlägget att det under ett par dagar förde upp min blogg på WordPress lista över snabbast växande bloggar. I går var bloggen uppe på pallplats – tredje plats. Totalt upp mot 300 träffar.

Det som fått diskussionen att gå igång var mitt sätt att måhända tillspetsat  tala om ”sektvarning”. Jag har  i kommentarerna försökt beskriva hur jag tänker. Om hur jag ser beslutet att ta ett kliv tillbaka i den här frågan som ett kliv bland många där vi som kyrkor och församlingar kryper längre in i våra vindskydd. Det är väl inte där som vår Herre menade att vi skulle vara? När vi som eskilstunaförsamlingar mött företrädare för kommunen i några sammanhang så har man oberoende av varandra utmanat oss att synas mer. Underförstått ligger frågan om var vi är nån´stans i det offentliga sammanhanget. Även om vi tycker att vi gör vad vi kan så är det uppenbarligen så att det av andra uppfattas som att vi är alldeles för osynliga.

Frågan om vi som kyrkor och samfund ska behålla vigselrätten har vi anledning att fundera över i just perspektivet av de här frågorna. Återigen – för den som är intreserad av frågan – läs kommentarerna till min blogg med kommentarer om Missionskyrkans kyrkokonferens och EFK:s beslut om att avstå från vigselrätten. Det som blev någera raders kommentar på slutet har kommit att få den största uppmärksamheten.


Jim Wallis utmanar svensk kristenhet

16 maj 2010

Den stora behållningen – för min egen del – av tresamfundskonferensen i Örebro är att bildligt talat ha fått sitta vid Jim Wallis fötter. Jim Wallis är känd som rådgivare till president Obama. Än mer kända som predikant och författare. Under ett antal årtionden har han varit något av en profet när det gäller freds- och rättvisefrågor. Utifrån en evangelikal utgångspunkt har han varit en skarp kritiker av en förhållandevis jum kristenhet när det gäller desa frågor.

Jim Wallis mötte tre kyrkor som är på väg att etablera ett nytt kyrkosamfund. Wallis anknöt också till detta. Det låg mycket av utmaning i det han hade att säga. Det är gott och väl, sa han, att besluta om en ny kyrka, men viktigare är vad denna nya kyrka ska komma att stå för. Vad kommer denna nya kyrka att betyda i världen? Kommer människor att förstå evangeliet bättre genom tilltalet från denna nya kyrka? Jim Wallis formulerar det som just nu är de allra viktigaste frågorna in i procesen mot en gemensam ny kyrka. Jag kan oroas av att vi inte tänkt igenom detta tillräckligt radikalt. Det har blivit så mycket av organisationsfrågor. Jag bekräftas i detta när jag lite snabbt bläddrat igenom det remissmaterial vi ska yttra oss över. Vilken skilland vill vi att denna nya kyrka ska göra? Gode Gud hjälp oss så att vi inte går bort oss i alla de praktiska frågor som hör samman med ordningar och stadgar av olika slag!

Jag hörde Jim Wallis vid tre tillfällen fredagen jag var i Örebro. Wallis talade om ”hungern” i världen – hungern efter andlighet och rättvisa. Hans fråga var hur vi som kyrkor och församlingar möter den hungern? Han återkom hela tiden till detta vad det innebär att vara kyrka i världen. Poängen med att bli en troende är att vi blir en del av Guds mission i världen. Poängen är inte att tänka i vad som händer sedan, utan vad tron utmanar mig till att vara och göra i det som är mitt nu.

Jag känner hur jag går igång på det jag hört Jim Wallis predika. Det handlar så mycket om hur vi är kyrka. Hur vi tänker om det som är kyrkans resurser? Att inte tänka för snävt och för internt. Wallis berättade om hur kyrkor kommit att göra skillnmad när man tänkt om församling i termer av staden där man finns. Att kyrka och församling är så mycket mer än de vi möter i kyrkan eller de som räknar sig som medlemmar i församlingen. Wallis berätade om en församling där man en morgon möttes av beskedet att en människa mördats på kyrktrappan den gångna natten. Frågan var om detta angick församlingen? Hade församlinmgen anledning att känna sig engagerad av det som hände på kyrktrappan? Händelsen kom att bli som en väeckelse för församlingen i fråga. Händelsen kom att påpverka församlingen så att man förstod att även det som händer utanför kyrkans väggar också är en församligens angelägenhet. Det är så jag också tänker. Vad innebär det för oss att tänka församling i termer av den stad där vi finns? Att jag som pastor är pastor i staden lika mycket som pastor i församlingen?

Jim Wallis gjorde verkligen en blixtvisit i Örebro. Han landade i Sverige på fredagsmorgonen. Hämtades till Ötebro. Medverkade i tre samlingar varav den sista slutade 22.30. Så kördes han till Arlanda varifrån hans flyg gick tidigt på lördagsmorgonen. Jag vill tro att hans beslök och de tillfällen han fick att utmnana oss bidrar till att vi tänker till om vad det är att vara kyrka och församling. Uppritigt sagt kan jag inte uppamma nå´n stor entusiasm för ett nytt kyrkosamfundom om det inte blir mer av tryck i frågorna om vad denna nya kyrka vill åstadkomma. Vi måste tydligt vilja något mer än vad vi tre kyrkor nu gjort var och en för sig. Tror vi oss inte om detta i en ny konstellation kan vi lika gärna fortsätta i det som är. Varför då lägga ner allt detta engagemang om vi inte gör det för att i första hand skapa en kyrka med mer kraft och mer av ambition än vad som nu är fallet.  Vi måste förstå att den stora och avgörande frågan är inte den om vigsel av samkönade par. Det handlar om hur vi möter den hunger Jim Wallis talade om. Hungern efter andlighet och rättvisa och inte en av  dessa frågor i taget utan som en gemensam utmaning. Om vi inte själva kan känna igen oss i den hungern, så vet jag inte hur vi ska ha något att komma med i mötet med andra som så tydligt talar om denna hunger. Kanske handlar det nu allra mest om att överhuud taget känna en hunger. Att vilja komma nå´n vart med denna nya kyrka. Att vilja vara med och göra skillnad. Var och en av oss har att svara på frågan om vi vill vara en del av Guds mission i världen? Om vi vill låta våra cirklar rubbas?

Jag vill låta mig fortsatt oroas av Jim Wallis medverkan i Örebro när vi nu går vidare i processen mot en gemensam kyrka. Förmår vi inte nu känna hur vinden drar igenom den här processen, hur ska vi då nån´sin få den här nya kyrkan till ”take off”?


En kyrkokonferens för kyrkohistorien – eller…?

16 maj 2010

Idag avslutas den stora kyrkokonferensen i Örebro. Konferensen har samlat 3 000 besökare varav 820 ombud i Svenska Missionskyrkans Kyrkokonferens. Det har på många sätt varit fantastiska dagar. Det kan inte bli på något annat sätt när så många människor kommer samman till spännande samtal och möten. Lite av ett ”släktmöte”  med många glada möten. Jag vet – jag var åtmindstone med en dag. Bl.a. träfader jag Edi Diafwanakana från Kongo/Kinshasa som under min tid som förbundssekreterare i SMU hade motsvarande tjänst i det som då var Zaíre. Nu är han missionsföreståndare i denna kyrka. Så kul att träffa denne dynamiske person.

Missionskyrkans Kyrkokonferens räknas som sveriges allra största ombudsförsamling. Utan att riktigt veta tror jag det var längesedan som kyrkokonferensen samlade så många ombud. Det är en ”kick” att vara med. Så många intryck att ta med sig hem. Så många känslor att förmedla när man kommer hem.

Kyrkokonferensen har i förväg framställts av en del som ”sista striden det är”. Frågan om vigsel av samkönade par har skapat ett så stort engagemang att jag tänker att om också andra frågor kunde generera ett så överväldigande engagemang, så vore mycket vunnet. Då vore också Missionskyrkan något att räkna med i samhällsdebatten. Tyvärr är det ju inte riktigt så nu.

Debatten om vigsel av samkönade par pågick totalt närmare en halv dag med mer än 100 debattinlägg. Jag följde debatten via en livsändning via internet. Tack för det initiativet! Det gjorde att vi som inte fanns på plats kunde följa debatten – nästan som vore vi på plats. Det blev en bra debatt – trots alla farhågor som i förväg uttalats. Det var en engagerad debatt, där det blev tydligt att vi tänker olika i den här frågan. Spännande var det att också företrädare för Missionskyrkans systerkyrkor över världen fick en möjlighet att ge sina synpunkter. Jag tänker att den här frågan kanske mer handlar om vår förmåga att leva sida vid sida trots våra olikheter än sakfrågan i sig själv.

Själva beslutsproccessen blev ytterst dramatisk. All heder år presidiet som lyckades hantera beslutsprocessen på ett tydligt och så handfast sätt. Så många förslag och så många tilläggsförslag. När dramatiken redan var på topp och omröstningen i full gång, fick presidiet  besked om att misstanke fanns att det bland ombuden fanns de som inte var ombud men skaffat sig ombudskort och ”gladeligen” deltog i omröstningen. Detta skruvade upp dramatiken ytterligare några steg. Hur det var med den här saken får väl kanske redas ut i efterhand.

Den stora frågan var huruvida frågan om vigsel av samkönade par överhuvudtaget ska få ske i Missionskyrkans församlingar. Kyrkostyrelsens förslag var en rekomendation om att detta tills vidare inte ska få ske. Motförslaget var att detta är en fråga som varje försasmling i samråd med sin pastor får besluta om. Debatten kom att handla om såväl sakfrågan som frågan om vilken rätt konstitutionen ger kyrkokonferensen att besluta i den här frågan. När den slutna omröstningen väl var över och alla röster räknade samlade kyrkostyrelsens förslag 374 röster och förslaget som ger församlingar rätt att besluta i frågan 383 röster. 8 blanka röstsedlar var avlämnade. 1 röstsedel förklarades ogiltig. Nog var dramatiken på topp. Det är alldeles uppenbart att ombuden var delade i den här frågan. Ändå kan jag inte se resultatet av omröstningen som så dramatisk. Mer dramatiskt hade det varit om Kyrkokonferesen pekat med hela handen och sagt att vigsel av samkönade par inte alls får förekomma. Förmodligen hade en sådan rekomendation – för det var en rekomendation – föranlett ett antal ”vilda” vigslar på tvärsen mot Kyrkokonferensens rekomendationer. Den som är helt emot att sådana vigslar får förekomma, kan förmodligern sitta lugnt i båten, då inte så särskilt många sådana vigslar kommer att genomföras. Skälen är många som fört oss till den här punkten där ett beslut om detta är möjligt och t.o.m. kansker nödvändigt. Sett till det som hänt i den kristna kyrkans historia har beslut mer avgörande än detta fattats som handlar om hur vi läser och tolkar bibelns ord. Inte kommer det här beslutet att framstå så avgörande och så historiskt som en del velat göra gällande.

Samtidigt med deabtten på Missionskyrkans Kyrkokonferens beslutade Evangeliska Frikyrkans årskonferens att helt ensidigt avsäga sig vigselrätten till 1 januari 2012. Jag kan inte föestå detta som ett så särskilt klokt belut. Jag kan föerstå skälen till varför vi som kyrkor och samfund kan ha anledning att avsäga oss den civila vigselrätten, men detta bör göras som ett gemensamt beslut. Det har lite av ”sektstämpel” över sig när ett förhållandevis litet samfund beslutar att ställa sig utanför den här ordningen. Jag vill inte – och hoppas inte – att Missionskyrkan eller den nya gemensamma kyrka som är på gång, ensidigt fattar samma beslut. Då är vi tillbka där vi var i början av 50-talet då Svenska Kyrkan hade vigselrätt, men inte de fria samfunden. Detta blir en närmast obegfriplig skilland mellan SvK och övriga fria kyrkor och samfund. I synnerhet för de församlingar som i hög grad lever som kyrka och församling i det offentliga sammanhanget med kontakter långt utöver församlingsmatrikeln.