Kyrka i teori och praktik

”Det är viktigt att vi som talar med Gud också talar om Gud med varandra”. 

Citatet kommer från Christina Grenholms bok ”Levande teologi”, Verbum förlag.  Grenholm är ”chefsteolog” i Svenska Kyrkan, med sin bas i Kyrkokansliet i Uppsala. Utifrån sin ”position” argumenterar Genholm för att teologi är en sak för hela kyrkan. Att vi var och en har något att bidra med. Att vi inte behöver vara så ängsliga för att säga vad vi tycker. Teologi har alldeles för mycket blivit nt experternas tvekamp.

Jag gillar det Christina Grenholm skriver. Fastän boken är skriven för den lutherska kyrkan, så är det inte svårt att känna att detta gäller för alla kyrkor. Kanske säger det något om hur vi alla utvecklats från det, det en gång var, till vad det nu är. Från att en gång ha stridit om teologin som vore det en strid på liv och död, har kyrkor och samfund kommit att stå mycket närmare varandra. I en mening är vi numera alla frikyrkliga. Som ”gammalfrikyrklig” kan jag tycka att Svenska Kyrkan skulle ta ut sina svängar som just frikyrka. Att våga mera – vid sidan av gamla strukturer och ordningar. Utan att behöva fråga om lov.

Christina Grenholm skriver bl.a. om spänningen mellan kyrkans gamla bekännelseskrifter och det som nu utmanar kyrkan. Jag kan som missionskyrklig känna mig tacksam över att inte behöva släpa runt på skrifter som vi har anledning att lägga ner mycket av energi på att ”försvara” i en helt ny tid. Grenholm skriver bl.a. om det problematiska i att försvara exv arvssyndsläran. Likaså den lutherska teologin att det bara är de döpta som får ta emot nattvarden. Grenholm formulerar det som om att det är som att bjuda till fest men inte servera mat till alla. Det lite knepiga uppstår ju i att Svenska Kyrkan inte ens är beredda att dela nattvarden med alla sina medlemmar, då en del inte är döpta. Nog blir det lite knepigt! I takt med att allt färre döps kommer allt fler som kommer till kyrkan för att fira gudstjänst kunna känna sig välkomna när nattvardens gåvor väl ska delas. Ordningen mellan dop och nattvard blir viktigare än att skapa en mötesplats mellan Gud och människa där till slut såväl dop som nattvard blir en realitet. Kanske kan nattvarden för några utgöra vägen till dopet. Måhända teologiskt bakvänt, men för en sökande människa liväl en väg till såväl kyrka som Gud.

När Christina Grenholm, i tre punkter, sammanfattar Svenska Kyrkans tro, så tänker jag att det skulle också kunna vara en beskrivning av det som exv. bär Svenska Missionskyrkan. Hon talar om hur varje kristen själv kan läsa Bibeln och själv möta Gud – hur Gud inte behöver några mellanhänder. Hon talar om hur evangelium är kyrkans centrum – om kyrkans kärna. Hon talar för det tredje om att kyrkan finns för världens skull. Att all teologi måste göras med blicken riktad utåt. Javisst är det så här vi har anledning att tala om Kristi kyrka – så må det vara i Svenska Kyurkans sammanhang eller i något annat sammanhanmg.

Det är ju gott och väl att tänka teologi, men ibland en annan sak när teologin ska bli till praktik. Genholm talar om det som kyrkans attitydproblem . Hon talar om det som att kyrkan behöver bli mer välkomnande och mer nyfikna på dom som kommer till kyrkan.

Samtidigt som jag läst boken har jag ”ramlat över” en blogg med underrubriken  ”Hej då Svenska Kyrkan”. Här skriver Sofia Lilly Jönsson om sina försök att ta sig in i Svenska Kyrkan. Om hur hon som fritidspedagog fick höra att hon inte hade i kyrkan att göra. ”En rätt nyvigd präst på några och femtio och jag presenterar oss för varandra. “Församlingspedagog”, säger han och tittar mig rakt i ögonen över kaffemuggen, “det är ett yrke som kommer att försvinna. Det enda som behövs för att göra gudstjänst är ju en präst och en musiker”. Det blev ingen bra början i Svenska Kyrkans sammanhang.

Så skriver Sofia Lilly Jönsson: ”Jag är ung och han är gammal, och han kan stå där och tala om för mig som han aldrig har träffat att jag inte behövs. Och nu kan han sitta i sin tomma kyrka och undra varför ingen kommer. Varför ingen människa har lust att vara bänkvärmare i en kyrka där prästen tror att han är den enda som krävs för att göra gudstjänst. För jag gick ur Svenska kyrkan januari 2009. Inte för den där klumpiga kommentaren men för att jag upptäckte att den uttrycker en grundinställning som de flesta i kyrkan tar för självklar fast de knappt är medvetna om det – och alltid förnekar när man konfronterar den: Svenska kyrkan är inte intresserad av dig annat än på sina egna villkor”.

Jag tänker att det är en sak med teologin – i princip – en annan att tillämpa alla dessa goda tankar i det praktiska kyrkolivet. Detta gäller sannerligen inte bara i Svenska Kyrkan. Detta sliter vi alla med. Lätt att vara överens när det gäller de principiella frågorna, men svårare när det kommer till att dessa principer ska levas ut. Som om vi inte har hört. Inte samtalat om hur vi vill ha det och hur vi ska möta människor som kommer till kyrkan. Så lätt att småttigheterna tar överhanden. Så blir det bara klumpigt. Jag håller med Christina Grenholm att det bara är ett fortsatt samtal som gäller.

Grenholm landar i uppmaningen att ”Vi behöver tala om Jesus på ett nytt sätt”. Så är det! Att det är genom att prata mer om Jesus som vi kommer en bit på väg med vår praktik. Teologi – såväl i samtalet som i praktiken. Vi gör så!

2 kommentarer till Kyrka i teori och praktik

  1. Intressanta tankar. Jag ska skaffa den boken och läsa.

  2. […] Läs mer: Kyrka i teori och praktik (Uppriktigt Sagt) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: