”Kriget” om skolan

Under lång tid har det pågått en närmast rasande diskussion om skolan. Såväl lokalt i Eskilstuna som nationellt. TV-dokumetären ”Klass 9A” visar något på det som är skolans problem.

Utbildningsminister Jan Björklund har föresatt sig att ändra på allt i skolan. Inget duger. Som en fältmarshalk pekar han med hela handen och delar ut order till höger och vänster. Ömsom vänster om, omsom högger om. Allt ska förändras. Bläcket har inte hunnit torka på ett direktiv förrän ett nytt är på gång. Innan ens en lag går i verställighet förrär den utsätts för förändring. Bra kan det tyckas att dumheter rättas till, men det ger ett intryck av att allt går med en sådan rasande fart att eftertanken är satt på undantag. Det gagnar inte tilltron till Jan Björklunds förändringsiver när det gäller skolan.

För ett par veckor sedan kom åter ett direktiv att nu är ”det dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder”. Björklund mässar på som om ingen delade hans uppfattning. ”Läraren är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen”. Verklighetren är ju att inte minst Jan Björklund bidragit till att göra lärarna till diversearbetare. Jag hör från alla möjliga håll om hur lärarna sätter allt mera tid för att utforma planer av diverse slag. Det hela har blivit så avancerat att det känns som om undervisningern kommit att bli en andrahandsfråga. Det Björklund nu kritiserar har han själv varit med och introducerat. Jag tror inte riktigt att allmänheten vet om hur det går till i skolan. Hur det sammanträds och introduceras. Hur snart inget kan göras utan det först ordnats en plan och så en annan plan för uppföljning och en tredje för hur betygen ska sättas. Så ska lärarna har samtal med elever och föräldrar. Mycket är säkert vällovligt men sammantaget blir det helt galet.

Det riktigt alarmerande var Eskilstuna-Kurirens granskning av elevhälsan i Eskilstuna. Under lång tid har inte minst grundskolorna avlövats när det gäller kuratorer. Till detta kommer andra kategorier av resurser som plockats bort. Kvar finns lärarna som förväntas fylla upp det behov som finns. Enligt E-K saknar åtta av de kommunala grundskolorna kurator. De som har en kurator delar ofta den tjänsten med andra skol0r. Så kan en kurator ha ansvar för elever på upp till fem skolor. En kurator berättar om hur han har ansvar för 1000 elever på två skolor. Självklart är det mycket som blir ogjort. Samtidigt mycket som lärarna får försöka klara upp. Det låter något uppseendeväckande att barn- och utbildningsnämndens ordförande Johan Nilsson inte känner till attt det saknas kuratorer på så många skolor.

Den stora såväl praktiska som mer ideologiska frågan kring skolan är den om friskolorna. Hela den kommunala skolan slås sönder av friskolor som kör sitt eget race. Något märkligt blir det när Skolverket beviljar tillstånd för friskolor utan att behöva fundera över hur det rent praktiskt blir i en kommun. Problemet med friskolorna har måhända ställts på sin spets genom diskussionen som förs om var British Junior ska hålla till i höst. Skolans rektor Thomas Jarlsbo har hög svansföring och förstår att ställa krav. Reaktionerna har varit våldsamma på hur han med en närmast exklusiv utgångspunkt hävdar att British Junior minsann inte vill bli samlokaliserad med en kommunal skola. ”Vi har vår utmejslade kultur och vårt sätt att arbeta med artighet poch sociala koder, och så vill kommunen att vi ska leva ihop med en annan skola i samma byggnad. Det är inget annat än fräckhet”. Detta enligt Eskilstuna-Kuriren. Jag har just nu en maildialog med Thomas Jarlsbo och har skrivit till honom att jag uppfattar hans argumentation som närmast sekteristiskt. Att se på sig sjäklv med en sådan exklusivitet att man inte menar sig kunna leva ihop med en annan. Vad är det annat än sektmässigt. Att defierna sig själv i kontrast till andra. Att se sig själv som så förmer än andra. Jag känner igen det från den fromma världens sekter. Jag tycker inte att rektor Jarlsbo svarar på min kritik. Han har inbjuduit mig att komma till skolan för att resonera vidare, och jag funderrar på att anta utmaningen – i synnerhet som han lagt ut inbjudan till så många andra som kritiserat honom, och ingen tycks vilja träffa honom. Jag kan inte riktigt förstå och se poängen med att driva ett skolprojekt på det exklusdiva sätt som British Junior gör. Detsamma gäller Engelska skolan. Ett antal gånger har jag försökt få kontakt med skolan, utan att få något gehör på att vi som kyrka och skola skulle kunna samverka kring. Det är som om skolan inte tycker sig behöva andra i samhället. Man är sig själv nog. Som en treåring som häövdar sitt: Kan själv! Rektorn tyckte sig inte ens ha tid att sitta ner när jag besökte skolan för att bl.a. förhöra mig om hur skolan ämnat lösa sin krisorganisation. Jag erbjöd skolan mina tjänster, men det var tydligen inte intressant.

Jag tänker att debatten om skolan i Eskilstuna tagit sig sådana former att det vore läge med en mer brett upplagd diskussion om hur vi ska ha det i Eskilstuna. Just nu känns målet att göra Eskilstunas skolor till landets – eller var det Europas – allra bästa skolor, långt borta. Vi skulle behöva en bred upplagd diskussi0on om vad som händer i skolorna och hur vi kan gära det bättre. Inte minst är det en fråga om hur vi ger alla invandrade barn och ungdomar en bra start i skolan. Som det nu är behöver mycket mera ske. Det räcker uppenbarligen inte när politiker och andra hävdar att kommunen satsar mer på skolorna än på något annat i kommunen. Satsningen är antingen felvald eller för snålt tilltagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: