Persepektivlöst och enögt i DN om Gud

Det är något obegripligt att Dagens Nyheter låter debattören Lena Andersson hållas. I dagens DN – 26 februari – skriver hon i det som närmast är ett raseri mot Svenska Kyrkan. Jag vet inte om jag har sett så många invektiv staplade på varandra som i Lena Anderssons text över tre splater. Det är som för hon ett krig mot religion i allmänhet och Svenska Kyrkan i synnerhet. På det här sättet har hon hållit på – och DN låter henne hållas. Why?

Utgångspunkten för Anderssons raseri är den ”reklam” som Svenska Kyrkan har i bl.a. tunnelbanan i Stockholm. Såg den häromdagen.  Texten lyder: ”Ja till respekt. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor”. Detta har fått Lena Andersson att fullständigt gå i taket.

Hon talar om Svenska Kyrkan som en ”perenn producent av föräfflighet”, ”sina gudsnådeliga plattityder”, ”ett skrävlande med den egna gudomens kvaliteter”, ”fluff och puff, ludd och sudd, mjukt och skönt”.  Trots det uppskruvade tonläget är det inte så alldeles solklart att veta vad det går ut på. Vad är det som är så helt galet? I Lena Anderssons värld – och den är inte så lätt att förstå sig på – där blir ”reklamen” till ett bejakande av en värld av flera gudar. Hon hakar upp sig på detta lilla ord ”en”. Antingen skulle det helt bort eller skulle det bara ”den”. Jag tänker att hon gör verkligen vad hon kan för att missuppfatta. Med samma frenesi skulle Lena Andersson kunna gå på en psalm som den som börjar ”Jag tror på en Gud som är helig och varm…” Jag har aldrig tänkt den raden som en typ av ”polyteistisk trosbekännelse” á la Lena Andersson. Det är klart att det handlar om Gud i en bestämd form. Som om detta ”en” inte stod där. Kan inte Lena Andersson tänka så? Självklart inte, därför att hon inte vill det. Hon vill inte se religion med nå´n typ av goda avsikter.

Det är alldeles uppenbart att i Lena Anderssons värld finns inget som har med religion att göra som håller måttet.  Hon talar om det som ”ohederlig filosofi och kunskapsteoretiskt haveri där inget behöver hänga ihop ocvh intellektuell redighet gjorts synonym med rigiditet”. Hon får då till det! Att tro är tro bekymrar inte Lena Andersson. För henne är det enda som gäller det som går att lägga under luppen. Det enda som fjnns är det som syns. Lena Andersson framhärdar i sin ateism. Det är inte så enkelt att debattera med någon som redan från början förklarat att allt det som hör ihop med tro och religion – per definition – är som luft och utan värde. I Lena Anderssons värld har människors vittnesbörd om vad tron betyder inget som helst värde. Det är inte så enkelt att diskutera med den som bara vill se äpplen – oavsett om det i krogen finns både päron ocvh bananer. Inte så enkelt att föra ett vettigt samtal med den som är så enögd som Lena Andersson. Och som dessutom gör en så stor affär av att ha rätt. Lena Andersson tar på sig rollen som den som tänker sig skjuta Svenska Kyrkan i sank. Självkänslan är det inget fel på. Kanske är det just denna närmast ohämmade självkänsla som gör att Lena Andersson så totalt tappar perspektivet och så dåligt skickad att företräda Dagens Nyheter i ett samtal om tro och religion.

Det som förundrar mig mer än det Lena Andersson skriver – för det hon skriver är i en mening inget att förvåna sig över – det är hur DN tänker om att fortsätta upplåta sina spalter till det korståg Andersson för mot tro och religion. Är det ett försök att blåsa liv i en gammal DN-hållning med kritik á la Tingsten? Om detta är fallet känns Lena Andersson inte särskilt seriös i rollen som härförare.

5 kommentarer till Persepektivlöst och enögt i DN om Gud

  1. Robin Travis skriver:

    Hej! Tack för din utmärkta reflektion över Lena Anderssons text. Jag blev själv smått chockad över blandningen av rent hat, okunskap och bristande respekt och tolerans som Lena Andersson gav uttryck för i sin artikel. Jag, liksom du, har frapperats över att DN faktiskt upplåter utrymme åt denna fullständigt onyanserade människa. Och då är inte detta den enda artikel jag förvånats över. Hon har t.ex. skrivit om det felaktiga i att staten hjälper människor att få barn, men hänvisning till att vi är för många. I dagens DN jämför hon Bin Laden med påvens budskap mot abort. Bisarrt är ordet!

  2. Snuggelito skriver:

    Fast det är väl knappast ngn hemlighet att kyrkan strävat emot ungefär alla kunskapsförklaringar som visat sig logiska och rimliga, om de gått emot ngt som redan är en etablerad kristen uppfattning eller helt enkelt står i bibeln? På ett mänskligt plan har många kristna självklart gjort mkt gott, men det hedrar verkligen inte kyrkan att den än idag är en av de mer konservativa institutionerna när det gäller (människo-)synen avseende HBT-frågor t.ex. Det räcker ju att titta på kvarvarande konflikter kring kvinnor som präster. Världen och verkligheten utvecklas antagligen fortare än någonsin. Min uppfattning är att man kan summera kyrkans tydligaste signum som Konservativ. I detta ligger ofta ett drag av trångsynthet. Man ligger konstant 20-30 år efter när det gäller förhållningssättet till hur andra ska tillåtas att leva sina liv. Så blev man också av med vigselmonopolet och vi andra slipper nu också stå i mål för en påstådd statsreligion. Tro är ngt personligt. Det ska därför inte heller subventioneras av skattemedel, inte heller husera på universiteten under flagg av att på ngt sätt vara vetenskapligt neutralt. Hur skulle det kunna vara det?

  3. Claes-Göran Ydrefors skriver:

    Det är sannerligen inte så självklart vad logiskt och rimligt betyder. Inte minst i det sammanhang vi nu diskuterar. En del i min kristna övertygesle är just att den är rimlig. Så mycket blir orimligt om där inte får finnas ett mått av tro. T.o.m att jag skulle vilja säga att tro ibland är det mest logiska. Ty så är världen beskaffad att så mycket inte låter sig vetenskapligt bevisas som logiskt och rimligt.
    Lite tröttsamt blir det när typ HBT-frågor blir det enda som bestämmer vad som är konservativt och radikalt. Frågan om kvinnors rätt till prästämbetet är inte längre någon stor fråga – åtmindstone inte i Sverige. I de sammanhang jag finns i har de aldig varit det. Som för att säga att inte ens kristenheten låter sig beskrivas i de endimensionella termer du använder dig av.
    Rätt att tro är personlig. Där börjar det. Men så mycket som är personligt – som en politisk åsikt och värderingar av diverse slag – så har det en samhällelig sida. Annars vore det närmast sekteristiskt. Självklart vill jag vara med och påverka samhället utifrån det i min tro som jag menar att samhället mår bra av.Jag kräver inte att få detta genomfört, men jag kräver att få bli lyssnad till och inte bli avfärdad som mindre vetande.

  4. Jan-Olof Ruuska skriver:

    Ja, men vad är svaret på Lenas frågor i så fall? Om vi ska diskutera sakfrågan? Lenas avslutande frågor: Hur många gudar finns det? Vilka är de människor som tror på en gud med sämre moral? Vad heter den gruppen? Vad heter deras gud? Varför har de valt så dåligt? Antyds inte i kampanjen en skillnad på människor och läror?

  5. Claes-Göran Ydrefors skriver:

    Ser inte hennes frågor som särskilt seriöst menade. Frågorna blir en del av alla övriga retoriska piruetter i hennes text. Hon står för en typ av utgångspunkter – har kommnenterat det i mitt blogginlägg – som gör en dialog närmast omöjlig. Retorik kan vara underhållande, men gör sig inte som ett inlägg i ett samtal. Jag tror inte ens Lena Andersson tänker sig att någon ska svara på hennes frågor. Den kamp hon tycks föra sänker hon genom sitt eget sätt att välja ”vapen”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: