När tro möter tro – vad händer då?

Det blev en intressant eftermiddag när vi i lördags bjöd in till ett nytt samtal i serien ”Dialiog S:t Eskil”. Så intressant att mer än en tyckte vi kunnat hålla på mer än de två timmar vi planerat för. Temat var ”När tro möter tro – vad händer då?”. Erik Amnå – statsvetare och folkbildare – stod för inledningen. Erik har ett förflutet som statlig utredare av bl.a. imamutbildning i det offentligas tjänst liksom vad de flyktingar som kommer till Sverige bör lära sig om Sverige. I slutet på 1990-talet var Erik Amnå huvudsekreterare i den stora Demokratiutredningen. Så är Erik Amnå ordförande i studieförbundet BILDA.

När vi i våras mötte kommunalrådet Jimmy Jansson i samma serie av samtal konstaterade han att ”Eskilstuna håller på att bli en alltmer religiös stad”. Visst är det en intressant notering att den stad och den del av landet där vi finns räknas som en av norra Europas mest sekulariserade områden, nu håller på att bli alltmer religiös. Erik Amnå var inne på samma linje att Jönköping och Örebro kan slänga sig i väggen när det gäller att hävda nå´n typ av huvudstadstänk när det gäller religion. Norra Europas huvudstad när det gäller religiös representation är Södertälje. Bakgrunden är naturligtvis den stora invandringen. Detta gäller även Eskilstuna. Men hur mycket av detta har vi som kyrkor och församlingar noterat – vi som är gamla i gården? Hur mycket av detta påverkar det som sker i Eskilstuna? På många sätt hör vi inte mycket från detta nya? Vi kan ha alla möjliga åsikter om hur bra det är att människor som kommer til Sverige söker sig samman med andra från samma land, språkgrupp eller religionstillhörighet. Frågan är vad som hänt med invandringen till Sverige om inte dessa sammanhang utgjort nå´n form av tryggt sammanhang för dessa nya svenskar. Jag tänker att vi har mycket att lära om detta nya.

Erik Amnå återkom flera gånger till hur naiva vi är för den kantring som pågår i det svenska samhället, där Sverigedemokraternas intåg i politiken nu är ett faktum. Sverigedemokraterna hade – om de själva fått bestämma – gärna sett Svenska Kyrkan som en god bundsförvant. Religionen i den form som fädernas kyrka representerar – såsom åtmindstone Sverigedemokraterna tänker – dom borde vara en bastion mot islamiseringen av Sverige. Återigen såsom Sverigedemokraterna tänker sig det.

Samhället uppträder tämligen valhänt inför denna nya religiösa situation. Hur kan det bli på något annat sätt än när man tänker om samhället som bara sekulärt. Men vad händer när samhället inte är så sekulärt som vi tänker? Intressant när Erik Amnå påpekade att det är inte längre tillbaka än 1951 som vi fick religionsfrihet i landet. Inte mer än drygt femtio år sedan. Slutsatsen är att vi inte kommit särskilt långt när det gäller att hantera våra olikheter i tro och religion. Jämfört med exv. England är vi långt efter när det gäller kontakterna religionerna emellan. Vi har mycket att hämta igen när det gäller ren kunskap. Varför gör dom på detta viset?

Erik Amnå utmanade oss och menade att det måste vara vi som frikyrklighet som på många sätt drev på religionsfrihetslagstiftningen i början av 1950-talet som nu måste fortsätta ta den striden. När andra försöker dra gränser har vi anledning att se till att värna allas rätt att bekänna sin tro och bygga sina gudstjänstlokaler – även när det sker på ett sätt som vi kan tycka är främmande. Det vilar ett stort ansvar på oss att bidra till att utvecklingen av vår mångfald får en fredlig utgång. En alldeles avgörande fråga är den hur vi kan lära oss att leva i respekt för olikheterna och ändå gestalta vår tro? Hur ska det kunna bli en dialog om vi närmast försagda inte hävdar vår egen tro och våra egna traditioner?

Inför samtalet skissade Erik på två scenarier kring svensk kristenhets utveckling: Kommer vi som kristna – kyrkor och samfund – att helt tystna? Dra oss undan? Ducka? Hålla låg profil? Backa för diverse utmaningar från Humanister och andra? Eller tänker vi höja rösten? Ta debatter? I handling visa att vi står upp för religionsfriheten? Skriva insändare. Att verkligen stå upp för våra åsikter?

Det blev verkligen ett intensivt samtal. Det som bl.a. sades vid det bord där jag satt, var att kyrkorna i Sverige var tämligen dåligt rustade när Ingemar Hedenius en gång i tiden blåste till strid. Då fanns inte många som var villiga att ta debatten. Hur är det nu?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: