Måste kyrkan alltid vara populär och begriplig?

Sommar och semester är tid för att läsa – och det har jag gjort. Har hunnit en bit in i en bok som Desmund Tutu skrivit tillsammans med sin dotter” om godhet och varför den gör all skillnad i världen” (Libris). Media har i dagarna rapporterat om hur Demund Tutu beslutat sig för att dra sig undan det offentliga livet. Jag vet inte varför han tar detta steg? Nog har han mer att säga?

Boken som ändå dröjer sig kvar i min tanke, och följer mig in i Tutus bok, det är den jag just läst – Carolina Johanssons ”Bråkdelen av en sekund” (Libris). Den boken kommer jag att leva med långt in i höstmörkret.

Carolina Johansson berättar i boken hur hon plötsligt drabbas av Gud. Det som skedde, det skedde på ”bråkdelen av en sekund”. Carolina Johansson beskriver det så här: ”Det som skett är något ytterst märkligt. I min verklighet, den som var då, fanns ingen Gud. Gud har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas, förutom som en mänsklig konstruktion. En snuttefilt för svaga, eller än värre, en bomb för fundamentalistiska galningar. Jag är ett vetenskapens barn, ett barn av modernitet och rationalitet. Jag har alltid betvivlat Guds exisatens. Han är någonting som mindre vetande hittar på. Ingenting för mig. Så detta nya nu. Gud finns. Fråga mig inte hur, men jag vet detta. Jag vet….Han slog ner som en blixt och han sa till mig, ja han viskpratade till mig. Han sa: Du är mitt käraste barn”

Carolina Johansson talar om sin upplevelse av Gud som ett ”genombrott”. ”Gud satte bo i mig”. Gud överraskade Carolina Johansson i hennes liv som bl.a. ekonomijournalist. Som om en helt ny verklighet öppnade sig bortom konjunkturprognoser, inflationssiffror, delårsrapporter, statsbudgetar och annat som var hennes vardag. Det är en på många sätt märklig berättelse om hur Gud drabbar en människa som är långt bortom hysteri och massmöten.

Samtidigt som Carolina Johansson har fullt upp med att ordna för sitt dop och finna sig tillrätta i mötet med kyrkan, så följer hon sin mamma som är döende. Det är verkligen flera berättelser som flätas samman på ett eftertänksamt sätt.

Boken börjar i ett samtal med en präst om bl.a. hennes önskan att få bli döpt. Dopet är något hon såväl längtar till som skyggar inför. Det blir till en så avgörande fråga för henne att hon avstår från att ta emot brödet och vinet i nattvarden då natvarden är till för de döpta. Hon tycker att kyrkan tar för lätt på sin teoliogi i det här fallet. Prästen gör det för lätt för sig då han eller hon inbjuder till nattvarden. Som om teologin lämnas därhän. Hennes uppriktighet i den här frågan gör det svårt för henne. Hon känner sig som vore hon lämnad utanför i alla dessa nattvardsgudstjänster då hon inte fullt ut kan delta.

Boken är verkligen en uppriktig berättelse om hur tron drabbar en människa och hur hon förstår att hon behöver söka upp en kyrka för att få ett samanhang för sin upplevelse. ”Längtan behöver kanaliseras, den kräver en ordning. Jag behöver ett språk, en plats, ett rum”. Så började Carolina Johansson gå i kyrkan.

Carolina Johanssom verkligen kämpar i sitt möte med kyrkan. ”Det finns delar av mig som älskar min kyrka…Andra delar av mig blir osäkrade av min kyrka”. Så skriver hon – och det är tillträckligt som underlag för ett längre samtal i vilken kyrka som helst: ”Vad är det att vara kyrka?…Vad vill den, egentligern? Varför talar den så sällan om frälsningen? Varför tycks den så sällan spegla min erfarenhet? Varför gör den tron så aptitlig, så tillrättalagd, så snäll? Att tro är ju den största utmaning en människa kan ställas inför. Fattar inte kyrkan det? En fråga på liv, eller död”.

Så beskeriver Carolina Johansson sitt möte med kyrkan där hon bl.a. funderar över präster som inte tycks lita på sin kallelse – inte tycks berörda av sin egen förkunnelse. Hur orden inte tycks bottna. Hon funderar över varför kyrkan inte förmår lita på sin kraft – som saknar självförtroende. Som söker smickra in sig hos alla och som därigenom riskerar att bli ointressant för de flesta.

Så skriver hon om Gud och hon skriver: ”Gud är för mig inte insmickrande. Ja, han vill älska mig, men det är en kärlek som är trög, skev och ganska svår. Den vill något med mig. Något annat än den jag är. Det skrämmer mig”.

Trots denna nästan ambivalenta inställning till kyrkan så inser Carolina Johansson att kyrkan är en nödvändig del av det nya livet. Hon skriver: ”Det är bra för mig att en gång varje dag gå till en kyrka, sitta ned, stanna upp, sjunga en psalm, be, låta en halvtimme av varje dygn vara en tid som jag ägnar åt Gud i ett rum som vill att Gud ska få finnas. Jag tycker mer om Gud på så vis”.

Carolina Johanssons bok är ett modernt och uppriktigt vittnesbörd som får bl.a. Humnaisternas tämligen ytliga och yviga argumenterande för att tro inte är något för den moderna människan att falla tämligen platt till marken. Just så tänkte jag när jag för några dagar sedan hörde författaren och en av Humansiternas tillskyndare Lena Andersson i en radiointervjuv, då hon blev tämligen svarslös då det kom till frågor om bl.a. tillit och tillförsikt. Ja, vad ska man säga, när man inte har mer att referera till än sig själv och det man menar vara vetenskapligt beprövat.

Läs Carolina Johanssons bok ”Bråkdelen av en sekund”. Läs den verkligen!

En kommentar till Måste kyrkan alltid vara populär och begriplig?

  1. […] Bloggen Uppriktigt Sagt har recenserat Bråkdelen av en sekund. Läs mer här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: