När tro möter tro – vad händer då?

25 oktober 2010

Det blev en intressant eftermiddag när vi i lördags bjöd in till ett nytt samtal i serien ”Dialiog S:t Eskil”. Så intressant att mer än en tyckte vi kunnat hålla på mer än de två timmar vi planerat för. Temat var ”När tro möter tro – vad händer då?”. Erik Amnå – statsvetare och folkbildare – stod för inledningen. Erik har ett förflutet som statlig utredare av bl.a. imamutbildning i det offentligas tjänst liksom vad de flyktingar som kommer till Sverige bör lära sig om Sverige. I slutet på 1990-talet var Erik Amnå huvudsekreterare i den stora Demokratiutredningen. Så är Erik Amnå ordförande i studieförbundet BILDA.

När vi i våras mötte kommunalrådet Jimmy Jansson i samma serie av samtal konstaterade han att ”Eskilstuna håller på att bli en alltmer religiös stad”. Visst är det en intressant notering att den stad och den del av landet där vi finns räknas som en av norra Europas mest sekulariserade områden, nu håller på att bli alltmer religiös. Erik Amnå var inne på samma linje att Jönköping och Örebro kan slänga sig i väggen när det gäller att hävda nå´n typ av huvudstadstänk när det gäller religion. Norra Europas huvudstad när det gäller religiös representation är Södertälje. Bakgrunden är naturligtvis den stora invandringen. Detta gäller även Eskilstuna. Men hur mycket av detta har vi som kyrkor och församlingar noterat – vi som är gamla i gården? Hur mycket av detta påverkar det som sker i Eskilstuna? På många sätt hör vi inte mycket från detta nya? Vi kan ha alla möjliga åsikter om hur bra det är att människor som kommer til Sverige söker sig samman med andra från samma land, språkgrupp eller religionstillhörighet. Frågan är vad som hänt med invandringen till Sverige om inte dessa sammanhang utgjort nå´n form av tryggt sammanhang för dessa nya svenskar. Jag tänker att vi har mycket att lära om detta nya.

Erik Amnå återkom flera gånger till hur naiva vi är för den kantring som pågår i det svenska samhället, där Sverigedemokraternas intåg i politiken nu är ett faktum. Sverigedemokraterna hade – om de själva fått bestämma – gärna sett Svenska Kyrkan som en god bundsförvant. Religionen i den form som fädernas kyrka representerar – såsom åtmindstone Sverigedemokraterna tänker – dom borde vara en bastion mot islamiseringen av Sverige. Återigen såsom Sverigedemokraterna tänker sig det.

Samhället uppträder tämligen valhänt inför denna nya religiösa situation. Hur kan det bli på något annat sätt än när man tänker om samhället som bara sekulärt. Men vad händer när samhället inte är så sekulärt som vi tänker? Intressant när Erik Amnå påpekade att det är inte längre tillbaka än 1951 som vi fick religionsfrihet i landet. Inte mer än drygt femtio år sedan. Slutsatsen är att vi inte kommit särskilt långt när det gäller att hantera våra olikheter i tro och religion. Jämfört med exv. England är vi långt efter när det gäller kontakterna religionerna emellan. Vi har mycket att hämta igen när det gäller ren kunskap. Varför gör dom på detta viset?

Erik Amnå utmanade oss och menade att det måste vara vi som frikyrklighet som på många sätt drev på religionsfrihetslagstiftningen i början av 1950-talet som nu måste fortsätta ta den striden. När andra försöker dra gränser har vi anledning att se till att värna allas rätt att bekänna sin tro och bygga sina gudstjänstlokaler – även när det sker på ett sätt som vi kan tycka är främmande. Det vilar ett stort ansvar på oss att bidra till att utvecklingen av vår mångfald får en fredlig utgång. En alldeles avgörande fråga är den hur vi kan lära oss att leva i respekt för olikheterna och ändå gestalta vår tro? Hur ska det kunna bli en dialog om vi närmast försagda inte hävdar vår egen tro och våra egna traditioner?

Inför samtalet skissade Erik på två scenarier kring svensk kristenhets utveckling: Kommer vi som kristna – kyrkor och samfund – att helt tystna? Dra oss undan? Ducka? Hålla låg profil? Backa för diverse utmaningar från Humanister och andra? Eller tänker vi höja rösten? Ta debatter? I handling visa att vi står upp för religionsfriheten? Skriva insändare. Att verkligen stå upp för våra åsikter?

Det blev verkligen ett intensivt samtal. Det som bl.a. sades vid det bord där jag satt, var att kyrkorna i Sverige var tämligen dåligt rustade när Ingemar Hedenius en gång i tiden blåste till strid. Då fanns inte många som var villiga att ta debatten. Hur är det nu?


Vem är det som är ”tondöv” i debatten om ateismen?

24 oktober 2010

I lördagens DN skriver Lena Andersson om ”den fluffiga antiateismen”. I DN verkar Lena Andersson ha hittat en plattform för att driva sitt atestiska spår. I tidigare artiklar har Lena Andersson klagat över att det är så svårt att vara ateist. Det är som om ingen förstår henne. Som om alla är emot henne. Ungefär detsamma tycks gälla Humanisterna. Som om det enda man är säker på är det man är emot. Jag har länge funmderat över hur länge det kommer att hålla att skapa en profil utifrån vad man är emot.

Intressant att läsa hur förskolläraren Malin Jonason lämnar Humanisterna efter 14 års medlemskap. Malin Jonason menar att intolerans numera präglar Humanisterna. I stället för respekt för oliktänkande har Humanisterna en närmast religiös övertygelse om att de ensamma äger sanningen.

Lena Andersson argumenterar i DN för ateismens tämligen begränsade hållning att det enda som egentligen äger någon mening, det är det vi kan lägga under luppen på ett mikroskop. Eller det som för övrigt håller för ateismens ”kunskapsteoretiska ställningstagande”. Förstår jag Lena Andersson rätt så är det inte mycket av det som tro och religion står för som håller måttet. Låter det sig inte beskrivas i likhet med en kemisk eller matematiskt formel så är det närmast att betrakta som hjärnspöken. Uppfinningar till för den svage och hjälplöse. Nog är det något av ett elitistiskt tänk i detta. Jag har svårt att förstå denna tilltro till det vetenskapsteoretiska som vore sista ordet sagt. Som om allt som är värt att tänka är tänkt. När Lena Andersson anklagar de som har synpunkter på denna atesitiska hållning att vara ”omusikaliska och tondöva” för det ateismen står för, så undrar jag vem det är som är tondöv. Hör Lena Andersson ens på sitt ena öra?

Jag funderar just på Lena Anderssons anklagelse om tondövhet när jag i eftermiddag hört en tonsättning av en del av Dag Hammarskölds dikter i samlingen ”Vägmärken”. Jag tänker att i Lena Andersson värld är Dag Hammarsköld att betrakta som tondöv. Dag Hammarsköld har inte förstått att allt vad han skrev är att betrakta som nonsens.

Jag dras med i Dag Hammarskölds sökande efter ett språk för detta närmst outsägliga som har med tro att göra. Vad är Dag Hammarskölds texter annat än ett uttryck för den roll som existensiella frågor spelar för människor. Så har det ju varit i alla tider. Ett sökande efter mening – just därför att det vetenskapliga sättet att betrakta tillvaron inte räcker så särskilt långt.

Dag Hammarskölds texter öppnar upp mot en större verklighet. I en av sina texter formulerar Hammarsköld det så: ”Om jag kan vara, är Gud”. Så genialiskt. Varför är det så svårt att tänka sig att Gud finns utifrån att jag själv finns. Jag tänker att ateismen gör mig som människa till egentligen bara en biologisk varelse. Men livet är mer! Det är bl.a. detta ”mer” som Dag Hammarsköld formulerar i dessa ord:

”Du tar pennan och linjerna dansar. Du tar flöjten och tonerna skimrar. Du tar penseln och färgerna sjunger. Så blir allt meningsfullt och skönt i det rum bortom tid som är du. Hur kan jag då hålla något tillbaka från dig?”

Jag tänker att vad är det annat än övermod när Lena Andersson menar att tron på Gud blir ”mosad” när den konfronteras med den analytiska filosofin. Som om Gud kan resoneras bort? Eller tänkas bort via filosofiska system? Bara vi tänker tillräckligt analytiskt så kommer vi att inse att Gud tillhör det som är att betrakta som överflöd i livet. Tror Lena Andersson själv på detta…?


”Smolk” i glädjebägaren

19 oktober 2010

Så satt vi bänkade framför Go´kvälls sänding i Svt – vi många som jobbat med Världens Barn-kampanjen – för att få insamlingen summerad. Nu skulle vi få veta hur det bl.a. blev med årets storstadskommun.  Det är ju det diplomet Eskilstuna vunnit fyra år i rad. Jag tillhör dom som inte haft min största drivkraft i den tävlingen, utan sett varje krona som en vinst för världens alla barn som behöver hjälp. Därför är de 1 337 795 kronor vi samlat in i Eskilstuna och de ca. 83 000 000 kronor vi totalt samlat in ett fantastsikt resultat och ett uttryck för att människor vill vara med och bidra till att göra skillnad för världens barn. Men jag vet också – och jag har mött en och annan – som kännt sig utmanad av att vi på nytt skulle ta hem utmärkelsen ”årets storstadskommun”. Inslaget i Go´kväll var närmast ett ”goddag yxskaft”. Radiohjälpens generalsekreterare Finn Norgren ”kliade” programledaren för Go´kväll bakom örat för vad Svt åstadkommit, men nästan inte ett ljud om det som själva riksinsamlingen inbringat på ca 40 000 000 kronor. Som om Svt via sina programinslag närmast själva gjort hela jobbet. Jag är besviken å alla deras vägnar som ägnat så mycket tid åt att stå där med sina insamlingsbössor. Jag vet att alla dessa gjort det utan att vänta sig någon personlig credit för detta, men jag hade önskat att alla dessa skulle fått som ett hedersomnämnande när nu Go´kväll hade fått uppgiften att avsluta årets kampanj. Så blev det inte. Ett närmast förvirrat inslag på sin höjd 30 sekunder. Så var det hela över. Jag kan inte komma ifrån känslan av att Svt leker med oss.

Efter diverse sms-kontakter har jag skrivit ett besviket mail till Radiohjälpens generalsekreterare Finn Norgren och ber honom förklara detta snöpliga slut. Som om Go´kväll inte hade tid att uppmärksamma alla de som som nu bidragit till att samla in ca hälften av årets totala resultat på mer än 80 000 000 kronor.

Jag vet att det är löjligt att pysa min besvikelse på det här sättet – vi borde bara känna glädje över det som blev. Så hoppas jag också att det kommer att presenteras i våra lokaltidningar i morgon. Vi har mött både Folket och Eskilstuna-Kuriren som tagit bilder och vi har uttalat oss. Borde bli stora bilder på framsidorna. Visst har vi anledning att känna oss så oerhört stolta över det så många varit med och åstadkomma.

I Eskilstuna spelar vi i en egen division när det gäller storstadskampen. Vi samlade till slut in 14.36 kronor/kommuninnevånare. Totalt 1 337 795 kronor. Två i ”vår” klass blev Växjö med 6.48 kronor/kommuninnevånare. Jönköping – detta frikyrkliga och frisinnade fäste – lyckades samla in 5.11 kronor/kommuninnevånare. Bland alla landets kommuner – stora som små – hamnade Eskilstuna på tjugonde plats. Intrycket är att vi finns där i toppen bland en hel hög av småkommuner.

Det vi lyckats med illustrerar det vi sagt att Världens Barn-kampanjen förmodligen är den allra bredaste plattformen för samverkan i Eskilstuna. Här möts enskilda, föreningar och organisationer, kroglivet med kyrkor och församlingar, kommunen, skolor och idrottslivet. Så finns inte minst många företag med. Jag tänker att det vi gjort borde få påverka bilden av Eskilstuna som landets allra mest generösa storstadskommun. Det är så att eskilstunaborna bryr sig. Det är verkligen så att vi vill vara med och göra skillnad för världens barn. Så – rent ut sagt – skiter vi i Svt och deras oförmåga att spegla det som händer ute i landet. Att vara så upptagen av sitt eget, det är mest ett problem för Svt själva. I morgon när tidningarna kommer ska vi bara glädja oss. Det vi gjort är storartat! STORARTAT!


Varför gör dom på detta viset?

17 oktober 2010

Det är onekligen en märklig läsning som bl.a. Eskilstuna-Kuriren bestått oss med under ett antal veckor. Jag tänker på detta som handlar om politikerarvodena i landstinget. Om inte detta är lekstuga så vet jag inte…Som om pengarna inte är på riktigt. Var någon annanstans skulle det vara möjligt att få behålla felaktigt utbetalade löner eller arvoden? Ge mig gärna ett tips…Att när det uppdagas att jag fått ut för mycket lön eller arvode till slut få rätt att behålla pengarna? I Sörmlands länds landsting är det tydligt så – åtmindstone om man är politiker. Försöker politkerna månne säga att vi som besöker en vårdcentral kan göra lite som vi vill när det gäller att betala vår vårdavgift. Det är nämligen inte så noga med landstingets pengar.

Jörgen Danielsson – s-politker – förklarade för nu bra många veckor sedan hur han bestämt sig för att sluta med omedelbar verkan. Med liter darr på rösten lät han förstå att han nu tog sitt ansvar för det som skett. Så menade han att också andra borde göra detta. Så tyckte vi det var bra att åtmindstone en förstod att ta ansvar. Heder åt Jörgen Danielsson! Nu framstår denna som det tycktes så resoluta handling som närmast ett spel för gallerierna. Så står vi där med lång näsa. Danielsson lämnade aldrig in någon avskedsansökan. Tiden gick och tiden gick. Nu har det skett i samband med att landstingets majoritet beslutat att det är OK att Danielsson och några till får behålla de felaktigt utbetalade arvodena och tydligen får behålla denna felaktigt satta arvodesnivå i något som liknar uppsägningstid. Det handlar för Danielsson och några andra om stora pengar. Det var t.o.m så att en moderatpolitiker talade om att behöva ta ett lån för att kunna betala tillbaka sin del.

Hur ska man förstå detta på annat sätt än att politikerna håller varandra om ryggen? Så undrar politikerna varför så få engagerar sig i politiken. Det som för alla oss vanligt folk framstår som solklart att pengarna naturligtvis ska betalas tillbaka därför att man fått dom helt felaktigt, det är i dessa landstingspolitikers ögon närmast OK. Låt Danielsson och andra behålla dessa pengar. Det verkar närmast som att här finns fler lik i garderoben. Så gör man det man kan för att få slut på debatten. Detta är skandalöst! Jag tillhör dom som i protest röstade blankt i just landstingsvalet. Som just en protest! Nu vet jag att vi var många som gjorde på samma sätt. I inget annat val var antalet blankröster så stort som till landstinget i Sörmland. Men det tycks majoriteten i landstinget skita i. Som om vi väljare är som luft. Som att man är helt döv för våra protester. Som att man tror att man kan fortsätta leka med våra pengar, samtidigt som bl.a. vården utsätts för besparingskrav. Varför gör dom på detta viset? Berätta den som vet!

Så läser jag om hur premiärminister Netanyahu godkänt byggplaner för nya bosättningar i Jerusalems närhet. 240 nya bostäder ska byggas i två omstridda områden. Samtidigt är det just den här frågan som sätter käppar i hjulet för fredssamtalen med den palestinska myndigheten. Varför gör dom på detta viset? Det är som också detta är en lek. Som om Netanyahu och andra i den israeliska regerignen inte tar samtalen med palestinierna på allvar. Som om förhandlingarna bara är ett spel för att förhala en överenskommelse. Så ger man sig tid för att bygga än flera bosättningar. Till slut finns i realiteten inget att förhandla om och Netanyahu och andra kan belåtet torkar sig om munnen – tänker att detta var en riktig ”mumsbit”. Mitt framför världssamfundet som levererat ett och annat uttalande, men inte gjort något som riktigt tvingat Israel att ta sitt förnuft till fånga. Jag vet inte vem som vet vad som i realiteten tilldragit sig i kontakterna mellan USA och Israel. Vad har Obama sagt? Vad har han lovat? Det är alldeles uppenbart att det inte varit något som fått Netanyahu att ta reson. Han fortsätter ju som om ingenting sagts eller gjorts. Och så hävdar han att palestinerna ska visa god vilja och fortsätta förhandla. Är det ingen som ser vad det är som håller på att hända?

Uppe på allt detta har den israeliska regeringen beslutat om en lag som tvingar de som ansöker om medborgarskap i Israel att  svära en ed där man erkänner Israel som judisk stat. Media berättar nu om hur folk går ut på gatorna och protesterar mot denna som man menar rasistiska lag. Lagen är en eftergift för den närmast koleriske utrikesministern Liebermann. Jag tänker att lagen ytterligare bygger på denna ”judiska stat” som just rasistisk. Liebermann bidrar till att bygga ett system som allt mer liknar en apartheidstat. Det är så uppenbart att det som pågår i Israel och på de occuperade områdena är en etnisk rensning. När detta ägde rum i det forna Jugoslavien hade EU och andra hög svansföring. Man gick t.o.m. in med militär. Men nu, när det gäller det palestinska folket, händer inte särskilt mycket. Som om världssamfundet i smyg bestämt sig för att låta detta ske. Ett folk mer eller mindre…Varför gör dom på detta sättet? Ja, varför gör dom på detta viset?


Att vila och växa

15 oktober 2010

Om en vecka kan ha flera höjdpunkter, så har jag haft en sådan vecka. Dessa höjdpunkter har just varit tillfällen då jag bildligt sett fått hjälp att ta mig upp på några ”toppar” för att se och förstå en del av det som är livet. Ibland behöver vi just upp en bit för att se längre och klarare.

I tisdags kväll var det mötet med Carolina Johansson och hennes berättelse om sitt möte med Gud, den berättelse hon skriver om i boken ”Bråkdelen av en sekund”. Berättelsen om hur Gud helt plötsligt ”satte bo” i hennes liv. Så berättar Carolina Johansson med nå´n typ av klara ögon om sitt möte med såväl Gud som kyrkan. Vi har alla våra berättelser om våra möten och erfarenheter – Carolina Johansson har sin och den hjälper mig att se klarare. Om vad som gäller i livet. Vad som gäller i kyrkan. Hur Gud kan möta en människa. Hur livert är större.

I går – torsdag – lyssnade jag på Tomas Sjödin. Den stora aulan i Mälardalens Högskola var alldeles överfylld. Fantastiskt att se alla dessa människor som mötts och den färväntan som fanns i luften. Temat för förmiddagen var ”Att vila och växa”. De delteman som Sjödin återkom till var ”Vila förutsätter begränsning”, ”Att vila är att ta ansvar”, ”Att vila är at växa” och ”Att vila är att ge sitt vardagsarbete en chans att utvecklas”. Jag känner hur svårt det är att försöka beskriva det  Tomas Sjödin berättade. Svårt att förmedla alla dessa känmslor som fanns i luften. Alla nyanser.

På många sätt var mötet med Carolina Johansson ”släkt” med mötet med Tomas Sjödin. Som om Tomas Sjödin tog tag i den röda tråd som Carolina Johansson la ner i tisdags kväll. Sjödin återkom många gånger till erfarenheten att vila förutsätter begränsning. Hur själva livet förutsätteratt vi begränsar oss.  Det vi kallar gränslöst är närmast en sjukdom, och frågan är om inte detta kommit att bli någon form av folksjukdom. Eller är det själva samhället som lider av att inte kunna sätta gränser.

Mycket måste hela tiden bli mer. Som om vi glömt bort vad det är att vara nöjd. Som om vi inte klarar av att säga nej, för vem vet vad som döljer sig i annat vi erbjuds. Som om vi tror att livet skulle falla samman om vi säger nej till något. Sanningen är att för att vinna ett liv måste vi vara beredda att förlora andra tänkbara livsalterntiv. Sjödin formulerade det som att vår oförmåga att sätta gränser och säga nej är vår tids stora problem. Det hårdaste arbetet är att säga just nej. För många gäller nu att vi lägger till och lägger till och lägger till och…Det gäller såväl oss som vuxna som barn och ungdomar. Som om vi hatar tanken på att avstå från något. Som om vi inte fattar att ett liv inte kan rymma allt. Som om vi heller inte fattar att just det gränslösa är ett sjukt tillstånd.  Det är alldeles uppenbart att vi behöver hjälpa vandra till att öva oss i att begränsa oss.

Tomas Sjödin talade om alla de dåliga samveten som vår tid förknippar med vila. Som om det inte är tillåtet att vila.  Som om vila är något onyttigt. I stället för att se också vilan som en sorts arbete. Att det händer något i vilan. Att det händer något då vi lägger arbetet åt sidan. Tomas Sjödin berättade om sin fru som en kväll pustande la ifrån sig sitt korsord. Så mycket som hon inte klarade av att lösa. När hon nästa kväll tog upp korsordet igen, var det som om hon kunde allt. Strax var korsordet löst. Visst har vi också sådana exempel. Vilan gjorde nytta. Pausen från arbetet löste ett och annat problem. Det är ju ungefär så här vi också talar om bön. Inte ett sätt att kliva åt sidan, utan ett sätt att vara på ett annat sätt.

”Att vila är att ge sitt vardagsarbete en chans att utvecklas”. Det är sant at det är så. Det är feltänkt när vi säger att det är bara mer jobb som kan lösa våra problem. Bara att lägga lite ytterligare kol i brasan. Så löser sig allt. Men det är ju inte så. Det vi tänker som effektivitet blir närmast ineffektivitet.

Jag tänker att i det jag lyssnat till den här veckan där finns hemligheterna blottlagda. Hemligheterna som gäller mitt liv, men också det som i grunden handlar om livet i såväl kyrka som samhälle. Vi behöver tänka om! Vi behöver reda ut – såväl för oss själva som för andra – om hur vi tänker om om bl.a. tiden. Har sedan i tisdags tänkt mycket på det Carolina Johansson formulerade som att tid och uppmärksamhet är trons bästa vänner. Ytterst handlar detta om växandets förutsättningar. Att vilan hör samman med också växandet. Att växandet behöver tid och uppmärksamhet.

Tomas Sjödin berättde om en av näringslivets hårt arbetande chefer, hur denne beslutat sig för att ta ett break i livet. Så tog han i på ett gästhem i ett kloster. När han väl installerat sig och fått hjälp att förstå klostrets rutiner, så på väg ut ur det lilla rum som denne näringslivschef hade att bo i, så vände sig munken om och sa: ”Om det är något du behöver så säg till, så ska vi lära dig att leva utan det”.  Jag tänker att detta är en läxa för oss alla. Att skala av mycket i livet och se att vi lever livet rikare utan allt det myckna vi har omkring oss. Att vi behöveer lära oss att avstå från mycket. Att faktiskt begränsa oss. Att hejda oss. Att lära oss att säga nej – därför att vi blir så mycket lyckligare av det.

Jag tänker också – och vill gärna återkomma till det – att vi behöver varandra för att klara av en omstälning som denna. Vi behöver närheten till andra för att gemensamt kunna välja ett annat sätt att leva. Vi behöver varndra för att formera ett motstånd mot allt det som ständigt pockar på min uppmärksamhet. Allt det som inleder mig i frestlese att alltid säga ja. Alla dessa intressen som vill få mig att tro att ett nej snarast bidrar till att livet går under. Det är verkligen så att vi behöver varandra. Jag tänker att det är därför vi också har anledning att tala om och tänka om kyrka och församling som just gemenskap. Att kyrka och församling inte är en samling av individer utan just en gemenskap. Att vi möts för att vi så lätt går under om vi tänker om livet i alltför individualistiska termer. Det är inte i första hand gulligt när Emil och drängen i Astrid Lindgrens berättelse simar ut i sjön och  förklarar sin kärklek til varandra: ”Du och jag Emil, ja du och jag Alfred”. Hur ska vi klar livet om det inte är på det här sättet. Att vi är beroendde av varandra och att vi har anledning att säga det tillvarandra.


Tid för Gud? Tid för mig själv?

13 oktober 2010

I går kväll var det premiär för den serie som Svenska Kyrkan i Eskilstuna och den lokala S:t Lukasgruppen genomför under hösten – tre tillfällen med rubriken ”Kan jag tro på Gud år 2010?”. Serien bärs upp av tre föredrag. I går var det författarinnan och journalisten Carolina Johansson som utifrån temat ”Att bli drabbad av Gud” återberättade sin bok ”Bråkdelen av en sekund”. Den här boken var en av mina stora läsupplevelser i sommar, och jag har skrivit om den upplevelsen i ett tidigare blogginlägg.

Jag blir berörd av Carolina Johannssons berättelse. En berättelse om hur Gud helt plötsligt, utan att fråga om lov och om det passar, ”satte bo” i en modern människas liv. Det är just med orden ”satte bo” som Carolina Johansson själv berättar om detta plötsliga gudsmöte. Carolina berättar själv om hur hon på inget sätt ”krattat i manegen” för detta möte. Det var inget hon egentligen sökte. Sökandet blev snarast resultatet av mötet med Gud.  Hur skulle hon orientrera sig i livet efter detta plötsliga möte? Ett möte som hon från början hade svårt att dela med någon. Carolina Johansson berättar nu om sitt möte som om detta handlade om en verklighet så självklar som annat i livet som just tillhör det självklara.  Det är befriande att höra. En människa som talar om Gud och sitt möte med Gud utan att be om ursäkt. Detta är inte bra befriande – jag berörs djupt av detta. Å andra sidan har vi inte anledning att spela ut en upplevlese som denna mot den som i femtio år levt med sin tro sedan barnsben. Problemet – jag kan i det här sammanhanget tycka att det är det – är att vi också när det gäller detta söker det som sticker ut och det som verkar så mycket mer spektakulärt. Så är det som ett långt liv i tron liksom bleknar bort i jämförelse med en berätelse som den Carolina Johansson berättar. Jag tänker att vi alla har en berättelse att berätta om vårt möte med Gud. För många handlar det om en berättelse om ett helt liv med Gud. Jag tänker att också detta är en spännande och på många sätt utmanande berättelse.

Carolina Johansson återkom flera gånger till detta att göra plats för tron i sitt liv. Jag fäste mig särskilt vid detta. Jag tror hon har rätt. Livet är så fullt – bitvis överfullt – med så mycket. Problemet i vår tid är att vi har så svårt  för att avstå från något. Vi är urdåliga på att säga nej. Helt kassa på att välja bort. Hur ska överhuvud taget någon få plats i mitt liv, om jag inte skapar ett utrynmnme för det. Jag tänker att kärleken och förälskelsens första stöt handlar just om att ta plats i våra liv.

Carolina Johansson talade om tid och uppmärksamhet som trons bästa vänner. Min erfarenhet säger mig att detta är på pricken när det gäller att beskriva det som samtidigt är en möjlighet, samtidigt vår tids allra största problem. Vi tror att saker och ting – också tron – bara låter sig finnas där utan vare sig tid eller uppmärksamhet. Som om blomkrukorna där i fönstret överlever även om vi struntar fullständigt i att uppmärksamma att de finns där och deras behov att få vatten. Ingen vettig förälder menar väl att barnen växer utan mat och att bli sedda? Det är så självklart att det är närmast dumt att ens föra det på tal. Men varför tror vi att tron ska överleva om vi inte ägnar den tid och uppmärksamhet? Carolina Johansson berättade om hur hon konkret valt bort annat i livet för att få såväl plats som tid för Gud. Det var inte möjligt för henna att leva på som tidigare efter sitt möte med Gud. Jag tänker att detta med tid och uppmärksamhet är den moderna troende människans allra största utmaning. När just tid är en bristvara. När så mycket pockar på vår uppmärksamhet och vi verkar oförmögna att välja och prioritera.

Carolina Johansson berättade om hur hon avsätter 30 minuter varje dag för Gud. Och jag tänker mig att det är bön, bibelläsning och att bara stiga åt sidan för att exv. sitta en stund i en kyrka. För Carolina Johanssons del är det detta hon behöver – minst detta. Jag måste säga att jag inte riktigt förstår hur vi ska få till det i kyrkor och församlingar när det många gånger tycks som att vi inte har tid med tron. Vi talar om att växa och vi sliter med att få fler engagerade. Men det är som att allt färre är beredda att se tro och församling som något prioriterat i livet. Så mycket annat som ska hinnas med. När veckan är över är det som att då är vi för trötta för att ens ta oss till kyrkan för att fira gudstjänst. Visst har vi mycket att fundera på. I grunden handlar det – återigen – om tid och uppmärksamhet. Att öva upp vår förmåga att välja bort. Att säga nej till annat därför att också tron behöver av min tid – kanske 30 minuter om dagen.

Visst var det Arne Tammer som en gång i tiden lovade hugade spekulanter att om dom ägnade en viss bestämd tid varje dag åt hans bodybildarprogram, så lovade han att det skulle göra skillnad. Så frimodigt! Kanske är det den frimodigheten vi skulle stå upp för också i kyrkor och församlingar. Se till att avsätta 30 minuter om dagen för att i en kvalificerad mening vårda din tro, och vi lovar att du inom en månad kommer att få se skilland i ditt liv. Men det är som om vi inte vågar. Som om 30 minuter om dagen är för mycket begärt. Så talar vi i stället i största allmänhet om saken, och så blir det inget av det. Utmaningen ligger förmodligen i att vi vågar stå upp för att tron behöver sitt – mer än annat just tid och uppmärksamhet. Som pastor kan jag aldrig kompensera den som själv inte bestämmer sig för att ge tron tid och uppmärksamhet. Jag kan göra vad jag kan för att stimulera och försöka motiver en annan att avsätta tid och ge uppmärksamhet – men aldrig ta över ”betinget”.

Jag upprepar mitt råd från mitt tidgare blogginlägg: läs Carolina Johanssions bok ”Bråkdelen av en sekund”. Jag lovar åtmindstone detta: du kommer att få mycket att fundera över som har med ditt eget liv att göra! Jag törs lova detta! Åtmindstone detta…

Häng gärna på nästa tillfälle i serien i Fors församlinghshem: den 9 november kl.18.30 då temat är ”Trons möjligheter i ett sekulärt samhälle”. Då borde det bli fullsatt i församlingshemmet. Då medverkar professor Eva Hamberg med starka åsikter om Svenska Kyrkan och en ”light-version” av tron. Häng verkligen på då och vi har mycket mer att samtala om.


När föreningarna ger upp får kommunen lägga ner

11 oktober 2010

En av Eskilstunas flitiga bloggare är kommundirektören Pär Eriksson. Pär har på många sätt klivit fram i det offentliga samtalet. Så bra han gör det! Vilken resurs för Eskilstuna kommun att den som är hela förvaltningsorganisationens yttersta företrädare tar ton på det sätt som Pär gör. En som vågar ha synpunkter om det som sker i kommunen och lika frimodigt ha åsikter om det som borde hända. Vi har anledning att tacka och ta emot! Följ gärna Pärs blogg på pareriksson.wordpress.com – ”Direktören har ordet”.

Nu senast gick jag igång på det Pär Eriksson skriver om hur det offentliga som kommunen representerar och det civila samhället kan förhålla sig tuillvarandra. Eller med andra ord: vilken roll ska och kan föreningslivet ha i Eskilstuna?

Pär skriver bl.a. så här:  ”Den tredje grundbulten bygger på det civila och ideella engagemanget. Ett samhälle med ett starkt samhälleligt åtagande – eller vågar jag skriva ett för starkt åtagande – tenderar att förlora det civila engagemanget. Samhällets institutioner förväntas lösa frågorna.

Jag kan mitt Eskilstuna och ibland märker jag att det finns en sådan tendens. Den utvecklingen – dvs att kommunen förväntas lösa frågorna – är vare sig något att bli förvånad över eller att döma. Det finns förklaringar som handlar om att vi under 1900-talet haft en stark och framgångsrik kommun som klarat av att ta Eskilstuna från några tusen innevånare till en modern hundratusen-stad. 

Men 2010 så behöver vi formulera frågan annorlunda – hur stärker vi det idella engagemanget och hur tar föreningar, organisationer, kyrkor och enskilda ett ansvar för vår stads utveckling?… En kommun å andra sidan har utvecklats, är mer kvalitetsmedveten, serviceinriktad och ställer allt högre krav på sina medarbetare.

Allt detta är bra men kanske vi också förlorat något. Vi har gått från undersåte till aktiv kund och brukare. Men kanske på bekostnad av att vara medborgare. Att inte bara vara kravställare utan en aktiv och ansvarsfull medborgare som deltar i samhällsbygget.

Vi behöver bryta upp traditionen att det är ”någon annan”. Vi behöver på djupet förstå att kommunen inte vare sig kan eller ska lösa alla frågorna åt oss.

Jag förvånas ibland över den attityd och det språkbruket som används i det offentliga samtalet. Jag hoppas att ni inte uppfattar mig som oartig men när jag t ex läser om föreningar som ”förklarar krig” mot kommunen så blir jag förvånad. Ett språkbruk som inte är tillåtet i våra skolor eller fritidsgårdar används i det som ska vara det goda samtalet. Jag läser om affärsidkare som menar att det är kommunens fel att det står tomma butikslokaler på gågatan. Kommunen förväntas ta ansvar för företeelser och initiativ som ligger långt utanför vad som är det kommunala uppdraget.

Jag får ibland mail – så var det också i Västerås – att om jag inte fattar ett visst beslut så ska man kontakta media. Avsändaren menar säkert väl men undertonen andas oförsonlighet och en syn på kommunen som något man ska pressa eller tvinga till beslut.

Missförstå mig rätt. En kommun ska visst utstå kritik. Jag tycker att diskussionernas vågor ska gå höga. Olika åsikter, spänningar och motsättningar är ofta något som tar frågorna framåt.

Men jag tror läsaren förstår mitt grundbudskap – om vi ska gå framåt, om vi ska utveckla vår stad så behöver vi gå mer tillsammans. Inte för att vi ska vara artiga mot varandra – utan för att ett samhälles grundbultar just vilar på arbete, gemensamma åtaganden och ett civilt, ideellt engagemang.

Det är därför våra företag, näringsidkare, entreprenörer, fackliga organisationer, yrkesmän och kvinnor är så viktiga. Det är därför kommun och landsting är så viktiga. Det är därför våra idrottsföreningar, intresseföreningar, politiska organisationer, folkrörelser, kyrkor och andra initiativ är så viktiga.

Och inriktningen måste handla om vår förmåga att gå tillsammans. Att se varandras olika roller, våra styrkor, ha fördragsamhet med våra tillkortakommanden. Snarare stötta än stjälpa. Uppmuntra före att ge dåligt samvete och lägga ok på varandras axlar. Att bidra före att kräva. Att inte dela upp människor i bakgrund, etnicitet eller religion utan på djupet kräva deltagande och ansvar.

Ju snabbare vi förstår vikten av att gå tillsammans ju snabbare och framgångsrikare utvecklas vårt Eskilstuna”.

Det blev ett långt citat – nästan hela Pärs blogginlägg – men det är viktigt för vårt fortsatta samtal. Jag har svarat Pär och hoppas på ett fortsatt samtal. Tänk tanken att vi plockar bort allt vad kommunens föreningsliv heter. Hur kommer det att bli? Jag tänker att om hela föreningslivet skulle få för sig att nu ger vi upp – nu orkar vi inte längre, priset är för högt, vi får inte tag i dom som vill göra en idell insats – då är kommunen illa ute. I några samnmanhang – bla. ett samtal med såväl Pär som Hans Ekström- har jag efterlyst signaler som just uttrycker den här insikten. Våra ledare och förtroendevalda skulle må väl av att kommunens företrädare uttrycker att vi ser det ni gör. Vi förstår vad det ni gör betyder för så många – att vi inte skulle kunna vara utan er. Jag tänker at det i första hand inte är pengar vi är ute efter, utan just en gest som uttrycker att vi är sedda. Inser att jag talar i egen sak, men jag tar den risken.

Jag inser också att det inte är så enkelt att utgöra det ”civila samhället”. Varenda förening kan berätta om hur man kämpar gör att rekrytera ledare som är beredda att ge upp en hel del av egen bekvämlighet för att ge sin tid åt andra. Det finns väl inte en förening som inte kämpar med sin ekonomi. Många föreningar som funderar på att säga upp någon eller alla sina anställda – i den mån man ens har någon anställd. Så tänker jag att kommunens intresse för förenignslivet ibland mest handlar om att man inte själv klarar sitt uppdrag och då gärna ser att föreningslivet kan komma in som en ”räddande ängel”. Det nya jag läser i det Pär Eriksson skriver är att han menar att kommunen – det offentliga – av ideologiska skäl har anledning att söka ett närnmare samarbete med det ”civivla samhället”. Att det i ett sådant samarbete finns mycket att hämta som kommunen själv inte klarar av att leverera. Jag tänker att ytterst är detta en fråga om demokrati och delaktighet. Ett sätt att just vända ett synsätt att så fort något ska göras så är det någon annan som ska göra det. Ofta är det ”samhället” som ska lösa det.

I ett svar på Pärs blogginlägg har jag  försökt problematisera frågeställningen och skriver om arbetslivets närmast hutlösa krav på sina anställda att där ge allt av kraft och ork. Det är länge sedan vi hade en samhällssituation med hemmafruar och ett helt annat tempo i arbetslivet. Nu är det kniven på strupen som gäller. Hade vi ”uppfunnit” det ideella arbetet om det skulle göras med vår tids förutsättningar? Nu gäller att de flesta är helt slut när dagen är över. Många somnar med jobbrelaterade frågor och vaknar på samma sätt. Det är inte längre så enkelt att kreera ett aktivt föreningsliv.  Inte heller kommunen som en av Eskilstunas stora – för att inte säga största arbetsgivare – är så särskilt givmild när det gäller att släppa iväg sina anställda för att göra en ideell insats.

Jag hoppas att vi på något sätt ska kunna fortsätta det samtal som Pär Erikson har initierat. Jag vet bara inte hur det ska ske. Lätt att det blir ett kortare meningsutbyte, se´n faller det hela. Lätt att be kommunen fixa så det blir något av det – men det är ju just det vi skulle undvika. Har ibland saknat ett föreningslivets mötesplats och nätverk i sta´n. Vi är som föreningsliv inte så bra på att söka varandras stöd. Jag kan se att ett av våra problem är just att vi jobbar så på marginalen att vi inte riktigt orkar med det här mer långsiktiga samtalet.  Det ligger mycket i det Dag Hammarsköld skriver i sin bok ”Vägmärken”: att ”endast den som ser långt hittar rätt”. Det gäller också i den här frågan. Det är bara det att vi ska orka höja blicken över det som gäller för en dag i taget. Det är bara det…