När föreningarna ger upp får kommunen lägga ner

En av Eskilstunas flitiga bloggare är kommundirektören Pär Eriksson. Pär har på många sätt klivit fram i det offentliga samtalet. Så bra han gör det! Vilken resurs för Eskilstuna kommun att den som är hela förvaltningsorganisationens yttersta företrädare tar ton på det sätt som Pär gör. En som vågar ha synpunkter om det som sker i kommunen och lika frimodigt ha åsikter om det som borde hända. Vi har anledning att tacka och ta emot! Följ gärna Pärs blogg på pareriksson.wordpress.com – ”Direktören har ordet”.

Nu senast gick jag igång på det Pär Eriksson skriver om hur det offentliga som kommunen representerar och det civila samhället kan förhålla sig tuillvarandra. Eller med andra ord: vilken roll ska och kan föreningslivet ha i Eskilstuna?

Pär skriver bl.a. så här:  ”Den tredje grundbulten bygger på det civila och ideella engagemanget. Ett samhälle med ett starkt samhälleligt åtagande – eller vågar jag skriva ett för starkt åtagande – tenderar att förlora det civila engagemanget. Samhällets institutioner förväntas lösa frågorna.

Jag kan mitt Eskilstuna och ibland märker jag att det finns en sådan tendens. Den utvecklingen – dvs att kommunen förväntas lösa frågorna – är vare sig något att bli förvånad över eller att döma. Det finns förklaringar som handlar om att vi under 1900-talet haft en stark och framgångsrik kommun som klarat av att ta Eskilstuna från några tusen innevånare till en modern hundratusen-stad. 

Men 2010 så behöver vi formulera frågan annorlunda – hur stärker vi det idella engagemanget och hur tar föreningar, organisationer, kyrkor och enskilda ett ansvar för vår stads utveckling?… En kommun å andra sidan har utvecklats, är mer kvalitetsmedveten, serviceinriktad och ställer allt högre krav på sina medarbetare.

Allt detta är bra men kanske vi också förlorat något. Vi har gått från undersåte till aktiv kund och brukare. Men kanske på bekostnad av att vara medborgare. Att inte bara vara kravställare utan en aktiv och ansvarsfull medborgare som deltar i samhällsbygget.

Vi behöver bryta upp traditionen att det är ”någon annan”. Vi behöver på djupet förstå att kommunen inte vare sig kan eller ska lösa alla frågorna åt oss.

Jag förvånas ibland över den attityd och det språkbruket som används i det offentliga samtalet. Jag hoppas att ni inte uppfattar mig som oartig men när jag t ex läser om föreningar som ”förklarar krig” mot kommunen så blir jag förvånad. Ett språkbruk som inte är tillåtet i våra skolor eller fritidsgårdar används i det som ska vara det goda samtalet. Jag läser om affärsidkare som menar att det är kommunens fel att det står tomma butikslokaler på gågatan. Kommunen förväntas ta ansvar för företeelser och initiativ som ligger långt utanför vad som är det kommunala uppdraget.

Jag får ibland mail – så var det också i Västerås – att om jag inte fattar ett visst beslut så ska man kontakta media. Avsändaren menar säkert väl men undertonen andas oförsonlighet och en syn på kommunen som något man ska pressa eller tvinga till beslut.

Missförstå mig rätt. En kommun ska visst utstå kritik. Jag tycker att diskussionernas vågor ska gå höga. Olika åsikter, spänningar och motsättningar är ofta något som tar frågorna framåt.

Men jag tror läsaren förstår mitt grundbudskap – om vi ska gå framåt, om vi ska utveckla vår stad så behöver vi gå mer tillsammans. Inte för att vi ska vara artiga mot varandra – utan för att ett samhälles grundbultar just vilar på arbete, gemensamma åtaganden och ett civilt, ideellt engagemang.

Det är därför våra företag, näringsidkare, entreprenörer, fackliga organisationer, yrkesmän och kvinnor är så viktiga. Det är därför kommun och landsting är så viktiga. Det är därför våra idrottsföreningar, intresseföreningar, politiska organisationer, folkrörelser, kyrkor och andra initiativ är så viktiga.

Och inriktningen måste handla om vår förmåga att gå tillsammans. Att se varandras olika roller, våra styrkor, ha fördragsamhet med våra tillkortakommanden. Snarare stötta än stjälpa. Uppmuntra före att ge dåligt samvete och lägga ok på varandras axlar. Att bidra före att kräva. Att inte dela upp människor i bakgrund, etnicitet eller religion utan på djupet kräva deltagande och ansvar.

Ju snabbare vi förstår vikten av att gå tillsammans ju snabbare och framgångsrikare utvecklas vårt Eskilstuna”.

Det blev ett långt citat – nästan hela Pärs blogginlägg – men det är viktigt för vårt fortsatta samtal. Jag har svarat Pär och hoppas på ett fortsatt samtal. Tänk tanken att vi plockar bort allt vad kommunens föreningsliv heter. Hur kommer det att bli? Jag tänker att om hela föreningslivet skulle få för sig att nu ger vi upp – nu orkar vi inte längre, priset är för högt, vi får inte tag i dom som vill göra en idell insats – då är kommunen illa ute. I några samnmanhang – bla. ett samtal med såväl Pär som Hans Ekström- har jag efterlyst signaler som just uttrycker den här insikten. Våra ledare och förtroendevalda skulle må väl av att kommunens företrädare uttrycker att vi ser det ni gör. Vi förstår vad det ni gör betyder för så många – att vi inte skulle kunna vara utan er. Jag tänker at det i första hand inte är pengar vi är ute efter, utan just en gest som uttrycker att vi är sedda. Inser att jag talar i egen sak, men jag tar den risken.

Jag inser också att det inte är så enkelt att utgöra det ”civila samhället”. Varenda förening kan berätta om hur man kämpar gör att rekrytera ledare som är beredda att ge upp en hel del av egen bekvämlighet för att ge sin tid åt andra. Det finns väl inte en förening som inte kämpar med sin ekonomi. Många föreningar som funderar på att säga upp någon eller alla sina anställda – i den mån man ens har någon anställd. Så tänker jag att kommunens intresse för förenignslivet ibland mest handlar om att man inte själv klarar sitt uppdrag och då gärna ser att föreningslivet kan komma in som en ”räddande ängel”. Det nya jag läser i det Pär Eriksson skriver är att han menar att kommunen – det offentliga – av ideologiska skäl har anledning att söka ett närnmare samarbete med det ”civivla samhället”. Att det i ett sådant samarbete finns mycket att hämta som kommunen själv inte klarar av att leverera. Jag tänker att ytterst är detta en fråga om demokrati och delaktighet. Ett sätt att just vända ett synsätt att så fort något ska göras så är det någon annan som ska göra det. Ofta är det ”samhället” som ska lösa det.

I ett svar på Pärs blogginlägg har jag  försökt problematisera frågeställningen och skriver om arbetslivets närmast hutlösa krav på sina anställda att där ge allt av kraft och ork. Det är länge sedan vi hade en samhällssituation med hemmafruar och ett helt annat tempo i arbetslivet. Nu är det kniven på strupen som gäller. Hade vi ”uppfunnit” det ideella arbetet om det skulle göras med vår tids förutsättningar? Nu gäller att de flesta är helt slut när dagen är över. Många somnar med jobbrelaterade frågor och vaknar på samma sätt. Det är inte längre så enkelt att kreera ett aktivt föreningsliv.  Inte heller kommunen som en av Eskilstunas stora – för att inte säga största arbetsgivare – är så särskilt givmild när det gäller att släppa iväg sina anställda för att göra en ideell insats.

Jag hoppas att vi på något sätt ska kunna fortsätta det samtal som Pär Erikson har initierat. Jag vet bara inte hur det ska ske. Lätt att det blir ett kortare meningsutbyte, se´n faller det hela. Lätt att be kommunen fixa så det blir något av det – men det är ju just det vi skulle undvika. Har ibland saknat ett föreningslivets mötesplats och nätverk i sta´n. Vi är som föreningsliv inte så bra på att söka varandras stöd. Jag kan se att ett av våra problem är just att vi jobbar så på marginalen att vi inte riktigt orkar med det här mer långsiktiga samtalet.  Det ligger mycket i det Dag Hammarsköld skriver i sin bok ”Vägmärken”: att ”endast den som ser långt hittar rätt”. Det gäller också i den här frågan. Det är bara det att vi ska orka höja blicken över det som gäller för en dag i taget. Det är bara det…

En kommentar till När föreningarna ger upp får kommunen lägga ner

  1. Pär Eriksson skriver:

    Bra anslag Claes-Göran. Vi får hjälpas åt att hålla igång den här diskussionen. Och i någon mening är jag inte så orolig – det här är viktiga frågor och jag tycker mig känna igen temat från de andra kommunerna jag arbetat i.

    Kul att du lyfter upp Dag Hammarskölds ”Vägmärken”. En bok som jag ofta återvänder till.

    Lev väl

    Pär E

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: