Att vila och växa

Om en vecka kan ha flera höjdpunkter, så har jag haft en sådan vecka. Dessa höjdpunkter har just varit tillfällen då jag bildligt sett fått hjälp att ta mig upp på några ”toppar” för att se och förstå en del av det som är livet. Ibland behöver vi just upp en bit för att se längre och klarare.

I tisdags kväll var det mötet med Carolina Johansson och hennes berättelse om sitt möte med Gud, den berättelse hon skriver om i boken ”Bråkdelen av en sekund”. Berättelsen om hur Gud helt plötsligt ”satte bo” i hennes liv. Så berättar Carolina Johansson med nå´n typ av klara ögon om sitt möte med såväl Gud som kyrkan. Vi har alla våra berättelser om våra möten och erfarenheter – Carolina Johansson har sin och den hjälper mig att se klarare. Om vad som gäller i livet. Vad som gäller i kyrkan. Hur Gud kan möta en människa. Hur livert är större.

I går – torsdag – lyssnade jag på Tomas Sjödin. Den stora aulan i Mälardalens Högskola var alldeles överfylld. Fantastiskt att se alla dessa människor som mötts och den färväntan som fanns i luften. Temat för förmiddagen var ”Att vila och växa”. De delteman som Sjödin återkom till var ”Vila förutsätter begränsning”, ”Att vila är att ta ansvar”, ”Att vila är at växa” och ”Att vila är att ge sitt vardagsarbete en chans att utvecklas”. Jag känner hur svårt det är att försöka beskriva det  Tomas Sjödin berättade. Svårt att förmedla alla dessa känmslor som fanns i luften. Alla nyanser.

På många sätt var mötet med Carolina Johansson ”släkt” med mötet med Tomas Sjödin. Som om Tomas Sjödin tog tag i den röda tråd som Carolina Johansson la ner i tisdags kväll. Sjödin återkom många gånger till erfarenheten att vila förutsätter begränsning. Hur själva livet förutsätteratt vi begränsar oss.  Det vi kallar gränslöst är närmast en sjukdom, och frågan är om inte detta kommit att bli någon form av folksjukdom. Eller är det själva samhället som lider av att inte kunna sätta gränser.

Mycket måste hela tiden bli mer. Som om vi glömt bort vad det är att vara nöjd. Som om vi inte klarar av att säga nej, för vem vet vad som döljer sig i annat vi erbjuds. Som om vi tror att livet skulle falla samman om vi säger nej till något. Sanningen är att för att vinna ett liv måste vi vara beredda att förlora andra tänkbara livsalterntiv. Sjödin formulerade det som att vår oförmåga att sätta gränser och säga nej är vår tids stora problem. Det hårdaste arbetet är att säga just nej. För många gäller nu att vi lägger till och lägger till och lägger till och…Det gäller såväl oss som vuxna som barn och ungdomar. Som om vi hatar tanken på att avstå från något. Som om vi inte fattar att ett liv inte kan rymma allt. Som om vi heller inte fattar att just det gränslösa är ett sjukt tillstånd.  Det är alldeles uppenbart att vi behöver hjälpa vandra till att öva oss i att begränsa oss.

Tomas Sjödin talade om alla de dåliga samveten som vår tid förknippar med vila. Som om det inte är tillåtet att vila.  Som om vila är något onyttigt. I stället för att se också vilan som en sorts arbete. Att det händer något i vilan. Att det händer något då vi lägger arbetet åt sidan. Tomas Sjödin berättade om sin fru som en kväll pustande la ifrån sig sitt korsord. Så mycket som hon inte klarade av att lösa. När hon nästa kväll tog upp korsordet igen, var det som om hon kunde allt. Strax var korsordet löst. Visst har vi också sådana exempel. Vilan gjorde nytta. Pausen från arbetet löste ett och annat problem. Det är ju ungefär så här vi också talar om bön. Inte ett sätt att kliva åt sidan, utan ett sätt att vara på ett annat sätt.

”Att vila är att ge sitt vardagsarbete en chans att utvecklas”. Det är sant at det är så. Det är feltänkt när vi säger att det är bara mer jobb som kan lösa våra problem. Bara att lägga lite ytterligare kol i brasan. Så löser sig allt. Men det är ju inte så. Det vi tänker som effektivitet blir närmast ineffektivitet.

Jag tänker att i det jag lyssnat till den här veckan där finns hemligheterna blottlagda. Hemligheterna som gäller mitt liv, men också det som i grunden handlar om livet i såväl kyrka som samhälle. Vi behöver tänka om! Vi behöver reda ut – såväl för oss själva som för andra – om hur vi tänker om om bl.a. tiden. Har sedan i tisdags tänkt mycket på det Carolina Johansson formulerade som att tid och uppmärksamhet är trons bästa vänner. Ytterst handlar detta om växandets förutsättningar. Att vilan hör samman med också växandet. Att växandet behöver tid och uppmärksamhet.

Tomas Sjödin berättde om en av näringslivets hårt arbetande chefer, hur denne beslutat sig för att ta ett break i livet. Så tog han i på ett gästhem i ett kloster. När han väl installerat sig och fått hjälp att förstå klostrets rutiner, så på väg ut ur det lilla rum som denne näringslivschef hade att bo i, så vände sig munken om och sa: ”Om det är något du behöver så säg till, så ska vi lära dig att leva utan det”.  Jag tänker att detta är en läxa för oss alla. Att skala av mycket i livet och se att vi lever livet rikare utan allt det myckna vi har omkring oss. Att vi behöveer lära oss att avstå från mycket. Att faktiskt begränsa oss. Att hejda oss. Att lära oss att säga nej – därför att vi blir så mycket lyckligare av det.

Jag tänker också – och vill gärna återkomma till det – att vi behöver varandra för att klara av en omstälning som denna. Vi behöver närheten till andra för att gemensamt kunna välja ett annat sätt att leva. Vi behöver varndra för att formera ett motstånd mot allt det som ständigt pockar på min uppmärksamhet. Allt det som inleder mig i frestlese att alltid säga ja. Alla dessa intressen som vill få mig att tro att ett nej snarast bidrar till att livet går under. Det är verkligen så att vi behöver varandra. Jag tänker att det är därför vi också har anledning att tala om och tänka om kyrka och församling som just gemenskap. Att kyrka och församling inte är en samling av individer utan just en gemenskap. Att vi möts för att vi så lätt går under om vi tänker om livet i alltför individualistiska termer. Det är inte i första hand gulligt när Emil och drängen i Astrid Lindgrens berättelse simar ut i sjön och  förklarar sin kärklek til varandra: ”Du och jag Emil, ja du och jag Alfred”. Hur ska vi klar livet om det inte är på det här sättet. Att vi är beroendde av varandra och att vi har anledning att säga det tillvarandra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: