Ett vedervärdigt jubileum!

Idag – den 27 december – är det två år sedan den israeliska armén stängde till om Gaza och inledde sin operation ”Gjutet bly”. Så typiskt att – vad jag sett och hört – inte någon uppmärksammat den veritabla våldtäkt som den israeliska armén utsatte Gaza-remsans befolkning för. Alla dessa fasansfulla detaljer om vad som hände återberättar nu de två norska läkare som fanns på ett av Gazas sjukhus under större deleen av de 22 dagar som denna militära operation varade. Mads Gilberts och Erik Fosses sms-meddelande var i stort sett den enda information som kom ut om vad som hände. Det första sms:et löd: ”De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza för två timmar sedan. 80 skadade, 20 dödade, alla kom hit till Shifa. Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar. En massa barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig upplevt något så fruktansvärt. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare, ropa det vidare. eller GÖR NÅGOT! GÖR MER! Nu lever vi i historieboken, allihop”.

Gaza-remsan är till ytan som 2/3-delar av Öland. På detta lilla område bor ca 1.5 miljoner människlor – dvs över 4000 personer per kvadratkilometer. Detta gör Gaza-remsan till ett av världens mest tättbefolkade områden. 56% av innevånarna är under 18 år. Hög arbetslöshet. Många beroende av hjälp från exv. FN.

Aldrig har ett överfall skett som detta. Så infernaliskt ordnat att först se till att bygga murar och staket för att ha full koll på alla in- och utfarter. Så stänga till alla dessa passager och så bomba och gå in med marktrupper. I ”vanliga” krig flyr den som kan. I det här ”kriget” fanns inga flyktingar. Som att gå in i ett fängelse och utan urskiljning skjuta och döda. Som en kollektiv bestraffning för vad några gjort.

I boken ”Ögonen i Gaza” berättar dessa två norska läkare om hur det blev utifrån vad som hände på ett sjukhus. Det är fasansfulla beskrivningar. Jag tänker att beskrivningen gott och väl skulle kunna gälla som kurslitteratur för sjukvårdspersonal som förbereder sig på att tjänstgöra i ett krigsområde. Det blir så uppenbart att israels armée inte skonade någon. Man såg på alla – inklusive kvinnor och barn – som terrorister. Bättre att förekomma än förekomnmnas – och så sköt man. Gilbert och Fosse  skildrar hur israeliska soldater beordrade ut fokk ur hus för att skjuta kvinor och barn i bakhåll. De berättar om hur man beordrade in folk i hus för att sedan skjuta sönder dessa hus.  Erik Fosse beskriver det som att ”Attacken mot Gaza var en humanitär katastrof för palerstinierna, men den var en moralisk katastrof för Israel”.

Det som fortfarande gör mig upprörd eller kanske än mer uppgiven, det är att omvärlden lät detta ske. Fastän man visste. Jag tänker om detta som världssamfundets kollaps. Att veta om det som hände och inte göra något. Detta är nästan outhärdligt att bära. Vad säger det om hur länder håller varandra om ryggen. Vad är detta annat än politik i sin allra skitigaste tappning. Som om Gazas civilbeolkning inte var värda att skyddas.

Det som slår mig när jag läser Gilberts och Fosses bok är hur konfliktens två parter valt att hantera det som hände. Från palestinsk sida har man gjort allt för att beskriva och berätta. För att ingen ska kunna urskulda sig med att ingen berättat. Jag har mött detta i flera av mina besök. Människor som tagit mig runt för att visa på byar som nu är utplånade och kunnat berätta om vilka som bodde där. Hur många dom var mm. Från israels sida har man lagt ner enorma resurser på att mörka alltsammans. Ingen ska få veta. Allt som kommit ut har man förnekat. Jag tänker att den som på det här sättet lägger ner så stora resurser på att mörka det som hände, verkligen har något att dölja. Det är uppenbart så att den som under tre veckor dödat nära 5 000 palestinier, de flesta civila, inte har något intresse avv att detta blir allmänt bekant. Av dessa nära 5000 döda var 900 barn. Under samma tid dödades 1000 israeliska civilpersoner och israeliska soldater.

Inte särskilt mycket har hänt under de två år sedan ”Operation gjutet bly” avslutades. Israeliska myndigheter har vägrat införsel av allt det som behövs för att bygga upp allt det som bombats sönder. Myndigheterna har vägrat införsel av exv. betong och armeringsjärn. Stora delar av Gaza-remsan ligger fortfarande i ruiner. Inte särskilt mycket sägs om detta. Vi är bra på att glömma. Nya konflikter som fyller upp medias rapportetringar. Också detta är ett svek gentemot Gaza-rermsans palerstinska befolkning. Det bistånd som israeliska myndigheter tillåter är som en rännil in i Gaza. Jag tänker att det Israels armée gjorde är som att man klev in i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern och hindrade denne samarier att ta hand om den man som höll på att dö där i vägkanten efter det att han överfallits av banditer. Det är svårt att vara samarier när det kommer till Gaza. Svårt för den som vill hjälpa att verkligen kunna vara med och göra skillnad. Vad är det annat än en moralisk kollaps att först slå ihjäl och skada och så hindra dom som villta hand om dessa döda och skadade. Det klingar falskt när företrädare för den israeliska arméen hävdar att ”vi har en av världens mest moraliska arméer” och menar att  rapporter som kommit ut per definition är lögn.

Det som nu sker i konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten bär på så många sätt uppgivenhetens stämpel. Obama har ju gett upp. Vad än Carl Bildt säger så spelar inte EU någon central roll. Det pratas och pratas samtidigt som Israels politiker och militärer bygger nya bosättningar och sätter upp nya checkpoints. Det är svårt att se hoppfuklla tecken. Som om ingen vill. Hörde om utrikesminiser Luiebermann som uttrycks sig ungefär som att ”det inte är meningsfullt med fredsförhandlingar”. Så blir det som det blir! Om inte ens fredsförhandlingar uppfattas som meningsfulla, finns verkligen ingen vilja till fred. Då återstår bara krig och konflikt. Önskar att jag kunde säga att nog finns det ett och annat att hoppas på, men jag vet inte vad detta skulle vara. Håller samtidigt med den som sagt att det ”palestinska folkets farligaste  fiende är det förlorade hoppet…Om vi förlorar hoppet, förlorar vi allt”. Jag tänker att det är ändå inte så enkelt att tända hoppets ljus när så många inte tycks se det som särskilt meningsfullt att skydda dessa flämtande lågor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: