Dagen efter med lätt huvudvärk

20 september 2010

Ja nog är det något av en dagenefterkänsla – dagen efter valet till kommun, landsting och riksdag. Vi är många som frågar oss vad det var som hände? Kanske är det mer avgörande vad som kommer att ske framöver? Hur kommer alliansens minoritetsregering att hantera sin minoritetssituation? Hur blir det med Sverigedemokraternas ytterst kaxiga kommentarer om att man kommer att sälja sig dyrt.  Är det förresten någon som kommer att vilja lägga ett bud på det detta främlingsfientliga parti erbjuder. Det är uppenbart att sverigedemokraterna har för avsikt att förändra livet i riksdagen. Vad händer om dom inte får som dom vill? Vi kommer förmodligen att få höra ett och annat från riksdagens talarstol som får många av oss att sätta i halsen. Jimmy Åkesson gjorde verkligen allt i allehanda intervjuver för att framställa sig som en som tar ansvar.

I Eskilstuna bli Sverigedemokraterna det tredje största partiet med åtta mandat i kommunfullmäktige. Har folk verkligen röstat på Sverigedemokraterna därför att man vill se deras politik genomförd eller är det så att rösterna mer ska ses som ett misstroende för etablerade politiker i allmännhet och den förda politiken i synnerhet? Nog är det en utmaning för den rödgröna majoriteten i Eskilstuna att leverera. Mycket behöver bli gjort – inte främst för att blidka den opinion som Sverigedemokraterna står för – utan för att förändringar verkligen behöver till. Det gäller inte minst skolan. Det gäller situationen för barn och ungdomar i Eskilstuna. Vi har verkligen inte tid att vänta särskilt länge på att se att saker och ting blir annorlunda. Vi är många som av olika skäl är ytterst otåliga.

Låt mig avslöja att jag röstade blankt i landstingsvalet. Vad jag kommer ihåg har jag aldrig någonsin röstat blankt i något val. Jag vill att min blanka röstsedel ska uppfattas som en protest mot det lättsinne som präglat de landstingspolitiker som under de gågna åren suttit i landstinget. Det är närmast uppseendeväckande att politiker – typ Jörgen Danielsson – har tillåtits hålla på. Som om han trott att det skulle gå att göra landstinget till ett eget litet kungadöme. Hur omdömeslös får en politker bli? Blir fundersam när jag hör hur socialdemokraterna i Eskilstuna tänker förära Jörgen Danilsson en ny position. Som om detta skulle vara tacken för hans ”insatser” i landstinget. Det är just den här typen av företeelser som gör att många tröttnar på det politiska livet. När för många håller varandra om ryggen.

Nu är det dagen efter! Hur ska det nu bli? Hör i medias rapporteringar idag om hur diskussionerna redan är igång. Hur Miljöpartister öppnar upp mot alliansen. Hmmm! Hur socialdemokrater redan sitter för att analysera det som hänt.

I morgon lämnar jag landet! Inte för evigt, men för en vecka. Vi reser en grupp esklstunabor till Israel och Palestina. Tidningen Folket skriver om det idag. Hajade till när jag slog upp dagens Folket och såg den stora bilden. Det framstår ju som något närmast märkvärdigt att vi ska iväg. Spännande ska det i alla fall bli. Vi kommer att befinna oss i Betlehem och Jerusalem dagen då moratoriet för bosättarbyggandet går ut. Vad kommer då att hända? Hur högt är premiärministern Natanyahu beredd att spela? Är han beredd att sätta hela den USA-initierade fredsprocesen på spel? Ska bli spännande att på plats se och höra vad som sker. Vi kommer att möta många människor som ska få berätta om det som händer och sker och hur det är att leva i konfliktens skugga. Vi har massor av frågor att ställa? Mycket vi vill veta. Vi får se hur mycket klokare vi blir. Ett och annat kommer vi ha att berätta. Utgår från att vi har ett och annat att läsa in oss på då vi kommer tillbaka till Sverige – en dryg vecka in på denna politiska baksmälla.


Hur blir det se´n?

18 september 2010

Det är på ett sätt befriande att valrörelsen snart är över. Jag överraskar mig själv med att tänka så. Politiken är ju ändå en så viktig del av livet. Ändå är en valröresle lite av ett spel för gallerierna. Som om partierna under de gågna fyra åren inte kommit på något att göra, men nu plötsligt exploderar i förslag och löften. Som väljare närmast förleds vi att glömma allt det som skett under de gågna fyra åren – som om det inte vore en tillräcklig grund för oss att nu göra vårt val utifrån. Det ligger onekligen något grundläggande i det Jesus säger i ett av evangelierna att ”av frukten ska ni känna trädet”. Då beklagar jag att så lite av valrörelsedebatten handlat om integerationsfrågor och biståndsfrågor. Gemensamt för dessa två är att ”tumskruvarna” skruvats åt. Biståndsminister Gunilla Carlsson har bedrivit en biståndspolitik som hon talat om som en satsning men i realiteten varit en nedskärning. Hon  har talat om biståndet som om den stora fattigdomsbekämpningen vore över. Som om inte så mycket mer finns att göra. Hur blind och döv får man vara som politiskt ansvarig? Ingen av alliansens ministrar har hamnat så i konflikt med sina myndigheter som Gunilla Carlsson i relation till SIDA. Det ena mer märkligt än det andra har skett runt Gunilla Carlsson. Det är närmast stalinistiska takter när Gunilla Carlsson tvingat SIDA att så skära i sina bidrag till biståndsorganisationerna att man närmast helt beskurits på medel för att bedriva information om sitt arbete. Gunilla Carlssons ambitioner har varit att så när ta död på alla dom som haft kritiska synpunkter på hur hon valt att utforma svensk biståndspolitik. Något märkligt är det!

Så har Tobias Billström gjort vad han har kunnat under fyra år för att närmast bidra till utvandring än en ordnad invandring. Frågan om bl.a. de kristna från Irak  lämnar en bitter eftersmak. Hörde i veckan om att inget händer på den fronten. Såg också tidningsrubrikerna om att den familj som Migrationsverket tänkte utvisas åt två håll, nu verkligen gjort det. Fru och barn åt ett håll. Mannen till ett helt annat land. Tobias Billström – skyll inte på Migrationsverket! Se att detta är resultatet av den invandringspolitik du medverkat till de senaste fyra åren. Enligt uppgift gömmer sig nu ca 300 kristna irakier i bara Eskilstuna – många av dom unga män som kommer att göra allt för att motsätta sig en avvisning. Tobias Billström har gjort stor sak av att verkligen få fart på avvisningen av de flyktingar som gömmer sig i Sverige.

Nu till något helt annat!

Den gågna veckan har varit ekumeniskt omtumlande.  Det började i söndags då vi i S:t Eskilskyrkan firade gudstjänst tillsammans med Fors kyrka/Eskilstuna församling. Det blev en god upplevelse när två kyrkor möttes i en gemensam gudstjänst.

I onsdags var vi några i det frikyrkliga pastorskollegiet som mötte Eskistuna församlings hela medarbetargrupp i ett seminarium om samverkan våra församlingar emellan. Detta möte resulterade omedelbart i ett lunchmöte om samverkan i Skolkyrkans satsning på Bibeläventyret, och jag vet att mer kommer att ske på den fronten. 

I torsdags mötte jag några av Eskilstuna församlings nya chefer och medarbetare i ett samtal om framtida samverkan kring gudstjänstliv och musiken. Också här smiddes planer på högst konkreta projekt.

Så i torsdags kväll möttes missionsförsamlingens styrelse och kykorådet i den än inte ett år gamla nya Svenskkyrkliga församlingen. Det blev till ett riktigt höjdarmöte. Så uppmuntrande. Så otåligt. Så tydliga röster om att nu är det dags att gå vidare i en konkret samverkan. Uttryck för att storleken inte har någon betydelse när det handlar om att ta itu med det som är alldeles avgörande frågor för oss som kyrkor och församlingar. Om hur vi i gudstjänstlivet förmår forma ett tilltal som är såväl begripligt som angeläget. Som om hur vi hanterar att forma ett gudstjänstliv i ett alltmer sekulariserat sammanhang där vi alla tappar mark. Vi kan glädja oss över mycket, men sanningen är att vi totalt sett bara engagerar ett fåtal av alla de som bor i Eskilstuna. Inte ens Eskilstuna församling med sina 38 000 medlemmar kan slå sig till ro. Inte särskilt många av dessa 38 000 medlemmar är så särskilt aktiva. Många vet inte ens om att de är medlemmar i församlingen. Vi har som kyrkor och församlingar onekligen mycket att samtala om – och ingen kan säga att vi klarar oss utan den andre. Alla är vi i behov av den andres stöd och erfarenheter. Kyrkorådet var så oerhört tydliga i att man ser framför sig ett församlingsarbete som alltmer måste göra sig beroende av det ideella enganagemanget och därför frågar efter våra frikyrkliga erfarenheter. Svenska Kyrkans arbete har i allt för stor utsträckning kommit att bli en de anställdas angelägenhet. Det är så Svenska Kyrkans folk själva talar om det. Det ska bli så spännande att se hur våra relationer framöver kommer att bli. Det är ett spännande scenario att den som är stor frågar efter erfarenheter från den som är liten. Nog är det hopp om livet!


Att vilja eller inte vilja i politiken

06 september 2010

I torsdags kväll genomförde vi den debatt som frikyrkoförsamlingarna i Eskilstuna inbjudit till i S:t Eskilskyrkan. Tycker själv att det blev ett späntstigt samtal som bl.a. uppskattades av åtmindstone några i politikerpanelen. Någon tyckte jag som utfrågare var för ”giftig” i mina kommentarer – ska inte säga vem. Tar det närmast som ett erkännande för det som åtmindstone var min ambition med kvällen. Inte en debatt i en lång rad av debatter.

De uppskattande orden jag fick för hur vi genomförde utfrågningen handlade om att vi lyckades komma under ytan på dessa politkerproffs. Jag fick efter debatten en längre utläggning av en av de medverkande politkerna om politikens bakomkulisserna-spel, där mycket av det som sker just är ett spel – inte minst i valrörelsetider. Att politiken mer och mer har kommit att bli en marknadsföringsfråga. Hur man menar sig kunna den andres argument och tänk varför den politiska debatten blir mer av ett spel. Dessa politikens företrädare går från debatt till debatt och möter varandra i än den ena än den andra frågan. Jag kan förstå att det inte alla gånger är så enkelt att känna sig ”taggad” i alla möten. Det blir lite tjatigt när man hör samma argument upprepas gång på gång.

Jag tycker vi i torsdags kväll fick medhåll av politikerna om det som var vår utgångpunkt att Eskilstuna inte är en stad för alla. Alldeles för många blir efter på vägen. Alldeles för många får inte del av kommunens välfärd. Det är som om vi inte inser att vår välfärd ”betalas” av dom som skulle behöva mer av samhällets stöd, men det menar vi oss inte ha råd med. Jag tycker det är närmast stötande när skatterna sänks samtidigt som vi har stora brister i vår välfärd.

Jag fortsatte i torsdags kväll mitt ”korståg” mot användandet av uttrycket ”utanförskap”. Jag kan ine förstå hur politiker med ansvar för hela samhället så flitigt använder sig av ett begrepp som utanförskap. Inte bara arbetslös – också i utanförskap. Inte bara långtidssjukskriven – också i utanförskap. Inte bara missbrukare – också i utanförskap. Varför dubbelt utpekad? Lite överraksad blev jag över moderaternas företrädare som menade att detta hade han inte tänkt på. Hmmm!

En stor del av samtalet kom at handla om missbruksvården. Här satte vi in den stora stöten. Vi fick exempel berättat för oss om människior som inte vågar sluta supa därför att man inte kommer intill missbruksvården. Fastän man vill sluta supa. Kommunfullmäktiges ordförande Hans Ekström (S) försökte få oss att förstå det nästintill omöjliga i att få professionella kolosser som kommun och landsting att komma överens. Som om politkerna skulle vara utan inflytande. Det är ett högt spel som spelas där människor går under i sitt missbruk samtidigt som landstingets och kommunens företrädare för det som närmast liknar ett lågintensivt krig med varandra. Detta är inte värdigt ett modernt samhälle!

Om det är något jag hoppas på att politikerna tar med sig från torsdagskvällens samtal, så är det den otålighet som fanns bland oss som var på plats över att det går så långsamt i flera politiska processer. Vi vill se en snabbare utveckling i flera avseenden. Snabbare förändringar. Läser i dagens Eskilstuna-Kuriren hur människor funderar på att flytta från Eskilstuna därför att man tycker att utvecklingen släpar efter. Oroande signaler.

Så till diskussionerna mellan Israel och Palestina. Det har varit märkvärdigt tyst om de förhandlingar som nu pågår mellan Israel och den palestinska myndigheten. Kanske är det så att det är ett hälsotecken. Att parterna inte läcker särskilt mycket därför att man är inne i känsliga förhandlingar. Låt oss hoppas att det är så!

Jag vet ändå inte vad jag ska tro, när jag idag läser ett TT-telegram som berättar hur den israeliske utrikesministern Lieberman säger att hans parti komemr att stoppa alla försök att förlänga Israels byggstopp i sina bosättningar. Det byggstopp som löper ut om ett par veckor. Liberman låter också hälsa att alla som tror på en fredsuppgörelse inom ett år är närmast knäppskallar. Får Liberman bestämma kommer inget att hända – inte ens på en generation. Det är så han uttrycker sig.

Ja, vad ska man tänka? Hur  blir det när politiker inte vill? När politiker inte vågar? När politiker håller fast i särintresen så att knogarna vitnar.  Ja, hur blir det då? Ja, inte blir det någon fredsöverenskommelse mellan Israel och Palestina. Hur det blir med missbruksvården i Eskilastuna återstår att se.

Den 21 september åker vi iväg en grupp på femton eskulstunabor till Israel och Palestina. Programmet är snart spikat, och vi kommer att möta en lång rad människlor och organisationer som på olika sätt ska hjälpa oss till en bild av vad som händer i området. Vi är också där just den dag då detta byggstopp löper ut den 26 september. Ska bli spännande att på plats följa vad som händer.