Världens Barnkampanjen i Eskilstuna breder ut sig

25 augusti 2010

Hur fort kan det gå – från det att vi i Eskilstuna tog emot priset som årets storstadskommun i december till nu i augusti då vi drar igång årets kampanj för Världens Barn. Nu är vi igång! Igår hade vi årets upptaktsträff. Jag hoppas att alla gick därifrån rejält utmanade.

Efter sådär tusen sorger och bedrövelser har vi fått kommunen med på vagnen. Vi har verkligen jobbat på för den här saken. Vi har närmast tyckt att det varit genant att kommunen haft så svårt för att säga att man vill vara en samarbetspartner i kampanjen. Nu är vi där. Igår presenterade Jimmy Jansson hur det här ska gå till. Kommunen köper en hoper böcker, ställer kommunannonserna i Folket och Eskilstuna-Kuriren till vårt förfogande och erbjuder plats på de stora informationstavlor som står utefter E-20. Jag hoppas att vi kan komma längre i det här samarbetet, men så här långt har vi baxat kommunen inför årets kampanj.

Jag tror det är alldeles avgörande för en kommun som Eskilstuna att vi förmår samla oss kring en kampanj som Världens Barn, där vi tydligt uttrycker att vi bryr oss också om andra. Det räcker inte med att ordna det bara för oss som bor här. Vi har anledning att öva oss i att bry oss. De framgångar vi skördat fyra år i rad då vi varit överlägsna när det gäller att samla in pengar till Världens Barn bidrar till att påverka vår självbild. Eskilstuna är en stad fylld med generösa männiksor. Det är inte främst slagsmål på Fristadstorget som gäller.

2009 samlade vi in ca.1.3 miljoner kronor – ca. 13.30 kr/kommuninnevånare. 2009 var det ekonomisk kris i landet och vi var osäkra på hur det skulle gå. Visst var det väl så att en och annan höll i sina pengar. Nu är det annat ljud i skällan. Förhoppningsvis ska detta kunna spilla över i vår insamling till världens barn. Behoven har inte blivit mindre. Vi påminns om det när vi ser bilder från översvämningskatastrofen i Pakistan. Bättre tider och förfärliga katastrofer – detta borde innebära en rejäl skjuts framåt för årets Världens Barn-kampanj. Låt oss hoppas att det blir så!

Annonser

Läge att hoppas?

23 augusti 2010

Det är snabba ryck när USA, Ryssland, EU och FN bjudit in Israel och den palestinska myndigheten till nya fredsförhandlingar. Redan den 2 september ska man mötas i USA. President Obama är värd för mötet. Nu gäller det för Netanyahu och den palestinske presidenten Abbas att snabbt ordna med sina flygbiljetter.

Är det läge att hoppas på att förhandlingarna kommer att leda till nå´n typ av fredliga relationer mellan Israel och Palestina? Det bär mig på ett sätt emot att säga att jag är tveksam. Jag vill gärna hoppas, men oddsen är dåliga. Inbjudan bär för mycket spår av att det är andra intressen som i själva verket påverkat att den s.k. kvartetten nu skickat sin inbjudan. Inte minst Obama har behov av att putsa upp sin Mellanösternpolitik. Obama gick ut så tufft, men backade snabbt tillbaka, och så gick allting i stå igen. Två steg framåt – med nya förhoppningar. Två steg tillbaka – med nya besvikelser. Det är ju tyvärr detta vi vant oss vid, varför nya initiativ inte ger särskilt trovärdiga vibbar. Vad är det för nytt som kommit till?

Premiärminister Netanyahu förnekar sig inte när han i går – enligt Dagens Nyheter idag 23 augusti 2010 – välkomnade samtalsinitiativet samtidigt som han villkorade samtalen. Ska det bli något – som Netanyahu ser det – så kräver han att den palestinska myndigheten erkänner Israel som en judisk stat och att man ger sjutton i att hävda de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Sker inte detta tänker inte Netanyahu bjuda på någonting. I Natanyahus värld är det palestinierna som ska bevisa både det ena och det andra. Han själv menar sig inte ha så mycket att jämka på. Vore det inte naturligare i det här läget att Netanyahu erkänner Palestinas rätt att bilda en egen stat? Natanyahu uppträder som en treåring som inte tycks kunna något annat än att ställa krav på sina ”lekkamrater” utan att förstå att han själv också har att bidra till ”leken”. Det är ju på det här sättet ”förhandlingarna” sett ut i alla tider. Israel har krävt och palestinierna har krupit och förnedrats. Israeliska förhandlare har sällan eller aldrig förstått att också ge för att stabilisera den palestinska myndighetens roll bland det palestinska folket. Problemet är att palestinska politiker och förhandlare egentligen inte åtnjuter något förtroende bland sitt eget folk. Israels sätt att hantera förhandlingarna har i hög grad bidragit till detta. Jag kommer ihåg hur den palestinske man jag mötte i Betlehem i ett samtal slog ut med handen på balkongen där vi satt och sa, att ”om president Abbas skulle komma gående här på gatan så skulle ingen ta notis om honom”. Är israeliska förhandlare inte beredda att ge något in i det stundande samtalet utan bara fortsatt kräva, så är detta verkligen utan allt hopp.

Den verkliga nyckelfrågan är den om nya bosättningar. Med all rätt har palestinierna gjort detta till ett absolut villkor. Den 25 september löper Israles partiella byggstopp på Västbanken ut. Just då befinner jag mig i Palestina och vi får se vad som händer.  Jag utgår ifrån att det snabbt tillkommna samtalet den 2 september ska relateras till just detta byggstopp. Om Israel fortsätter att byga ut och bygga nytt, så återstår inte mycket att förhandla om. Hela samtalsprocessen får ett löjets skimmer över sig om man inte gör detta till den absolut största frågan. Redan nu är Västbanken omvandlad till ett sönderstyckat område, där det inte längre är meningsfullt att tala om att den palestinska myndigheten har kontroll över Västbanken. Myndigheten kan närmast inte ens rent fysiskt ta sig från ett område till ett annat. Detta blir ytterst tydligt när det gäller östra Jerusalem som är direkt avskuret från bl.a. myndighetscentrat i Ramallah. Skolväsendet i östra Jerualem är nära kollaps då det är nästan omöjligt för skolpersonal att ta sig från Västbanken in i Jerusalem. Bristen på kompetent lärarpersonal är skriande. Skolorna trängs på små områden som gör att skolgårdarna blir som små bakgårdar. Det är inte svårt att se hur israeliska politiker och myndigheter gjort det till sin strategi att göra det svårt för skolorna att verka. Blir det tillräckligt svårt kommer man helt att ge upp och Israel får anledning att registrera ytterligare en ”seger”.  Om de kommande förhandlingarna inte på allvar kommer vidare i frågan om bosättningarna vet jag verkligen inte vad som kommer att hända. Väljer Netanyahu att gå sina militanta koalitionspartners till mötes, då är det verkligen kört. Då finns egentligen inget att hoppas på. Ska det bli något som på allvar förändrar situationen i området då kräver det inte bara att Israel stoppar utbyggnaden och nybyggnationen av bosättningar, utan är beredda att dra sig tillbaka från flera av sina bosättningar. Glöm inte att hela bosättarprogrammet bygger på att Israel occuperat den mark man byggt och bygger på – helt i strid med den internationella rätten. Det vore naturligtvis klädsamt om Obama & Co påminde Netanyahu om detta.


Mobbing och rasism i arbetslivet

20 augusti 2010

I förra veckan kom Ebba Lindsös bok ”Livet, makten och konsten att våga vara sig själv” som pocket. Bläddrade i boken när den kom ut i inbuden form. Bestämde mig för att vänta in pocketvarianten. Nu har jag väntat länge nog…nu har jag läst den – i rasande fart. Inte utan att också bli något rasande.

Ebba Lindsö var under ett par år vd för Svenskt Näringsliv. Stora delar av boken handlar just om dessa 800, mestadels traumatiska, dagar. Det är ingen vacker bild som Ebba Lindsö tecknar av maktens män och korridorer. Riktigt avskyvärt. Män som håller varandra om ryggen. Män som värnar sin positioner. Män som är beredda att gå över ”lik” för att uppnå sina syften.

Modigt av Ebba Lindsö att ställa dörrarna på vid gavel in i det som är Svernskt Näringslivs innersta maktcentra. Hon beskriver sina ambitioner att göra Svenskt Näringsliv till mer av ett forum för företagande och förertagare och mindre en bastion för högerns allra mest konservativa krafter. Det är alldeles uppenbart att är man ute efter att göra revolution så ska man inte göra det i detta sammanhang. Lindsö fick stryk å det vådligaste. Mobbades på ett sätt som inte ens var särskilt sofistikerat. Det Dagens Nyheter skrev om för någon månad sedan – om mobbing på jobbet – är på många sätt detsamma som det Ebba Lindsö berättar – on än kanske inte i kostym och slips.

Lindsö skriver bl.a. om den skandal som uppdagades då det guldkantade och närmast monstruösa avtalet för dåvarande vd:n för AMF avslöjades. Hur detta avtal kom till som närmast en uppgörelse två kompisar emellan – utan att AMF:s styrelse blev informerad. Hon skriver och reflekterar över ersättningar till näringslivets toppar. Hon erkänner det problematiska i att låta vd-löner glida iväg samtidigt som dessa näringslivets företrädare låter förstå att det inte finns något utrymme för löneökningar för ”vanligt” arbetarfolk. Detta har jag själv debatterat med Svenskt Näringslivs nuvarande vd Urban Bäckström via mail efter ett av hans utspel i den här frågan. Det överraskar mig – kanske är jag naiv – att Bäckström inte ens inser det pedagogiska problemet i sammanhanget. Att själv få påökt och samtidigt hävda att andra ska hålla igen. Det är alldeles uppenbart att Bäckström & Co lever i nå´n typ av glasbur. Man rör sig i den typen av korridorer, sammanträdesrum och coctailpartyn där man inte behöver rädas att bli ifrågasatta.

Mobbing och rasism hör nära samman. Jag har mött flera som invandrat till Sverige som berättar om hur man blivit bemött av en blandning av rasism och mobbing. Ibland sker det på ett så´nt undanglidande sätt att det är svårt att veta vad det är som pågår. Ibland är det alldeles uppenbart. Som när en kvinna som invandrat till Sverige  fick sin kod till något av företagets system och det visade sig vara ”apa”. Jag vet aldrig jag hört om Jantelagen så satt i system. Det passade sig inte att hon som invandrad kvinna visade sig vara kompetent och högst ambitiös. Manliga chefer tyckte sig hamna i nå´n form av skugga av denna ambitiösa kvinna och såg till att göra livet så surt det gick för henne. Att ungar bråkar med varandra på ett sätt som ibland urartar i mobbing, det har vi system för att ta hand om. Men när det sker vuxna människor emellan på det vi tror är civiliserade arbetsplatser då står vi tämligen handfallna.

Ebba Lindsö berättar om hur ensam hon var. Hur hon övergavs av dom som hon kunde ha förväntat sig att få stöd ifrån. Hur hon signalerade att hon behövde stöd men att ingen gav sig tillkänna. En del därför att de ville se henne falla. Andra därför att de inte orkade ta ställning i det som mer och mer utvecklade sig till en konflikt. Lindsö återkommer gång på gång till detta att vara kvinna med makt. Hur utsatt det är. Hur det provocerar. Vad mycket en kvinna har att bevisa – mer än en man i samma position. Hur svårt det är för en kvinna att bli accepterad i tydligt manliga världar. Det ligger nära till hands att ge fullt eldunderstöd till dom som vill kvotera in kvinnor i naringsliverts styrelserum. Någonstans måste det ju börja. Efter att ha läst Ebba Lindsös bok är det alldeles uppenbart att inte många män är beredda att självmant lämna makten och de fina korridorerna ifrån sig. Om så samhället vill något annat – och snart måste också den politiska majoriteten för detta finnas – då är det bara att gå lagstiftningsvägen. Ska man tro det Ebba Lindsö skriver, så finns inte mycket av frivillighet att hoppas på.

Läs Ebba Lindsös bok! 75:- som pocket. Läs den alla ni kvinnor som finns i arbetslivet – om än inte i en maktposition som vd, men kanske ändå i nå´n form av chefsposition. Läs den alla ni kvinnor som jobbar med män i er närhet. Ebba Lindsö har mycket att berätta. Läs boken alla ni som tycker det är viktigt och spännande att läsa om det som händer i de delar av sanhället som vi så där omedelbart inte har någon insyn i.


Inte foglig och tystlåten

14 augusti 2010

Det är onekligen ett stycke spännande nutidshistoria som John Allen beskriver i boken ”Rättvisans rebell” – om Desmond Tutu. 450 sidor tätskrivana pocketbokblad. Det är bara att imponeras av och vara tacksam för vad Desmond Tutu betytt i bl.a. sitt hemland Sydafrika.

Jag tänker att man kan läsa boken som vore det flera berättelser som berättas på en gång. Här finns hela det tramumatiska skede beskrivet om hur apartheidsystemet föll och Neslon Mandela kunde väljas som president 1994 efter att ha suttit i fängelse i nästan 30 år. Boken är också en berättelse om kyrkans och teologins roll i en samhällssituation som alldeles höll på att störta Sydafrika in i det totala mörkret. Så är boken dessutom berättelsen om Desmond Tutu och hans ledarskap.

Vi känner framför allt Desmond Tutu som en folktalare av stort slag som samlade oppositionen i Sydafrika för en annan tingens ordning. Det var också Tutu som framgångsrikt fick världen att ta ställning mot apartheidpolitiken. Boken beskriver också Desmond Tutu som en ytterst from man som var noga med sina dagliga bönestunder och tid för stillhet och meditation. Tutu är ett bra exempel hur fromhet och samhällsengagemang kan kombineras.

Jag gillar den intiution som drev hans engagemang. Hans ständiga lyhördhet för vad han uppfattade som Guds vilja. I flera viktiga och avgörande skeden var det just denna lyhördhet som skapade möjligheter till nya steg. Jag gillar också Tutus självklara synsätt på sin roll som präst att se samman det som hände i kyrkan med det som hände i samhället – det som hände i samhället med det som hände i kyrkan. Han rörde sig lika fritt och självklart i predikstolen och framför altaret som på barrikaderna och i samtal med samhällets företrädare. Han talade lika uppfodrande till församlingen som samlats till gudstjänst som till presidenter, polischefer och fackföreningsledare. Han gjorde anspråk på att han som präst och kyrkans företrädare hade något att bidra med i kampen mot apartheid. Han hade en osedvanlig förmåga att kliva rakt in i konfrontationer mellan folkmassor och polisen, och där hindra en total blodsutgjutelse. Ändå berskriver boken hur Tutu och andra präster åkte från den ena begravingen till den andra då offer för polisens brutalitet skulle begravas. Boken beskriver också hur Tutu ofta brister i en hejdlös gråt över hur människor offras i polisens brutala sättatt slå ner demonstrationer. Det är nästan overkligt att läsa och försöka förstå att det boken skildrar inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden. Hur kan det bli så att ett folk menar sig stå över ett annat folk och menar sig ha rätt att med de mest bestialiska medel tortera och döda?

Desmond Tutu var fast besluten att kyrkan inte skulle bli ”foglig och tystlåten”.  Jag gillar den utgångspunkten. Jag tänker att det är så Gud vill ha det. Berättelserna i Gamla Testamentet om profeterna är minst av allt berättelser om människor som såg sig som fogliga och tystlåtna. För Tutu var det självklart att som en kyrkans man gå i täten för oppositionen mot apartheidsystemet. Det fanns också bland folket en närhet till tro, kyrka och biblska berättelser att knyta an till. Genom att så resolut kliva upp på barrikaderna gav han kyrkan en helt avgörande roll. Desmond Tutu och andra samlade människor. Han bidrog till att sätta ord på det som pågick. Han inte minst formulerade visioner för ett samhälle där alla räknades som lika. Vad kyrkorna kom att betyda illustrerarJohn Allen i iaktagelsen: ”I och med att kyrkorna började utgöra en allt större utmaning förstärkte säkerhetspolisen 1979 sin ´kyrkoavdelning´i högkvarteret i Pretoria”.

Hur kan vi som kyrkor i ett svenskt sammanhang tänka om vår roll – inspirerade av den roll som kyrkorna hade i antapartheidkampen i Sydafrika? Jag tänker att låt oss inte glömma bort den roll vi spelade i det svenska antapartheidarbetet. Det var på många sätt kyrkro och ungdomsorghanisationer som bar upp det arbetet. Vad har vi nu att strida för – och mot?  Hur gör vi för att inte hamna i det träsk där vi är fogliga och tystlåtna? Där ingen vare sig frågar efter oss eller förargar sig över oss. Kanske är den stora risken att ingen förargar sig över oss. Vi är så måna om att alla ska tycka om oss att vi inte förstår att om ingen förargar sig över oss är det fara å färde. Vi är ängsliga för att någon ska ta illa upp. Som predikant bör jag passa mig så att jag inte förargar med mitt budskap. Det blir lätt för mycket av å ena sidan å andra sidan. Som om jag inte vågar ta ställning. Hur många tycker att det är så intressant att få höra – å ena sidan å andra sidan?

Jag tror att vi som kyrkor och församlingar – och vi som pastorer och präster – har roller att spela också i vår tid och i vårt svenska samhälle. Alldeles avgörande är det att vi förmår se och sätta ord på det som händer i samhället. Bra exempel på detta är den roll som kyrkor tagit i frågan om flyktingpolitiken. Mer av sådant! Att stå upp för det som så uppenbart gör att människor far illa. Att hävda att solidaritet är mer än ett fint ord. Att stå upp när det blir alldeles för mycket privat av allt – politik, religion mm. Att ta ton när politiken – över alla partigränser – inte ser det problematiska i att tala om en del som i utanförskap. Ja, nog finns det mycket av det som sker i Sverige och andra delar av världen som vi som kyrkor, som pastorer och präster, har anledning att stå upp för – och mot. Det är ingen särskilt kristlig hållning att vara foglig ocg tystlåten. Desmond Tutu och andra är bra exempel på vad det kan innebära att vara modig och intuitiv. Hur man är när man inte är foglig och tystlåten.


”Bakåt eller framåt” eller berättelsen om konsten att skruva sanningen

12 augusti 2010

Ingen gång är vi som väljare så intressanta som vart fjärde år då det är valrörelse. Däremellan tycks politiken många gånger leva sitt eget liv – många gånger oberoende av vad vi tycker. Nu är det just valrörelse på gång och jag måste erkänna att jag har en kluven inställning till valrörelser.

Bitvis tänker jag att en valrörelse med sina massiva kampanjer – just genom att vara så massiv – bidrar till att dra focus från politikens vardag med sina förtjänster och brister. Argumenten triggas och löftena vet ingen hejd. Det är som vore det julafton med en valrörelses dramaturgi som går ut på att synas och vara den som lovar mest. Det hela känns inte särskilt trovärdigt. Jag kommer ihåg hur det var i ett val för några perioder sedan då socialdemokraterna i Eskilstuna lovade storkovan till skolan, men strax efter det att valet var över förklarade att pengarna saknades. Kan man anmäla sådant till Allmänna reklamationsnämnden för vilseledande marknadsföring? Det är en sak att bedriva valrörelse – en annan att regera. När ska vi som väljare komma ihåg att det är på det viset, och mera minnas vad som hänt de gågna fyra åren och dra slutsatser av detta, än att låta oss bländas av valrörelsens fyrverkeri av lockrop?

Häromdagen presenterade Alliansen sin gemensamma satsning á 20 miljoner kronor. Man gör det enkelt för sig – som om vi väljare närmast är en samling idioter helt utan förmåga att förstå nyanser också i politiken. Temat som Alliansen går till val på är ”Bakåt eller framåt”. Oppositionens politik närmast störtar landet i fördärvet. Alla vet väl vilka vibbar som är förknippade med att beskyllas för att vara en bakåtsträvare. Den egna politiken har framtiden för sig. Så formulerar man sig i tilltal som ”Flum eller kunskap”, Sedelpress eller ekonomiskt ansvar”, ”Kolkraft eller ren energi”, ”Mer bidrag eller fler jobb”. Vem tror på att exv. skolpolitiken är så enkel som att alliansen står för kunskap och det rödgröna alternativet för flum – rakt av? Det här sättet att argumentera är ett sätt att skruva sanningen som närmaat slår tillbaka på politikerna själva. Varför ska vi tro på och rösta på partier som väljer att förytliga politiken på ett sådan sätt som alternativen nu är beskrivna? Ta oss väljare på ett större allvar! Om vi inte tas på allvar varför ska vi ta politiken på allvar? Det är en farlig balansgång som politiker och politiken nu beträder. Ytterst är det en fråga om hur vi värnar folkväldet så som det kommer till uttryck i vår demokrati.

Fundera gärnma vidare under valrörelsen över hur de politiska blocken beskriver varandra. Frågan om hur vi ser på den ”andre” är fundamental i tillvaron. Det gäller i allt från krig till kärlek. Hur vi ser på och talar om den andre utgör på många sätt grunden för vår samhälleliga gemenskap. Det är så lätt att nyanserna går förlorade när vi karikerar den andre och den andres ståndpunkter. Så lätt att skruva sanningen om den andre så att sanningen går helt förlorad. När försöken att beskriva verkligheten blir för klichéartad tappar vi kontakt med verkligheten. Om något, förutsätter politiken kontakt med verkligheten. Gud bevare oss för en politik som är tillkommen vid skrivbordet – ideologiskt fulländad – med en syn på oss människor som vore vi medel för att förverkliga denna skrivbordsprodukt.

Om en dryg månad är det val. Gå verkligen och rösta! Jag känner inte för att gå i ide och väljer därför att ta debatten där jag kan för att påminna politiker jag möter om det som är alldeles avgörande för mig. Då handlar det bl.a. om hur man tänker sig hantera flykting- och migrationsfrågorna. Det handlar om hur man tänker ”hantera” de som är långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna – dvs alla dom som befinner sig ute i samhällets marginal. Dom är i vilket fall som helst inte särskilt synliga bland dom som partierna vänder sig till i valrörelsen – åtmindstone inte så här långt. Jag tänker vara besvärlig och fråga runt om vad som döljer sig bakom dessa fluffigt tillskapade slagord och affischer.  Vad är det egentligen som gäller?


Bygga hus i.s.f att riva hus och riva murar i.s.f att bygga murar

05 augusti 2010

Media – tidningen Dagen –  berättar dessa dagar om hur israeler och palestinier går samman för att återuppbygga hus på Västbanken som israelisk militär rivit ner. ”Housedemolishion” ingår som en strategi i israelsika myndigheters strävan att få palestinier att flytta från områden som man avser att göra något annat med – som att bygga bostäder för israelsika bosättare eller bygga på den mur som skiljer Västbanken från Israel. Det är egentligen inte möjligt för en utomstående att förstå vad det är för regler som gäller när det gäller att få tillstånd för att bygga hus på Västbanken. Israel skaffar sig dom lagar och regler man behöver för att uppnå sin strategi att få palestinska familjer att ge upp och flytta från områden som Israel gör anspråk på. Det är på många sätt en moment 22-situation. Jag vet att det inte är särskilt ovanligt att palestinska familjer som får besked om att deras hus ska rivas samtidigt får besked om att vill man klaga på det beslutet så ska det ske hos myndigheter som finns i  bosättningar dit palestinier inte har tillträde. Så införnaliskt ordnat! Som om det hela vore en lek.

Låt oss ändå tänka om det media nu rapporterar om som något av ett hoppfullt tecken. Som en symbol för hur det borde vara: bygga hus i stälet för att riva hus. Israeliska politiker och militärer gör tvärtemot vad de borde göra – de river hus i ställlet för att bygga hus. De bygger murar i stället för att riva murar. Det är så uppenbart hur kontraproduktiv den politiken är. Det säger sig självt att detta provocerar och lockar fram just den typen av reaktioner som inte bidrar till att skapa fred och samförstånd. Det är som om israeliska politiker använder den här typen av provokationer för att få tillfällen att visa världen hur opålitliga palestiner är och hur  angeläget det är att den israeliska militären slår till hårt mot dom som protesterar.

Jag kan inte se det fredliga i att riva hus och bygga murar. Hur tänker sig israeliska politiker att läget förbättras genom att ställa palestinska familjer på gatan? Blir den palestinska allmänheten mer välvilligt inställd till Israel genom detta? Gör dessa husrivningar det lättare för palestinska förhandlare när man sitter ner med israeliska dito ? Jag tror nog att politiker som premiärminister Netanyahu vet hur man gör för att skapa förutsättningar för fred och samförstånd, men man vill inte. Den bistra sanningen är att man inte vill. Som om man menar att det gagnar israeliska intressen att leva i det som närmast är en krigssituation, om än ett lågintensivt krig. Det återstår att se hur Netanyahu tänker sig göra efter det att det moratorium går ut i mitten av september vad gäller byggandet av fler bosättningar. Tragiskt nog komer detta att bero av vilka andra ut- och inrikespolitiska angelägenheter som president Obama är upptagen av. Politik, har vi lärt oss, är inte i första hand att vilja, utan en konst i att manöverera så att de egna intressena inte blir åsidosatta.

Jag gläder mig ändå över att israeler och palestinier går samman för att göra något som i sig är en hoppfull och fredlig handling. Jag tänker om detta som droppen som till slut ändå urholkar stenen, även om det är ett tidsperspektiv som gör mig nästan uppgiven.


”Må er gud – och vår gud – välsigna dig”

04 augusti 2010

När jag kommit halvvägs in i Mitch Alboms bok ”Alberts sista önskan” så dyker den stora frågan om Gud upp. Albom är väl mest känd för sin bok ”Tisdagarna med Morri” från är 2000 – en bok utformat som ett samtal med en människa som drabbats av svår sjukdom.

”Alberts sista önskan” är i en mening en ny bok på samma tema. Albert är Alboms gamle rabbin i den judiska församlingen i Detroit. Bokens samtal startar i ett löfte som Albom ger sin gamle vän att hålla minnestalet då han ska begravas. Samtalet handlar verkligen om livets stora frågor – om mål och mening .

Så dyker frågan om Gud upp i samtalet. Utgångspunkten är ett brev som Albert fick en gång från en präst i ett annat trossamfund. Brevet var undertecknat med orden: ”Må er gud – och vår gud – välsigna dig!” Det som såg ut som en oskyldig hälsning utvecklade sig till något betydligt mer kontroversiellt. Vems Gud välsignar vem? Är det inte samme Gud vi ber till? Detta är en av frågorna i dialogen religionerna emellan. Hur kontroversiellt är det att tänka sig att det faktiskt är samme Gud vi som judar, kristna och muslimer ber till, då vi alla hänvisar till Abrahanm som en urfader till alla dessa tre religioner?

Att det minsann inte är så enkelt med relationerna religionerna emellan ger denne gamle rabbin några exempel på. En gång mötte han några barn som undrade var han hade sina horn? Barnet som hemifrån hade hört att judar hade horn i pannan. Nu ville barnen se. Besvikan kunde de konstatera att där inte fanns några horn – inte ens i pannan.

En annan gång bjöd rabbinen Albert in en präst från episkopalkyrkan till synagogan – en präst han hade blivit bekant med.  Han tänkte att det var en god idé att religiösa ledare var välkomna i varandras helgedomar. Det hela slutade dock i närmast kaos när denne präst efter några vänliga hälsningsfraser hade vänt sig till den judiska församlingen och vädjat till dom att de skulle hjälpa honom så att deras rabbin skulle ”ta emot Jesus Kristus som sin frälsare”. Han verkligen vädjade och menade att om inte detta sker kommer denne trevlige rabbin att hamna i helvetet. ”Snälla, få honom att ta emot Jesus. Snälla…” Detta blev en gudstjänst som församligen i synagogan aldrig skulle komma att glömma.

Vid ett annat tillfälle blev en medlem i den judiska församlingen – en immigrant från Tyskland – utskälld av en präst i en näraliggande katolsk kyrka för att denne hade parkerat på en p-palts som hörde till den katolska kyrkan. Efter att ha ifrågasatt judarnas mer än tretusenåriga tradition hade denne katolske präst slängt ur sig det nästan osannolika: ”De utrotade inte tillräckligt många av er” – underförstått: han önskade livet ur denne tyske man som invandrat till USA.  Incidenten ledde till – efter ett ingripande av en katolsk ärkebiskop – att rabbinen och denne katolske präst gick armkrok runt en skolgår i anslutning till en katolsk skola för att markera nå´n typ av försonlighet. Det hela slutade med att rabbinen medverkade i gudstjänsten då denne katolaske präst begravdes.

I slutet av maj deltog jag i en seminariedag kring just frågan om dialog med människor av annan tro. I seminariet medverkade Andrew Wingate – präst i anglikanska kyrkan, författare och en av den anglikanska världens mest erfarna präster när det gäller dialogen och mötet med människor av annan tro. Det blev uppenbart på seminariet att vi i Sverige inte kommit särskilt långt när det gäler dialogen med exv muslimer. Kyrkorna i Storbrittanien har kommit en bra bit och har mycket av erfarenheter att förmedla. Andrew Wingate var porträtterad i ett stort uppslaget reportage i Svenska Dagbladet för bara några veckor sedan.

Problemet – så här långt – är att vi inte vet särskilt mycket om varandra. Från alla håll har vi närmast ”fantombilder” av varandra och varandras tro. Vi matas med meiabilder av hur exv. en muslim är. Inte många av oss har en muslim i vår vänkrets. Förmodligern skulle det berika oss om vi hade en människa av annan tro att möta och samtala med. Sanningen är att många murar rivs när vi talar med människor – mer än talar om dom. Jag sympatiserar med Andrew Wingate när han som en utgångspunkt för dialogen med människor av annan tro har att bejaka mångfalden – trogen sin övertygelse. Det handlar naturligtvis inte att ge upp sitt eget. Inte våga stå upp för min tro. Jag tror dessutom att dialogen med en människa av annan tro kan hjälpa mig själv att vara tydlig kring min egen tro. Andras frågor tvingar mig att tänka igenom vad jag sjölv står för. Det kan aldrig vara farligt att samtala med en annan.