Ett vedervärdigt jubileum!

27 december 2010

Idag – den 27 december – är det två år sedan den israeliska armén stängde till om Gaza och inledde sin operation ”Gjutet bly”. Så typiskt att – vad jag sett och hört – inte någon uppmärksammat den veritabla våldtäkt som den israeliska armén utsatte Gaza-remsans befolkning för. Alla dessa fasansfulla detaljer om vad som hände återberättar nu de två norska läkare som fanns på ett av Gazas sjukhus under större deleen av de 22 dagar som denna militära operation varade. Mads Gilberts och Erik Fosses sms-meddelande var i stort sett den enda information som kom ut om vad som hände. Det första sms:et löd: ”De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza för två timmar sedan. 80 skadade, 20 dödade, alla kom hit till Shifa. Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar. En massa barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig upplevt något så fruktansvärt. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare, ropa det vidare. eller GÖR NÅGOT! GÖR MER! Nu lever vi i historieboken, allihop”.

Gaza-remsan är till ytan som 2/3-delar av Öland. På detta lilla område bor ca 1.5 miljoner människlor – dvs över 4000 personer per kvadratkilometer. Detta gör Gaza-remsan till ett av världens mest tättbefolkade områden. 56% av innevånarna är under 18 år. Hög arbetslöshet. Många beroende av hjälp från exv. FN.

Aldrig har ett överfall skett som detta. Så infernaliskt ordnat att först se till att bygga murar och staket för att ha full koll på alla in- och utfarter. Så stänga till alla dessa passager och så bomba och gå in med marktrupper. I ”vanliga” krig flyr den som kan. I det här ”kriget” fanns inga flyktingar. Som att gå in i ett fängelse och utan urskiljning skjuta och döda. Som en kollektiv bestraffning för vad några gjort.

I boken ”Ögonen i Gaza” berättar dessa två norska läkare om hur det blev utifrån vad som hände på ett sjukhus. Det är fasansfulla beskrivningar. Jag tänker att beskrivningen gott och väl skulle kunna gälla som kurslitteratur för sjukvårdspersonal som förbereder sig på att tjänstgöra i ett krigsområde. Det blir så uppenbart att israels armée inte skonade någon. Man såg på alla – inklusive kvinnor och barn – som terrorister. Bättre att förekomma än förekomnmnas – och så sköt man. Gilbert och Fosse  skildrar hur israeliska soldater beordrade ut fokk ur hus för att skjuta kvinor och barn i bakhåll. De berättar om hur man beordrade in folk i hus för att sedan skjuta sönder dessa hus.  Erik Fosse beskriver det som att ”Attacken mot Gaza var en humanitär katastrof för palerstinierna, men den var en moralisk katastrof för Israel”.

Det som fortfarande gör mig upprörd eller kanske än mer uppgiven, det är att omvärlden lät detta ske. Fastän man visste. Jag tänker om detta som världssamfundets kollaps. Att veta om det som hände och inte göra något. Detta är nästan outhärdligt att bära. Vad säger det om hur länder håller varandra om ryggen. Vad är detta annat än politik i sin allra skitigaste tappning. Som om Gazas civilbeolkning inte var värda att skyddas.

Det som slår mig när jag läser Gilberts och Fosses bok är hur konfliktens två parter valt att hantera det som hände. Från palestinsk sida har man gjort allt för att beskriva och berätta. För att ingen ska kunna urskulda sig med att ingen berättat. Jag har mött detta i flera av mina besök. Människor som tagit mig runt för att visa på byar som nu är utplånade och kunnat berätta om vilka som bodde där. Hur många dom var mm. Från israels sida har man lagt ner enorma resurser på att mörka alltsammans. Ingen ska få veta. Allt som kommit ut har man förnekat. Jag tänker att den som på det här sättet lägger ner så stora resurser på att mörka det som hände, verkligen har något att dölja. Det är uppenbart så att den som under tre veckor dödat nära 5 000 palestinier, de flesta civila, inte har något intresse avv att detta blir allmänt bekant. Av dessa nära 5000 döda var 900 barn. Under samma tid dödades 1000 israeliska civilpersoner och israeliska soldater.

Inte särskilt mycket har hänt under de två år sedan ”Operation gjutet bly” avslutades. Israeliska myndigheter har vägrat införsel av allt det som behövs för att bygga upp allt det som bombats sönder. Myndigheterna har vägrat införsel av exv. betong och armeringsjärn. Stora delar av Gaza-remsan ligger fortfarande i ruiner. Inte särskilt mycket sägs om detta. Vi är bra på att glömma. Nya konflikter som fyller upp medias rapportetringar. Också detta är ett svek gentemot Gaza-rermsans palerstinska befolkning. Det bistånd som israeliska myndigheter tillåter är som en rännil in i Gaza. Jag tänker att det Israels armée gjorde är som att man klev in i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern och hindrade denne samarier att ta hand om den man som höll på att dö där i vägkanten efter det att han överfallits av banditer. Det är svårt att vara samarier när det kommer till Gaza. Svårt för den som vill hjälpa att verkligen kunna vara med och göra skillnad. Vad är det annat än en moralisk kollaps att först slå ihjäl och skada och så hindra dom som villta hand om dessa döda och skadade. Det klingar falskt när företrädare för den israeliska arméen hävdar att ”vi har en av världens mest moraliska arméer” och menar att  rapporter som kommit ut per definition är lögn.

Det som nu sker i konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten bär på så många sätt uppgivenhetens stämpel. Obama har ju gett upp. Vad än Carl Bildt säger så spelar inte EU någon central roll. Det pratas och pratas samtidigt som Israels politiker och militärer bygger nya bosättningar och sätter upp nya checkpoints. Det är svårt att se hoppfuklla tecken. Som om ingen vill. Hörde om utrikesminiser Luiebermann som uttrycks sig ungefär som att ”det inte är meningsfullt med fredsförhandlingar”. Så blir det som det blir! Om inte ens fredsförhandlingar uppfattas som meningsfulla, finns verkligen ingen vilja till fred. Då återstår bara krig och konflikt. Önskar att jag kunde säga att nog finns det ett och annat att hoppas på, men jag vet inte vad detta skulle vara. Håller samtidigt med den som sagt att det ”palestinska folkets farligaste  fiende är det förlorade hoppet…Om vi förlorar hoppet, förlorar vi allt”. Jag tänker att det är ändå inte så enkelt att tända hoppets ljus när så många inte tycks se det som särskilt meningsfullt att skydda dessa flämtande lågor.

Annonser

God Jul till ”Uppriktigt sagts” läsare!

25 december 2010

Tilllhör dom som uppskattar ett julkort! Har också skickat en bunt. En del till dom som numera egentligen bara är ”julkortsvänner”. Bra så! Fantastiskt med vänner landet över – människor att knyta an till. Människor som inte är långt borta. Människor som är en del av mitt liv och mina erfarenheter. Är glad för alla dessa människor.

I dag på juldagen – nu när det äntligen är jul – så vill jag önska alla läsare av bloggen ”Uppriktigt sagt” en god och i bästa mening fridfull jul!

 Har inför den här julen ofta återkommit till texten i julsången ”Nu tändas tusen juleljus”. Textraderna med bönen om att Guds ljus ska få ”lysa in mned hopp och frid i varje hem och hus…I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärlekes ljus i signad juletid”.

Jag tänker att detta inte främst har med sentimentalitet att göra. Av olika skäl tänker jag att vi – alla vi många – har behov av att komma till ro i våra liv. Det har inte blvit så mycket bloggande på ett tag, därför att så mycket tagit min ork och uppmärksamhet i anspråk. Bitvis helt galna saker. Bitvis människor som på många sätt drabbats av sjukdom eller trassel i sina relationer. Nog har jag väl haft en stund här och där, men inte riktigt orkat eller förmått mig till att samla mig framför datorn. Har bl.a. läst boken om kriget i Gaza runt jul och nyår för två år sedan. Vill återkomma med några tankar kring denna helt förfärliga berättelse. Den 27 december är det exakt två år sedan detta helvete bröt ut. Mer om det senare – kanske redan på själva tvåårsdagen av detta rena överfall sdär orden till den israeliska militären var att i princip skjuta på allt och alla.

Frågan om hur vi kommer till ro i våra liv upptar mig. Tänker att också orden i Herrens välsignbelse om frid och fred har med vår tid och vårt sätt att leva våra liv att göra. Vi behöver på många sätt lite mera av frid i våra liv. Jag tänker att vi är som fåglar som inte bara är gjorda för att flyga. Vi behöver också landa för att vila en stund. Landa för att fylla på. Landa för att kolla in var vi hamnat. Detta gäller också för alla våra flyttfåglar. Dessa fåglar må flyga helt obegripligt långa sträckor, men behöver också stunder att få lägga vingarna på plats för att vila. Inte ens en fågel är gjord för att bara flyga.

Om det är något jag önskar inför ett nytt år så är det lite mer av frid i våra liv. Det låter måhända hopplöst gammeldags att formulera det så, men detta är vad jag önskar. Ett mer fridfullt sätt att leva. Om inte detta är möjligt, så funderar jag över vad det är för ett slagas samhälle vi varit med att skapa. Om inte detta kan hjälpa oss att också komma till ro i livet, vad har det då blivit av vårt samhälle?

Låt oss samtala mera om detta! Om våra ambitioner. Om andras ambitioner. Om samhällets ambitioner. Omn kyrkans och trons ambitioner. Ibland kan jag tänka att jag vill ta skydd för alla dessa ambitioner. Det är väl kanske ingen särskilt konstruktiv känsla, men ändå…Hur gör man för att få mera av ro i livet utan att behöva fly undan? Utan att bli otrevligt avvisande. Visst måste det vara möjligt. Att få komma till ro i et samtal så att vi kan få prata färdigt. Att vi inte bara säger att mötet gör skillnad, utan är beredda att låta detr få bli så. Då måste vi ändå mer än en gång få närma oss nå´n sorts punkt i våra samtal. Att inte sluta mitt i en meing utan med en stunds tystnad. Att just få landa. Att få komma till ro. Just det…att få komma till ro.


Blir det någon ny kyrka – eller ska vi blåsa liv i det gamla?

10 december 2010

Diskussionerna pågår om hur det ska bli med den nya kyrkan när Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan – inte går samman – utan skapar något helt nytt. Måste erkänna att jag är lite överraskad över hur många det är som ganska frankt säger att det vore bättre om Baptistsamfundet och Metodistkyrkan gick upp i Missionskyrkan. Störst går först och övriga får rätta in sig i ledet. Om det är något som jag vet många på baptistkanten är känsliga för, så är det förslag som detta. I många baptistförsamlingar är blotta förslaget att göra något nytt med Missionskyrkan tillräckligt kontroversiellt.

I en del bloggar har det förts en tämligen livlig ocvh vildvuxen diskussion, där jag närmast tolkat det som att en del tänker det som att nu är läge att ta över hela processen. Nätmast föraktfullt talar man om det som nu är viktigt i de tre gamla samfunden. Som om inget av det som nu är håller måttet när det nya ska till. Som om vi nu inte förmår tänka en enda vettig tanke om vad det är att vara kyrka anno 2010. Så eländigt är det ändå inte.

Samtidigt som många tycks ha obegränsat med ork och kraft när det gäller att engagera sig i den här frågan är det många som inte bryr sig. Det jag är allra mest orolig för det är att projektet att skapa en ny kyrka inte tycks generera så särskilt mycket entusiasm. Det jag hör och läser om är mest kritiska synpunkter. I Småland har pastorer och andra mötts för att ”visa musklerna” och uttalat ett antal krav som man menar bör uppfyllas vad gäller en ny kyrkoledare. Om det inte blir som dessa smålänningar önskar, så finns mellan raderna ett  hot om att då får man väl se hur det blir om man ansluter sig till denna nya kyrka.

Uppsala Missionsförsamling agerar för att det ska till en ny remissrunda där församlingarna får tycka till ytterligare en gång före det att ett förslag läggs till de tre kyrkokonferenserna våren 2011. Nu verkar det som att en sådan extra runda är på gång. I julveckan kommer ett förslag att skickas ut. Ska vi måhända se det som en julklapp? Mitt uppe i allt av egna årsmötesförberedelser ska församlingarna på nytt ge sig i kast med detta. Hmmmm! Det kommer att ställas stora krav på ombuden i de tre konferenserna när beslutet ska tas. Förutsättningen är att ta förslaget eller säga nej. Eftersom det är tre parter som ska fatta beslut var och en på sitt håll, så är det inte möjligt att peta i formuleringarna. Ja eller Nej! Kommer detta att vara möjligt? Jag tror det vore klokt att bara lägga förslag om det som måste till för att bilda en ny kyrka. Sedan får den nya kyrkan besluta om resten.

Det som tydligen är klart är lokaklerna där den nya kyrkas centrala kansli ska ligga. Läs om det här!

Nu i veckan har vi via tidningern Sändaren fått veta vilka namn man kommer att gå ut med. Måstre erkänna att jag blir rätt besviken. Tämligen platta namn. Namn som inte skapar särskilt mycket av entuiasm och spänning. Emmauskyrkan, Enhetskyrkan, Equmeniakyrkan, Frikyrkan eller Samfundskyrkan? Det är de fem förslag som styrelsen för Gemensam framtid nu för fram som möjliga namn på den nya kyrkan. Hur tänker man när man för fram ett namn som ”Samfundskyrkan”? Hur tänker man när man menar att detta är ett möjligt namn? Eller Frikyrkan. Detta i en tid då begreppet frikyrka är tämligen överspelat. Ska då en ny kyrka blåsa liv i detta ganla begrepp? Det är föslag som dessa som gör att jag funderar över hur man tänker om detta nya. Bland alla de förslag jag hört, så tycker jag Förbundskyrkan är det klart bästa.

Det jag saknar är ett spännande samtal om hur vi tänker om hur denna nya kyrka ska kunna spela en större roll för människor och det svenska samhället än vad våra nuvarande tre kyrkor gör. När nu något nytt ska till, då är det läge att göra det vi inte lyckats med i de gamla strukturerna. Mera prat om detta än detaljer i förslag till stadgar och andra ordningar. Vad ska vi med stadgarna till om vi inte är överens om vad vi vill med detta nya? Lyckas vi inte få fatt i den entusiasmen, vet jag inte riktigt vad poängen blir med det nya. Då kanske det är lättare att göra något nytt av det gamla? Låt se vad det är vi ska få tycka till om här nu inom bara någon vecka!


”Spiken i kistan” –

10 december 2010

– och  det var USA som slog i den. USA har nu meddelat att man helt ger upp försöken att stoppa utbyggnaden av bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken.  Vad finns nu att hoppas på när det gäller fredsprocessen mellan Israel och den palestinska myndigheten? Jag vet faktiskt inte vad det nu finns att sätta sitt hopp till. Obama sällar sig nu till i princip alla sina föregångare som haft lite olika typer av ambitioner men gett upp allt av detta. Tidningen Dagen skriver om det här.

Israels regering uppför sig som en ouppfostrad och  trilskande unge som vare sig hör eller vill försöka se till också andras bästa. Inte oväntat framställer Netanyahu USA:s beslut som en seger för sin egen linje. Nog måste detta vara lite svårsmält för administrationen i Washington? Det är alldels uppenbart som bl.a. DN skriver att ”Netanyahu sätter sin egen framtid före Israels”. För denne sluge politiker är den egna politska framtiden viktigare än att skapa säkerhet för det egna folket. Netanyahu har förmodligen aldrig velat ha några mer förpliktande förhandlingar med den palestinska myndigheten. Han har sett det som ett sätt att förhala processen och under tiden byggt sig allt längre in i det palestinska samhället.

Känslan nu är att inget hindrar bosättarrörelsen i Israel från att bebygga hela Västbanken. Vad mer finns nu att förhandla om? När snart inget land återstår för att upprätta en palestinsk stat på, vad är då näsa steg?

Den som vill kan se hur Israels politiker och myndigheter på olika sätt drar åt ”tumskruvarna”. Rapporterna talar ett entydigt språk om hur det bl.a. finns en tilltagande extremism i det israeliska samhället och hur det politiska landskapet påtagligt förändras. Drivkraften i denna förändring är på många sätt just bosättarrörelsen. Denna rörelse är i en del av sina uttryck ytterst militant och extremistisk. Israel är på väg att bygga upp ett exklusivt samhälle som kräver en typ av underkastelse och lydnad av sina innevånare, som är unikt i världen. Måhända kan det som sker i Israel närmast liknas vid det som sker i Kina och andra direkt totalitära stater. Israelsika människorättsorganisationer talar nu öppet om det israeliska samhället som ett rasistiskt samhälle, där det görs skilland på människor. Den arabiska befolkningen betraktas som de svarta gjorde i apartheidtidens Sydafrika. Som ett folk, som ett annat folk menar sig ha rätt att bestämma över. Vad är detta annat än apartheid?

Bland israeliskia myndigheter finns nu en alltmer njugg hållning när det gäller att bevilja visum och tillstånd för utlänningar att vistas och arbeta i Israel. Detta gör internationella organisationers arbete allt mer komplicerat. Israel vill uppenbarligen inte ha någon som ser vad som händer. Som om man tänker sig det israeliska samhället som ett slutet rum.

Det finns anledning att vara ytterst bekymrad över den kaxighet med vilken Israels regering och israeliska myndigheter kör sitt eget spår. Den negativa spiralen borrar sig snabbt neråt. Jag har mött så många som menar att ett folk kan inte säkra sin egen framtid på ett annat folks bekostnad. Antingen väljer man att leva vidare tillsammans eller så störtar man ner varandra i fördärvet. Detta har jag hört från judiskt håll såväl som från palestinskt håll. Den som tror att en israelsik expansion skapar fred och trygghet i Mellanöstern misstar sig å det grundligaste.


Spelet om sanningen

06 december 2010

Tänkte skriva att det går inte en dag utan att tidningarna skriver om Wikileaks läckta hemligheter. Bläddrar för säkerhets skull igenom dagens DN och kan inte hitta något. Så var det med det…I radions nyhetssändningar pratas det dessto mer. Bitvis är det rätt komiska citat som läckt ut om hur amerikanska diplomater karakteriserat världens ledare. Bra att veta vad som försigår på amerikanska ambassader…Svenska diplomater ligger förmodligen inte långt efter. Vad är det vi ser annat än ett spel för gallerierna? Politiker som ler och tar i hand. Så pratar man skit bakom ryggen på varandra.

I radions nyhetssändningar och bl.a. Aftonbladet har det blåst upp till nå´n typ av strid om hur svenska mydighetsföretträdare mörkat hur man å amerikanarnas vägnar övervakat opålitliga ”element”.  Det är klart att det är mycket som sägs i olika sammanhang som vi inte har en aning om. Ibland är det ”hemligheter” som är tämligen lågt hållna. Ibland verkar hemlighetsmakeriet ha ett värde i sig. Som om det blir mer spännande då.

Det är alldeles uppenbart att det i  det politiska livet pågår ett spel om sanningen. Inte allt som sägs är sanning. Ibland är sanningen av det slaget att den hemligstämplas. Det är som om sanningen inte tål att tas fram i ljuset. Inte alltid som sanningen gagnar politiska strategier. Det är i längden trröttsamt att höra politiker slira runt när man så uppenbart inte vill tala om hur det står till med det ena eller det andra. Så sällan ett ”ja” eller ett ”nej”. Inte sällan tycks sanningen vara alltför obekväm. Få vill säga som det är.

Jag tänker på bibelordet om att ”Sanningen ska göra er fria” – Johannes 8:32. Kanske borde varenda politiker ha en liten lapp i fickan med de där orden på. Som en påminnelse om att till slut är det bara sanningen som är gångbar. Istället för att trassla in sig i lögner och halvsanningar – säg som det är! Säg sannintgen! Hur obehagligt det än kan kännas i stunden, så är det bara sanningen som i långa loppet håller. Därför kan jag tycka att det  Wikileaks nu läcker ut är välgörande. Jag tror att detta i sin förlängning gagnar det politiska livet. En påminnelse om att till slut kommer sanningen i dagen. Att det bara är den som står upp för det som är sant som vi har anledning att respektera.

I samband med Israels invation i Gaza nyåret 2008-2009 skrev jag ett inlägg om hur kriget inte minst blev till ett krig om sanningen om det som hände. Israelisk militär gjorde allt det man kunde för att hindra sanningen att komma ut. De lyckades inget bra. En del i detta var de två norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse som via SMS från Gaza skildrade det helvete som pågick. Nu har dessa två läkare skrivit en bok – ”Ögonen i Gaza” – som handlar om vad det var som hände de där veckorna då israels armé gick in på Gaza-remsan, stängde grindarna bakom sig och hoppades få hålla på utan att någon skulle veta vad som pågick. Israeliska myndigheter har lagt ner mycket möda på att i eftrerhand lägga locket på. Jag tänker att den som på det här sättet lägger ner så mycket energi på att lägga locket på har något att dölja. Till slut kommer sanningen i dagen.

Även i frågan om de kristnas situation i Irak står sanningen inte högt i kurs. Sveriges Radio har i en serie inslag berättat om vad som hänt några av de som utvisats från Sverige tillbaka till Irak. Det är inga vackra berättelser. Men den sanningen vill en sådan som migrationsminister Tobias Billström inte lyssna till. Sanningen gagnar inte  Billströms politiska agenda. I hans värld får det gå hur det vill med den som lämnas på Bagdads flygplats. Detta behöver inte svenska myndigheter eller politiker bry sig om. Har man fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd så ska man ut – och Billström tycks ha bestämt sig för att gå till historien som den politiker som inte tar intryck av vad någon berättar om exv. de kristnas situiation i Irak. Har nu svenska myndigheter bestämt sig för att det är individuella prövningar som gäller så må det vara som det vill med de problem som uppstår pga en kollektiv tillhörighet. Så typiskt svenskt att bara tänka i individuella termer. Att inte förstå vad exv. en kollketiv tillhörighet gör med en mäniska.

”Sanningen ska göra er fria”. Jag håller fast vid att det är en god strategi att tala sanning.