Läge att hoppas?

Det är snabba ryck när USA, Ryssland, EU och FN bjudit in Israel och den palestinska myndigheten till nya fredsförhandlingar. Redan den 2 september ska man mötas i USA. President Obama är värd för mötet. Nu gäller det för Netanyahu och den palestinske presidenten Abbas att snabbt ordna med sina flygbiljetter.

Är det läge att hoppas på att förhandlingarna kommer att leda till nå´n typ av fredliga relationer mellan Israel och Palestina? Det bär mig på ett sätt emot att säga att jag är tveksam. Jag vill gärna hoppas, men oddsen är dåliga. Inbjudan bär för mycket spår av att det är andra intressen som i själva verket påverkat att den s.k. kvartetten nu skickat sin inbjudan. Inte minst Obama har behov av att putsa upp sin Mellanösternpolitik. Obama gick ut så tufft, men backade snabbt tillbaka, och så gick allting i stå igen. Två steg framåt – med nya förhoppningar. Två steg tillbaka – med nya besvikelser. Det är ju tyvärr detta vi vant oss vid, varför nya initiativ inte ger särskilt trovärdiga vibbar. Vad är det för nytt som kommit till?

Premiärminister Netanyahu förnekar sig inte när han i går – enligt Dagens Nyheter idag 23 augusti 2010 – välkomnade samtalsinitiativet samtidigt som han villkorade samtalen. Ska det bli något – som Netanyahu ser det – så kräver han att den palestinska myndigheten erkänner Israel som en judisk stat och att man ger sjutton i att hävda de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Sker inte detta tänker inte Netanyahu bjuda på någonting. I Natanyahus värld är det palestinierna som ska bevisa både det ena och det andra. Han själv menar sig inte ha så mycket att jämka på. Vore det inte naturligare i det här läget att Netanyahu erkänner Palestinas rätt att bilda en egen stat? Natanyahu uppträder som en treåring som inte tycks kunna något annat än att ställa krav på sina ”lekkamrater” utan att förstå att han själv också har att bidra till ”leken”. Det är ju på det här sättet ”förhandlingarna” sett ut i alla tider. Israel har krävt och palestinierna har krupit och förnedrats. Israeliska förhandlare har sällan eller aldrig förstått att också ge för att stabilisera den palestinska myndighetens roll bland det palestinska folket. Problemet är att palestinska politiker och förhandlare egentligen inte åtnjuter något förtroende bland sitt eget folk. Israels sätt att hantera förhandlingarna har i hög grad bidragit till detta. Jag kommer ihåg hur den palestinske man jag mötte i Betlehem i ett samtal slog ut med handen på balkongen där vi satt och sa, att ”om president Abbas skulle komma gående här på gatan så skulle ingen ta notis om honom”. Är israeliska förhandlare inte beredda att ge något in i det stundande samtalet utan bara fortsatt kräva, så är detta verkligen utan allt hopp.

Den verkliga nyckelfrågan är den om nya bosättningar. Med all rätt har palestinierna gjort detta till ett absolut villkor. Den 25 september löper Israles partiella byggstopp på Västbanken ut. Just då befinner jag mig i Palestina och vi får se vad som händer.  Jag utgår ifrån att det snabbt tillkommna samtalet den 2 september ska relateras till just detta byggstopp. Om Israel fortsätter att byga ut och bygga nytt, så återstår inte mycket att förhandla om. Hela samtalsprocessen får ett löjets skimmer över sig om man inte gör detta till den absolut största frågan. Redan nu är Västbanken omvandlad till ett sönderstyckat område, där det inte längre är meningsfullt att tala om att den palestinska myndigheten har kontroll över Västbanken. Myndigheten kan närmast inte ens rent fysiskt ta sig från ett område till ett annat. Detta blir ytterst tydligt när det gäller östra Jerusalem som är direkt avskuret från bl.a. myndighetscentrat i Ramallah. Skolväsendet i östra Jerualem är nära kollaps då det är nästan omöjligt för skolpersonal att ta sig från Västbanken in i Jerusalem. Bristen på kompetent lärarpersonal är skriande. Skolorna trängs på små områden som gör att skolgårdarna blir som små bakgårdar. Det är inte svårt att se hur israeliska politiker och myndigheter gjort det till sin strategi att göra det svårt för skolorna att verka. Blir det tillräckligt svårt kommer man helt att ge upp och Israel får anledning att registrera ytterligare en ”seger”.  Om de kommande förhandlingarna inte på allvar kommer vidare i frågan om bosättningarna vet jag verkligen inte vad som kommer att hända. Väljer Netanyahu att gå sina militanta koalitionspartners till mötes, då är det verkligen kört. Då finns egentligen inget att hoppas på. Ska det bli något som på allvar förändrar situationen i området då kräver det inte bara att Israel stoppar utbyggnaden och nybyggnationen av bosättningar, utan är beredda att dra sig tillbaka från flera av sina bosättningar. Glöm inte att hela bosättarprogrammet bygger på att Israel occuperat den mark man byggt och bygger på – helt i strid med den internationella rätten. Det vore naturligtvis klädsamt om Obama & Co påminde Netanyahu om detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: