”Den som inte syns, finns inte”

Visst är det en fyndig reklam när man – jag vet inte riktigt vem ”man” är –  vill att vi ska använda reflexer. Just en så´n kampanj är på gång i Eskilstuna. Man kan ju tänka att det är en ren överlevnadsfråga. Att med reflexens hjälp kliva ut ur mörkret. Syns du så finns du! Den som syns har större chans att överleva.

Det är många år sedan jag såg den här slogan för första gången. Då handlade det om att den som inte annonserar sina produkter eller sitt budskap, den finns inte. Finns du inte på tidningarnas annonssidor eller TV:s oändliga reklaminslag så finns du inte. Det är ju sant i nå´n mening, men ändå inte hela sannngen. Det är klart att vet inte föräldrar i Eskilstuna att vi i S:t Eskilskyrkan bjuder in ungar till barnkörer, scout och allt vad det nu är, så finns vi ju inte med när ungarna väljer sina fritidsaktiviteter. Så långt är jag med. Ändå tänker jag att det är ju bara fel. 

Det blir så lätt till en fråga om mitt människovärde. Bara den som sticker ut och lägger energi på att synas räknas. Det gäller att jobba på och sticka ut från mängden för att synas. Syns du så är du nå´n. Då finns du. Det kan ju inte bli mer fel än så. Det kan ju tyckas som att slå in en hoper öppna dörrar, men jag vet att det inte är så. Ständigt hör vi om hur, inte minst ungdomar, kanske särskilt unga tjejer, jobbar hårt på att synas för att därmed bli någon. Vem vill vara en del av den grå massan? Vem finns då? Vem vill inte bli som en Zlatan i laget – den som alla pratar om och vill jämföra sig med?  Som sticker ut! Som är nå´n!

Jag tänker att ett tema som detta, det blåser under ett individualistiskt synsätt på livet, som jag tror i grunden är osunt. När personligt hela tiden uppfattass som privat. När mig och mitt är det i stort sett enda som gäller. Jag tror på det gemensamma, det jag som enskild relaterar till, som det i grunden sunda. Att det är i närheten till andra som meningen, också för mitt eget liv, finns att hämta.

När vi i S:t Eskilskyrkan resonerat om växande i trons och kyrkans sammanhang, så har bl.a. exemplen Taizé och Allahelgonakyrkan på söder i Stockholm nämnts som exempel. Så tänker jag att det som skildras som en typ av framgångssagor, det bygger på att människor kommer samman. Tusentals ungdomar drar till Taizé. Allahelgonakyrkan fylls med människor gång efter gång. Hemligheten ligger i det gemensamma. Mötet med andra. Att få höra andras berättelser och genom dessa berättelser förstå sitt eget liv mer.

 Måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått vad ett ord som ”privatreligiositet” innebär. Kan religiositet bli så privat, att jag inte behöver andra? Har jag då inte missat något av det mest väsentliga? Jag skulle vilja dra det så långt som att säga att i kristendomens sammanhang är det gemensamma en förutsättning för det personliga. Det personliga tynar bort om jag inte relaterar det till det gemensamma. Jesus talar mycket mer om ”er”och ”ert” än om ”du” och ”ditt”. Det gemensamma står för sammanhang. Som att det först är i gemenskapen som mitt liv riktigt lyser upp.

Om det är något som vår tid lider brist på så är det sammanhang. En skriande brist på sammanhang. Så låt oss tala om det.  Hur våra sammanhang ser ut! Hur det gemensamma får plats i livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: