”En smula självkritik skadar inte”

22 november 2010

Gläder mig åt att min gamle arbetskamrat Jan-Olof Johannsson igår vigdes till biskop i Växjö stift. Skickade några rader med gratulationer i samband med att han valdes. Vi jobbade ihop i mitten av 1970-talet i Frikyrkliga Gymnasiströrelsen (FKG). Då bodde vi i Nässjö. Jan-Olof med ett förflutet i Alliansmissionen och gospelkören Coralerna och hans hustru Anna med förlutet i Missionskyrkan som dotter till en pastor – på den tiden i Katrineholm. Nu intar de båda med sin familj det pampiga biskopssätet Östrabo i Växjö. Jag ska bestämt försöka ta mig till Växjö för att besöka Jan-Olof och Anna! Jag har ju t.o.m skriftligt på att jag är välkommen. Vill du läsa mer om Växjös nye biskop så gör det här.

Uppskattar Dagens Nyheters engagemang för att få Migrationsverket att ändra sig när det gäller de kristna irakiernas situation. Så här långt kör Migrationsverket på som om inget hänt i Irak. Verket står fast vid att det visst är säkert att skicka tillbaka de kristna irakier som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Det är svårt att förstå Migrationsverkets närmast militanta inställning i detta. Migrationsminister Tobias Billtröm ligger på i kulisserna och det är alldeles uppenbart att han gjort det till en av sina viktigaste politiska frågor att få fart på utvisningen av alla de som finns i Sverige med utvisningsbeslut.

I går ägnade DN sin huvudledare år Migrationsverkets närmast njugga inställning till Europadomstolens tidigare vädjan om att inte skicka tillbaka kristna irakier till sitt hemland. Europadomstolen vill veta hur Migrationsverket tänker om hur säkert detta är. I stället för en smula ödmjukhet går Migrationsverkets rättschef ut och anklagar Europadomstolen för en närmast lättsinnig hantering av de överklaganden som kristna irakier skickat till Europadomstolen. Som om verket alltid vet bäst.

Bra när DN skriver om Europadomstolen: ”Det är ett rättsligt system som är värt att försvara. Därför borde regeringen och migratrionsminister Tobias Billström se till att vårt land lojalt följer Europadomstolens uppmaningar. En smula självkritik skadar inte heller. Sverige anklagar görna andra länder för brott mot mänskliga rättigheter. Men när vårt land drabbas av kritik är det tydligen någon annans fel”.

Hoppas att DN och andra media är uthålliga i att uppmärksamma de kristnas situation i Irak. I början av december kommer frågan upp i riksdagen i ett par debatter. Det är så lätt att glömma bort när focus förflyttas till annat som händer. Det är just detta vi inte får göra. Nu gäller det att hålla ut!

Så pågår ”spelet” om att komma nå´nstans framåt i samtalen mellan Israel och den palestinska myndigheten. Det är som om ingenting händer. USA har presenterat någon typ av förslag för att få till ett nytt moratorium vad gäller byggandet av nya bosättningar. När jag hör om detta och vad USA lovar, så verkar det som att USA efter detta tänker lägga sig helt platt. Efter detta kommer USA inte att pressa Israel till fler eftergifter. Jag kan förstå om den palestinske presidenten tvekar inför ett byggstopp som bara omfattar västbanken och inte östra Jerusalem. De mest strategiska bosättarplanerna är just knutna till östra Jerusalem. Dessa vill Netanyahu undanta i ett ev. avtal.

Läste igår i en israelisk tidning om hur bosättarrörelsen demonstererade i Jerusalem mot idéen om ett nytt byggstopp. Mitt under ett regeringssammanträde gick en av ministrarna ut för att sälla sig till demonstranterna. Han gick från regeringens eget möte för att ställa sig på gatan och demonstrera mot den regering han själv ingår i. Säg så inte att israelisk politik saknar udda inslag.

Jag står fast vid att jag är tveksam till om israels regering egentligen vill sätta sig i samtal med den palestinska myndigheten. Det hela är ett spel för gallerierna. För israels regering handlar det om att vinna tid för att få så mycket byggt som det bara går. Så framstår hela ideén med att bilda en en palestinsk stat som helt omöjligt. Från palestinskt håll hörs flera röster om att man ensidigt borde bilda en egen stat. Jag kan inte se att man har så mycket att förlora på detta. Tiden som går talar emot den palestinska saken.

Lika lite som Migrationsverket lärt sig stava på ett ord som ödmjukhet i realtion till de krustna irakiernas situatuion, så har den israeliska regeringen gjort det i realtion till palestiniernas situation. Netanyahu borde med lite av ödmjukhet i hjärtat förstå att antingen bidrar han till att resa två folk upp eller så störtar han dessa två folk i fördärvet. DN:s slutsats att ”En smula självkritik skadar inte heller” gäller också för Netanyahu och andra i den israeliska regeringen. Om så bara ”en smula”. Bara detta skulle göra skillnad.


Varför detta hat mot andra troende?

15 november 2010

I helgen har flera nya demonstrationer genomförts för att protestera mot våldet i Irak. Demonstrationerna har inte minst varit ett uttryck för solidaritet med de drabbade kristna i Irak. I S:t Eskilskyrkan  fick vi i gudstjänsten igår ett vittnesbörd om vad som händer. Rent groteska berättelser om våld och mördande. Jag skrämms över en situation där mäsnskligt liv inte längre är något värt och därför kan man utföra rena bestialsika handlingar mot bl.a. kvinnor och barn. Vi fick bl.a. höra om en ung kvinna som just fått veta att hon var gravid och som gick till kyrkan för att tacka Gud för detta. När kyrkan invaderades av terrorister våldtogs hon och därefter dödades. Hur kan det bli så här? Är detta vad islam står för? Varför detta hat mot andra troende? Jag tänker att all form av religionsdialog helt havererar när en part önskar livet av den andre.

Läste i söndagens Dagens Nyheter om en kristen kvinna – 45-åriga Asia Bibi –  som dömts till döden för hädelse. Enligt människorättsorganisationer” började bråket när andra kvinnor, också de lantarbetare, vägrade dricka vatten som Asia Bibi hämtat. De menade att vatten som hämtats av en kristen var orent”. Kvinnan protesterade och några dagar senare arresterades hon anklagad för att ha hädat profeten Muhammed. Efter att ha tillbringat ett år i en fängeslecell har hon nu dömts till döden. Hur blir det så här? Är detta vad islam står för? Hur ska vi hantera exempel som detta då det kommer till dialog religioner emellan? Vad händer med religioner när de närmast occuperas av denna typ av oförsonlighet? Är det längre religiion det handlar om?

Nu hävdar en del – hörde en radiointervjuv i helgen – att det nya politikska läget i Irak kommer att förändra läget. Få är beredda att tro detta. En kompromiss som den som regeringen i Irak nu kommit till på, den bådar inget gott för framtiden. Frågan om de kristnas sitautuion i Irak är inte löst med detta.

Migrationsverket ligger på för att få fler iralier utvisade – som om ingenting hänt. Som om man är både döva ocvh blinda för det som nu sker. Verket har närmast mörkat informationen från Europadomstolen att den som överklagar en avvisning till domstolen får sin avvisning inhiberad. Detta har Migrationsverket inte velat berätta, och när det kommer till offentlighetens kännedom vägrar verket att informera de irakier som står på tur att avvisas. Så agerar en av våra svenska myndigheter! Inte är det så särskilt hedersamt!

Våra protester måste fortsättningsvis handla om att påtala för Migrationsverket att problemet för de kristna i Irak inte är personliga, utan just relaterade till att man tillhör en grupp som är förföljda. Identiteten är just knuten till en kollektiv förståelse av tro och religion. När ska Migrationsverkets handläggare förstå detta? Någon har nämnt om att man tillämpar ett sådan kollektiv synsätt på hbt-personer från Irak. Trots att man hävdar att det bara är individuella skäl som gäller. Kyrkans Tidning skriver om detta i sitt senaste nummer.

Många företrädare frå iraks kristna råder nu sitt folk att lämna Irak. Det finns inte längre något tryggt hörn i Irak att fly till. Det finns skäl att tro att många kommer att fly till Sverige. I Eskilstuna finns redan en bit över 150 personer som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och nu gömmer sig. Något måste ske! Att som nu lägga allt krut på att jaga upp dessa männiaskor för att flyga dom till Bagdad är inte förenat med en humanitär flyktingpolitik. En annan ordning måste till! Det är onekligen en feg inställning att som Fredrik Reinfeldt hänvisa till Migrationsverket. Det går an att två sina händer såsom Reinfeldt gör. Ändå är det ju han och regeringen som kan ta initiativ till att stifta nya lagar. Varför är det bara några få politiker som tycks engagerade i denna fråga?


”Lätt och lagom” á la Svenska Kyrkan

15 november 2010

”Man behöver inte ens vara vaken för att gå i kyrkan”. Så här uttryckte sig en av dom som lyssnade till Eva Hamberg i den serie av föredrag och samtal som Svenska Kyrkan och S:t Lukasstiftelsen inbjuder till i höst. Temat för dessa tre samlingar är ”Finns det plats för Gud?” Den här gången kom det att handla om Svenska Kyrkan.  Jag har aldrig hört en så fullkomligt förödande kritik mot Svenska Kyrkan som denna. Eva Hamberg närmast mosade denna gamla statskyrka. Kyrkan som när den ger ut sin psalmbok kallar den ”Den svenska psalmboken”. Som om inga andra psalmböcker finns. Nog finns ett och annat att fundera över när det gäller Svenska Kyrkans självbild. Kanske är det den som sätter käppar i hjulet för vad det nu ska bli av Svenska Kyrkan? SvK behöver en annan självbild! Är det så?

Eva Hamberg är professor i religionssociologi i Lund – på väg att pensioneras.  Hon hade rest hela vägen från Lund för att föreläsa för oss – ett 20-tal åhörare. Jag tänker att det blev dyra biljetter. Eva Hamberg närmast smulade sönder Svenska Kyrkan. Jag har aldrig hört något liknande. Varför bjöd Svenska Kyrkan in henne att tala om detta när bara några få av dom som detta var adresserat till inte var där? Var var alla anställda och var fanns alla de p0litiskt folkvalda som Hamberg kapade jäms med fotknölarna. Visste dom vad som var i görningen och avstod från denna vendetta?

Eva Hamberg gav sin bild av hur Svenska Kyrkan närmast övergivit sitt uppdrag att vara kyrka. Hur Svenska Kyrkan är upptagen med så mycket annat i sin jakt på att nå nya grupper än det man borde vara upptagen av. Hamberg gick så långt – och jag vet inte om man dra kritiken längre än så – att ”kyrkan är ett hinder för mäniskors frälsning”. Förkunnelsen är nå´n typ av religiös ”lätt – och lagom”-variant av kristen tro. Kyrkan närmast en light-version av vad det är – eller borde vara – att vara kyrka. Det är onekligen klatschigt uttryckt.

Eva Hamberg refererade till en krönika av Maria Ludvigsson  i Svenska Dagbladet i samband med årets påskhelg. Också Maria Ludvigsson beskriver Svenska Kyrkan som vore den ett fall för Allmänna reklamationsnämnden i ett fall av falsk marknadsföring. Kyrkan erbjuder allat annat än vad hon borde erbjuda – ”allt vi kan finna på alla andra håll, men inget av det som vi kommit till kyrkan för att höra”.

”Svenska Kyrkan verkar ibland så angelägen att passa in i tiden att hon förminskar sig själv och skäms över vem hon är. Vart ska den gå som längtar efter henna och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?” Så beskriver hon hur många lämnar Svenska Kyrkan – ”kvar står en kyrka  utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar…Kvar finns en ickereligiös folkkyrka somn i bästa fall kompletterar feelgood-branschen”.

I förra veckans nummer av Kyrkans Tidning skriver prästen och forkskaren Elisabeth Arborelius om hur ofta det går fel i kontakterna i samband med dop, vigslar och begravningar. Hur det verkar som om en del präster inte bryr sig om hur det blir.

Huka månde präster och kyrkopolitiker. Eller hur hanterar dessa kyrkans företrädare kritik som denna? Eva Hamberg var tämligen uppgiven när det gäller kyrkans centrala organ liksom stiften. Något hopp fanns i en del av kyrkans församlingsliv.

Citatet i inledningen av bloggen kom från en ung man som inte kunde förstå varför Svenska Kyrkans gudstjänstliv är så förutsägbart. Man vet precis vad som kommer att hända. Inget nytt att hämta. Om många tänker så är det naturligtvis helt förödande.

Jag tänker att det Eva Hamberg hade att säga har vi alla kyrkor och församlingar anledning att fundera över. Detta har gällt för kyrkan i två tusen år. Hur är vi kyrka i trohet till såväl vårt ursprung och vårt uppdrag som den tid vi lever i. Lösningen är ju inte att vi lever som visste vi inte vad som händer i vår omvärld. Lösningen är självklart heller inte att vi mer talar i termer av humanism än om tro. Vem talar om kristen tro om inte vi som kyrkor och församlingar gör det? Vi som troende människor? Vem annars tänker vi ska göra det å våra vägnar? Skolan?

Det finns i alla kyrkor en vilja att växa. Vem står ut med att vecka efter vecka möta tämligen tomma kyrkorum? Också församlingslivet lever under en typ av sociologiska förutsättningar. Få är beredda att gå dit, dit inga andra går.Det gäller inte minst ungdomar.  Det är få av oss som inte är beroende av att bli bekräftade i vårt engagemang av att också andra hänger på. Vem vill stå där själv?  Det gäller att som kyrkor och församlingar inte gå bort sig i ambitionen att växa. Så lätt att piska på och helt missa växandets mystik. Så lätt att vi blir blinda för att växt är mer än ett kvantitativt begrepp. Det är inte bara negativt – tvärtom – när vi som kyrkor och samfund nu är en minoritetsföreteelse. Historien förskräcker när det gäller att se vad en majoritetssituation gjort med kyrkor och samfund. Kanske är det just detta som är Svenska Kyrkans stora problem. Att veta vad man ska göra och vem man är när man inte länger når de stora skarorna och inte längre är i majoritet. Det räcker inte med att kunna hänvisa till att ca. 70% av sveriges befolkning är medlemmar i kyrkan. Verkligheten är en helt annan och jag förstår om det i Svenska Kyrkan uppstår närmast konvulsionsartade diskussioner när denna verklighet ska hanteras. Jag kan möjligen förstå hur frustrerande det kan vara att ha medlemmar som inte bryr sig eller ens delar kyrkans tro och den panik som lätt sprider sig i jakten på att nå alla dessa. Lätt att mer se till vad andra önskar sig än vad som djupast sett är kyrkans uppdrag. Lätt att gå bort sig.

Föreläsningsseriens sista tillfälle är den 7 december kl.18.30 i Fors församlingshem då Casjsa Tengblad inleder ett samtal om ”Kristen identitet – finns det?” ”Den” kanske det skulle vara…


Läge för Carl Bildt att ta på skyddsvästen och åka till Bagdad

08 november 2010

Tidningen Dagen refererar under dagen en ärkebiskop i Syrisk ortodoxa kyrkan som uppmanar kristna att lämna Irak. Athanasios Dawood menar att det som nu drabbar de kristna i Irak närmast är attr besdkriva som tecken på att ett folkmord är på gång och att det inte längre finns någon plats för kristna i Irak. I en gudstjänst i går i London uppmanade han de kristna i Irak att lämna landet.

Dagen skriver:

”- Sedan 2003 har kristna inte haft något skydd. Vi har förlorat många av de våra och de har bombat våra hem, våra kyrkor och våra kloster, säger ärkebiskopen till BBC News.  Alla hatar de kristna. Under Saddam Hussein levde vi i fred och ingen attackerade oss. Vi hade mänskliga rättigheter och skyddades av regimen men nu är det ingen som tar vårt parti.

Kyrkoledare har genom åren ofta gett kristna rådet att stanna i Irak och arbeta för att stärka sin ställning, men tecken tyder nu på att denna policy kan vara på väg att ändras. Ärkebiskop Athanasios Dawoods utspel är en fingervisning om att så kan vara fallet”.

Vore jag nu migrationsminister eller generaldirektör på Migrationsverket skulle jag ha anledning att fundera över hur det nu kommer att bli. Jag skulle bli ytterst överraskad om inte vi kommer att få se en dramatisk ökning av kristna irakier som kommer till Sverige för att söka skydd. Om inte det som nu händer de kristna i Irak är tillräckliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd så förstår jag inte hur politiker och myndigheter tolkar vad som bl.a. är humanitära skäl. Nu flyr folk Irak för att rädda sina liv. Kan det bli mer dramatiskt än så? Vad mer behöver till för att ändra Migrationsverkets praxis? Nu måste svenska myndigheter förstå att tillhörigheten till en grupp måste vara tillräckliga skäl för att få uppehållstillstånd. Det håller inte att hänvisa bara till individuella skäl.

Nu är det också läge för Carl Bildt att ta första bästa flyg till Bagdad för att leta upp ansvariga politker för ett ett rejält och uppriktigt samtal. Det vore ytterst tragiskt om alla kristna lämnar Irak. Samma sak som nu är på väg att hända i Palestina. I realiteten samma utrensning som pågår i Irak som i Palestina. Bara det att i Palestina sker  det med mer subtila metoder. Som om de kristna i Palestina bildligt talat svälts ut. Till slut återastår inte något annat än att ge sig av. I Irak sker det i blodiga attentat. Detta är en stor tragik för Kristi kyrka. Reaktionerna står inte i proportion till det som nu sker. Carl Bildt som i alla lägen står upp för gemensamma tag i EU borde nu ta frågan om de kristnas situatuion i Irak till just sina kollegor i EU. Vad mer behöver ske för att detta ska hamna högst upp på den politikska agendan? Det håller inte längre att skjuta det som nu sker i Irak framför oss. Saker och ting behöver ske och det NU!

Så, Carl Bildt, på med skyddsvästen och ge dig iväg till Bagdad! Det brådskar!


När en del i ”kroppen” lider, så lider hela ”kroppen”

08 november 2010

I går eftermiddag genomfördes demonstrationen mot våldet i Irak och till stöd för de kristna i Irak. Det är förfärliga rapporter som kommer mest varje dag från Irak. Rapporterna berättar om en närmast systematisk utrotning av de kristna. Hörde igår om hur man brutit sig in hos en kristen man och skjutit honom. När handläggare på Migrationsverket ber de man skickar tillbaka till Irak att ligga lågt med sin tro för att inte provocera till attacker, så är det så okunnigt att det är närmast genant. Hur ska någon kunna leva annonymt, när namnet man bär i sig självt ofta signalerar att man är kristen? I ID-handlingarna finns dessutom en markering av vilken religion man tillhör. När man ber dessa utvisade kristna att ligga lågt med sin tro, så är det dessutom ett sätt att säga att sök inte skydd eller stöd hos andra kristna. Håll dig för dig själv! Detta är att begära något helt orimligt.

Tidningarna uppskattar att vi var ca 300 personer som deltog i gårdagens demonstration. Jag tror vi var flera. Vi fyllde nästan Klosters kyrka där vi avslutade demonstrationen i en förbönssamling. Då måste vi ha varit mer än 300 personer. Jag hörde igår också om hur kristna irakier var samlade på fyra platser i Eskilstuna för att sörja anhöriga som dödades i samband med attacken i den stora katolska kyrkan i Bagdad förra söndagen. Då dödades ca 50 personer. Långt flera skadades. Läser i tidningen Dagen idag om hur flera av dessa idag transporteras till Frankrike för vård.

Tidningen Folket skriver om demonstrationen här. För Eskilstuna-Kuriren var det inte viktigare än att nyheten redan är borttagen från webb-upplagan.

Hörde igår också om hur ett plan med utvisade irakier vände tillbaka till Sverige. Är detta ett tecken på att svenska myndigheter nu omprövat sin praxis? Eller vad  var det som hände? Hur mycket ska ytterligare behöva ske innan Migrationsverket inser att det inte är möjligt att skicka tillbaka kristna irakier tillbaka hem till Irak? Hur många till behöver dö för att Migrationsverket ska förstå att läget är helt ohållbart? Frågan är snarast hur vi förbereder oss på att fler kristna kommer till Sverige och här söker om uppehållstillstånd. I talen som hölls i samband med demonstrationen blev det tydligt utsagt att det inte finns någon trygg vrå i Irak för de kristna. Det är ju närmast det som Migrationsverket och Tobias Billström hoppats på. Nu är det inte så! Den som vill skydda sig och sin familj kan inte göra annat än att fly ut ut landet.

Nu är det skarpt läge! Jag  tänker att nu gäller Paulus ord om att ”lider en kroppsdel, så lider också alla de andra”. När de kristna är på gång att helt utplånas i Irak är detta en fråga för hela kyrkan. Detta är inte längre en fråga bara för de kristna från Irak som befinner sig här i Sverige och har sina vänner och anhöriga kvar i Irak. Detta gäller hela kristenheten. Då behöver vi ”tagga till” på ett annat sätt än vad vi hitintills gjort. Ska göra ett försök att bjuda in någon från den keldanska församlingen till gudstjänsten i S:t Eskilskyrkan på söndag. Vi behöver göra det som händer kristna bröder och systrar i Irak till en fråga ända in i vårt gudstjänstliv. Vi behöver göra det på ett helt annat sätt än den loja inställning som Tobias Billström presenterade i en radiointervjuv för några veckor sedan, då han ytterst frankt deklarerade att inte har Sverige någon anledning att hålla koll på vad som händer de som utvisas och lämnas därhän då man kommer till Bagdads flygplats. Inte behöver Sverige bry sig!

I samband med avslutningen av demonstrationen igår ledde jag en förbön. Bönen jag bad var denna:

”Herre, du kallar oss att göra vår röst hörd när rätt och rättfärdighet sätts på undantag, När människor förföljs för sin tros skull. När mänskligt liv devalveras som vore det inget värt. Du kallar oss att stå upp för var och en som förföljs. För var och en som hotas och trakasseras. När andra vänder sig bort kallar du oss att se. När andra ger upp eller drar sig undan så kallar du oss att stå kvar. När andra så fort glömmer så kallar du oss att komma ihåg.

 Herre, nu är vi där som du i ditt ord talar om som att när en del av kroppen lider, så lider hela kroppen. Herre vi är här nu för att också vi lider med den del av din kropp som utgörs av Iraks kristna. Vi ber för alla dom som drabbats av detta förskräckliga våld. För alla dom som sörjer över anhöriga som dödats. Vi ber för präster som ställt upp för sitt församlingsfolk och som dödats för detta. Vi ber för präster och andra som fortsatt står upp för en annan. Herre, välsigna deras mod!  Herre, förbarma dig över din kyrka i Irak! Vi ber om ditt beskydd över varje församling – för var och en som söker sig till kyrkor och gudstjänster.

Vi ber Herre om en strimma av ljus in i det mörker som nu råder i Irak. Vi ber om god vilja hos alla dom som bestämmer för att skapa ett land där alla kan känna sig trygga. Herre, förbarma dig! Herre, förbarma dig!

 När livet är som levde vi i den mörkaste av dalar, så  hjälp oss Herre att inte glömma ditt löfte till oss att inte lämna oss. Herre, låt vårt land för den som tagit sin tillflykt hit få vara som det lugna vatten som psalmisten talar om.  Kom med en insikt till oss alla om att dela det som är vår välfärd med en annan.  Låt oss förstå att detta är vad du vill!

 Vi ber om en annan ordning – om andra principer – för alla dom kristna från Irak vars ansökan om uppehållstillstånd nu granskas. Alla dom för vilket det inte är ett alternativ att återvända till Irak. Herre, hör oss när vi ber och ropar! Herre förbarma dig! Förbarma dig över oss alla! Amen.


Tobias Billströms enkla logik: den som inget hör och ser behöver inte bry sig

05 november 2010

Nu trappas ”kriget” upp om de kristnas situation i Irak. Massakern i den katolska katedralen i Bagdad i söndags var inget annat än just en massaker. Fader Adris Hanna, präst i den syrisk-katolska kyrkan i Sverige berättar i tidningen Dagen om vad som hände:

” En av prästerna, min vän Fader Wassim, säger till dem att sluta. En av killarna går fram till honom och skjuter honom i halsen och han faller ner till marken i en blodpöl. Den andra prästen, Fader Tahir, försöker hjälpa men blir skjuten på fläcken. När hans bror störtar fram att hjälpa blir han också ihjälskjuten. När deras mor gråter och försöker hindra terroristen blir hon skjuten och allvarligt skadad, säger Fader Adris Hanna som är förundrad över de överlevandes berättelser från tragedin. ”En lek för dem”- De beskrivs som erfarna mördare, de var ”skickliga” på att döda. Folk säger att de dödade som konst. Och det verkar som att det var som en lek för dem att skjuta människor, säger Fader Adris Hanna som med gråt i halsen återger en påfrestande händelse. – En av terroristerna sliter ut ett fyramånader gammalt barn från mammans famn och kastar det upp i luften. Sen så försökte de skjuta ihjäl barnet innan det slår i marken, säger han med gråt i halsen. – När en man skjuts ihjäl så börjar hans son att gråta vilt. Han är fem år och mamman försöker tysta honom men han fortsätter att gråta. Då säger en av männen, vi ska få tyst på ungen, och skjuter honom i huvudet, säger Fader Adris Hanna. Sökte skydd i sakristian. När de församlade insåg att de inte hade någon väg att fly var det många som sökte skydd i sakristian. – Men det fanns ingen respekt hos de här människorna, de gick in till sakristian och avrättade alla, säger Adris Hanna. När attentatsmännen förstod att säkerhetsstyrkorna försökte ta sig in i kyrkan valde de att spränga sig själva i luften, har överlevande berätta. – De ställde de sig mitt bland folk och sprängde sig själva för att ta med så många som möjligt, säger han”.

Frågan om de kristnas situation i Irak har sedan länge varit helt oacceptabel. I Eskilstuna finns en stor grupp kristna från Irak som väntar på att avvisas. Svenska myndigheter har gjort avvisningarna till Irak till en närmast industriell hantering. Svenska myndigheter visar prov på sin initiativkraft och har tagit på sig ansvaret att samordna avvisningar från flera länder. Flera flyg går varje vecka. På frågan om vad som händer då dessa människor närmast dumpas i Bagdad så svarade Tobias Billström i en radiointervjuv för en tid sedan ungefär – ”vem bryr sig”. Tobias Billström tycker inte att svenska myndigheter har anledning att hålla koll på vad som händer de man lämnar på flygplatsen i Bagdad. Billström har blivit något av en världsmästare i att köra huvudet in i busken. Har man inget sett och har man inget hört så har man naturligtvis ingen anledning at bry sig. Så enkel tycks Tobias Billströms logik vara. Problemet är just att den är alltför enkel. Situationen i Irak är långt mycket mer komplicerad än så. Men det passar inter Tobias Billströms verklighetsuppfattning. För Billström gäller att så snabbt det bara går få ut alla som nu vistas olagligt i Sverige. Så må det gå hur som helst för alla dessa.

Idag rapporterar bl.a. Ekot att Europadomstolen skickat ett brev till bl.a. den svenska regeringen med en begäran om att alla planerade avvisningar till Irak ställs in. I Holland har myndigheter bestämt att följa denna uppmaning. I Sverige fortsätter avvisningarna tills vidare.

Tidningen Dagen har tagit intiativ till en namninsamlingsaktion för att få svenska myndigheter att ändra sig. På söndag kl.14.00 möts vi till en demonstratiomn i Esklisltuna mot våldet i Irak . Vi möts på Fristadstorget kl.14.00. Demonstrationen kommer att gå till Klosters kyrka för en avslutande förbönsstund.

Nu är tid att höja tonläget gentemot sveriges regering och Migrationsverket! Att nu fortsätta skicka tillbaka kristna till Irak kommer i många fall att vara detsamma som att skicka människor i döden. Så mycket har hänt att vi kan säga att vi vet det. Fortsätter Tobias Billström och Migrationsverket  ignorera detta går botten ur svensk flyktingpolitik. Då återstrår inget av den humanitet man säger ska prägla svensk flyktingpolitik.  Det är inte bara grunderna i svensk flyktingpolitiken son nu står på spel. Nu gäller det grunden för hela vårt samhällsbygge och den humanitet som den bygger på. Slå undan en av vårt samhälles grundstenar och hela samhällsbygget svajar betänkligt. Är det så vi vill ha det? Inte jag i alla fall.


Sorg är ingen sjukdom som ska botas!

04 november 2010

Dagens Nyheter fortsätter sin serie ”om begravningar, sorg och att hitta glädjen på nytt”. I dag publicerar tidningen del 3 som handlar just om det jag skrev i mitt förra blogginlägg: vi är så fullt upptagna att döden inte får plats.

Så skriver DN:  ”Mer än varannan anhörig hittar ingen tid för att klämma in begravningen när en nära släkting har dött, visar en statlig utredning. Sverige är bland de länder i hela världen där man väntar längst med att begrava sina anhöriga. I Stockholm väntar man längst, 30 dagar i genomsnitt jämnfört med 20 dagar i hela landet. I de andra nordiska länderna är snittet 14 dagar.

– Vi har en attityd att döden inte ska få oss att stanna upp, att det är inget som vi prioriterar, säger Jan-Olof Aggehall, präst i Liomma församling och begravningsforksare.

En statlig utredning föreslog nyligen att lagen ändras så att begravningen måste äga rum senast en månad efter dödsfallet och inte som idag två månader…Vi har svårt att klämma in den (begravningen) i vårt späckade schema”.

Jag kan inte annat än tänka att ”ur led är tiden”. Inte bara ur led, vår tids värderingar och prioriteringar har närmast kraschlandat. Är det så vi tänker om en begravning, att den ska vi se till att ”klämma in”  i  ett schema som redan egentligen är fulltecknat? Inget får hindra vår framfart. Det är som om vi inte förstått att döden inte frågar om lov. Den bara tränger sig på. Jag tänker att vår inställning till döden – om det är så här det är – också uttrycker en fullständig oförmåga att underordna oss det som sker utanför vår kontroll.

Jag påminner mig Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Berättelsen om mannen som låg där hjälplös i vägkanten. Så gick dom förbi – prästen och leviten. Som om de inte ville se. Bytte sida  för att inte snubbla över mannen som låg där. Ingen av dom menade sig ha tid. Ingen av dom vågade stanna upp, för vem vet vad som då skulle hända. Hade inte samariern kommit så hade förmodligen mannen dött. Prästen och leviten hade sitt att tänka på. Sina avtalade möten. Sina liv. Som om inget annat fick plats.

Det är nå´t som inte stämmer. Jag återkommer till att vår hållning till döden säger nån´ting om vår hållning till livet. Samhällets problem är att så många blir lämnade utefter vägen. Som om vi är beredda att betala ett högt pris för vår välfärd. Inget får hindra oss i vår framfart. Inget! DN borde gå vidare i sin artikelserie och fundera kring hur det blir när vi talar om en begravning som något som ska ”klämmas in” i ett för övrigt fulltecknat liv. Hur blir det? Hur blir det i livet då påminnelsen om att vi alla en dag ska dö inte får plats?

Så tänker jag – det har DN inte tagit upp än – att måhända handlar det om vår rädsla att släppa fram sorgen. I stället för att stanna upp och låta sorgen få ta plats i livet, så forsar vi på. Vi är inget bra på att ta hand om våra känslor – särskilt då det blir jobbigt i livet. Vi blir alldeles valhänta. Hur många som helst kan berätta om hur människor nämast undviker den vars anhörige dött. Som så uppenbart går över på andra sidan gatan för att slippa det där jobbiga mötet, för man vet inte vad man ska säga eller hur man beter sig i mötet med en människa vars liv rubbbats i sina cirklar. Vi som tror att vi är så utvecklade, är i alla fall på den här punkten tämligen underutvecklade. Vi har mycket att lära på den här punkten. Jag tänker att detta är som en övning – att öva oss i att möta också det svåra i livet och inse att det är en del av livet. Att öva oss i att finna vägar vidare i livet då också det svåra drabbar oss. Att inte tänka om sorg som en sjukdom som ska botas. Återigen – vi är inget bra på detta! När vi möter barnen i våra temasamlingar på kyrkogården i nästa vecka kommer jag att bl.a. säga att det är inget farligt att gråta. Det är inget farligr att visa att vi sörjer och att sorgen kan ta sig olika uttryck.

Det handlar inte så mycket om vad vi säger i närheten av den som sörjer. Det viktiga är att vi stannar kvar. Gå för Guds skull inte iväg då du möter en människa som du vet mist en anhörig. Så typiskt att vi tror att det handlar om att prata sig ur en så´n här situation. Nej – stanna kvar. Stanna länge om så behövs. Lägg mobiltelefonen åt sidan. Lägg ihop almanackan. Om någon klagar över att du missade ett möte så berätta varför och gör det till ett vittnesbörd om att det faktiskt finns det i livet som måste få rubba våra cirklar. Döden t.e.x.