”Må er gud – och vår gud – välsigna dig”

När jag kommit halvvägs in i Mitch Alboms bok ”Alberts sista önskan” så dyker den stora frågan om Gud upp. Albom är väl mest känd för sin bok ”Tisdagarna med Morri” från är 2000 – en bok utformat som ett samtal med en människa som drabbats av svår sjukdom.

”Alberts sista önskan” är i en mening en ny bok på samma tema. Albert är Alboms gamle rabbin i den judiska församlingen i Detroit. Bokens samtal startar i ett löfte som Albom ger sin gamle vän att hålla minnestalet då han ska begravas. Samtalet handlar verkligen om livets stora frågor – om mål och mening .

Så dyker frågan om Gud upp i samtalet. Utgångspunkten är ett brev som Albert fick en gång från en präst i ett annat trossamfund. Brevet var undertecknat med orden: ”Må er gud – och vår gud – välsigna dig!” Det som såg ut som en oskyldig hälsning utvecklade sig till något betydligt mer kontroversiellt. Vems Gud välsignar vem? Är det inte samme Gud vi ber till? Detta är en av frågorna i dialogen religionerna emellan. Hur kontroversiellt är det att tänka sig att det faktiskt är samme Gud vi som judar, kristna och muslimer ber till, då vi alla hänvisar till Abrahanm som en urfader till alla dessa tre religioner?

Att det minsann inte är så enkelt med relationerna religionerna emellan ger denne gamle rabbin några exempel på. En gång mötte han några barn som undrade var han hade sina horn? Barnet som hemifrån hade hört att judar hade horn i pannan. Nu ville barnen se. Besvikan kunde de konstatera att där inte fanns några horn – inte ens i pannan.

En annan gång bjöd rabbinen Albert in en präst från episkopalkyrkan till synagogan – en präst han hade blivit bekant med.  Han tänkte att det var en god idé att religiösa ledare var välkomna i varandras helgedomar. Det hela slutade dock i närmast kaos när denne präst efter några vänliga hälsningsfraser hade vänt sig till den judiska församlingen och vädjat till dom att de skulle hjälpa honom så att deras rabbin skulle ”ta emot Jesus Kristus som sin frälsare”. Han verkligen vädjade och menade att om inte detta sker kommer denne trevlige rabbin att hamna i helvetet. ”Snälla, få honom att ta emot Jesus. Snälla…” Detta blev en gudstjänst som församligen i synagogan aldrig skulle komma att glömma.

Vid ett annat tillfälle blev en medlem i den judiska församlingen – en immigrant från Tyskland – utskälld av en präst i en näraliggande katolsk kyrka för att denne hade parkerat på en p-palts som hörde till den katolska kyrkan. Efter att ha ifrågasatt judarnas mer än tretusenåriga tradition hade denne katolske präst slängt ur sig det nästan osannolika: ”De utrotade inte tillräckligt många av er” – underförstått: han önskade livet ur denne tyske man som invandrat till USA.  Incidenten ledde till – efter ett ingripande av en katolsk ärkebiskop – att rabbinen och denne katolske präst gick armkrok runt en skolgår i anslutning till en katolsk skola för att markera nå´n typ av försonlighet. Det hela slutade med att rabbinen medverkade i gudstjänsten då denne katolaske präst begravdes.

I slutet av maj deltog jag i en seminariedag kring just frågan om dialog med människor av annan tro. I seminariet medverkade Andrew Wingate – präst i anglikanska kyrkan, författare och en av den anglikanska världens mest erfarna präster när det gäller dialogen och mötet med människor av annan tro. Det blev uppenbart på seminariet att vi i Sverige inte kommit särskilt långt när det gäler dialogen med exv muslimer. Kyrkorna i Storbrittanien har kommit en bra bit och har mycket av erfarenheter att förmedla. Andrew Wingate var porträtterad i ett stort uppslaget reportage i Svenska Dagbladet för bara några veckor sedan.

Problemet – så här långt – är att vi inte vet särskilt mycket om varandra. Från alla håll har vi närmast ”fantombilder” av varandra och varandras tro. Vi matas med meiabilder av hur exv. en muslim är. Inte många av oss har en muslim i vår vänkrets. Förmodligern skulle det berika oss om vi hade en människa av annan tro att möta och samtala med. Sanningen är att många murar rivs när vi talar med människor – mer än talar om dom. Jag sympatiserar med Andrew Wingate när han som en utgångspunkt för dialogen med människor av annan tro har att bejaka mångfalden – trogen sin övertygelse. Det handlar naturligtvis inte att ge upp sitt eget. Inte våga stå upp för min tro. Jag tror dessutom att dialogen med en människa av annan tro kan hjälpa mig själv att vara tydlig kring min egen tro. Andras frågor tvingar mig att tänka igenom vad jag sjölv står för. Det kan aldrig vara farligt att samtala med en annan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: