En kyrkokonferens för kyrkohistorien – eller…?

Idag avslutas den stora kyrkokonferensen i Örebro. Konferensen har samlat 3 000 besökare varav 820 ombud i Svenska Missionskyrkans Kyrkokonferens. Det har på många sätt varit fantastiska dagar. Det kan inte bli på något annat sätt när så många människor kommer samman till spännande samtal och möten. Lite av ett ”släktmöte”  med många glada möten. Jag vet – jag var åtmindstone med en dag. Bl.a. träfader jag Edi Diafwanakana från Kongo/Kinshasa som under min tid som förbundssekreterare i SMU hade motsvarande tjänst i det som då var Zaíre. Nu är han missionsföreståndare i denna kyrka. Så kul att träffa denne dynamiske person.

Missionskyrkans Kyrkokonferens räknas som sveriges allra största ombudsförsamling. Utan att riktigt veta tror jag det var längesedan som kyrkokonferensen samlade så många ombud. Det är en ”kick” att vara med. Så många intryck att ta med sig hem. Så många känslor att förmedla när man kommer hem.

Kyrkokonferensen har i förväg framställts av en del som ”sista striden det är”. Frågan om vigsel av samkönade par har skapat ett så stort engagemang att jag tänker att om också andra frågor kunde generera ett så överväldigande engagemang, så vore mycket vunnet. Då vore också Missionskyrkan något att räkna med i samhällsdebatten. Tyvärr är det ju inte riktigt så nu.

Debatten om vigsel av samkönade par pågick totalt närmare en halv dag med mer än 100 debattinlägg. Jag följde debatten via en livsändning via internet. Tack för det initiativet! Det gjorde att vi som inte fanns på plats kunde följa debatten – nästan som vore vi på plats. Det blev en bra debatt – trots alla farhågor som i förväg uttalats. Det var en engagerad debatt, där det blev tydligt att vi tänker olika i den här frågan. Spännande var det att också företrädare för Missionskyrkans systerkyrkor över världen fick en möjlighet att ge sina synpunkter. Jag tänker att den här frågan kanske mer handlar om vår förmåga att leva sida vid sida trots våra olikheter än sakfrågan i sig själv.

Själva beslutsproccessen blev ytterst dramatisk. All heder år presidiet som lyckades hantera beslutsprocessen på ett tydligt och så handfast sätt. Så många förslag och så många tilläggsförslag. När dramatiken redan var på topp och omröstningen i full gång, fick presidiet  besked om att misstanke fanns att det bland ombuden fanns de som inte var ombud men skaffat sig ombudskort och ”gladeligen” deltog i omröstningen. Detta skruvade upp dramatiken ytterligare några steg. Hur det var med den här saken får väl kanske redas ut i efterhand.

Den stora frågan var huruvida frågan om vigsel av samkönade par överhuvudtaget ska få ske i Missionskyrkans församlingar. Kyrkostyrelsens förslag var en rekomendation om att detta tills vidare inte ska få ske. Motförslaget var att detta är en fråga som varje försasmling i samråd med sin pastor får besluta om. Debatten kom att handla om såväl sakfrågan som frågan om vilken rätt konstitutionen ger kyrkokonferensen att besluta i den här frågan. När den slutna omröstningen väl var över och alla röster räknade samlade kyrkostyrelsens förslag 374 röster och förslaget som ger församlingar rätt att besluta i frågan 383 röster. 8 blanka röstsedlar var avlämnade. 1 röstsedel förklarades ogiltig. Nog var dramatiken på topp. Det är alldeles uppenbart att ombuden var delade i den här frågan. Ändå kan jag inte se resultatet av omröstningen som så dramatisk. Mer dramatiskt hade det varit om Kyrkokonferesen pekat med hela handen och sagt att vigsel av samkönade par inte alls får förekomma. Förmodligen hade en sådan rekomendation – för det var en rekomendation – föranlett ett antal ”vilda” vigslar på tvärsen mot Kyrkokonferensens rekomendationer. Den som är helt emot att sådana vigslar får förekomma, kan förmodligern sitta lugnt i båten, då inte så särskilt många sådana vigslar kommer att genomföras. Skälen är många som fört oss till den här punkten där ett beslut om detta är möjligt och t.o.m. kansker nödvändigt. Sett till det som hänt i den kristna kyrkans historia har beslut mer avgörande än detta fattats som handlar om hur vi läser och tolkar bibelns ord. Inte kommer det här beslutet att framstå så avgörande och så historiskt som en del velat göra gällande.

Samtidigt med deabtten på Missionskyrkans Kyrkokonferens beslutade Evangeliska Frikyrkans årskonferens att helt ensidigt avsäga sig vigselrätten till 1 januari 2012. Jag kan inte föestå detta som ett så särskilt klokt belut. Jag kan föerstå skälen till varför vi som kyrkor och samfund kan ha anledning att avsäga oss den civila vigselrätten, men detta bör göras som ett gemensamt beslut. Det har lite av ”sektstämpel” över sig när ett förhållandevis litet samfund beslutar att ställa sig utanför den här ordningen. Jag vill inte – och hoppas inte – att Missionskyrkan eller den nya gemensamma kyrka som är på gång, ensidigt fattar samma beslut. Då är vi tillbka där vi var i början av 50-talet då Svenska Kyrkan hade vigselrätt, men inte de fria samfunden. Detta blir en närmast obegfriplig skilland mellan SvK och övriga fria kyrkor och samfund. I synnerhet för de församlingar som i hög grad lever som kyrka och församling i det offentliga sammanhanget med kontakter långt utöver församlingsmatrikeln.

6 kommentarer till En kyrkokonferens för kyrkohistorien – eller…?

  1. David Willgren skriver:

    Utveckla gärna varför du tycker att kyrkan skall vara statlig myndighetsutövare?

    • Claes-Göran Ydrefors skriver:

      Säg så här: å ena sidan – varför inte? Vari ligger det principiellt tveksamma i att jag som pastor ställer den viktiga och avgörande frågan om två människors vilja att älska varandra och att på detta förklara man och kvinna som äkta makar? På det är det mitt privillegium att få be Gud om att välsignar denna kärlek. Jag kan inte känna det som att det civilia samhället tvingar mig att göra något jag har samvetsbetänkligheter inför. Märk att vi som kyrkor har vigselrätt – inte vigseltvång. Det har hänt mig att jag avböjt att viga och att ett vigselsamtal utmynnat i att de två jag samtalat med beslutat sig för att inte gifta sig. Jag tror att jag i det sammanhanget gjorde en god gärning.
      A andra sidan: jag kan ana och ha förståelse för din principiella ståndpunkt att vi som fria kyrkor och församlingar inte ska blanda samman vårt gudstjänstliv med det som åligger det civila samhället. Jag kan dela den principiella hållningen. Min synpunkt på att EFK nu väljer att ensidigt avsäga sig sin vigselrätt handlar om att det sker utan samordning med övriga kyrkor och samfund. Jag vet faktiskt inte vad vi uppnår om vi – de gamla frikyrkosamfunden – avsäger sig vigselrätten medan SvK behåller den? Jag står fast vid att det är ”sektvarning” över detta. Är det i en fråga som detta vi ska profilera oss som så särskilt speciella? I åtmindstone någon mån handlar det om hur vi tänker om oss som ”spelare” i det offentliga sammanhanget.

      • David Willgren skriver:

        Tack för ditt snabba, intressanta svar! Men du svarar inte riktigt. Din första kommentar (att det skulle vara något principiell tveksamt att ställa en avgörande fråga…) har ju inte med vigselrätt att göra, utan med vigsel. Och mig veterligen har inte EFK sagt att man ska sluta viga samman människor, snarare att man vill göra det genomtänkt och utifrån den egna övertygelsen, inte som en statlig myndighetsutövare. Så frågan kvarstår, varför tycker du att kyrkan ska gå statens ärenden?

        Men du skriver sedan att du delar min principiella ståndpunkt (jag kanske skulle kalla det för en teologisk övertygelse) om att kyrka och stat är två olika saker, och då blir ditt ekumeniska argument lite förvånande. Menar du alltså att man bör åsidosätta en teologisk övertygelse om man inte lyckas samordna den med andra samfund? Menar du att ett samfund inte ska handla teologiskt konsekvent?

        Jag tycker det är tråkigt och lite förvånande att du använder ett så negativt laddat ord som sekt i din argumentation. Jag förstår inte varför ett stort samfund som EFKs beslut i en så liten fråga som juridisk vigselrätt skulle berättiga ett sektstämpling? Du får nog definiera sekt för att det ska bli tydligt vad du menar. Som jag ser det så handlar inte EFKs beslut om att försöka ”uppnå” något i den betydelse du verkar lägga i begreppet. Det handlar helt enkelt om att ta konsekvensen av den teologiska bearbetning som pågått under många år. Att samma process inte har funnits i andra samfund eller lett till samma resultat i andra samfund borde rimligen inte utgöra några goda skäl för sektstämpling?

        Sen kan man ju också ifrågasätta din beskrivning av att detta skulle vara en profilfråga för EFK. Detta var en förhållandevis liten diskussion på kongressen. Långt viktigare frågor diskuterades. Läs gärna kongresshandlingarna.

        Jag hoppas du inte uppfattar mig som hård, jag försöker bara förtydliga vad jag menar och söka lite svar på det jag reagerat på i din kommentar!

        Frid!
        // David

      • Claes-Göran Ydrefors skriver:

        Det artar sig till en intressant diskussion! Tack för dina synpunkter! Jag är inte bereddatt hänga på din boskillnad mellan vigsel och vigselrätt. Jag skulle kalla det som blir över då vi inte har att aställa de legala frågorna för en välsignelseakt/förbönsakt. Ungefär som det var i relation till de registrerade partnerskapen. Då talade man om en välsignelseakt. Men bara för att det inte är en vigsel är inte en välsignelseakt mindre betydelsefull. Visst tänker vi om själva förbönsmomentet i en vigsel som väl så avgörande som det vi gör i legala syften. Varför ska vi annars överhuvud taget utföra vigslar?
        Nej – i detta håller jag inte med dig.

        När det gäller frågan om att handla konsekvent, så låter det ju övertygande. Jag tänker ändå att det är möjligt att ha en principiell övertygelse, men invänta ett lägligt tillfälle. Kanske EFK tänker att nu är den ”välbehagliga tiden”. Jag menar att det vore att föredra att den här frågan samordnas med så många andra kyrkor som möjligt.

        När det gäller min kanske alltför tillspetsade formuulering om ”sektvarning” så har jag skrivit om detta i ett annat blogsvar. Vet inte om du tycdker det är så särskilt övertygande, men jag står fast vid att jag tycker mig se hur vi i alltför stor utsträckning drar oss undan i det offentliga samtalet liksom det offentliga rummet. För mycket av våra ansträngningar går åt till interna frågor. Det är som om vi inte har något att säga om det som pågår i samhället. Det blir alldeles för mycket navelskåderi. Jag måste säga att jag lider av detta frikyrkliga introverta. Se min reaktion mer i relation till detta än själva vigselfrågan i sig. När vi i Eskilstuna mött företrädare för kommunen så har man genomgående uppmanat oss att vi måpste synas mer. Dessa företrädare ber oss lägga oss i det som händer. Var är ni någonstans? Ja, var är vi? Jag är tämligen övertygad om att många utnför våra församlingars hank och stör komemr att uppfatta det som att vi tar ett steg tillbaka när vi avsäger oss vigselrätten. De välsignelseakter vi kommer att genomföra blir för vårt eget folk. De som är tillräckligt motiverade att söka upp en andra instans efter det att man registrerat sin vigsel hos skattemyndigheten eller vart man går. Jag ser det som att när vi avstår från vigselräten komer vi att betyda allt mindre för allt fler. Så må detta presenteras som teolgiskt rättsinnigt, men jag vet inte hur klokt det är? Principiellt riktkigt – kanske – men mina frågor kvarstår om detta är den rätta tien för att sätta ner foten i den här frågan. Ja, så tänker jag!

  2. Öyvind Tholvsen skriver:

    Tack för en mycket intressant blogpost.
    Tycker du att det är bra att vigseltvång inte finns? Inom vilket annat juridiskt område kan en myndighetsutövare göra skillnad på folk på ett sätt som lagen inte gör? Borde inte staten inför vigseltvång? Det tycker jag.
    En annan sak: Är de flesta ortodoxa kyrkor i Sverige sekter? De har inte vigselrätt men genomför vigslar ändå? Är alla kyrkor i södra Europa sekter? De har inte vigselrätt, men utför vigslar ändå. Jag tror att almänheten har mycket stor förståelse för att kyrkan avsäger sig gamla privilegier som tillhör en svunnen tid som jag inte längtar tillbaka till. Vore intressant om du utvecklade lite ditt mystiska påstående om sektvarning. Känns som att du känner dig lite kuvad under stora Svenska Kyrkan och inte vågar gå en frikyrklig väg. Lite konstigt tycker jag. Sektdiskussionen borde vara död. Den fördes av 40- och 50-talister för några år sedan. Knappast av så många yngre.

    • Claes-Göran Ydrefors skriver:

      Vore intressant att höra om argumenten som lett fram till EFK:s beslut. Ska försöka leta upp dom. Känns lite udda när du argumenterar för att staten borde införa vigseltvång. Som för att tvinga präster och pastorer ut i nån typ av terräng där man skulle tvingas till det man av övertygelse inte är beredd att göra. Det vore förmodligen ett sätt att få fart på frågan om en helt igenom civilrättslig vigselordning. T.o.m i Svenska Kyrkan – som jag f.ö. inte på något sätt känner som en skugga som faller över mig som en liten frikyrkopredikant – skulle förmodligen föra upp frågan på sin dagordning.

      Mitt måhända tillspetsade tilltag att tala om ”sektvarning” handlar mycket om det jag tycker mig se i mycket av frikyrkosverige hur vi drar oss tillbaka från det offentliga rummet. Vi kryper in i vår egna vrå där våra ofta interna frågeställningar helt tar överhanden. Jag lyssnade till Jim Wallis på kyrkokonferensen i Örebro, då han bl.a. ställde frågan om vi som kyrkor menar oss vara berörda av det som händer utanför våra kyrkportar? Det kan säkert formuleras bättre än så, men jag tror du förstå vad det kan handla om. Ibland tror jag det t.o.m handlar om en rädsla för vad som ska hända då vi tar klivet ut ur våra trygga sammanhang. Det är lättare att i principiella termer tala om livet från en predikstol än att konfronteras med de som våra principer handlar om. Jag tycker det skulle bli en märklig sitation då en del kyrkor avstår från vigselrätten medan andra fortsätter med denna ”myndighetsutövning”. Jag håller inte med om att folk skulle förstå. Tror heller inte att människor tänker om detta som gamla privilegier.
      Som sagt – det skulle vara intressant att veta hur EFK tänker kring att ensidigt avstå från vigselrätten. Jag vet inte om jag ska vara imponerad över beslutsamheten eller tycka att det är något överilat? Varför inte ta debatten med övriga kyrkor och samfund? Den är redan satt på dagordningen för det nya kyrkosamfund som SMK, SB och MK snart bildar. Starka krafter verkar för att denna nya kyrka ska besluta om att avsäga sig vigselrätten. Mina frågor kvarstår – också i vår egen debatt – om hur inte detta bidrar till att vi inte kommer att uppfattas som så interna att vi vore en sekt – mer till för oss själva än människor utanför våra samnanhang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: