Inte foglig och tystlåten

Det är onekligen ett stycke spännande nutidshistoria som John Allen beskriver i boken ”Rättvisans rebell” – om Desmond Tutu. 450 sidor tätskrivana pocketbokblad. Det är bara att imponeras av och vara tacksam för vad Desmond Tutu betytt i bl.a. sitt hemland Sydafrika.

Jag tänker att man kan läsa boken som vore det flera berättelser som berättas på en gång. Här finns hela det tramumatiska skede beskrivet om hur apartheidsystemet föll och Neslon Mandela kunde väljas som president 1994 efter att ha suttit i fängelse i nästan 30 år. Boken är också en berättelse om kyrkans och teologins roll i en samhällssituation som alldeles höll på att störta Sydafrika in i det totala mörkret. Så är boken dessutom berättelsen om Desmond Tutu och hans ledarskap.

Vi känner framför allt Desmond Tutu som en folktalare av stort slag som samlade oppositionen i Sydafrika för en annan tingens ordning. Det var också Tutu som framgångsrikt fick världen att ta ställning mot apartheidpolitiken. Boken beskriver också Desmond Tutu som en ytterst from man som var noga med sina dagliga bönestunder och tid för stillhet och meditation. Tutu är ett bra exempel hur fromhet och samhällsengagemang kan kombineras.

Jag gillar den intiution som drev hans engagemang. Hans ständiga lyhördhet för vad han uppfattade som Guds vilja. I flera viktiga och avgörande skeden var det just denna lyhördhet som skapade möjligheter till nya steg. Jag gillar också Tutus självklara synsätt på sin roll som präst att se samman det som hände i kyrkan med det som hände i samhället – det som hände i samhället med det som hände i kyrkan. Han rörde sig lika fritt och självklart i predikstolen och framför altaret som på barrikaderna och i samtal med samhällets företrädare. Han talade lika uppfodrande till församlingen som samlats till gudstjänst som till presidenter, polischefer och fackföreningsledare. Han gjorde anspråk på att han som präst och kyrkans företrädare hade något att bidra med i kampen mot apartheid. Han hade en osedvanlig förmåga att kliva rakt in i konfrontationer mellan folkmassor och polisen, och där hindra en total blodsutgjutelse. Ändå berskriver boken hur Tutu och andra präster åkte från den ena begravingen till den andra då offer för polisens brutalitet skulle begravas. Boken beskriver också hur Tutu ofta brister i en hejdlös gråt över hur människor offras i polisens brutala sättatt slå ner demonstrationer. Det är nästan overkligt att läsa och försöka förstå att det boken skildrar inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden. Hur kan det bli så att ett folk menar sig stå över ett annat folk och menar sig ha rätt att med de mest bestialiska medel tortera och döda?

Desmond Tutu var fast besluten att kyrkan inte skulle bli ”foglig och tystlåten”.  Jag gillar den utgångspunkten. Jag tänker att det är så Gud vill ha det. Berättelserna i Gamla Testamentet om profeterna är minst av allt berättelser om människor som såg sig som fogliga och tystlåtna. För Tutu var det självklart att som en kyrkans man gå i täten för oppositionen mot apartheidsystemet. Det fanns också bland folket en närhet till tro, kyrka och biblska berättelser att knyta an till. Genom att så resolut kliva upp på barrikaderna gav han kyrkan en helt avgörande roll. Desmond Tutu och andra samlade människor. Han bidrog till att sätta ord på det som pågick. Han inte minst formulerade visioner för ett samhälle där alla räknades som lika. Vad kyrkorna kom att betyda illustrerarJohn Allen i iaktagelsen: ”I och med att kyrkorna började utgöra en allt större utmaning förstärkte säkerhetspolisen 1979 sin ´kyrkoavdelning´i högkvarteret i Pretoria”.

Hur kan vi som kyrkor i ett svenskt sammanhang tänka om vår roll – inspirerade av den roll som kyrkorna hade i antapartheidkampen i Sydafrika? Jag tänker att låt oss inte glömma bort den roll vi spelade i det svenska antapartheidarbetet. Det var på många sätt kyrkro och ungdomsorghanisationer som bar upp det arbetet. Vad har vi nu att strida för – och mot?  Hur gör vi för att inte hamna i det träsk där vi är fogliga och tystlåtna? Där ingen vare sig frågar efter oss eller förargar sig över oss. Kanske är den stora risken att ingen förargar sig över oss. Vi är så måna om att alla ska tycka om oss att vi inte förstår att om ingen förargar sig över oss är det fara å färde. Vi är ängsliga för att någon ska ta illa upp. Som predikant bör jag passa mig så att jag inte förargar med mitt budskap. Det blir lätt för mycket av å ena sidan å andra sidan. Som om jag inte vågar ta ställning. Hur många tycker att det är så intressant att få höra – å ena sidan å andra sidan?

Jag tror att vi som kyrkor och församlingar – och vi som pastorer och präster – har roller att spela också i vår tid och i vårt svenska samhälle. Alldeles avgörande är det att vi förmår se och sätta ord på det som händer i samhället. Bra exempel på detta är den roll som kyrkor tagit i frågan om flyktingpolitiken. Mer av sådant! Att stå upp för det som så uppenbart gör att människor far illa. Att hävda att solidaritet är mer än ett fint ord. Att stå upp när det blir alldeles för mycket privat av allt – politik, religion mm. Att ta ton när politiken – över alla partigränser – inte ser det problematiska i att tala om en del som i utanförskap. Ja, nog finns det mycket av det som sker i Sverige och andra delar av världen som vi som kyrkor, som pastorer och präster, har anledning att stå upp för – och mot. Det är ingen särskilt kristlig hållning att vara foglig ocg tystlåten. Desmond Tutu och andra är bra exempel på vad det kan innebära att vara modig och intuitiv. Hur man är när man inte är foglig och tystlåten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: