Tid för Gud? Tid för mig själv?

I går kväll var det premiär för den serie som Svenska Kyrkan i Eskilstuna och den lokala S:t Lukasgruppen genomför under hösten – tre tillfällen med rubriken ”Kan jag tro på Gud år 2010?”. Serien bärs upp av tre föredrag. I går var det författarinnan och journalisten Carolina Johansson som utifrån temat ”Att bli drabbad av Gud” återberättade sin bok ”Bråkdelen av en sekund”. Den här boken var en av mina stora läsupplevelser i sommar, och jag har skrivit om den upplevelsen i ett tidigare blogginlägg.

Jag blir berörd av Carolina Johannssons berättelse. En berättelse om hur Gud helt plötsligt, utan att fråga om lov och om det passar, ”satte bo” i en modern människas liv. Det är just med orden ”satte bo” som Carolina Johansson själv berättar om detta plötsliga gudsmöte. Carolina berättar själv om hur hon på inget sätt ”krattat i manegen” för detta möte. Det var inget hon egentligen sökte. Sökandet blev snarast resultatet av mötet med Gud.  Hur skulle hon orientrera sig i livet efter detta plötsliga möte? Ett möte som hon från början hade svårt att dela med någon. Carolina Johansson berättar nu om sitt möte som om detta handlade om en verklighet så självklar som annat i livet som just tillhör det självklara.  Det är befriande att höra. En människa som talar om Gud och sitt möte med Gud utan att be om ursäkt. Detta är inte bra befriande – jag berörs djupt av detta. Å andra sidan har vi inte anledning att spela ut en upplevlese som denna mot den som i femtio år levt med sin tro sedan barnsben. Problemet – jag kan i det här sammanhanget tycka att det är det – är att vi också när det gäller detta söker det som sticker ut och det som verkar så mycket mer spektakulärt. Så är det som ett långt liv i tron liksom bleknar bort i jämförelse med en berätelse som den Carolina Johansson berättar. Jag tänker att vi alla har en berättelse att berätta om vårt möte med Gud. För många handlar det om en berättelse om ett helt liv med Gud. Jag tänker att också detta är en spännande och på många sätt utmanande berättelse.

Carolina Johansson återkom flera gånger till detta att göra plats för tron i sitt liv. Jag fäste mig särskilt vid detta. Jag tror hon har rätt. Livet är så fullt – bitvis överfullt – med så mycket. Problemet i vår tid är att vi har så svårt  för att avstå från något. Vi är urdåliga på att säga nej. Helt kassa på att välja bort. Hur ska överhuvud taget någon få plats i mitt liv, om jag inte skapar ett utrynmnme för det. Jag tänker att kärleken och förälskelsens första stöt handlar just om att ta plats i våra liv.

Carolina Johansson talade om tid och uppmärksamhet som trons bästa vänner. Min erfarenhet säger mig att detta är på pricken när det gäller att beskriva det som samtidigt är en möjlighet, samtidigt vår tids allra största problem. Vi tror att saker och ting – också tron – bara låter sig finnas där utan vare sig tid eller uppmärksamhet. Som om blomkrukorna där i fönstret överlever även om vi struntar fullständigt i att uppmärksamma att de finns där och deras behov att få vatten. Ingen vettig förälder menar väl att barnen växer utan mat och att bli sedda? Det är så självklart att det är närmast dumt att ens föra det på tal. Men varför tror vi att tron ska överleva om vi inte ägnar den tid och uppmärksamhet? Carolina Johansson berättade om hur hon konkret valt bort annat i livet för att få såväl plats som tid för Gud. Det var inte möjligt för henna att leva på som tidigare efter sitt möte med Gud. Jag tänker att detta med tid och uppmärksamhet är den moderna troende människans allra största utmaning. När just tid är en bristvara. När så mycket pockar på vår uppmärksamhet och vi verkar oförmögna att välja och prioritera.

Carolina Johansson berättade om hur hon avsätter 30 minuter varje dag för Gud. Och jag tänker mig att det är bön, bibelläsning och att bara stiga åt sidan för att exv. sitta en stund i en kyrka. För Carolina Johanssons del är det detta hon behöver – minst detta. Jag måste säga att jag inte riktigt förstår hur vi ska få till det i kyrkor och församlingar när det många gånger tycks som att vi inte har tid med tron. Vi talar om att växa och vi sliter med att få fler engagerade. Men det är som att allt färre är beredda att se tro och församling som något prioriterat i livet. Så mycket annat som ska hinnas med. När veckan är över är det som att då är vi för trötta för att ens ta oss till kyrkan för att fira gudstjänst. Visst har vi mycket att fundera på. I grunden handlar det – återigen – om tid och uppmärksamhet. Att öva upp vår förmåga att välja bort. Att säga nej till annat därför att också tron behöver av min tid – kanske 30 minuter om dagen.

Visst var det Arne Tammer som en gång i tiden lovade hugade spekulanter att om dom ägnade en viss bestämd tid varje dag åt hans bodybildarprogram, så lovade han att det skulle göra skillnad. Så frimodigt! Kanske är det den frimodigheten vi skulle stå upp för också i kyrkor och församlingar. Se till att avsätta 30 minuter om dagen för att i en kvalificerad mening vårda din tro, och vi lovar att du inom en månad kommer att få se skilland i ditt liv. Men det är som om vi inte vågar. Som om 30 minuter om dagen är för mycket begärt. Så talar vi i stället i största allmänhet om saken, och så blir det inget av det. Utmaningen ligger förmodligen i att vi vågar stå upp för att tron behöver sitt – mer än annat just tid och uppmärksamhet. Som pastor kan jag aldrig kompensera den som själv inte bestämmer sig för att ge tron tid och uppmärksamhet. Jag kan göra vad jag kan för att stimulera och försöka motiver en annan att avsätta tid och ge uppmärksamhet – men aldrig ta över ”betinget”.

Jag upprepar mitt råd från mitt tidgare blogginlägg: läs Carolina Johanssions bok ”Bråkdelen av en sekund”. Jag lovar åtmindstone detta: du kommer att få mycket att fundera över som har med ditt eget liv att göra! Jag törs lova detta! Åtmindstone detta…

Häng gärna på nästa tillfälle i serien i Fors församlinghshem: den 9 november kl.18.30 då temat är ”Trons möjligheter i ett sekulärt samhälle”. Då borde det bli fullsatt i församlingshemmet. Då medverkar professor Eva Hamberg med starka åsikter om Svenska Kyrkan och en ”light-version” av tron. Häng verkligen på då och vi har mycket mer att samtala om.

Annonser

2 Responses to Tid för Gud? Tid för mig själv?

  1. Hej Claes Göran och fint att se dig och tack för dina fina ord. Och, som jag tror att jag sade i en kommentar – jag tyckte om när jag träffade människor i kyrkan som hade en lång tro bakom sig. Det var betryggande. Att dessa människor fanns som såg tro som något naturligt – för mig var det så onaturligt, i alla fall i början. Allt Gott!

  2. […] om mig. Jag gläds och våndas över det som Claes-Göran Yderfors, pastor, skriver i sin blogg. Läs det! Det är naturligtvis fruktansvärt bekräftande. Men i denna bekräftelse växer motstridiga […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: