”Lätt och lagom” á la Svenska Kyrkan

”Man behöver inte ens vara vaken för att gå i kyrkan”. Så här uttryckte sig en av dom som lyssnade till Eva Hamberg i den serie av föredrag och samtal som Svenska Kyrkan och S:t Lukasstiftelsen inbjuder till i höst. Temat för dessa tre samlingar är ”Finns det plats för Gud?” Den här gången kom det att handla om Svenska Kyrkan.  Jag har aldrig hört en så fullkomligt förödande kritik mot Svenska Kyrkan som denna. Eva Hamberg närmast mosade denna gamla statskyrka. Kyrkan som när den ger ut sin psalmbok kallar den ”Den svenska psalmboken”. Som om inga andra psalmböcker finns. Nog finns ett och annat att fundera över när det gäller Svenska Kyrkans självbild. Kanske är det den som sätter käppar i hjulet för vad det nu ska bli av Svenska Kyrkan? SvK behöver en annan självbild! Är det så?

Eva Hamberg är professor i religionssociologi i Lund – på väg att pensioneras.  Hon hade rest hela vägen från Lund för att föreläsa för oss – ett 20-tal åhörare. Jag tänker att det blev dyra biljetter. Eva Hamberg närmast smulade sönder Svenska Kyrkan. Jag har aldrig hört något liknande. Varför bjöd Svenska Kyrkan in henne att tala om detta när bara några få av dom som detta var adresserat till inte var där? Var var alla anställda och var fanns alla de p0litiskt folkvalda som Hamberg kapade jäms med fotknölarna. Visste dom vad som var i görningen och avstod från denna vendetta?

Eva Hamberg gav sin bild av hur Svenska Kyrkan närmast övergivit sitt uppdrag att vara kyrka. Hur Svenska Kyrkan är upptagen med så mycket annat i sin jakt på att nå nya grupper än det man borde vara upptagen av. Hamberg gick så långt – och jag vet inte om man dra kritiken längre än så – att ”kyrkan är ett hinder för mäniskors frälsning”. Förkunnelsen är nå´n typ av religiös ”lätt – och lagom”-variant av kristen tro. Kyrkan närmast en light-version av vad det är – eller borde vara – att vara kyrka. Det är onekligen klatschigt uttryckt.

Eva Hamberg refererade till en krönika av Maria Ludvigsson  i Svenska Dagbladet i samband med årets påskhelg. Också Maria Ludvigsson beskriver Svenska Kyrkan som vore den ett fall för Allmänna reklamationsnämnden i ett fall av falsk marknadsföring. Kyrkan erbjuder allat annat än vad hon borde erbjuda – ”allt vi kan finna på alla andra håll, men inget av det som vi kommit till kyrkan för att höra”.

”Svenska Kyrkan verkar ibland så angelägen att passa in i tiden att hon förminskar sig själv och skäms över vem hon är. Vart ska den gå som längtar efter henna och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?” Så beskriver hon hur många lämnar Svenska Kyrkan – ”kvar står en kyrka  utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar…Kvar finns en ickereligiös folkkyrka somn i bästa fall kompletterar feelgood-branschen”.

I förra veckans nummer av Kyrkans Tidning skriver prästen och forkskaren Elisabeth Arborelius om hur ofta det går fel i kontakterna i samband med dop, vigslar och begravningar. Hur det verkar som om en del präster inte bryr sig om hur det blir.

Huka månde präster och kyrkopolitiker. Eller hur hanterar dessa kyrkans företrädare kritik som denna? Eva Hamberg var tämligen uppgiven när det gäller kyrkans centrala organ liksom stiften. Något hopp fanns i en del av kyrkans församlingsliv.

Citatet i inledningen av bloggen kom från en ung man som inte kunde förstå varför Svenska Kyrkans gudstjänstliv är så förutsägbart. Man vet precis vad som kommer att hända. Inget nytt att hämta. Om många tänker så är det naturligtvis helt förödande.

Jag tänker att det Eva Hamberg hade att säga har vi alla kyrkor och församlingar anledning att fundera över. Detta har gällt för kyrkan i två tusen år. Hur är vi kyrka i trohet till såväl vårt ursprung och vårt uppdrag som den tid vi lever i. Lösningen är ju inte att vi lever som visste vi inte vad som händer i vår omvärld. Lösningen är självklart heller inte att vi mer talar i termer av humanism än om tro. Vem talar om kristen tro om inte vi som kyrkor och församlingar gör det? Vi som troende människor? Vem annars tänker vi ska göra det å våra vägnar? Skolan?

Det finns i alla kyrkor en vilja att växa. Vem står ut med att vecka efter vecka möta tämligen tomma kyrkorum? Också församlingslivet lever under en typ av sociologiska förutsättningar. Få är beredda att gå dit, dit inga andra går.Det gäller inte minst ungdomar.  Det är få av oss som inte är beroende av att bli bekräftade i vårt engagemang av att också andra hänger på. Vem vill stå där själv?  Det gäller att som kyrkor och församlingar inte gå bort sig i ambitionen att växa. Så lätt att piska på och helt missa växandets mystik. Så lätt att vi blir blinda för att växt är mer än ett kvantitativt begrepp. Det är inte bara negativt – tvärtom – när vi som kyrkor och samfund nu är en minoritetsföreteelse. Historien förskräcker när det gäller att se vad en majoritetssituation gjort med kyrkor och samfund. Kanske är det just detta som är Svenska Kyrkans stora problem. Att veta vad man ska göra och vem man är när man inte länger når de stora skarorna och inte längre är i majoritet. Det räcker inte med att kunna hänvisa till att ca. 70% av sveriges befolkning är medlemmar i kyrkan. Verkligheten är en helt annan och jag förstår om det i Svenska Kyrkan uppstår närmast konvulsionsartade diskussioner när denna verklighet ska hanteras. Jag kan möjligen förstå hur frustrerande det kan vara att ha medlemmar som inte bryr sig eller ens delar kyrkans tro och den panik som lätt sprider sig i jakten på att nå alla dessa. Lätt att mer se till vad andra önskar sig än vad som djupast sett är kyrkans uppdrag. Lätt att gå bort sig.

Föreläsningsseriens sista tillfälle är den 7 december kl.18.30 i Fors församlingshem då Casjsa Tengblad inleder ett samtal om ”Kristen identitet – finns det?” ”Den” kanske det skulle vara…