Var tredje sekund dör ett barn – och vi låter det hända!

26 juni 2010

Se´n kyrkokonferensen i Örebro i maj, då jag lyssnade till Jim Wallis – amerikan och evagelikal teolog, med en nära relation till president Obama-  har jag läst hans bok ”Agenda – för en hoppfull värld”. Mötte nå´n i Örebro som var besviken på boken därför att den bara rör sig i en amerikansk miljö. Håller med om det. Dock är jag inte besviken. Visst – det blir väl mycket amerikanskt kyrkoliv och amerikansk politik. Å andra sidan – just detta ger en god inblick i ett amerikanskt tänk om tro och politik. Wallis är oerhört kritisk till förre presidenten Bush och hans sätt att blanda in tro i hans högst tvivelaktiga politiska beslut. Bush sätt att blanda tro och politik har gjort det svårt för många kristna i bl.a. USA att överhuvudtaget tala om att man är kristen.

Wallis återkommer till den längtan han menar sig se efter andlighet och ett rättvist samhälle. Det är inte det ena eller det andra, utan just kombinationen av de två. Om och om igen ställer han frågorna om vad det är vi väljer att göra till viktiga frågor i livet. Om det som är våra prioriteringar.

Wallis aktualisera globaliseringens möjligheter och faror och skriver om hur de regler som nu styr globaliseringen favoriserar de redan rika länderna. Han hänvisar till en ekonom som räknat ut att en genomsnittlig europeisk ko kostar mer i subventioner än vad hälften av världens befolkning har att leva på – två dollar per dag. Det kanske räcker med ett sådant exempel för att förstå hur ovilliga den rika delen av världen är att släppa till av sitt – vårt – överflöd för att i någon väsentlig grad förändra livsförutsätrtningarna för den stora del av världens befolkning som lever av i princip ingenting. Se gärna det de s.k. G8-länderna nu i helgen så storstilat berslutat om – att satsa en mängd miljarder på mödravård och spädbarnsvår  – i ljuset av detta. Vad är det annat än smulor från den rike mannens bord. Inte bidrar detta till att i grunden förändra förutsättningarbna för barn och kvinnor i exv. Afrika. På sin höjd ett sätt att betala av på ett dåligt samvete. Problemet är att det vi i de rika länderna gör i princip bara lindrar nöden – den bidrar inte till att färändra de faktorer som bidrar till att hålla människor kvar i sin fattigdom.

Wallis skriver om hur en av de orsaker som gör att inte mycket händer när det gäller att förändra förutsättningen för världens alla fattiga, det är att ”den stora majoriteten av den rika hälften av jordens befolkning och i de övre två tredjedelarna i det amerikanska samhället har nästan ingen kontakt med dem som finns på bottern”. Så talar han om hur brist på rerlationer leder till bristande förståelse, medkänsla och engagemang. Med andra ord: vi lever som om den andre inte finns. Som om syd inte finns utifrån vårt nordliga perspektiv.

Wallis berättar om det som hänmde i ett sammanträde som leddes av den anglikanske  ärkebiskopen Rovan Williams, då någon i sittande sammanträde började knäppa med sina fingrar. ”Trettio tusen barn dör varje dag. Det innebär ett var tredje sekund – och det är så här ofta”, och så fortsatte han knäppa med sina fingrar. En gång var tredje sekund. Det blev helt tyst i sammanträdesrummet och ljudet av varje död ekade där i rummets tystnad. Det blir verkligen så fasansfullt som det är. Helt obegripligt. När allt annat pågår så dör ett barn var tredje sekund. Hur kan vi ta in det i våra liv? Hur kan vi låta detta påverka oss och de val vi gör? Var tredje sekund – under dygnets alla timmar – dör ett barn. Och vi låter detta hända i vår dans runt guldkalven! Herre förbarma dig över oss som inte ens låter detta påverka oss!

Wallis ägnar ett stort avsnitt om skapelsen och klimatutmaningen. Han hänvisar till en kolumnist i New York Times som skrev: ”Jag tror inte att Gud kommer att fråga oss hur han skapade jorden, men han kommer att fråga oss vad vi gjorde med det som han har skapat”. Visst är det bra formulerat! När vi strider om hur vi ska förstå Bibelns skapelseberättelse, så är detta inte särskilt angerläget för Gud själv.

Jim Wallis är oerhört kritisk till USA:s krig i Irak och Afganistan.Han hänvisar till en amerikansk senator som menar – och flera med honmom har hävdat samma sak – att USA:s många krig i hög grad handlar om att skydda tillflödet av olja. ”Om tillgången på det utländska bränslet är hotat offrar vi bara våra söner och döttrar för att säkra fortsatt leverans”.  Så fortsätter denne senator: ”Om inte folk börjar likställa´’blod med olja’ och se det som en moralisk fråga, en fråga om liv och död, kommer vi aldrig att se någon förändring i politiken”.

Mot slutet av boken återberättar Jim Wallis det en gammal cherokesindian berättade för sitt barnbarn: ”Min son, det finns två ‘vargar’ som slåss inom oss alla. Den ena heter Ondska. Den är ilska, avundssjuka, sorg, grämelse, girighet, arrogans, självmedlidande, skam, hat, underlägsenhet, löner, skrytsamhet, uppblåsthet och egoism. Den andra heter Godhet. Den är glädje, fred, kärlek, hopp, stillhet, ödmjukhet, vänlighet, välvilja, empati, generositet, sanning, medkänsla och tro”. Barbarnet tänkte efter en stund och sedan frågade han sin farfar: ”Vilken varg vinner?” Den gamle indianen log och svarade: ”Den som du matar”.

Fundera gärna vidare på denne gamle indians visdomsord! Jag tänker att det hör samman med det Wallis nämner alldeles i början av boken, nämligen detta om vilka frågor vi väljer att göra till våra? Vad har vi för prioriteringar? Hur ser vårt engagemang ut? Vad är det vi brinner för? Hur tänker vi om livet vi lever i relation till hur vi vet att andra människor lever i andra delar av världen? Ja, mindre än så går det inte an att ställa frågan.

Annonser

”Uppriktigt sagt” ettårsjubilerar!

21 juni 2010

Så firar jag ett år som bloggare!  Jag har fått såväl ris som ros under året. Blivit ifrågasatt och fått instämmande kommentarer.

Jag har publicerat nästan 150 inlägg under året. Haft drygt 7 300 besök. Som mest hade bloggen 462 besök en vecka i maj. Under oktober 2009 hade bloggen 980 besök. När det var som intensivast en vecka i maj klättrade ”Uppriktigt sagt” upp på WordPress lista på snabbast växande bloggar. En dag var jag t.o.m. på pallplats. Detta att bli läst är naturligtvis varje bloggares mål. Jag skriver för att jag vill vara med och påverka diskussionen i frågor jag brinner för. Bloggen skapar kontakter jag annars inte skulle komma åt. Jag vet att mitt bloggande kommit att betyda åtmindstione något för att bl.a vidga bilden av åsikter inom frikyrkligheten.

Särskilt två frågor har återkommit i mitt skrivande – dels frågan om svensk migrationspolitik och dels det som händer i Israel och Palestina. Utöver detta har jag fört en debatt med några om vigselrätten liksom den fråga som under våren var glödhet i Svenska Missionskyrkan, nämligen frågan om vigsel av samkönade par.

Som en påminnelse om min dödlighet – så här på bloggens ettårsdag – så noterade jag i maj i år att bloggen rankats på plats 11 485 bland inflytelserika bloggar av totalt 14 198 listade bloggar i den grupp som skriver om religion och samhälle. Jag finns i alla fall med där i det gäng som ändå listas. Bra så! Ja, detta blev som en årsberättelse. Dags att på bästa årsmötesvis lägga den till handlingarna!

Så noterar jag – i en av de diskussioner jag varit aktiv i – att den israeliska regeringens inre kabinett är på väg att lätta på restriktionerna vad gäller de varor som ska få föras in i Gaza. Det som varit så här långt är ju närmast sinnesrubbat. Israeliska myndigheter har tillåtit en krydda att tas in, medan en annan förbjudits. Vad är detta annat än en lek. Jag noterade för en tid sedan hur en FN-talesman kommenterade det hela med att det man tills nu tillåtits att ta in är sådant som gör att man håller folket strax över svältgränsen. Som om det gäller att inte bli anklagade för att helt svälta ut Gazaremsans befokning. Dock har man inte kunnat göra särskilt mycket åt att bygga upp det israelisk militär sköt sönder i kriget kring nyåret 2008-2009 av bostäder och industrier. Norra delen av Gazaremsan liknar fortfarande ett sönderskjutet krigsområde. Jag måste säga att jag är inte beredd att tro något av det som nu sägs om lättnader förrän rapporter kommer om att mer av förnödenheter nu kommer att släppas igenom.

Det som nu håller på att ske i all ära – grundproblemet kvarstår – nämligern själva occupationen. Inte förrän själva occupationen upphör kommer något radikalt att ske som förändrar livsförutsättningarna för de 1,5 miljoner människor som bor på denna lilla plätt som Gazaremsan utgör.

Noterar också ett inslag i Sveriges Radio i veckoslutet om den bojkott som pågår bland palestinier på Västbanken av varor som är tillverkade i israeleiska bosättningar. Det handlar om en del frukt och andra dagligvaror. Bojkotten har så här långt varit ytterst verkningsfull. Flera företag har tvingats lämna dessa illegala bosättningar. Det kanske viktigaste är att den vanlige palestiniern ser att här finns en möjlighet att agera som inte är att ta till vapen. Denna bojkott har dragit igång ytterst hätska raktioner bland israeliska politiker, som vill stifta lagar som gör det olagligt att bojkotta varor på det här viset. Detta lever i hög grad upp till det jag tidigare också noterat hur israeliska politiker använder lagstiftningen för att få sin politik igenom. Israel står i det här fallet inte långt efter världens diktaturer som på samma sätt lagstiftar om en bitvis rent rasistisk politik. Dessa israeliska politiker talar om bojkotten som ”ekonomisk terrorism”. Hela språkbruket undernmineras på samma sätt som d man talar om all kritik mot Israel som anisemitism.

Till sist i denna jubileumsblogg, några reflektioner kring fredag – lördagsnatten jag tillsammans med några andra tillbrignade på Fristadstorget. Redan förra sommaren inledde frikyrkoförsamlignarna i Eskisltuna en drive som går ut på att vi finns på Fristadstorget natten mellan fredag – lördag med en caféhusvagn. Vi finns på torget mellan 23.00 och 03.00. Så bjuder vi på kaffe och gör vad vi kan för att skapa en så trygg miljö som möjligt under dessa nattliga timmar. Så blir det till många meningsfulla samtal. Jag får aldrig så mycket credit för vad vi som kyrkor gör som under dessa nattliga aktiviteter. Och det vi gör är att finnas på plats i en tro att vår blotta närvaro gör skillnad. Det är så enkelt men samtidigt så oerhört uppskattat. Många vet om att vi finns där och besöker oss och talar om platsen vid husvagnen som en oas. Nu senast kom jag i samtal med en sverigedomokrat som hoppas bli invald i kommunfullmäktige. Jag resonerade med några runt kl.02 om förlåtelsens möjligheter och begränsningar. Jag blev erbjuden att svara för en vigsel. Pratade med några invandrade eskilstunabor som berättade om sin besvikelse över kommunens oförmåga att hjälpa dom till något meningsfullt i livet. Jag resonerade med några unga invandrade killar som gav uttryck för sin besvikelse över hur ointresserade deras föräldrar är över att lära sig svenska och ta kliv ut i det svenska samhället. Ja, det räcker med att vara på torget en natt några timmar för att få ett tvärsnitt av vad eskilstunaborna funderar på. Återkommer en natt i augusti!


”Tobias Billström lever i en drömvärld”

16 juni 2010

Idag rapporterar media om hur Europarådet riktar skarp kritik mot den svenska migrationspolitiken och kräver att Sverige stoppar avvisningarna av kristna irakier. I morse intervjuvades Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg. Det måste vara nästan genant att som svensk konstatera hur den svenska regeringen ignorerar bl.a. FN:s flyktingkommissarie. Migrationsminister Tobias Billström sitter i sin sandlåda och säger sitt ”Kan själv”. Ingen vet bättre än svenska politiker och tjänstemän.

I radioinslaget i morse berättade man om den man som nu fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, den man vars bror mördats under fullkomligt bestialiska former och hur den här mannen nu fanns på en dödslista i Irak. Men icke att detta spelar någon roll för Migrationsverket. Hur ska detta kunna förstås på annat sätt än att Migrationsverket spelar ett högt spel med människors liv som insats. I radioprogrammet intervjuvades Iraks f.d. migrationsminister som menade att Irak inte har någon möjlighet att garantera säkerheten för flyktingar som återvänder. Det var denne tidigare migrationsministern som menade att ”Tobias Billström lever i en drömvärld”. Billström närmast ignorerar de allvarliga varningar som kommer från bl.a. FN och Europarådet. Så förbaskat kaxigt av en svensk minister att alltid veta bäst!

Så hävdar såväl Billström som Migrationsverket sin uppfattning att man gör individuella prövningar. Som att man inte förstår att problemet för de kristna irakier som nu hotas av avvisning är just en kollektiv identitet. Det handlar inte i första hand om individuella bevekelsegrunder utan att man är en del av den kristna minoritetetn. Varför ska det vara så svårt för en svensk regering, en svensk migrationsminister eller en rättschef på Migrationsverket att se att verkligheten inte riktigt stämmer med de skrivbordsaktiga och politikskt korrekta reglementen man beslutat om. Tobias Billström bemödade sig inte ens om att ta sig till Radiohuset i morse för att delta i samtalet, utan hänvisade till Migrationsverkets tjänsteman. Hammarberg var på och menade att frågan om de kristna irakiernas situation framför allt är en politiksk fråga – mindre en fråga för Migrationsverket. Billström passade – så klädsamt för den som inte vill få sin politik debatterad. I synnerhet som det drar ihop sig till valrörelse.

Jag funderar just över hur den svenska regeringen resonerar. Det närmar sig val och allianspartierna agerar allt mer som enskilda partier – mer än som en allians. När det kommer till migrationspolitiken så tycks inte kristdemokrater och andra ha något att säga till om. ”Störst går först” – som det hette när jag körde buss i Stockholm på 1970-talet. Billström tvingar igenom sin närmast migrationsfientliga politik. Då hukar Göran Hägglund och andra i regeringen som nan skulle kunna agera för en annan politik. Nu handlar det mer om röster och kommande regeringsinnehav än kristna irakier som hotas till livet. Som om Tobias Billström och den svenska regeringen bestämt sig för att hålla Sverigedomkraterna stången i åtmindstone den här frågan. Så får det gå som det vill med de kristna irakier som hotas till livet.


”Symtom på ett allvarligt mentalt problem”

08 juni 2010

I dagens DN skriver Uri Avnery bland det mest kritiska jag läst om hur israeliska politiker och militärer ”skötte” bordningen av ”Ship to Gaza”-flottan. Uri Avnery är israel – journalist och tidigare parlamentariker. Avnery satt i Knesset som ledare för ett eget parti. Det han skriver, är inte ett gnällande från internationella kritiker, utan formulerat med ett inifrånperspektiv.  

Uri Avnery skriver om hur allt blev fel då israelisk militär bordade ”Ship to Gaza”-flottan och nio människor dödades. Han skriver: ”Om Benjamin Netanyahu, Ehud Barak, stabschefen och flottans befälhavare inte förstod att det skulle leda till att människor dödades och sårades, så måste slutsatsen bli – även bland bedömare som ogärna velat gå så långt – att de är djupt inkompetenta. Man borde med Oliver Cromwells odödliga ord till parlamentet säga dem:’Ni har suttit för länge för det goda ni kan ha gjort…Ge er iväg, säger jag, och låt oss slippa er. Gå, för Guds skull!’

”Händelsen pekar också mot en av de allvarligaste sidorna i situationen: vi lever i en bubbla, i ett slags mentalt getto som skär av oss och hindrar oss från att uppfatta en annan verklighet, den som resten av världen ser. En psykiater skulle möjligen bedöma det s0m ett symptom på ett allvarligt mentalt problem”.

Så skriver han om den debatt som israeliska medier fört till torgs om att det i själva verket är de israeliska soldaterna som är offren, och så skriver han: ”de är offer för arroganta ocn inkompetenta ledare, oansvariga politiker och de medier som matas av dem. Och rentav, för den israeliska allmänheten, eftersom en majoritet av befolkningen röstade för den här regeringen eller för oppositionen, som är föga bättere”.

Uri Avnery hänvisar till ett yttrande av Ben-Gurion – och menar att det är så även dagens ledare resonerner: ”Det spelar ingen roll vad de andra säger, det viktiga är vad judarna gör”.

Så skriver han vidare: ”Det här är kapitel två i operation ”Gjutet bly”, invasionen i Gaza. Den gången drog vi på oss vrede från de flesta av världens länder, chockade våra få vänner och gladde våra fiender. Nu har vi gjort det igen, och kanske med än större framgång. Nu vänder sig världsopinionen emot oss”.

Så slutar Uri Avnery sin debattartikel och talar om den israeliska regeringen: ”Det verkar som om den inte tänker sluta förrän den gjort våra sista vänner till fiender”.


”Du borde SKäMMAS!!!!!!!!”

04 juni 2010

Det är uppenbart att den som kommenterat min förra bloggpost inte håller med när jag utvecklar tanken om hur sanningen hanterats i kommentarerna till hur israeliska marinsoldater bordade ”Ship to Gaza”-flottan.  ”Du borde SKäMMAS!!!!!!!!!!”  Jag vet inte riktigt vad det är jag ska skämmas för? Hjälp mig på traven! Vad är det som är så fel?

Jag vidhåller att mycket av officiella kommentarer från säväl Israel som exv Hamas är skruvade till den grad att sanningen gått helt förlorad. Detta gäller också mycket av det som den israeliska lobbyn i såväl Sverige som på andra håll för till torgs.

I morse lyssnade jag till P1-morgon och intervjuvn med Hans Corell – denne  korrekte folkrättsjurist som jobbat i bl.a. FN. Han refererade till New York Times – denna judiskägda stora och inflytelserika amerikanska tidning – och hur man där bl.a. skriver om ”hur Israel ska kunna skyddas mot sig själv”. Jag har skrivit om detta i en tidigare blogg. Signalerna är desamma från andra debattörer. Israels politik är som vore där inbyggt nå´n typ av självskadebeteende. Om detta gällt en människa skulle samhället gripit in för att skydda denna människa från sina egna destruktiva beteenden.

Jag läser också i dagens Haaretz – en av Israels stora dagstidningar – en närmast ironisk krönika av inflytelserike  Gideon Levy. Inte sällan återfinns hans krönikor i svensk press. Han skriver att nu är läge att ta av sig hatten för premiärminister Netanyahu. Hans förutsägelser om det som skulle komma att hända i det fall israelisk militär gav sig på ”Ship to Gaza”-flottan, det har kommit att gå i uppfyllelse. Levy skriver om Netanyahu som vore han närmast en profet.  ”Nu kan vi stolt deklarera att vår regering leds av en man med visioner, en statsman som kan förutse framtiden”. Gideon Levy beskriver Netanyahu som en blind kapten i cockpiten som styr sina passagerar som sitter där med förbundna ögon och menar att detta kan bara sluta i katastrof – som om den katastrofen inte redan inträffat tänker jag.

Journalisten och författaren Göran Rosenberg skriver i dagens Dagens Nyheter, just hemkommen från Jerusalem. Han skriver om hur Israel lever i sin egen värld och blir närmast ett offer för sin egen verklighetsbeskrivning. Jag tycker att dettas är på pricken rätt beskrivet.

Rosenberg skriver: ”världen förstår allt mindre av Israels verklighet och Israel förstår allt mindre av världens”. Det är uppenbart att i detta skapas stora problem. Som om två parter talar olika språk – oförmögna att förstå varandra. Jag tänker dessutom att Israel på många sätt övat upp sin förmåga att slå dövörat till. Politiker och militärer har lärt sig att det blir inte mycket mer än ord i omvärldens reaktioner, så varför bry sig. Detta borde företrädare för USA, EU, FN och andra ha insett och lägga om taktiken. Israels regering är av den hårdföra typen sonm inte låter sig påverkas av annat än det som känns in på bara skinnet. Det gör inte ord och deklarationer. Det blir inte mer än några myggstick, som snabbt går över.

Rosenberg skriver om hur Israel inte klarar av att hantera sitt övertag när det gäller vapen. Han skriver: ”Den fråga som dock alltmer tränger sig på är om inte vapnen har blivit ett allt sämre vapen för Israel”. Så menar han att  ”den fortsatta occupationen av nära tre miljoner palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem, med murar, taggtrådsrullar och bosättningar, är i grunden ett hot mot Israel, inte ett försvar”. Frågan är ”Hur länge kan Israel leva i en värld för sig?”.  Är inte sanningen att den tiden redan är ute och att Israel borde se omvärlden som medspelare i stället för motspelare.


När sanningen skruvas så att den blir en lögn

01 juni 2010

Mer än ett dygn efter det att israelitiska soldater bordade de fartyg som ingick i ”Ship to Gaza”-flottan, så vet vi inte om det vi hör och läser är sant. När Aftonbladet i en undersökning frågar sina läsare om de videoklipp och rapporter som den israeliska armén offentliggjort är sanna, så svarar mer än 80% nej. Det är alldeles uppenbart att det också pågår ett ”krig” om sanningen. Det är sant det som sägs om krig och konflikter, att dess första offer är sanningen. Det är rimligt att kräva en oberoende undersökning om det som hände. Typ en rapport som den advokaten Richard Goldstone publicerade efter kriget på Gaza kring årsskiftet 2008-2009. När USA menar att detta borde Israel själva kunna göra, så är det en helt orimlig ståpndpunkt. Inte särskilt många tror annat än att detta skulle bli en partsinlaga. Kan FN inte ens ena sig om detta, så är det ute med världssamfundet. Jag tänker på bibelordet att bara sanningen kan göra oss fria. Bara sanningen kan i längden göra att vi kan gå vidare.

Just sanningen om det som sker är en nyckelfråga i konflikten mellan Israel och Palestina. Så har det varit ända sedan staten Israel kom till. Då hette det från Israels grundare: ”ett land utan folk till ett folk utan land” – som om det det gamla Palestina var ett öde och obebyggt område. Detta var ju inte sant. En ren lögn.  När detta nu gått upp för en yngre generation, som i bl.a. skolan matats med detta, har många hamnat i kris. Som om hela tillkomsten av Isarel vilat på en lögn, och man vill inte längre vara en del av den lögnen. Jag skulle vilja säga att så här har det fortsatt. Israeliska myndigheter har lagt ner offantligt med jobb på att sälja sin bild av det som hänt och händer i konflikten. När argumenten inte längre räcker hänvisar man till landets säkerhet – som att då behöver man inte, eller kan inte, säga mer. Så är det också i fallet om bordningen av ”Ship to Gaza”-flottan. Israels säkerhet ansågs hotad, därav aktionen på internationellt vatten. Utrikesminister Lieberman rättfärdigar att det skedde på internationellt vatten. Det är inte länge sedan israeliska agenter med falska utländska pass sköt en Hamas-politiker någonstans långt utanför israels gränser. Detta är ju helt oacceptabelt!

Tidningen Dagen återger en del av Ulf Ekmans kommentarer om det senaste dygnets händelser. Jag ser det som just ytterligare ett exempel på hur sanningen skruvas till den grad att den till slut faktiskt blir osanning. Ulf Ekman menar att det är ”viktigt att se att Israel lämnat Gaza som nu i stället kidnappats av Hamas”. Det som hänt och det som i en formell mening möjligen är sant, det är att Israel lämnat insidan av Gazaremsan, men inte mer än ett kliv utanför själva avspärrningen. Som om att en man som våldtagit en kvinna lämnar huset, bara för att låsa från utsidan, och så totalt kontrollera vem som går in och ut. Till detta bestämma vad som ska få föras in av varor från ICA. Detta är sanningen! Israel uppges ha en lista på ett 80-tal varor som får föras in till Gaza. Problemet är att den listan ständigt förändras varför planeringen av det som kan föras in blir helt ohanterlig. Det är därför en skruvad sanning när Ulf Ekman påstår att ”det behövs inte hundratals aktivister för att skeppa mat, aktionen är iscensatt av propagandistiska skäl, mat hade kunnat sändas landvägen”. Mer än ett och ett halvt år efter kriget på Gaza vägrar Israel släppa in cement för att möjliggöra en återuppbyggnad av de hus som är totalförstörda. Bland det ”Ship to Gaza”-flottan ämnade föra in var just cement.

Läs här vad FN:s rapportör för de palestinska områdena säger i ett uttalande liksom ett uttalande av en grupp bestående av bland annat nobelpristagaren och ärkebiskopen Desmond Tutu, FNs förre generalsekretare Kofi Annan, förre finska presidenten Martti Ahtisaari och förre amerikanske presidenten Jimmy Carter.

Jag blir något uppgiven när Eli Göndör, mellanösternvetare och islamlog, hävdar i en Dagen-intervjuv att ”konsekvenserna av Ship to Gaza komer att bli – inga alls”.  Eli Göndör menar att trots omskakande scener och ett medialt storuppbåd kommer Ship to Gaza-aktionen i slutänden inte att få några konsekvenser. Snart är det hela överspelat och media kastar sig över  ”något annat köttben”. Må Gud förbjuda att detta sker! Det är som att säga till Israel, att håll på ni och låt det gå några månader så har alla glömt. Jag kan inte se detta på annat sätt än att totalt överge alla de som nu sitter inspärrade bakom de murar Israel byggt runt Gaza. Som att säga att låt occupationen ha sin gång. Stå på! Vem orkar i längden bry sig om det som sker på Gaza-remsan?

Bland det klokaste jag läst i det gångna dygnets mediarapportering är det Cordelia Edvardsson skriver i Svenska Dagbladet, där hon hänvisar till sina israeliska vänner och släktingar och berättar om hur de ”kräver ett slut på all orättfärdighets, våldets och hatets moder: occupationen”.  Detta gäller inte bara Gaza. Det gäller i lika hög grad hela västbanken med alla sina bosättningar och sin mur. Just occupationen är nyckel till hela konflikten.

Så skriver Cordela Edvardsson vidare om sina vänner i Israel, och jag tänker att det är viktigt att vi hör också om detta: ” De står inte ut med tanken att deras söner eller män, som värnpliktiga eller reservister, skall tvingas att delta i förtrycket av ett annat folk, av män, kvinnor och barn. När det gäller sönerna fruktar de också att dessa 18-19-åringar skall berusas, brutaliseras och moraliskt korrumperas av den makt över andra människor som ockupationen förser dem med. Jag lever inte längre bland dem, men jag delar deras fruktan och deras förtvivlan”.

Så förtvivlat, men ändå i en meninmg hoppfullt att det i Israel finns en opinion som inte bara finner sig i det som sker. Låt den opinionen få vara som det senapsfrö Bibeln talar om, som med tiden växer upp och blir till något stort och betydelsefullt. Låt oss hoppas