What would Jesus do?

26 februari 2011

Under en längre tid har bl.a diakoner larmat om att allt fler söker ekonomisk hjälp för att klara grundläggande behov, många av dem är utförsäkrade från Försäkringskassan. På Facebook på internet har det på privat initiativ startats en sida som heter Påskupprop mot utförsäkringar. Den gillas av knappt 2 300 användare. Det finns också önskemål om att Sveriges Kristna Råd -SKR – ska starta ett nytt upprop,  till stöd för utförsäkrade från försäkringskassan och fattiga barn. Men beslutet dröjer, frågan är svår och känslig. Hmmmm!

2005 tog SKR initiativ till ett upprop – Påskuppropet – mot den då förda asylpolitiken. Vi var många som skrev på namnlistor. Uppropet – det blev ju närmast ett uppror – satte fart på debatten. Många organisationer anslöt sig till uppropet. I riksdagen drev Miljöpartiet på och tvingade den socialdemokratiska regeringen att backa. Gellert Tamas skriver om denna dramatik i boken ”De apatiska”. När det nu handlar om vad som händer i spåren av att allt fler utförsäkras, är det inte längre lika självklart för vare sig Svenska Kyrkan eller SKR att agera. SKR talar om det som att det är svårt och känsligt. Det gick med asylsökande, men inte utförsäkrade. Nu blir det politikskt känsligt.

I onsdags förmiddags lyssnade jag till ”P 1 Morgon”. I programmet debatterade  Roland Poirier Martinsson från Timbra – en konservativ tankesmedja – och Helle Klein, präst och kristen debattör. Det blev till en lustig – eller kanske olustig – debatt.  ”Det står inget i Bibeln om nivåerna på sjukersättningen” menade Roland Poirier Martinsson som tycker att kyrkan ska hålla sig borta från politik. Det känns som att vrida klockan hur långt tillbaka som helst. Det är märkligt att höra någon – på fullt allvar – argumentera för att när det kommer till en fråga där människor uppenbart hamnar på undantag, då gör kyrkan bäst i att inte säga något. För då är det politik, och politik ska inte kyrkan befatta sig med.

Tidningen Dagen refererar ett inlägg i Aftonbladet här. Maria Ludvigsson, liberal debattör och medlem i Svenska kyrkan, menar att debatten om sjukförsäkringen är viktig, men att den måste föras på rätt arena. Kyrkan tycker hon ska användas för att predika Bibelns budskap. Det vore ju intressant att veta vad en liberal debattör menar vad ”Bibelns budskap” består av. Nu gäller det att hålla i den här debatten och ta diskussionen om vad Bibeln handlar om.

Jag kommer ihåg – och det måste ha varit nå´n gång på 1970-taklet – hur dåvarande högerledaren Gösta Boman gjorde ett besök i en kyrka och i vapenhuset möttes av teckningar där barne protesterade mot svensk vapenproduktion. Boman gick i taket. Detta hade han inte väntat sig att få se i kyrkans lokaler. Indignerat argumenterade han för att kyrkan borde ägna sig åt annat – mer av inre uppbyggelse. Mer åt andlighet. Mer åt Gud och inte åt en så ”ogudlig” sak som krig och vapenproduktion.

Jag inser hur mycket vi har kvar av samtal om hur vi ska förstå bl.a. det profeterna och Jesus själv säger. På vilket sätt har dom med vår konkreta verklighet att göra? Detr är bra att kyrkan finns, men håll er till nå´n typ av inre verklighet. Låt politikerna göra det dom är bra på och kyrkan det den är bra på! Kan det bli mer fel än så? För kyrkans del är det inte partipolitiken som är viktig. Det avgörande är det som har med barmhärtighet och rättfärdighet att göra. Förebilden är Jesus själv. Evangelierna berättar om hur han stod upp för människor som med vår tids språkbruk var närmast ”utförsäkrade”. Vad kan vi göra annat än att på samma sätt stå upp för människor som politiken inte tycks bry sig om. Frågan infinner sig: ”What would Jesus do”? Vad skulle Jesus ha gjort.? Svaret känns rätt så enkelt.

Nu ska styrelsen för SKR fundera.  Styrelsen möts den 10 mars, kanske tas beslut om ett nytt upprop då. Kanske är det läge för ett biblestudium då styrelsen möts. Vi är många som har anledning att fundera över hur vi som kyrkor och församlingar engagerar oss i den här frågan. I S:t Eskilskyrkan är vi i färd med att söka bidrag för att kunna inbjuda långtidssjukskrivna till en mötesplats. Alla vi taölat med – kommunen, försäkringsdkassan och ett länsorgan – håller med om att behovet finns, men ingen menar sig ha något ansvar. Känslan är att exv. de långtidssjukskrivna som ofta hamnar i stor ensamhet blir som nå´n sorts ”Svarte Petter”, som ingen vill bli sittande med. Jag vet inte var vi hamnar med vårt lilla försök att göra något för den här gruppen av utsatta människor. Har, hur som helst. lärt mig en del av hur samhället tänker i den här frågan. Känns inte särskilt uppmuntrande.

Det paradoxala är att samtidigt som kyrkor och samfund ifrågasätts är vår roll vik5tigare än på länge. Frågan om hur vi nu står upp handlar i hög grad om vår trovärdighet. Nu är det mer göra än prata som gäller. Vi vet ju vad Jesus skulle ha gjort! Låt oss göra – åtmindstone – det!


Persepektivlöst och enögt i DN om Gud

26 februari 2011

Det är något obegripligt att Dagens Nyheter låter debattören Lena Andersson hållas. I dagens DN – 26 februari – skriver hon i det som närmast är ett raseri mot Svenska Kyrkan. Jag vet inte om jag har sett så många invektiv staplade på varandra som i Lena Anderssons text över tre splater. Det är som för hon ett krig mot religion i allmänhet och Svenska Kyrkan i synnerhet. På det här sättet har hon hållit på – och DN låter henne hållas. Why?

Utgångspunkten för Anderssons raseri är den ”reklam” som Svenska Kyrkan har i bl.a. tunnelbanan i Stockholm. Såg den häromdagen.  Texten lyder: ”Ja till respekt. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor”. Detta har fått Lena Andersson att fullständigt gå i taket.

Hon talar om Svenska Kyrkan som en ”perenn producent av föräfflighet”, ”sina gudsnådeliga plattityder”, ”ett skrävlande med den egna gudomens kvaliteter”, ”fluff och puff, ludd och sudd, mjukt och skönt”.  Trots det uppskruvade tonläget är det inte så alldeles solklart att veta vad det går ut på. Vad är det som är så helt galet? I Lena Anderssons värld – och den är inte så lätt att förstå sig på – där blir ”reklamen” till ett bejakande av en värld av flera gudar. Hon hakar upp sig på detta lilla ord ”en”. Antingen skulle det helt bort eller skulle det bara ”den”. Jag tänker att hon gör verkligen vad hon kan för att missuppfatta. Med samma frenesi skulle Lena Andersson kunna gå på en psalm som den som börjar ”Jag tror på en Gud som är helig och varm…” Jag har aldrig tänkt den raden som en typ av ”polyteistisk trosbekännelse” á la Lena Andersson. Det är klart att det handlar om Gud i en bestämd form. Som om detta ”en” inte stod där. Kan inte Lena Andersson tänka så? Självklart inte, därför att hon inte vill det. Hon vill inte se religion med nå´n typ av goda avsikter.

Det är alldeles uppenbart att i Lena Anderssons värld finns inget som har med religion att göra som håller måttet.  Hon talar om det som ”ohederlig filosofi och kunskapsteoretiskt haveri där inget behöver hänga ihop ocvh intellektuell redighet gjorts synonym med rigiditet”. Hon får då till det! Att tro är tro bekymrar inte Lena Andersson. För henne är det enda som gäller det som går att lägga under luppen. Det enda som fjnns är det som syns. Lena Andersson framhärdar i sin ateism. Det är inte så enkelt att debattera med någon som redan från början förklarat att allt det som hör ihop med tro och religion – per definition – är som luft och utan värde. I Lena Anderssons värld har människors vittnesbörd om vad tron betyder inget som helst värde. Det är inte så enkelt att diskutera med den som bara vill se äpplen – oavsett om det i krogen finns både päron ocvh bananer. Inte så enkelt att föra ett vettigt samtal med den som är så enögd som Lena Andersson. Och som dessutom gör en så stor affär av att ha rätt. Lena Andersson tar på sig rollen som den som tänker sig skjuta Svenska Kyrkan i sank. Självkänslan är det inget fel på. Kanske är det just denna närmast ohämmade självkänsla som gör att Lena Andersson så totalt tappar perspektivet och så dåligt skickad att företräda Dagens Nyheter i ett samtal om tro och religion.

Det som förundrar mig mer än det Lena Andersson skriver – för det hon skriver är i en mening inget att förvåna sig över – det är hur DN tänker om att fortsätta upplåta sina spalter till det korståg Andersson för mot tro och religion. Är det ett försök att blåsa liv i en gammal DN-hållning med kritik á la Tingsten? Om detta är fallet känns Lena Andersson inte särskilt seriös i rollen som härförare.


En och annan fundering från ”åskådarplats”!

23 februari 2011
Förstår att det pågår en bitvis affekterad debatt i Svenska Kyrkan om kyrkans väl och ve. Har hört det och hört om det. Lyssnade till bl.a. Eva Hamberg, professor i Lund, som i en samling i Fors församlingshem i höstas fullkomligt ”läste lusen” av sin kyrka – Svenska Kyrkan. Kändes nästan lite märkligt att sitta som på åskådarläktaren och höra någon ”mosa” så mycket i den egna kyrkan. Kan å ena sidan bli imponerad över att diskussioner som dessa ryms inom kyrkan, å andra sidan fundersam över hur mycket kraft det går åt till dessa ”avrättningar”. Det stora problemet kan jag tycka är att det är så lätt att bli introvert i den här typen av meningsutbyten. Så lätt att tappa focus.
Med stor behållning läser jag Kyrkans Tidning. Den hjälper mig till en överblick över vad som händer inom Svenska Kyrkan. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att tidningen är oerhört focuserad på det som händer just i Svenska Kyrkan. Jag kan ibland le åt att vi frikyrkliga inte så sällan blivit anklagade för att vara föreningsmässiga i vårt tänk om kyrkan, men att Svenska Kyrkan nu i än högre grad just är en föreningskyrka – mer än vad vi gamla frikyrkliga någonsin varit. Så mycket som focuseras på vad du får och inte får som medlem i Svenska Kyrkan. Jag vet de som gått ur Svenska Kyrkan som fått ett brev hem, som i huvudsak bestått i en redovisning av vilka av kyrkans tjänster man nu inte kan åtnjuta.
Tidigare biskopen i Visby Biörn Fjärstedt tillhör en av kritikerna som ofta gör sin stämma hörd. Nu senast i en debattartikel i tidningen Dagen. Han skriver bl.a. ”Hur det går för Svenska kyrkan berör långt många fler än dess medlemmar. Men kyrkan tar inte tag i de problem som finns. Svenska kyrkan är fortfarande ett slags övergripande organ för religion i Sverige. En paraplyorganisation under vilken de olika frikyrkorna är mer eller mindre inordnade, Svenska missionskyrkan och Svenska baptistsamfundet mest. Så hur det går för Svenska kyrkan berör långt fler än hennes tillhöriga. Och det går, som väl de flesta vet, inte bra. Trenden för medlemskap, gudstjänster, ekonomi, konfirmander, kanske också dop, antalet församlingar och inflytandet i kultur och samhälle är nedgående. Nyligen uppstod turbulens i det centrala kyrkokansliet med flera ledande chefers mer eller mindre frivilliga avsked. Kostnaderna blir höga. Många frågar sig varför det inte blir uppror i troendeleden till följd av en så usel hantering. Folkflertalet, däribland också många frikyrkliga, betalar rätt rejäla avgifter”.
 
Det finns mycket att säga om det Biörn Fjärstedt skriver. Låt mig ändå lite milt få protestera mot hans beskrivning av Svenska Kyrkans roll som nå´n typ av hjälpgumma för de frikyrkliga samfunden. Helt med på att Svenska Kyrkan har en viktig roll när det kommer till evangelisation. Vi kan inte tänka bort Svenska Kyrkan – vilket vi frikyrkliga många gånger gjort och gör. Ändå tänker jag inte om Svenska Kyrkan som en typ av möjliggörare av övriga kyrkors arbete och existens. Jag tror det börjar gå upp för en och annan i Svenska Kyrkan att denna stora kyrka har mycket att lära av de små frikyrkliga samfunden och församlingarna. I det här avseendet har storleken ingen betydelse. Det är ju detta jag hör i de samtal vi har mellan Eskilstuna Missionsförsamling och Svenska Kyrkan/Eskilstuna församling. Det skulle ju kunna kännas hur meningslöst som helst att företrädare för en församling på 175 medlemmar sätter sig i samtal med företrädare för en församling på ca 40 000 medlemmar. Så är dock inte fallet.
Det är viktigt vad som kommer ut ur diskussionerna i Svenska Kyrkan. Viktigt för kyrkan själv. Också viktigt i relation till oss övriga kyrkor och församlingar, men allra viktigast för den uppgift vi delar att göra Jesus Kristrus känd och trodd. Om det är något vi har anledning att hjälpa varandra med, så är det att inte förlora vårt focus.

Kyrka i teori och praktik

22 februari 2011

”Det är viktigt att vi som talar med Gud också talar om Gud med varandra”. 

Citatet kommer från Christina Grenholms bok ”Levande teologi”, Verbum förlag.  Grenholm är ”chefsteolog” i Svenska Kyrkan, med sin bas i Kyrkokansliet i Uppsala. Utifrån sin ”position” argumenterar Genholm för att teologi är en sak för hela kyrkan. Att vi var och en har något att bidra med. Att vi inte behöver vara så ängsliga för att säga vad vi tycker. Teologi har alldeles för mycket blivit nt experternas tvekamp.

Jag gillar det Christina Grenholm skriver. Fastän boken är skriven för den lutherska kyrkan, så är det inte svårt att känna att detta gäller för alla kyrkor. Kanske säger det något om hur vi alla utvecklats från det, det en gång var, till vad det nu är. Från att en gång ha stridit om teologin som vore det en strid på liv och död, har kyrkor och samfund kommit att stå mycket närmare varandra. I en mening är vi numera alla frikyrkliga. Som ”gammalfrikyrklig” kan jag tycka att Svenska Kyrkan skulle ta ut sina svängar som just frikyrka. Att våga mera – vid sidan av gamla strukturer och ordningar. Utan att behöva fråga om lov.

Christina Grenholm skriver bl.a. om spänningen mellan kyrkans gamla bekännelseskrifter och det som nu utmanar kyrkan. Jag kan som missionskyrklig känna mig tacksam över att inte behöva släpa runt på skrifter som vi har anledning att lägga ner mycket av energi på att ”försvara” i en helt ny tid. Grenholm skriver bl.a. om det problematiska i att försvara exv arvssyndsläran. Likaså den lutherska teologin att det bara är de döpta som får ta emot nattvarden. Grenholm formulerar det som om att det är som att bjuda till fest men inte servera mat till alla. Det lite knepiga uppstår ju i att Svenska Kyrkan inte ens är beredda att dela nattvarden med alla sina medlemmar, då en del inte är döpta. Nog blir det lite knepigt! I takt med att allt färre döps kommer allt fler som kommer till kyrkan för att fira gudstjänst kunna känna sig välkomna när nattvardens gåvor väl ska delas. Ordningen mellan dop och nattvard blir viktigare än att skapa en mötesplats mellan Gud och människa där till slut såväl dop som nattvard blir en realitet. Kanske kan nattvarden för några utgöra vägen till dopet. Måhända teologiskt bakvänt, men för en sökande människa liväl en väg till såväl kyrka som Gud.

När Christina Grenholm, i tre punkter, sammanfattar Svenska Kyrkans tro, så tänker jag att det skulle också kunna vara en beskrivning av det som exv. bär Svenska Missionskyrkan. Hon talar om hur varje kristen själv kan läsa Bibeln och själv möta Gud – hur Gud inte behöver några mellanhänder. Hon talar om hur evangelium är kyrkans centrum – om kyrkans kärna. Hon talar för det tredje om att kyrkan finns för världens skull. Att all teologi måste göras med blicken riktad utåt. Javisst är det så här vi har anledning att tala om Kristi kyrka – så må det vara i Svenska Kyurkans sammanhang eller i något annat sammanhanmg.

Det är ju gott och väl att tänka teologi, men ibland en annan sak när teologin ska bli till praktik. Genholm talar om det som kyrkans attitydproblem . Hon talar om det som att kyrkan behöver bli mer välkomnande och mer nyfikna på dom som kommer till kyrkan.

Samtidigt som jag läst boken har jag ”ramlat över” en blogg med underrubriken  ”Hej då Svenska Kyrkan”. Här skriver Sofia Lilly Jönsson om sina försök att ta sig in i Svenska Kyrkan. Om hur hon som fritidspedagog fick höra att hon inte hade i kyrkan att göra. ”En rätt nyvigd präst på några och femtio och jag presenterar oss för varandra. “Församlingspedagog”, säger han och tittar mig rakt i ögonen över kaffemuggen, “det är ett yrke som kommer att försvinna. Det enda som behövs för att göra gudstjänst är ju en präst och en musiker”. Det blev ingen bra början i Svenska Kyrkans sammanhang.

Så skriver Sofia Lilly Jönsson: ”Jag är ung och han är gammal, och han kan stå där och tala om för mig som han aldrig har träffat att jag inte behövs. Och nu kan han sitta i sin tomma kyrka och undra varför ingen kommer. Varför ingen människa har lust att vara bänkvärmare i en kyrka där prästen tror att han är den enda som krävs för att göra gudstjänst. För jag gick ur Svenska kyrkan januari 2009. Inte för den där klumpiga kommentaren men för att jag upptäckte att den uttrycker en grundinställning som de flesta i kyrkan tar för självklar fast de knappt är medvetna om det – och alltid förnekar när man konfronterar den: Svenska kyrkan är inte intresserad av dig annat än på sina egna villkor”.

Jag tänker att det är en sak med teologin – i princip – en annan att tillämpa alla dessa goda tankar i det praktiska kyrkolivet. Detta gäller sannerligen inte bara i Svenska Kyrkan. Detta sliter vi alla med. Lätt att vara överens när det gäller de principiella frågorna, men svårare när det kommer till att dessa principer ska levas ut. Som om vi inte har hört. Inte samtalat om hur vi vill ha det och hur vi ska möta människor som kommer till kyrkan. Så lätt att småttigheterna tar överhanden. Så blir det bara klumpigt. Jag håller med Christina Grenholm att det bara är ett fortsatt samtal som gäller.

Grenholm landar i uppmaningen att ”Vi behöver tala om Jesus på ett nytt sätt”. Så är det! Att det är genom att prata mer om Jesus som vi kommer en bit på väg med vår praktik. Teologi – såväl i samtalet som i praktiken. Vi gör så!


När kristen gemenskap blir som ett helvete

21 februari 2011

Aftonbladet har uppmärksammat Margaretha Sturesson och hennes några år gamla bok ”Om det så skulle kosta mig livet”. I boken berättar Margaretha Sturesson om hur hon i 15 år levde och arbetade i sekten ”Kingdom center” i Höör.  Under flera års tid utsattes Margaretha Sturesson för fysisk och psykisk misshandel. När hon ifrågasatte något sa pastorn att demonerna intagit hennes kropp och skulle drivas ut. Det slutade med att hon ville ta sitt liv. I dag har hon brutit med sekten, har ett nytt jobb och nya vänner. Men minnena bär hon alltid med sig. 

Jag hörde Margaretha Sturesson berätta om sin traumatuiska upplevelse i Bok- ocvh Biblioteksmässan i Göteborg för några år sedan. Det som överraskade henne, det var att hon som välutbildad gick på allt detta. Hon berätttar om hur hon närmast – bit för bit – lockades in i detta helvete. Hur hon sakta men säkert bröts ner för att bli en närmast livlös varelse som gjorde det andra sa år henne att göra.  Hennes berättelse utgörs delvis av dagboksanteckningar från den psykklinik där hon vårdades i 1 1/2 års tid. Det är en förfärlig berättelse Margaretha Sturesson berättar. Om hur det som var tänkt som något bra blev som ett helvete. Hur kristen tro kan användas för att bryta ner i.s.f. att uppprätta en människa. En berättelse om hur en pastor med de färfärligatse maktmedel skaffar sig ett övertag över människor som vore han en diktator. Hur andra går hans ärenden.

 Margaretha Sturesson berättar om hur hon till slut blev som en fången i församlingen. Hur hon blev rädd för människor. Hur hon närmast förlorade förmågan att umgås med andra. Hur hon bröts ner av andras misstänkliggöranden. Det är verkligen inte en uppbygglig bok – ändå nödvändigt att en berättelse som denna blir berättad. Jag tänker att det Margaretha Sturesson har att berätta kan få många av oss att tänka efter. Vad är det vi håller på med? Hur skapar vi sammanhang som bygger upp människor och inte bryter ner? Visst har vi anledning att se och fundera över maktstrukturer också i kyrkans sammanhang.

Jag tänker att nära det Margaretha Sturesson berättar finns frågan om hur vi använder Bibelns texter. Det infernaliska i hennes beättelse är hennes beskrivning av hur dessa texter blir en del i detta förtryck av människor. Texterna används för att hålla människor på plats. Texterna används för att skapa en syn på sig själv som en eländig person, som inget betyder.

I en av gårdagens texter i kyrkoåret (Septuagesima) talar Jesus om att  bara den som ”för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv”, Matt 19:29. I gårdagskvällens biblesamtal resonerade vi om texten och andra texter som om vi tolkade dom bokstavligt skulle få det att riktigt spåra ur. Vi var överens om att Jesus aldrig kan mena att vi bokstvligt ska hugga av oss händer och peta ut ögon. För att spetsa till det: han menar inte vad han säger. Meningen ligger inte i att bokstavligt göra som han säger.

Jag tänker att det i Bibelns berättelser finns mycket att hämta för den som i en bokstavlig tolkning vill använda detta för att skaffa sig makt över andra. Det ska ibland mycket till för att protestera mot att detta har Jesu sagt och så här vill han att vi ska leva. Att när det ofta blir sagt att så här säger Gud, kan lätt kritik eller bara några enkla frågor uppfattas att jag protesterar mot Gud själv.

Jag gillar en kyrka där vi säger att vi kommer samman för att gemensamt försöka förstå vad det är Gud har att säga. Att det i gemenakapen finns ett korrigerande inslag – om så behövs. Att där finns en tilltro till att vi alla har något att bidra med. Att inte en bestämmer att det är detta som nu gäller. Jag tror inte på en kyrka som leds så att ”sanningen” sipprar ner uppifrån. Bibelns texter är givna som en gåva till oss alla. Så ska också dessa texter läsas och utläggas så att många kommer till tals.

Jag kommer just på det jag en gång hörde i samband med ett kyrkkaffe, att ”det som sägs i kyrkan mellan 11 och 12, det pratar vi inte om”.  Kan det bli mer idiotiskt än så. Kanppast!


Vad är det jag inte förstår?

19 februari 2011

I går kväll röstade FN:s säkerhetsråd om ett förslag att fördöma de israeliska bosättningarna. Alla utom USA röstade för. Då USA la in sitt veto blev det inget av det. 14 för – 1 mot, och så blev det som denne ende, som röstade mot, ville. Tala om att styra och ställa. Som om bara en förstår och tvingar igenom sin syn på saken. USA:s ambassadör i FN förklarade att skulle resolutionen ha gått igenom så hade fredsprocessen äventyrats. Tidningen Dagen skriver om omröstningen här.

Det är svårt att förstå logiken i USA:s veto. Som om Israel tillåts fortsätta bygga kommer det att bli lättare att få palestinierna till förhandlingsbordet? Att genom att fortsatt förnedra så ska man få palestinska förhandlare att krypa till förhandlingsbordet? Som att man får den palestinska civilbefolkningen med ”på tåget”, om man först ser till att göra det riktigt eländigt för dom? Vad är det jag inte förstår?

Nu kräver Israel att palestinierna ska gå tillbaka till förhandlingsbordet – utan att ställa några som helst villkor. 

– Det är en kort väg mellan Ramallah och Jerusalem, och allt palestinierna ska göra är att återvända till förhandlingarna utan några förhandsvillkor, sade Yigal Palmor, talesman för Israels utrikesdepartement på fredagskvällen.

– Bara så, och inte genom att blanda in säkerhetsrådet, blir det möjligt att komma framåt i fredsprocessen så att det gagnar båda parter och verkar för fred och säkerhet i området, sade Palmor.

Är det möjligt att tänka om ett utspel som detta annat än att Israel försöker vinna tid för att få bygga bara än fler bosättningar? Israel vill inte att någon ska blanda sig i. Man vill fortsätta leka sin katt och råttalek. För vad är detta annat än en lek? Och som lek så förnedrande. Vad är det man tänker förhandla om som man menar ska gagna båda parter? Vad är det för kort som israels förhandlare har i rockärmen och nu tänker spela ut? Vad är man från Israels sida beredda att ge upp för att skapa utrymme för reella förhandlingar? Vad? Man sätter stort tryck på palestinska förhandlare, och har så gjort, men undanber sig motsvarande tryck från omvärlden. Det man ber om är att få låsa in fredsprocessen i mörklagda rum, där ingen ser vad som händer eller hör vad som sägs.  Det är ju detta ensidiga sätt att se på konflikten som gör en lösning närmast omöjlig.

Det är i hög grad ett ovärdigt spel som pågår i den diplomatiska världen. De som i hög grad får betala priset för den undfallenhet i relation till Israel som USA:s veto i FN:s säkerhetsråd är ett uttryck för, det är det palestinska folket. Hur länge ska det få pågå? Hur länge anser exv. EU och den svenska regeringen att det ska få pågå?  Hur länge? Tills inte en enda palestinier finns kvar att förhandla med?


Så här ser det ut!

16 februari 2011

Det har – efter mitt förra inlägg – blivit ett samtal om bosättningarnas betydelse för fredsprocessen mellan Israles och den palestinska myndigheten. Som om det som händer på Västbanken vad gäller utrbyggnaden av bosättningar inte spelar någon roll. Det är ju bara några procent det handlar om. Varför bry sig.

För att ge lite perspektiv på vad det handlar om lägger jag upp några kartskisser som visar vad som hänt. Varför väljer Israel att etablera bosättningar på Västbanken om det inte är för att man vill inkorporera också Västbanken i det israeliska territoriet?  Varför är det alltfler som kallar Västbanken för en schweitserost och menar att Västbanken är så sönderstyckat att det snart inte längre ens är möjligt att upprätta en stat med land som hänger ihop. Kolla själv!

Palestinian Loss Of Land 1946-2000