Sorg är ingen sjukdom som ska botas!

Dagens Nyheter fortsätter sin serie ”om begravningar, sorg och att hitta glädjen på nytt”. I dag publicerar tidningen del 3 som handlar just om det jag skrev i mitt förra blogginlägg: vi är så fullt upptagna att döden inte får plats.

Så skriver DN:  ”Mer än varannan anhörig hittar ingen tid för att klämma in begravningen när en nära släkting har dött, visar en statlig utredning. Sverige är bland de länder i hela världen där man väntar längst med att begrava sina anhöriga. I Stockholm väntar man längst, 30 dagar i genomsnitt jämnfört med 20 dagar i hela landet. I de andra nordiska länderna är snittet 14 dagar.

– Vi har en attityd att döden inte ska få oss att stanna upp, att det är inget som vi prioriterar, säger Jan-Olof Aggehall, präst i Liomma församling och begravningsforksare.

En statlig utredning föreslog nyligen att lagen ändras så att begravningen måste äga rum senast en månad efter dödsfallet och inte som idag två månader…Vi har svårt att klämma in den (begravningen) i vårt späckade schema”.

Jag kan inte annat än tänka att ”ur led är tiden”. Inte bara ur led, vår tids värderingar och prioriteringar har närmast kraschlandat. Är det så vi tänker om en begravning, att den ska vi se till att ”klämma in”  i  ett schema som redan egentligen är fulltecknat? Inget får hindra vår framfart. Det är som om vi inte förstått att döden inte frågar om lov. Den bara tränger sig på. Jag tänker att vår inställning till döden – om det är så här det är – också uttrycker en fullständig oförmåga att underordna oss det som sker utanför vår kontroll.

Jag påminner mig Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Berättelsen om mannen som låg där hjälplös i vägkanten. Så gick dom förbi – prästen och leviten. Som om de inte ville se. Bytte sida  för att inte snubbla över mannen som låg där. Ingen av dom menade sig ha tid. Ingen av dom vågade stanna upp, för vem vet vad som då skulle hända. Hade inte samariern kommit så hade förmodligen mannen dött. Prästen och leviten hade sitt att tänka på. Sina avtalade möten. Sina liv. Som om inget annat fick plats.

Det är nå´t som inte stämmer. Jag återkommer till att vår hållning till döden säger nån´ting om vår hållning till livet. Samhällets problem är att så många blir lämnade utefter vägen. Som om vi är beredda att betala ett högt pris för vår välfärd. Inget får hindra oss i vår framfart. Inget! DN borde gå vidare i sin artikelserie och fundera kring hur det blir när vi talar om en begravning som något som ska ”klämmas in” i ett för övrigt fulltecknat liv. Hur blir det? Hur blir det i livet då påminnelsen om att vi alla en dag ska dö inte får plats?

Så tänker jag – det har DN inte tagit upp än – att måhända handlar det om vår rädsla att släppa fram sorgen. I stället för att stanna upp och låta sorgen få ta plats i livet, så forsar vi på. Vi är inget bra på att ta hand om våra känslor – särskilt då det blir jobbigt i livet. Vi blir alldeles valhänta. Hur många som helst kan berätta om hur människor nämast undviker den vars anhörige dött. Som så uppenbart går över på andra sidan gatan för att slippa det där jobbiga mötet, för man vet inte vad man ska säga eller hur man beter sig i mötet med en människa vars liv rubbbats i sina cirklar. Vi som tror att vi är så utvecklade, är i alla fall på den här punkten tämligen underutvecklade. Vi har mycket att lära på den här punkten. Jag tänker att detta är som en övning – att öva oss i att möta också det svåra i livet och inse att det är en del av livet. Att öva oss i att finna vägar vidare i livet då också det svåra drabbar oss. Att inte tänka om sorg som en sjukdom som ska botas. Återigen – vi är inget bra på detta! När vi möter barnen i våra temasamlingar på kyrkogården i nästa vecka kommer jag att bl.a. säga att det är inget farligt att gråta. Det är inget farligr att visa att vi sörjer och att sorgen kan ta sig olika uttryck.

Det handlar inte så mycket om vad vi säger i närheten av den som sörjer. Det viktiga är att vi stannar kvar. Gå för Guds skull inte iväg då du möter en människa som du vet mist en anhörig. Så typiskt att vi tror att det handlar om att prata sig ur en så´n här situation. Nej – stanna kvar. Stanna länge om så behövs. Lägg mobiltelefonen åt sidan. Lägg ihop almanackan. Om någon klagar över att du missade ett möte så berätta varför och gör det till ett vittnesbörd om att det faktiskt finns det i livet som måste få rubba våra cirklar. Döden t.e.x.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: