Hur blir det se´n?

Det är på ett sätt befriande att valrörelsen snart är över. Jag överraskar mig själv med att tänka så. Politiken är ju ändå en så viktig del av livet. Ändå är en valröresle lite av ett spel för gallerierna. Som om partierna under de gågna fyra åren inte kommit på något att göra, men nu plötsligt exploderar i förslag och löften. Som väljare närmast förleds vi att glömma allt det som skett under de gågna fyra åren – som om det inte vore en tillräcklig grund för oss att nu göra vårt val utifrån. Det ligger onekligen något grundläggande i det Jesus säger i ett av evangelierna att ”av frukten ska ni känna trädet”. Då beklagar jag att så lite av valrörelsedebatten handlat om integerationsfrågor och biståndsfrågor. Gemensamt för dessa två är att ”tumskruvarna” skruvats åt. Biståndsminister Gunilla Carlsson har bedrivit en biståndspolitik som hon talat om som en satsning men i realiteten varit en nedskärning. Hon  har talat om biståndet som om den stora fattigdomsbekämpningen vore över. Som om inte så mycket mer finns att göra. Hur blind och döv får man vara som politiskt ansvarig? Ingen av alliansens ministrar har hamnat så i konflikt med sina myndigheter som Gunilla Carlsson i relation till SIDA. Det ena mer märkligt än det andra har skett runt Gunilla Carlsson. Det är närmast stalinistiska takter när Gunilla Carlsson tvingat SIDA att så skära i sina bidrag till biståndsorganisationerna att man närmast helt beskurits på medel för att bedriva information om sitt arbete. Gunilla Carlssons ambitioner har varit att så när ta död på alla dom som haft kritiska synpunkter på hur hon valt att utforma svensk biståndspolitik. Något märkligt är det!

Så har Tobias Billström gjort vad han har kunnat under fyra år för att närmast bidra till utvandring än en ordnad invandring. Frågan om bl.a. de kristna från Irak  lämnar en bitter eftersmak. Hörde i veckan om att inget händer på den fronten. Såg också tidningsrubrikerna om att den familj som Migrationsverket tänkte utvisas åt två håll, nu verkligen gjort det. Fru och barn åt ett håll. Mannen till ett helt annat land. Tobias Billström – skyll inte på Migrationsverket! Se att detta är resultatet av den invandringspolitik du medverkat till de senaste fyra åren. Enligt uppgift gömmer sig nu ca 300 kristna irakier i bara Eskilstuna – många av dom unga män som kommer att göra allt för att motsätta sig en avvisning. Tobias Billström har gjort stor sak av att verkligen få fart på avvisningen av de flyktingar som gömmer sig i Sverige.

Nu till något helt annat!

Den gågna veckan har varit ekumeniskt omtumlande.  Det började i söndags då vi i S:t Eskilskyrkan firade gudstjänst tillsammans med Fors kyrka/Eskilstuna församling. Det blev en god upplevelse när två kyrkor möttes i en gemensam gudstjänst.

I onsdags var vi några i det frikyrkliga pastorskollegiet som mötte Eskistuna församlings hela medarbetargrupp i ett seminarium om samverkan våra församlingar emellan. Detta möte resulterade omedelbart i ett lunchmöte om samverkan i Skolkyrkans satsning på Bibeläventyret, och jag vet att mer kommer att ske på den fronten. 

I torsdags mötte jag några av Eskilstuna församlings nya chefer och medarbetare i ett samtal om framtida samverkan kring gudstjänstliv och musiken. Också här smiddes planer på högst konkreta projekt.

Så i torsdags kväll möttes missionsförsamlingens styrelse och kykorådet i den än inte ett år gamla nya Svenskkyrkliga församlingen. Det blev till ett riktigt höjdarmöte. Så uppmuntrande. Så otåligt. Så tydliga röster om att nu är det dags att gå vidare i en konkret samverkan. Uttryck för att storleken inte har någon betydelse när det handlar om att ta itu med det som är alldeles avgörande frågor för oss som kyrkor och församlingar. Om hur vi i gudstjänstlivet förmår forma ett tilltal som är såväl begripligt som angeläget. Som om hur vi hanterar att forma ett gudstjänstliv i ett alltmer sekulariserat sammanhang där vi alla tappar mark. Vi kan glädja oss över mycket, men sanningen är att vi totalt sett bara engagerar ett fåtal av alla de som bor i Eskilstuna. Inte ens Eskilstuna församling med sina 38 000 medlemmar kan slå sig till ro. Inte särskilt många av dessa 38 000 medlemmar är så särskilt aktiva. Många vet inte ens om att de är medlemmar i församlingen. Vi har som kyrkor och församlingar onekligen mycket att samtala om – och ingen kan säga att vi klarar oss utan den andre. Alla är vi i behov av den andres stöd och erfarenheter. Kyrkorådet var så oerhört tydliga i att man ser framför sig ett församlingsarbete som alltmer måste göra sig beroende av det ideella enganagemanget och därför frågar efter våra frikyrkliga erfarenheter. Svenska Kyrkans arbete har i allt för stor utsträckning kommit att bli en de anställdas angelägenhet. Det är så Svenska Kyrkans folk själva talar om det. Det ska bli så spännande att se hur våra relationer framöver kommer att bli. Det är ett spännande scenario att den som är stor frågar efter erfarenheter från den som är liten. Nog är det hopp om livet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: