Ett helvete likt ett annat

30 juli 2010

I flera böcker har Desmond Tutu skrivit om kampen mot apartheid i Sydafrika. Han själv tillhör förgrundsgestalterna i den kampen. Vi har hört honom beskriva apartheidsystemet i Sydafrika och vad det gjorde med människorna. Vi har sett honom skratta och dansa. Han är en av dom som bidragit till att hålla modet uppe hos alla dom som var offer för apartheidregimen.

Nu har Desmond Tutu och hans dotter Mpho skrivit en alldeles nyutgiven bok om godhet – ”om godhet och varför den gör all skillnad i världen” (Libris).  Spontant tänker jag att hur mycket av elände och djävulskap har inte denne man varit med om och ändå är det om godhet han skriver. Efter allt det han mött – bl.a. som ordförande i den Sanningskommission som bidrog till försoning i Sydafrika efter apartheidregimens fall – så är det människans godhet som är utgångspunkten för hans skrivande. ”I grunden är vi goda”, skriver Tutu. Så lägger han ut texten om godhetens möjligheter och vad som hotar godheten. Nog har vi anledning att lyssna när en man som Demond Tutu hävdar godheten som norm i livet.

Far och dotter Tuto tar i sitt tänkande bl.a. sin utgångspunkt i ordet ubuntu i xhosaspråket. ”Utgångspunkten i ubuntu är att människor behöver varandra för att kunna överleva och må bra. Vi säger att en människa bara är en människa genom andra människor…Vi säger att min mänsklighet hänger samman med din mänsklighet…Vårt välstånd ska förbättra andra människors liv, inte ta något ifrån dem”. Så berättar Mpho Tutu om en grupp kvinnor i en församling – med olika bakgrund och levnadsstandard – som samlades varje torsdag för att be, sjunga, läsa Bibeln ocvh reflektera över sina liv. De delade livets alla problem och besvikelser med varandra. De stöttade och tröstade varandra. De tog hjälp av gruppens samlade klokhet för att lösa allt det svåra dessa kvinnor ställdes inför. ”Tillsammans lärde de sig att leva ett liv som präglades av Guds fullkomlighet”. Jag tänker att vi har mycket att lära av detta – vi i vår kultur som myntat ordspråk som att ”ensam är stark” och ”bra karl reder sig själv”. Vi som på många sätt är främlingar inför varandra. Vad vet vi egentligen om varandras livssituatuion? Hur ska vi kunna stötta varandra när vi inte vet så särskilt mycket om varandras liv.  Detta är så långt man kan komma från dessa kvinnors erfrarenhet av vad det gemensamma betyder. Mer ubuntu i vårt västerländskt individualiserade samhälle!

När Desmond Tuto beskriver apartheidsystemet i Sydafrika så är det på pricken en beskrivning av situationen för palestinier på Västbanken och Gaza-remsan. Tutu skriver: ”Apartheid infördes i form av ett antal godtyckliga lagar och förordningar som reglerade allt i en människas liv på basis av hennes etniska tillhörighet. Den upplevdes i praktiken som en rad dagliga förolämpningar och förödmjukelser riktade mot icke-vita, och den väckte deras vrede samtidigt som det ledde till att vita människor blev avtrubbade….Den smärta och de svårigheter som vita sydafrikander utsatte sina svarta landsmän för ingick i en process som vande vita vid att avhumanisera svarta…De behandlade svarta sydafrikaner som främlingar i det land där de var födda. Segregatioens detaljer blev viktiga. Separata och ojämlika skolor, olika stadsdelar och service på olika nivå – allt detta skapades medvetet”. Detta är som vore det en beskrivning av situationen för miljoner palestinier på Västbanken och Gaza-remsan. Ett helvete likt det som var i Sydafrika.  Desmond Tutu har efter ett besök  på Västbanken och Gaza menat att det han sett är en situation än värre den apretheid som gällde i Sydafrika. Visst finns det skäl att tala om den systematiska ojämlikhet som präglar det palestinska samhället som just apartheid. Om det som Tutu berskriver är apartheid i Sydafrika, varför är då inte samma företeelser i Israel just apartheid? Jag bara undrar. Låt oss tala om saker och ting vid vad de är! Aprtheid är apartheid var detta syndfulla system än ger sig tillkänna. Det är så vi måste tänka och tala om det!

Det är alldeles uppenbart att erfarenheter från antiapartheidarbetet i Sydafrika borde kunna tas tillvara i kampen för en annan ordning på Västbanken och på Gaza-remsan. Det är naturligtvis inte en tillfällighet att det palestinska KAIROS-dokumentet hämtat sin inspiration från det KAIROS-dokument som under antiapartheidkampanjen utarbetades i Sydafrika.

Det är – trots allt – med hoppfulla ord Desmond Tutu avslutar boken: ”Eftersom Gud alltid bor i oss – i alla människor – finns det alltid hopp. Det finns alltid hopp om att fjällen ska falla från våra ögon så att vi ser det Gud ser”.


Måste kyrkan alltid vara populär och begriplig?

27 juli 2010

Sommar och semester är tid för att läsa – och det har jag gjort. Har hunnit en bit in i en bok som Desmund Tutu skrivit tillsammans med sin dotter” om godhet och varför den gör all skillnad i världen” (Libris). Media har i dagarna rapporterat om hur Demund Tutu beslutat sig för att dra sig undan det offentliga livet. Jag vet inte varför han tar detta steg? Nog har han mer att säga?

Boken som ändå dröjer sig kvar i min tanke, och följer mig in i Tutus bok, det är den jag just läst – Carolina Johanssons ”Bråkdelen av en sekund” (Libris). Den boken kommer jag att leva med långt in i höstmörkret.

Carolina Johansson berättar i boken hur hon plötsligt drabbas av Gud. Det som skedde, det skedde på ”bråkdelen av en sekund”. Carolina Johansson beskriver det så här: ”Det som skett är något ytterst märkligt. I min verklighet, den som var då, fanns ingen Gud. Gud har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas, förutom som en mänsklig konstruktion. En snuttefilt för svaga, eller än värre, en bomb för fundamentalistiska galningar. Jag är ett vetenskapens barn, ett barn av modernitet och rationalitet. Jag har alltid betvivlat Guds exisatens. Han är någonting som mindre vetande hittar på. Ingenting för mig. Så detta nya nu. Gud finns. Fråga mig inte hur, men jag vet detta. Jag vet….Han slog ner som en blixt och han sa till mig, ja han viskpratade till mig. Han sa: Du är mitt käraste barn”

Carolina Johansson talar om sin upplevelse av Gud som ett ”genombrott”. ”Gud satte bo i mig”. Gud överraskade Carolina Johansson i hennes liv som bl.a. ekonomijournalist. Som om en helt ny verklighet öppnade sig bortom konjunkturprognoser, inflationssiffror, delårsrapporter, statsbudgetar och annat som var hennes vardag. Det är en på många sätt märklig berättelse om hur Gud drabbar en människa som är långt bortom hysteri och massmöten.

Samtidigt som Carolina Johansson har fullt upp med att ordna för sitt dop och finna sig tillrätta i mötet med kyrkan, så följer hon sin mamma som är döende. Det är verkligen flera berättelser som flätas samman på ett eftertänksamt sätt.

Boken börjar i ett samtal med en präst om bl.a. hennes önskan att få bli döpt. Dopet är något hon såväl längtar till som skyggar inför. Det blir till en så avgörande fråga för henne att hon avstår från att ta emot brödet och vinet i nattvarden då natvarden är till för de döpta. Hon tycker att kyrkan tar för lätt på sin teoliogi i det här fallet. Prästen gör det för lätt för sig då han eller hon inbjuder till nattvarden. Som om teologin lämnas därhän. Hennes uppriktighet i den här frågan gör det svårt för henne. Hon känner sig som vore hon lämnad utanför i alla dessa nattvardsgudstjänster då hon inte fullt ut kan delta.

Boken är verkligen en uppriktig berättelse om hur tron drabbar en människa och hur hon förstår att hon behöver söka upp en kyrka för att få ett samanhang för sin upplevelse. ”Längtan behöver kanaliseras, den kräver en ordning. Jag behöver ett språk, en plats, ett rum”. Så började Carolina Johansson gå i kyrkan.

Carolina Johanssom verkligen kämpar i sitt möte med kyrkan. ”Det finns delar av mig som älskar min kyrka…Andra delar av mig blir osäkrade av min kyrka”. Så skriver hon – och det är tillträckligt som underlag för ett längre samtal i vilken kyrka som helst: ”Vad är det att vara kyrka?…Vad vill den, egentligern? Varför talar den så sällan om frälsningen? Varför tycks den så sällan spegla min erfarenhet? Varför gör den tron så aptitlig, så tillrättalagd, så snäll? Att tro är ju den största utmaning en människa kan ställas inför. Fattar inte kyrkan det? En fråga på liv, eller död”.

Så beskeriver Carolina Johansson sitt möte med kyrkan där hon bl.a. funderar över präster som inte tycks lita på sin kallelse – inte tycks berörda av sin egen förkunnelse. Hur orden inte tycks bottna. Hon funderar över varför kyrkan inte förmår lita på sin kraft – som saknar självförtroende. Som söker smickra in sig hos alla och som därigenom riskerar att bli ointressant för de flesta.

Så skriver hon om Gud och hon skriver: ”Gud är för mig inte insmickrande. Ja, han vill älska mig, men det är en kärlek som är trög, skev och ganska svår. Den vill något med mig. Något annat än den jag är. Det skrämmer mig”.

Trots denna nästan ambivalenta inställning till kyrkan så inser Carolina Johansson att kyrkan är en nödvändig del av det nya livet. Hon skriver: ”Det är bra för mig att en gång varje dag gå till en kyrka, sitta ned, stanna upp, sjunga en psalm, be, låta en halvtimme av varje dygn vara en tid som jag ägnar åt Gud i ett rum som vill att Gud ska få finnas. Jag tycker mer om Gud på så vis”.

Carolina Johanssons bok är ett modernt och uppriktigt vittnesbörd som får bl.a. Humnaisternas tämligen ytliga och yviga argumenterande för att tro inte är något för den moderna människan att falla tämligen platt till marken. Just så tänkte jag när jag för några dagar sedan hörde författaren och en av Humansiternas tillskyndare Lena Andersson i en radiointervjuv, då hon blev tämligen svarslös då det kom till frågor om bl.a. tillit och tillförsikt. Ja, vad ska man säga, när man inte har mer att referera till än sig själv och det man menar vara vetenskapligt beprövat.

Läs Carolina Johanssons bok ”Bråkdelen av en sekund”. Läs den verkligen!


En fråga om värderingarnas pris

07 juli 2010

För den som är intresserad av svensk politik är Almedalen i Visby den här veckan något av jordens medelpunkt. Det är där det sker. Det är där det sägs. Alla tycks vara där. Politiker och journalister. Dom som är där för att påverka – de s.k. lobbyisterna – och d0m som är föremålet för denna påverkan. Allt spetsas till utifrån att det är val om några månader. Nu är läge att positionera sig.

 I går brände Gudrun Schyman upp 100 000 kr för att illustrera skillnaden mellan mäns och kvinnors lönenivåer. I DN läser jag idag om hur detta gått som en nyhet över hela världen. Nog lyckades Schyman och Fi i sin ambition att lyfta frågan om kvinnors lönediskriminering. Kanske var det  rent av en billig reklamkampanj.

Det som kommer att dröja kvar i samtalet – långt efter det Almedalsveckan är över – det är Sven-Otto Littorins besked idag om att han med omedelbar verkan slutar som arbetsmarknadsminister. Det var ett känslomässigt framträdande i förmiddags då Littorin meddelade att nu är gränsen nådd för vad han är beredd att ställa upp på som offentlig person. Han exemplifierade med vad som hänt hans familj. Nu står han inte ut längre med att hängas ut på ett sätt där gränsen mellan personligt och privat är utsuddad. Det är inte svårt att känna sympati för hans beslut. Det är inte heller första gången vi som allmänhet kan ha anledning att fundera över vad det är för en sort politiker som till slut är dom som härdar ut i det som är vår tids mediaklimat. Vem är till slut beredd att betala priset? Vad innebär det för politiken att politiker blir så hårdhudade att de inte tycks påverkas av debatten omkring dom? Är det den typen av politiker vi vill ha? Tveksamt! Lite genant borde det vara att köpa dagens kvällstidningar och delta i det frosseri som just gjort att S-O Littorin nu väljer att avgå.

Idag har också centerpartisten Solveig Ternström meddelat att hon lämnar centerpartiet. Också hon har fått nog. Droppen var när riksdagens borgerliga majoritet för någon vecka sedan beslutade om att det är OK med fortsatt utbyggnad av kärnkraften. För Solveig Ternström var detta en så viktig fråga att hon ni väljer att lämna det parti hon företrätt i riksdagen. Hennes värderingar var viktigare än partilojaliteten.

Jag har stor sympati för såväl Littorin som Ternström som står upp för personliga värderingar på ett sådant sätt att de är beredda att ta konsekvenserna av sina värderignar. Hur många gånger har vi inte sett politker som tycks låna sig till i princip vad som helst bara man får ha sina positioner kvar. Som om värderingar vore en handelsvara som det går att köpslå med närmast hur som helst. Det är just detta köpslående av politik och värderingar som skapar distans till partipolitiken. Från att under många år varit medlem i ett parti är jag sedan ett antal år inte det längre. Jag står inte ut med det gap som är mellan retorik och verkliga beslut. Saker och ting kan bli sagda och lovade i en valrörelse. Så är inte valet mer än över, så får vi reda på att, nej nu är det andra förutsättningar som gäller, så vi får nog lov att tänka om. Lång näsa åt oss som trodde vi visste vad vi röstade på!

Nej, mer av det civilcurrage som Littorin och Ternström visat upp idag. Politiker som så tydligt demonstrerar att det finns gränser fär vad man är bereddda att ställa upp på. Att de politiska och personliga värderingarna inte är till salu. Att positioner inte får kosta vad som helst. Vi har mycket att lära av detta! Också vi som inte är politkiker eller finns i det partipolitiska sammanmhanget. Vi har anledning att fundera mer över våra värderingar och vad dessa ger för förutsättningar i livet. Att också vi har anledning att sätta ner foten. Att allt inte är möjligt. Att det finns gränser  för vad vi har anledning att ställa upp på. Även om detta har sitt pris.