Desillusionerad och stridslysten

Hamnade framför TV:n idag och ett reprissänt samtal med Inga-Bitt Ahlenius, tidigare revisionschef i FN som skrivit en ytterst kristisk rapport om FN:s generalsekreterare. Nu har detta också blivit en bok, och det var kring den boken som samtalet kretsade. Se TV-inslaget här. Inga-Britt Ahlenius är i mina ögon en av de modigaste kvinnor jag vet om. Som om hon inte räds något. Hon var tidigare stridbar riksrevisor i Sverige. En kvinna som inte viker ner sig för maktens män som helst vill bli strukna medhårs. Jag tycker det är enormt modigt. Tycker också att det är viktigt det hon gjort. Att likt pojken i HC Andersens saga tala om att ”kungen” har ju inga kläder. I stället för att ”svassa runt” som en underdånig medarbetare beskriver hon generalsekreteraren som fullkomligt ”naken”. Hon beskriver honom som inkompetent att leda en organisation som FN. En man som bjuder in till samtal men som avvisar den som tar modet att göra sin stämma hörd. Som mer än annat är upptagen av att gå på röda mattor och dinera med världens mäktiga. I TV-programmet beskrevs det ena efter det andra som får FN att framstå som en typ av lekstuga. Å så var det tänkt att detta FN skulle spela en avgörande roll för att säkra fred och säkerhet i världen. Tanken var god, men resultatet förskräcker. Retoriken är det inget fel på, men när det kommer till realiteterna så är det mycket som fallerar.  Problemet i fallet FN är ju att många länder vill ha det så här. Precis som då bl.a. USA invaderade Irak, vill man ha möjligheten att köra sitt eget race.

Jag tänker att det är så mycket av politik och internationella relationer som är ett spel för gallerierna. Det är åtmindstone så det verkar. Saker och ting sägs, men så när det kommer till vad som händer i slutna rum och korridorer så är det som om detta inte gäller. Det är ju om bl.a. detta som de s.k. Wikileaks-läckorna handlar om. Migrationsministern Tobias Billtröm och utrikesministern Carl Bildt tillhör de ”uthängda”. Poängen skulle vara att Sverige tvingat till sig en överenskommelse med Iraks regering om utvisning av irkaier från Sverige för att öppna en ambassad i Bagdad. Efter lite munhäfta tycks nu åtmindstone Tobias Billström mena att så har det inte gått till, men jag vet inte om jag tror honom. Dokumentet ifråga framställer det hela som ett köpslående. Så långt lever det upp till mycket av det som är politikens vardag. Mycjket av detta vet vi inte så mycvket om. Stater som har hållhakar på varandra. Som ömsom lockas ömsom tvingas till uppgörelser. Det är väl så det är även i svensk politik. Det ser så storstilat ut i det offfentliga, men tveksamt när det kommer till maktens korridorer.

Alla har sina egna intressen att bevaka. Det är väl så det är. Det är ju bl.a. detta som Inga-Britt Ahlenius beskriver. Somliga är beredda att gå över lik för att hävda just sina egna intressen. Så är det är när Israel nu meddelar att nu minsann har man utrett det som framstod som ett veritabelt anfall på det turkiska skepp som ingick i ”Ship to Gaza”. Inget märkvärdigt hände, trots att nio människor dödades. Soldaterna gjorde inte mer än att försvara sig själva. Inte mycket att tala om. Det är ju som om den som begått ett brott får uppdraget att själv utreda huruvida det som skett verkligen är att anse som brottsligt. Vad är denna utredning annat än en partsinlaga. Ett sätt att hävda sina egna intressen. Vem har anledning att tro på en utredning som denna?

Jag tänker att allt detta – och mycket annat därtill – ytterst hotar demokratin. Vad blir det med demokratin när den hela tiden undergrävs? När vi hela tiden bestås med exempel på hur valda politiker och andra företrädare säger en sak och så ofta gör en annan. Det är förödande. Vi sågar på den gren vi sitter på.

Jag kan dela Inga-Britt Ahlenius känsla av att vara såväl desillusionerad och stridslysten. Det är så lätt att ge upp när så mycjet ”skit” läggs i dagen. Så lätt att känna sig som en bricka i ett spel. Samtidigt vill jag inte vara en som bara trampas på. Jag vill göra det jag kan, för att stå upp för värderingar jag menar hör bl.a. demokratin till. Saker och ting måste bli sagda vid namn.  Jag tar trots allt hellre skit för att vara stridslysten än att inte säga något alls. Som någon uttryckt det – ”endast döda fiskar flyter med strömmen”. Jag vill inte vara som en död fisk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: